När kyrkan skulle stoppa folkets fester

Kyrkoherde Lars Grunden höll år 1750 sockenstämma med sina församlingsbor i Hargs socken i nordöstra Uppland. Han var inte riktigt nöjd med befolkningens

25 maj 2001 av Björn Furuhagen

Kyrkoherde Lars Grunden höll år 1750 sockenstämma med sina församlingsbor i Hargs socken i nordöstra Uppland. Han var inte riktigt nöjd med befolkningens uppträdande.

Framförallt var det bröllopsfesterna som upprörde honom. Det vilda och utdragna firandet var enligt kyrkoherden opassande och borde förhindras. I stället för dryckenskap, oljud, dans och skämt ville han se gästabud som kunde liknas vid ”en sammankomst av kristna och förnuftiga människor”.

Sockenstämman antog en rad beslut som i detalj reglerade och begränsade bröllopsfesternas omfattning. Slutligen varnade prästen för alltför häftigt dansande och drickande: ”Bör all försiktighet brukas vid den så kallade långdansen att ej någon av deras oförvägna springande över tak, stenar etc må fara illa, likaledes att de ej genom hastigt drickande i gårdarna medans de äro varma draga på sig ohälsa.”

Störande sedvänjor

Lars Grunden var inte den enda prästen som under 1700-talet klagade på sina församlingsbors uppträdande under bröllop och andra fester. I själva verket illustrerar hans förmaningar till befolkningen i Harg väldigt väl den svenska kyrkans ambitiösa folkuppfostran under detta sekel.

Kampanjerna mot bröllopsfestandet var då bara ett inslag i omfattande försök att kontrollera och bestraffa olika folkliga sedvänjor som ansågs hotande eller störande. Det fanns sedan gammalt i religiösa och moraliska frågor en motsättning mellan folkliga normer och den av kyrkan officiellt påbjudna sociala ordningen.

Runt om i Sverige gjordes vid olika tillfällen under 1700-talet liknande överenskommelser som i Hargs socken om bröllop och andra fester. Prästerna förmanade sina församlingsbor att vara måttligare och mer skötsamma eller att upphöra med förargliga sedvänjor. Men det verkar inte ha hjälpt, för klagomålen fortsatte i Harg och resten av landet seklet ut. På bröllopen tog allmogen tillfället i akt att roa sig till övermåtta, och en rad folkliga seder hade utvecklats: dubbla bröllop, skjutningar, bröllopsfester som varade i flera dagar, spelmän och sprit i kyrkan under vigseln, vilda danser, mö- och svenhippor med mera.

Av tradition hölls bröllopen ofta på söndagar och de varade i regel i flera dagar. Redan kvällen innan började man med så kallade mökvällar hemma hos brudens föräldrar där även själva bröllopsfesten sedan brukade hållas. Det var inte som i dag en fest enbart för bruden och hennes väninnor, utan det var en inledning på bröllopsfesten där såväl män som kvinnor deltog. Mökvällarna ledde dock till att många av deltagarna inte kom till gudstjänsten dagen efter eller att de var bakfulla och till och med berusade under gudstjänsten. Därför hade kyrkan länge försökt motarbeta dessa fester.

På 1700-talet nöjde man sig inte med att fira giftermålet på ett ställe. Så kallade dubbla bröllop och hemkomstöl var inte ovanligt, och dessa tillställningar försökte prästerna med hot om böter begränsa eller helt förbjuda. Dubbla bröllop hade länge motarbetats av kyrkan och innebar att man på den första festdagens natt lämnade brudens föräldrahem för att under uppsluppna former (som uppenbarligen lätt urartade) ledsaga brudparet till deras nya hem där festen fortsatte. Hemkomstölet var en liknande sed med den skillnaden att man samlades för att dricka öl hemma hos brudparet när alla bröllopsfestligheterna var avklarade (ofta på fjärde dagen).

Danserna motarbetades

De folkliga bröllopsdanserna väckte också anstöt hos kyrkan. Problemen med danserna diskuterades ibland vid stiftens prästmöten och biskoparna uppmanade sina präster att motarbeta danserna. Det var speciellt den så kallade kubb- eller stubbdansen som ansågs orsaka ”mycken lättsinnighet och förargelse”.

Den gick till så att man på den andra eller tredje dagens morgon samlades till dans kring en stor huggkubbe. Under dansen tvingades en efter en av deltagarna, speciellt ungdomarna, upp på stubben för att där erkänna vem de under kvällens nattfrieri haft till sängkamrat. Bröllopets sista dag skulle alla som var kvar ställa till med långdans och kedjan kunde löpa i väg över diken och gärdsgårdar, in i andra gårdar och till och med bort till andra byar.

