Kung Adolf Fredrik.

© Anton Pesne/Nationalmuseum

Frihetstiden: När kungen stod bredvid

Frihetstiden är paradoxal. Stormak­tens sammanbrott innebar en brutal stympning av vad det svenska riket hade blivit under 1600-talet; men snart nog blommade landet rikare än det någonsin hade gjort.

11 juli 2006 av Gunnar Wetterberg

Frederna efter Karl XII:s död innebar att Sverige fick lämna ifrån sig sina baltiska provinser och stora delar av de tyska besittningarna. Vid freden i Nystad 1721 drev tsar Peters ombud igenom att Viborg skulle skiljas från Finland, så att den nya staden Petersburg kunde utvecklas i lugn och ro. Sverige hade i ett slag förvandlats till en ganska liten stat i Europas nordöstra hörn; men några landremsor hade man kvar i Tyskland, och drömmen om de förlorade provinserna skulle leva kvar i ett par generationer. Inte minst inom den stora officerskåren.

Frihetstiden började som en reaktion mot det karolinska enväldet. Tidens pendel svängde åt ett nytt håll. Karl XI hade röjt upp i oredan efter Kristina och sina förmyndare, men reduktionens godtyckliga inslag hade stött många i den gamla högadeln för pannan. Karl XII kände inga gränser för enväldet; hans storvulna utrikespolitik och hans långtgående reformer skrämde många i det ämbetsmannaskikt som varit faderns trognaste stöd.

Redan dagarna efter skottet i Fredrikshald 1718 gjorde den svenska militärledningen klart att den inte var beredd att hylla en ny envåldshärskare. I Stockholm kom rådet under kanslipresident Arvid Horn fram ur de skuggor som Karl XII och hans förste minister Georg Heinrich Görtz hade trängt in dem i. Varken den stupade kungens syster Ulrika Eleonora den yngre eller Karls systerson hertig Karl Fredrik av Holstein-Gottorp hade någon självklar rätt till tronen. Ulrika Eleonora och hennes man arvprins Fredrik av Hessen-Kassel tog initiativet, men Ulrika Eleonora var tvungen att gå med på en ny författning 1719. Först därefter var ständerna beredda att välja henne till drottning. Året därpå gick de med på att hennes man skulle överta tronen som Fredrik I.

Det var ett nytt och oprövat statsskick, lika ovant som den geopolitiska situation som sammanbrottet hade försatt Sverige i. Den som satte sin prägel på de första årtiondenas utveckling var Arvid Horn. Under hans tid återhämtade sig finanserna efter att Karl XII lämnat dem nära nog bankrutt, det mångåriga lagstiftningsarbetet ledde fram till 1734 års lag, och på utrikespolitikens område kryssade kansli­presidenten skickligt mellan Europas rivaliserande stormakter.

Men Horn fyllde sjuttio, och fick allt svårare att tygla oppositionen. Under 1730-talet formerade den sig alltmer till ett organiserat parti. Vid 1738–39 års riksdag – då den så småningom döptes till hattarna – tvingade den bort Arvid Horn och sex av hans riksråd.

Som lantmarskalk – talman på Riddarhuset och riksdagens ledande man – var det i hög grad Carl Gustaf Tessin som drev igenom regimskiftet, men det blev det erfarna riksrådet Carl Gyllenborg som efterträdde Horn som kanslipresident. Tessin avböjde att ens bli riksråd. Han ursäktade sig med att det skulle ha kastat en skugga över hans agerande vid riksdagen.

Oppositionen hade samlats i motvilja mot Horns försiktiga utrikespolitik. Många drömde om att återerövra de baltiska provinserna. Den nya regeringen sökte allianser med Frankrike och Turkiet för att vända sig mot Ryssland. När kejsarinnan Anna Ivanovna dog hoppades hattarna kunna använda motsättningarna i Ryssland till en framstöt.

Riksdagen bestämde sig för krig, och fastställde redan från början fredsvillkoren. Om kriget gick bra skulle Sverige lägga sig till med de gamla provinserna plus ett rejält stycke land långt in mot Novgorod. Om det inte gick fullt så bra skulle man i alla fall ha tillbaka Petersburg med omland. Lantmarskalken Charles Emil Lewenhaupt blev överbefälhavare och gav sig över till Finland för att ta befälet över trupperna.

