När Sverige byggdes upp igen efter slutet på stora nordiska kriget utgick förändringarna från Riddarhuset i Stockholm. Här i bakgrunden för Karl XIV Johans begravningsprocession.

© Livrustkammaren

På 1700-talet öppnade Sverige fönstren för Europa

När den svenska stormakten gått under och landet stod på ruta noll öppnades fönsterna för influenser från Europa. Handel och kultur skulle bli det nya svenska kännetecknet under 1700-talet.

27 juni 2002 av Tore Frängsmyr

Sveriges förhållande till Europa blev helt annorlunda under 1700-talet. Från att ha varit en europeisk krigisk stormakt under 1600-talet hade Sverige vid Karl XII:s död förlorat allting. Nu gällde det att bygga upp riket från grunden. Uppbyggnadsarbetet leddes av adeln och utgick från Riddarhuset i Stockholm. Med hjälp av det merkantilistiska systemet skulle man sätta landets ekonomi på fötter, och med kulturella ambitioner ville man ge landet nytt självförtroende. Hela 1720-talet präglades paradoxalt nog av en stark optimism. Man befann sig i ett sådant bottenläge att varje förändring sågs som en förändring till det bättre. Fönstren öppnades mot Europa, nya vindar blåste in över landet.

Från London hemkallades Johan Helmich Roman för att spela i och så småningom leda Hovkapellet. Han ryckte upp musiken och organiserade på Riddarhuset de första offentliga konserterna i vårt land. Från London hemkom också den unge ingenjören Mårten Triewald, som föreläste om den nya fysiken och mekaniken. Föreläsningarna och demonstrationerna hölls förstås på Riddarhuset. År 1727 påbörjades restaureringen av det kungliga slottet, som i trettio år legat i träda efter branden 1697. Detta var en viktig symbolhandling. Formellt ansvarig blev efter sin far den unge Carl Gustaf Tessin, som återvänt från utlandet för att medverka i utarbetandet av de nya konstitutionerna. Från Paris hemkallades arkitekten Carl Hårleman för att leda det egentliga arbetet.

Det var också på Riddarhuset som Carl Linnaeus på våren 1739, efter tre år i Holland, började föreläsa om den nya naturkunnigheten. En månad senare, den 2 juni 1739, grundades i samma lokal Kungliga Vetenskapsakademien av Triewald, Linné och fyra andra. Linné hade redan skaffat sig ett namn ute i Europa och en strid ström av skrifter på latin skulle bekräfta denna position. Linné och Vetenskapsakademien bildade upptakten till ett genombrott för naturvetenskapen som gjorde Sverige till en av de starkaste vetenskapliga nationerna i Europa. På praktiskt taget alla områden blev svenskar ledande: botanik (Linné), fysik och matematik (Klingenstierna, Wilcke), astronomi (Celsius, Wargentin), kemi (Wallerius, Bergman, Scheele), medicin (Rosenstein), kirurgi (Acrel), mineralogi (Cronstedt). Som sekreterare i Vetenskapsakademien under trettiofyra år utvecklade Wargentin ett kollegialt nätverk över hela Europa.

Studieresorna blev ett viktigt inslag i det akademiska livet. Alla studenter som hade seriösa ambitioner måste resa ut i Europa, besöka berömda universitet och akademier samt söka företräde hos lärda professorer och filosofer. Språket var förstås latin, det som behövdes av folkspråken lärde man sig på platsen. Ofta varade dessa studieresor två–tre år, ibland kunde de räcka upp till tio–tolv.

Kulturinflytandet kom i etapper från olika håll. Under frihetstidens första decennier var närvaron av engelsk vetenskap och kultur påfallande. Från 1740–50 och framåt började det franska inflytandet dominera, något som kulminerade under Gustav III. Kungen hade som bekant inte något djupare intresse för naturvetenskapen. Han satsade i stället på musik och opera, dans och balett, litteratur och teater. På 1770-talet tillskapades Musikakademien, Konstakademien och Vitterhetsakademien, 1786 även Svenska Akademien. Mönstren hade han framför allt sett i Frankrike, men också i Italien.

En av höjdpunkterna i Gustav III:s kulturella aktiviteter blev hans italienska resa 1783–84. Hans möten med det konstnärliga Europa blev avgörande för Sverige, och kungen anställde arkitekter, målare och musiker från de europeiska kulturmetropolerna. Teatrar grundades, slott anlades, porträtt målades; på kort tid kom svensk opera upp i god europeisk klass.

Det franska skulle på 1800-talet avlösas av det tyska. Med romantiken kom Fichte, Schelling och den tyska filosofin att prägla svensk kultur, både dess filosofi och dess litteratur. Benjamin Höijer gjorde sina lärospån vid tyska universitet. Skalden Atterbom företog under två år en tysk resa, på vilken han träffade Schelling och andra framstående romantiska filosofer.

Men allt var inte romantik. Kemisten Jacob Berzelius utkämpade många duster med romantikerna här hemma, men sina resor ställde han både till Frankrike och Tyskland. Hans förbindelser med de tyska kemisterna fördjupades med åren. Han fick flera framstående lärjungar från Tyskland och hans egna skrifter översattes undan för undan till tyska.

Från 1800-talets mitt förändrades resandet. Med järnvägens tillkomst blev det mycket lättare att ta sig ut i Europa. Fler universitet stod öppna, fler studenter gav sig i väg. Men inflytandet från kontinenten gällde inte längre bara den akademiska kulturen. Den breddade bildningen, skolundervisningen, pressen och de begynnande folkrörelserna krävde nya kontakter och gav upphov till nya inspirationskällor. Många politiskt väckta, både kvinnor och män, for ut i världen för att lära känna och diskutera de senaste politiska strömningarna. Både August Palm och Hjalmar Branting hade i Tyskland lärt känna socialismen, och de tog dess politiska idéer med sig hem. Därmed började också en ny tid i Sverige.

Publicerad i Populär Historia 3/2001

Fakta: Svenskar i Europa 1700–1800-tal

År 1720 gjorde konstnärinnan Rosalba Carriera succé i Paris med sina pastellporträtt i rokokostil. En av dem som tog starkast intryck av tekniken var den svenske konstnären Gustaf Lundberg (1695–1786). Med sin nya stil blev han genast populär hos den franska överklassen och valdes in i franska konstakademien. Efter återvändandet till Sverige 1745 blev den produktive Lundberg både hovmålare och direktör för den svenska konstakademien.

När Johan Tobias Sergel (1740–1814) år 1779 kom tillbaka till Sverige efter ett drygt decennium som kunglig stipendiat i Italien var han redan en konstnär av europeiskbetydelse. Tecknaren och skulptören Sergel var en centralgestalt i den gustavianska epokens konstliv och följde som guide med Gustav III på dennes italienresa 1783–84.

Jenny Lind (1820–87) var den första i raden av svenska operaartister som nådde världsrykte. 1844 började hennes internationella karriär med besök i bland annat Köpenhamn, Berlin, Wien och London, och ”Jenny Lind-feber” som följd. Längtan efter ett normalt familjeliv och en tilltagande rampfeber bidrog till att hon 1849 gav upp teaterscenen för att enbart sjunga vid konserter.

Publicerad i Populär Historia 3/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också