Konflikterna mellan prästerna och församlingsborna om bröllopsfesterna är ett typiskt exempel på hur kyrkan försökte kväsa och reformera den folkliga festkulturen. Det blev emellertid ett projekt med förhinder eftersom de folkliga normerna gick på tvärs emot de officiellt påbjudna regleringarna. Men det var inte bara under bröllop och andra fester som allmogens levnadsstil i prästernas ögon gick till överdrift. Problemen verkar ha funnits till och med inne i kyrkan under själva gudstjänsten, som ju var det centrala momentet i tidens religiösa liv. Gudstjänsterna var också en kanal för kyrkan att nå ut med sin ideologi till befolkningen för att uppfostra denna till lydnad och underordning.

Lagstiftningen påbjöd obligatorisk närvaro för alla, men i praktiken räckte det ibland om en från varje hushåll inställde sig i kyrkan på söndag morgon. Personer som kom för sent till gudstjänsten eller smet i väg för tidigt skulle varnas av prästen och sockenstämman och sedan straffas med böter. Eder, svordomar, fylleri och annan förargelse i kyrkan kunde leda till höga böter. Sockenstämman var en viktig kanal när kyrkans män höll uppsikt över allmogens uppförande och inpräntade vikten av regelbundna kyrkobesök.

Det förekom att enskilda personer rannsakades för att de skolkat från gudstjänsten eller uppträtt olämpligt. Bland annat skrämde kyrkvaktaren Mats i Tuna socken, som egentligen hade till uppgift att avstyra stökigheter under predikan, kvinnorna som satt närmast utgången genom att komma in i kyrkan med en orm i händerna!

Men det var heller inte ovanligt att prästerna på sockenstämman tog upp diverse allmänt hållna förmaningar i detta ämne till diskussion. De många klagomålen visar att lokalbefolkningens beteende inte alltid stämde överens med de normer som kyrkan förespråkade.

Skolk från gudstjänsten bötfälldes

Sockenstämmoprotokollen från Alunda ger många exempel på att sockenborna inte uppförde sig i kyrkan på det vis pastorn önskade. År 1763 ägnade kyrkoherden, som då hette Lars Runeberg, större delen av en sockenstämma åt denna fråga. Han kunde inte acceptera att åhörarna lämnade kyrkan under pågående gudstjänst eller att vissa personer inte ens gick in i kyrkan utan blev kvar utanför för att röka pipa och skvallra. Sockenstämman beslöt därför om böter för dem som gjorde sig skyldiga till dessa förseelser.

Böter utsattes också mot att ta med sig okopplade hundar till kyrkan, vilka ”... därstädes i församlingens ledamöter och besynnerligen ungdomens åskådande bruka sina naturliga friheter och sammangänger varigenom hos ungdomen otuktig retelse lätteligen kunna uppväckas”. Han klagade också på att ungdomen ”... har mycket otuckt och skvaller för sig under själva gudstjänsten”. Slutligen varnades kvinnorna med hot om böter för att samlas i vapenhuset eller på trappan där de ”... hålla sådant skvaller och larm att hela kyrkan uppfyllas med dån och ljud”.

Prästerna hade liknande bekymmer på andra ställen i Sverige. De varnade för skolk från gudstjänsten och hotade med straff. Men det hjälpte sällan. Människorna lämnade gudstjänsten eller stannade kvar ute på kyrkbacken för att röka, det blev bråk och trängsel vid uttåget ur kyrkan, bänkordningen följdes inte, pigor och drängar flörtade hämningslöst så att predikan stördes och drängarna ringde hårt och vårdslöst med kyrkklockan. I vissa socknar lyckades kyrkoherden få med sig sockenstämman på beslut om straff för dem som lämnade kyrkan under pågående gudstjänst eller störde med skvaller, fylleri och bråk. Prästernas kontroll av närvaron och ordningen i kyrkan var tydligen problematisk för dem.

Hur ska man tolka allmogens oförmåga och ovilja att leva upp till kyrkans ambitioner med gudstjänsterna? Var 1700-talets människor helt enkelt inte religiösa? Nej, det är en både förhastad och överdriven slutsats. Hos lokalbefolkningen fanns säkert en djupt rotad religiositet, och gudstjänster, kyrkliga högtider, ritualer och ceremonier betydde nog mycket i den folkliga religionen. Men allmogen använde religionen och kyrkan på ett delvis annat sätt än vad prästerna avsåg.

Hot mot samhällsordningen

På vilket sätt skilde sig då allmogens och prästerskapets syn på gudstjänsterna? För människorna i 1700-talets Sverige var gudstjänstbesöken minst lika mycket en social företeelse som en rent religiös akt. Därför ansågs det inte nödvändigt att gå till kyrkan varje söndag eller att sitta tyst och passiv hela tiden. Prästerna såg däremot bara till den ideologisk-religiösa dimensionen. För dem blev den folkliga oordningen ett hot mot den rådande samhällsordningen. Men i ett socialt perspektiv blir fylleri, tobaksrökning, flirtning med mera i samband med gudstjänsten lättare att förstå då det var en del av en folklig umgängeskultur.