Utgången blev ett fiasko som historieböckerna ofta försökt förtränga. Tsar Peters dotter Elisabet Petrovna, som skuffats undan i tidigare maktstrider, utnyttjade svenskarnas hotande närvaro för att störta spädbarnet tsar Ivan VI, men det fick Lewenhaupt ingen tack för. När ryssarna samlat sig gick de in i Finland, och svenskarna hade så bråttom undan som tänkas kunde. Snart nog hade ryssarna besatt hela den östra rikshalvan, precis som under Karl XII; Lewenhaupt och hans underhuggare Buddenbrock flydde till Stockholm, bara för att bli halshuggna som syndabockar.

Ständernas fredsvillkor var inte värda ett vitten. Freden blev vad kejsarinnan Elisabet ville. Svenskarna hade försökt blidka henne genom att erbjuda hennes systerson Karl Peter Ulrik tronföljden. Han var son till Karl Fredrik av Holstein-Gottorp, men var redan upptagen – Elisabet hade bestämt att han i sinom tid skulle bli tsar Peter III. I stället fick svenskarna välja hans farbror, furstbiskopen Adolf Fredrik, annars tänkte ryssarna behålla Finland.

Det gillade inte bönderna, inte dalkarlarna, och inte danskarna, för de hade alla tänkt sig den danske kronprinsen Fredrik som näste svenske kung efter Fredrik I.

I Dalarna bröt det ut ett uppror – Stora daldansen – som inte stillades förrän det slogs ned på nuvarande Norrmalmstorg i Stockholm. Rädslan för en upprepning, eller för en dansk framstöt söderifrån, var så stor att den svenska regeringen bad gårdagens fiende Elisabet om bistånd. Under bortåt ett år var 12 000 ryska soldater förlagda till Sörmland och Östergötland för att skydda den svenska huvudstaden mot befarade uppror och danskar. Den skotsk-ryske generalen James Keith blev en maktfaktor i svensk politik så länge han uppehöll sig i Sverige.

Så blev det alltmer under dessa årtionden. De främmande sändebuden köpte riksdagsmän inför ständermötena. Stormakterna flyttade Sverige som en bonde på schackbrädet. De kunde ofta spela på svenskarnas drömmar om ”fornstora dar”.

År 1751 dog Fredrik I och efterträddes av Adolf Fredrik. Han var en svag kung, men vid sin sida hade han gemålen Lovisa Ulrika, syster till Fredrik den store av Preussen. Hon grundade hovteatern på Drottningholm, samlade ledande kulturpersoner omkring sig, men intrigerade också för att stärka kungamakten. Ränkspelet tog en ände med förskräckelse. Planerna på en statskupp avslöjades 1756, och hovmarskalken Erik Brahe fick plikta med livet för sin inblandning.

Året därpå var det dags för krig igen. Preussen var illa trängt i sjuårskriget (1756–63), och i juli 1757 drev hattarna igenom en krigsförklaring.

Sverige grep in, i hopp om att återvinna de delar av Pommern som gått förlorade med Karl XII, men det gick lika illa som mot Ryssland. Regeringen fick bita i det sura äpplet och be Lovisa Ulrika, den nyss förödmjukade drottningen, att mäkla fred med sin bror Fredrik.

Missnöjet med hattregeringarnas utrikespolitiska äventyr växte. Krigsutgifterna drev på nytt upp inflationen och statsskulden, som Horns försiktige ”finansminister” Swen Lagerberg hade fått grepp om. Mösspartiet, som bildats vid riksdagen 1739, och som under 1750-talet hade stått hovet nära, sökte nu stöd i det ofrälse missnöjet med hattregimens politik. Vid 1765–66 års riksdag vann de yngre mössorna överhanden.

Inflationen var ett av de stora problemen. Ständerna bestämde sig för en nioårsplan för att återställa penningvärdet – men när ryktet om planen sipprade ut blev följden en kraftig deflation. Alla som kunde lade sina pengar i madrassen, i hopp om att några år senare kunna köpa så mycket mer för dem. De som spekulerat på lånade pengar gick omkull när priserna föll och ingen handlade; konkurserna grasserade inom jordbruket, handeln och manufakturerna.

Nu förenade sig hattarna med hovet. De adligt dominerade ämbetsverken gick i strejk i december 1768, kungen hotade att abdikera, och trycket tvingade fram ett nyval. Hattarna kom tillbaka, men oredan i ekonomin och politiken bara tilltog. Till slut föll ständerväldet som en mogen frukt när Gustav III gjorde statskupp 1772. Bara general Carl Fredrik Pechlin – tjugo år senare anklagad för inblandning i kungamordet – försökte organisera något motstånd, men förgäves. En ny epok bröt in.

I efterhand har frihetstiden ömsom förtalats, ömsom glorifierats. Gustav III och hans akademi inledde förtalet: på akademins femtioårsdag fnös Tegnér åt tiden efter hjälte­konungen:

De gamla Karoliner hade somnat

i blått och kyller, ifrån splitets dar,

som allt försökt och ingenting fullkomnat,

då ingen kung och ingen ära var.

Knappt hundra år senare höll Gustaf V sitt borggårdstal och utmanade parlamentarismen. Då började en motreaktion. Året efter, 1915, lade Fredrik Lagerroth fram sin doktorsavhandling Frihetstidens författning – en studie i den svenska konstitutionalismens historia, vilken hyllade frihetstiden som demokratins förebud. Tjugo år senare skrev han som professor i statskunskap frihetstidens riksdagshistoria, nu med tydlig udd mot nazismen och kommunismen i omvärlden.

Saken var svårare än så. Frihetstiden innebar att den politiska debatten breddades och att en större andel av befolkningen fick inflytande över riksdagsvalen än någon annanstans i det samtida Europa. Inte ens i parlamentets England var valmanskåren bredare än i Sverige. Å andra sidan rymde den frihetstida politiken mycket som vi i dag skulle ha svårt att acceptera. Riksdagen och dess sekreta utskott, frihets­tidens viktigaste maktcentrum, lade sig i allt mer av regeringens och förvaltningens arbete, utnämnde ämbetsmän, gav sig in i för­handlingar med främmande makt och satte sig i domstols ställe. Det vållade stor förvirring i maktutövningen, vilket de främmande sändebuden inte var sena att utnyttja. Frihetstidens ständervälde sökte sin form; sökandet var inte alltid lyckosamt medan det begav sig, men erfarenheterna skulle komma väl till pass 1809, när riksdagen skulle anta en ny grundlag efter det gustavianska väldets fall. På så vis kom de frihetstida experimenten att bilda basen för det moderna statsskickets utveckling.

Men framförallt var frihetstiden så mycket mer än politiken. Befolkningen återhämtade sig efter det stora nordiska kriget. Historikern Gustaf Utterström menar att de milda vintrarna under åren 1721–35 gynnade sådden, betet och hälsan. Jordbruket sjöd av uppfinningsrikedom, som författaren Carl-Johan Gadd skildrat i del 3 av Det svenska jordbrukets historia (2001). Skiftesreformerna 1757 och 1762 gav större utrymme åt driftiga bönder, som hittade sinnrika vägar att kringgå förbudet att äga frälsejord.

Sinnena var i svallning; karolinerna kom hem från fångenskapen med den pietistiska väckelsen, århundradet såg den första uppluckringen i den lutherska ortodoxin. Pietisterna avlöstes av radikalpietister – ”gråkoltar” – och herrnhutare, som i än högre grad präglades av mysticism. De religiösa sammankomsterna möttes med konventikelplakatet 1726, som stämplade pietism och herrnhutism som samhällsfarliga, men fortsatte ändå. De var ett förebud om 1800-talets stora väckelserörelser.

Inom den ekonomiska politiken fanns det en stark önskan att göra det förminskade landet desto rikare. Alldeles i början av frihetstiden redovisade kommerskollegiet oroande siffror – sedermera ifrågasatta – om underskottet i Sveriges handelsbalans gentemot omvärlden. Det blev startskottet för en rad initiativ. Ständerna inrättade en manufakturfond som höll mer eller mindre livsdugliga projekt under armarna – för samtiden var Jonas Alströmer knappast potatisens man, utan grundaren av textilverken i Alingsås. Till de handlande köpmännens fromma inbjöd man till de Levantinska och Ostindiska kompanierna. Ständernas intresse blev inte mindre av att många tongivande politiker själva var delägare i manufakturerna och handelskompanierna, främst på hattarnas sida, men även Horn hade andelar i Barnängen, textilmanufakturen på Södermalm i Stockholm.

Eftervärlden har normalt inte varit särskilt imponerad av manu­fakturstödets resultat, men politiken var viktig som ett uttryck för att allt fler funderade över ekonomin och dess samband. Sverige fick sina första nationalekonomer, Anders Bachmansson (adlad Nordencrantz) och den österbottniske prästen Anders Chydenius.

Till en början var ständermötena i första hand en angelägenhet för dem som kom dit och för den omgivande byråkratin, men snart nog vidgades kretsen. Efterhand utbröt en vildsint polemik i samband med riksdagarna, med pamfletter, läckta statspapper och fingerade dokument. De spreds i brev och avskrifter, men så småningom också genom broschyrer och avisor.