Den här folkliga kulturen präglade även människornas vanor efter söndagens gudstjänst. Sabbatsdagen skulle helst ägnas åt vila, och arbete eller nöjen var i princip förbjudna. Det är emellertid uppenbart att dessa ideal inte följdes. Kyrkan försökte förgäves få människorna att avstå från fylleri, slagsmål, dans, spel, handel och arbete under söndagseftermiddagen.

I sockenstämmoprotokollen från Harg dyker det första klagomålet upp 1746. Med hänvisning till det myckna supandet vid bruket om söndagen förmanades befolkningen att ta sig i akt för ”slik synd”, och prästen hotade med anmälning till länsmannen och befallningsmannen eller till och med landshövdingen. Vid denna stämma varnades också två personer som hade påträffats gravt berusade på bruksbacken en söndag. Prästens klagomål på alkoholkonsumtionen under söndagarna återkom sedan, och han hotade med anmälan till tinget och ålade sexmännen att ha uppsikt över söndagsdrickandet.

Ett annat problem för prästen i Harg var att vissa av invånarna där föredrog att besöka kyrkan i den närbelägna staden Östhammar, där de efter högmässan gjorde sig skyldiga till sabbatsbrott med handel, fylleri och slagsmål. Upprepade varningar med hot om böter, stockstraff och rättegång vid tinget verkar inte ha hjälpt.

Kyrkans kampanjer mot den folkliga kulturen riktade sig ibland mot ungdomarnas festvanor. Prästerna klagade i en rad församlingar på att ungdomarna under söndagarna ordnade danser, spelade kort, drack och ställde till med andra upptåg. Sockenstämmorna runt om i landet bestämde ibland att de som befanns skyldiga skulle betala böter eller sättas i stocken. Det är emellertid tveksamt om dessa bestämmelser hade full förankring bland de äldre invånarna. Det var inte ovanligt att prästerna också riktade sig till husbönderna för att förmå dem att hålla bättre uppsikt över barn och ungdomar och att stävja syndiga söndagsnöjen. Ibland hotades husbönderna med böter om de tillät att deras ungdomar roade sig för mycket. Förmodligen tillät den äldre generationen att ungdomarna roade sig – så länge det inte gick till överdrift.

Motsättningen mellan folkliga normer och den officiellt påbjudna världsbilden hade gamla anor. Redan under 1500-talet började kyrkan sina kampanjer mot den folkliga kulturen. Det rörde sig då inte bara om det folkliga umgängeslivet i samband med bröllopsfester, gudstjänster och söndagsnöjen. Motsättningar fanns även i synen på äktenskapet och umgänget mellan könen, liksom när det gällde befolkningens oförmåga och ovilja att leva upp till kyrkans ambitioner med undervisning, katekesläsning och husförhör.

Moraliska och religiösa motiv

Varför ville kyrkan egentligen reformera den folkliga kulturen? Vilka var de bakomliggande motiven? För en nutida betraktare framstår många av sedvänjorna som oskyldiga och oförargliga nöjen. Men för dåtiden var det uppenbarligen ett stort problem. För kyrkan handlade det naturligtvis om moraliska och religiösa motiv. Prästerna såg som sin uppgift att få människorna att leva ett skötsamt liv enligt de normer som bibeln predikade.

En del till synes bagatellartade förseelser uppfattades dessutom som obstruktioner mot den officiellt påbjudna religionsutövningen. Därmed hotade den folkliga kulturen den ideologi som den önskvärda sociala ordningen var uppbyggd kring: kristendomen i en ortodoxt luthersk form med kyrkan som en ledande samhällsinstitution och befolkningen som lydiga åhörare.

Sedan reformationen var den svenska kyrkan nära sammankopplad med statsmakten. Kyrkan blev en viktig kanal för staten att nå ut till och kontrollera befolkningen. Det låg i statens intresse att prästerna skötte folkbokföringen, kontrollerade närvaron under gudstjänsterna, lärde människorna att förstå katekesens budskap och upprätthöll lag och ordning ute i socknarna.

Statens och kyrkans gemensamma strävan att reformera den folkliga kulturen gick ytterst ut på att inordna människorna i en enhetlig statskyrklig ideologi som betonade lydnad, skötsamhet och underordning. Det var en central process i formeringen av den svenska staten under 1500-, 1600- och 1700-talen. Likadant var det i andra länder. Statsbyggandet gick hand i hand med försöken att reformera den folkliga kulturen. Denna historiska process kunde ta sig olika uttryck och ha skilda förlopp, men konflikterna på de svenska sockenstämmorna mellan prästerna och deras församlingsbor återspeglar en allmäneuropeisk utveckling.

Björn Furuhagen, fil dr i historia, disputerade 1996 på en avhandling om brottslighet och social kontroll i Sverige under 1700-talet.

Publicerad i Populär Historia 3/97

Kanske är du intresserad av...

Läs också