Den litterära blomstringen kom också politiken till del. Frihetstiden är den svenska litteraturens första breda uppvaknande; det förebådades av Lasse Lucidor, Lars Wivallius och Georg Stiernhielm på 1600-talet, men Carl Michael Bellman och Hedvig Charlotta Nordenflycht gav diktningen en spridning som den inte tidigare haft. Olof von Dalin hittade ofta ämnen i den politiska debattens närhet, med Sagan om hästen som klassisk allegori på rikets utveckling. Politiker som Carl Gyllenborg, Carl Gustaf Tessin och Anders Johan von Höpken var själva litterärt verksamma. Sekreteraren och sedermera bibliotekarien Johan Arckenholtz författade ett lysande långreportage, ”Sagu-Brott af 1734 Års Riksdag i Stockholm”, som häromåret gavs ut av Kungliga samfundet för utgivandet av handskrifter rörande Skandinaviens historia.

Än mer slående var det vetenskapliga genombrottet. Lik­som den litterära blomstring­en hade den förebådats av 1600-talet, inkarnerad i naturforska­ren och historikern Olof Rud­becks säregna blandning av empiri och fantasi, lymfkärl och Atlantica. Såväl Rudbeck som hans far Johannes Rudbeckius hade anlagt och vårdat botaniska trädgårdar, i Uppsala och Västerås. Nu fick botaniken sin mästare och 1700-talet sin mest ryktbare vetenskapsman i Carl von Linné. Naturvetenskapen rymde också kemisten Wilhelm Scheele och astro­nomen Anders Celsius, men det var inte bara den som det handlade om.

Sven Lagerbring brukar räknas som den förste moderne historikern, som med källkritisk ansats började skriva Swea rikes historia; han hann bara fyra band, till och med Karl Knutsson, men det var imponerande nog. År 1749 inrättades Tabellverket, med astronomen Pehr Wargentin som befolkningsstatistisk banbrytare. Inom språkforskningen var Uppsalabibliotekarien Eric Benzelius d y ett tidigt ljus, innan han slog sig på politiken och omsider blev ärkebiskop. Den mest betydande filologen var Johan Ihre, som lade grunden till den germanska språkhistoriska forskningen.

Till frihetstidens mer bestående efterbörd hör 1734 års lag, som avlöste den gamla landslagen från Magnus Eriksson och Kristoffer av Bayern. Landslagen hade länge pockat på en översyn, men under Karl IX:s tid blockerade ständerna kungens framstötar. Axel Oxenstierna valde att i stället strama upp själ-va rättsväsendet, men under Karl XI kom lagkommissionen igång. Arbetet tog sin tid; först under riksrådet Gustaf Cronhielm kunde kommissionen avlämna ett förslag till ständerna. Några balkar antogs redan vid 1731 års riksdag, men strider om bland annat adelns jakträtt innebar att lagen inte blev slutgiltigt fastställd förrän vid nästa ständermöte. 1734 års lag kom sedan att bilda ramen för svensk lagstiftning under lång tid framöver.

År 1766 infördes tryckfrihetsförordningen. Upprinnelsen var ett par motioner i adelsståndet. Missnöjet med korruptionen och svågerväldet under hattarna banade väg för förslag om att så många handlingar som möjligt skulle göras tillgängliga för allmänheten. Misstron mot byråkratin var så stor att löjtnanten Gustaf Cederström föreslog att lagen uttryckligen skulle föreskriva vilka handling­ar som var hemliga. Allt annat skulle bli offentligt. Därmed knäsattes en princip som skulle få stor betydelse för det politiska livets utveckling in i vår tid.

För eftervärlden framstår epoken som prövandets och nyfikenhetens tid. Ibland hamnade sökandet i märkliga återvändsgränder; frihetstiden är också mystikern Emanuel Swedenborgs och herrnhutarnas tid. Inom poli­tiken svängde pendeln från ohämmat envälde till klåfingrigt ständervälde. Men återvändsgränder är inte så meningslösa som det ibland kan låta; när man väl förstått att de inte leder någonvart, så kan man söka sig vidare på andra vägar. Det var också vad kommande gene­ra­tioner gjorde, inom politiken lika väl som på andra områden.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Fakta: Frihetstiden

Frihetstiden sträckte sig mellan Karl XII:s död 1718 och Gustav III:s statskupp 1772. Termen syftar på det fria statsskick som efterträdde det karolinska enväldet och användes första gången i tidskriften En ärlig swensk år 1755.

1719 Karl XII:s syster Ulrika Eleonora väljs till regent efter att ha avsvurit sig enväldet.

1720 Ulrika Eleonora över-låter tronen åt sin make Fredrik av Hessen, som därmed blir Fredrik I.

1723 En ny riksdagsordning utfärdas i oktober. Riksdagen får mer makt på bekostnad av kungens.

De tre högre stånden får rätt att själva utse sekreta utskottet (bönderna ansågs inte vara tillräckligt kunniga för att vara med).

1726 Konventikelplakatet kungörs, vilket förbjuder bönemöten i hemmet.

1731 Ostindiska kompaniet bildas i Göteborg.

1738 Partinamnen hattar och mössor blir till vid riksdagen. Hattpartiet tar makten och Arvid Horn tvingas avgå.

1739 Hattpartiets ledare, Carl Gyllenborg, blir kanslipresident efter Horn.

1741–43 Krig mot Ryssland.

1743 Stora daldansen. 4 500 bönder tågar från Dalarna till Stockholm för att protestera mot kriget och förhindra att Adolf Fredrik av Holstein-Gottorp blir tronföljare. Men dagen efter, den 23 juni, väljs Adolf Fredrik till tronföljare av riksdagen.

1744 Adolf Fredrik gifter sig med Lovisa Ulrika, syster till den preussiske kungen Fredrik den store.

1746 Gustav (III) föds.

1748 Karl (XIII) föds.

1751 Fredrik I dör. Han har varit oförmögen att regera sedan ett slaganfall 1748.

1753 Hovet flyttar in i det nybyggda Stockholms slott.

1756 När kungen vägrar skriva under rådets beslut meddelar ständerna att en namnstämpel ska användas istället. Drottningen och hennes sammansvurna planerar en statskupp som avslöjas.

1757 Sverige ger sig in i sjuårskriget. Fred sluts med Preussen 1762.

1763 Jean Baptiste Bernadotte (den blivande Karl XIV Johan) föds i Frankrike.

1765 Mösspartiet tar makten.

1766 Sverige får sin första tryckfrihetsförordning.

1769 Mössorna störtas vid riksdagen i Norrköping efter en långvarig ekonomisk kris.

1771 Adolf Fredrik dör.

1772 Gustav III kröns i maj och genomför den 19 augusti en statsvälvning.

Fakta: Carl Gustaf Tessin

Carl Gustaf Tessin (1695–1770) var en av hattpartiets grundare och arbetade med full kraft för att få igång ett revanschkrig mot Ryssland. Han var under hela sin karriär involverad i svensk utrikespolitik och försökte skapa allianser som gynnade landet. Hans visioner låg bakom såväl giftermålet mellan Adolf Fredrik och den preussiska prinsessan Lovisa Ulrika som det mellan Gustav III och danska Sofia Magdalena.

Tessin fungerade under frihetstiden som informell kulturminister som bland annat, tillsammans med Carl Hårleman, introducerade fransk rokoko i Sverige. Han byggde upp en mycket stor konstsamling, vilken dock, efter att Tessin fått ekonomiska bekymmer, löstes in av staten (via Lovisa Ulrika). Samlingen utgör i dag grunden för Nationalmuseums samlingar.

Fakta: Hattar och mössor

Hatt- och mösspartierna uppstod till stor del ur missnöjet med Arvid Horns närings- och utrikespolitik. Många rika köpmän och lågadliga ämbetsmän och officerare ville se en mer handelsvänlig politik och önskade dessutom ett revanschkrig mot Ryssland. De smädade Horn och hans krets av fredsvänligt sinnade aristokrater genom att kalla dem »(natt)mössor», medan de benämnde sig själva för – det lite mer manliga – »hattarna». Namnen började användas första gången vid 1738–39 års riksdag.

Hattar och mössor kan inte jämställas med moderna politiska partier, även om de hade informella partiledare och »lobbyister», som arbetade för att skapa majoritet vid omröstningarna i ståndsriksdagen. Efter 1738–39 års riksdag, då hattarna fick majoritet i adels- och borgarstånden, utvecklade sig en tidig form av parlamentarism i Sverige. Riksdagen blev centrum för makten och rådet hade i mångt och mycket att rätta sig efter de beslut som togs där.

Fakta: Skeppsbroadeln

Många av Stockholms nya inflytelserika köpmansfamiljer kom från utlandet, till exempel den av Alexander Roslin porträtterade familjen Jennings. Benämningen »skeppsbroadel» var från början ett skämtsamt sätt att beskriva denna nya överklass, som gärna bosatte sig vid Skeppsbron. En del av dessa blev faktiskt adlade även i verkligheten, och många ingick äktenskapsallianser med den gamla högadeln.

Publicerad i Populär Historia 5/2006

Kanske är du intresserad av...

Läs också