Bilden av skiftet måste nyanseras

En av de största omvälvningarna som ägt rum i Sverige är den agrara revolutionen i samband med de stora skiftesreformerna under 1700- och 1800-talet. Människor lämnade bondbyns trånga värld, där alla passade på varandra och där jordbruket drevs irrationellt och ålderdomligt, för ett nytt liv med individualism, expansion och utveckling i en privatgård på behörigt avstånd från grannarna.

9 september 2003 av Fredrik Bergman

Åtminstone är det så denna övergång beskrivs i skolböckerna. Men kanske är det dags att nyansera bilden. Förändringen såg nämligen mycket olika ut runt om i Sverige.

Kulturgeografen Ulf Sporrong har forskat om skiftes-reformernas betydelse. Vi möter honom i Stensjö by utanför Oskarshamn i Småland, Vitterhetsakademiens levande museum över en by av oskiftad karaktär – tre mil av trägärdesgårdar, boningshusen i en tät klunga, hagar med hamlade lindar, med bäckar och åar och med ett ensamt körsbärsträd på höjden. Här har sekvenser ur Astrid Lindgrens Bullerby-filmer en gång spelats in.

Enligt de flesta läroböcker för grundskola och gymnasium i Sverige var byar som Stensjö mest ett hinder för bönderna. Det var platser där alla vakade över varandra, och ”där flitiga bönder ständigt hindrades av de lata”, som Carl Grimberg skrev i sin historiebok. Till pluskontot för byarna hörde möjligen att människor kände sig trygga, att man tog hand om sina gamla och att ingen behövde vara ensam. Men det var krångligt att ha markägandet splittrat på mängder av småtegar, och att ständigt samverka med de andra byborna. Först med de stora skiftesreformerna blev det enligt den gängse bilden ordning på det svenska jordbruket. Särskild betydelse fick laga skiftet, som innebar att gårdarna flyttades ut från bykärnan och att den mark man ägde samlades runt det egna huset. Skiftet satte igång en våldsam rationalisering och jordbruksutveckling – från en och en halv miljon hektar odlad mark i Sverige år 1800 till drygt tre och en halv miljon år 1900. Laga skiftet gav plats åt entreprenörer och bondeindividualister att bygga upp ett långt större välstånd än någonsin i de gamla byarna. ”Nu kunde varje bonde sköta sin jord som han ansåg bäst utan att behöva rätta sig efter sina grannar”, som det står i en lärobok.

Sveriges Television gjorde för några år sedan en ambitiös filmatisering om epoken – filmen Macklean om den agrara revolutionens svenska pionjär, Rutger Macklean. Huvudpersonen traskar runt i gyttja då han först ser gammelbyarna under godset Svaneholm, vilka han nyss fått ärva. Människorna i de trånga byarna sitter på gödselstackar och vilar sig; tar det provocerande lugnt. Barnen gyttjebrottas med byns grisar. Hus, människor, redskap – allt är ofattbart smutsigt och nedgånget. Och Macklean talar om att ”medeltidens andar tycks råda” på denna landsbygd.

Men sedan godsägaren flyttat ut gårdarna på behörigt avstånd från varandra, med åkrarna samlade runt varje hus och de gamla byarna nedbrända – fem täta bondbyar förvandlades till sjuttio fristående gårdar med fyrtio tunnland mark utlagt i fyrkanter runt husen – genomgår de gamla bönderna en metamorfos. I filmens slut har de rena vita skjortor, slängkappor och blanka knappar, de spelar glada visor på fiol och tackar patronen som slog sönder deras gamla förkvävda byar. ”Tala om för alla att vi är fria och välmående”, uppmanar en bonde i filmens slut.

Kartan från enskiftet av Svaneholm är kopierad i mängder av svenska läroböcker – en pedagogisk lyckosaga från gyttjebrottning till blanka knappar.

– När vi läser om jordskiftena i läroböcker utgår man nästan alltid från Skåne eller Östergötland, säger Ulf Sporrong. Man glömmer då att olika delar av landet skiljde sig starkt från varandra.

Sporrong tror att forskningen framöver kommer att ge oss bilden av ett mycket mer diversifierat Sverige, där den lokala arvsrätten skapade helt olika landskap och där den agrara revolutionen därför fick mycket olika resultat. På kulturgeografiska institutionen i Stockholm, där nyblivne pensionären Ulf Sporrong tidigare var professor, pågår forskningen om detta som bäst.

Delar av Sverige – såsom Gotland, Skåne och Östergötland – hade sedan feodalismens medeltid en tradition av förstfödslorätt. Den äldste sonen fick överta gården, resten av syskonen blev jordlösa, eller fick ett avsevärt mindre arv. Detta arvssystem förklarar de stora sammanhållna gårdarna i exempelvis Östergötland och på Gotland. I landsdelar med detta system blev laga skiftet vanligtvis ett lyft.

I delar av Västsverige och Dalarna däremot tillämpades ett helt annat och betydligt äldre arvssystem – så kallat realarv – där alla barn fick dela på jorden och arvet, även om pojkarna som regel fick dubbel arvslott.

Realarvssystemet i Dalarna byggde på mängder av små åkerlappar som byttes eller lades samman vid giftermål och arv. Jordägandet var ”rörligt”, gårdens åkrar var sällan desamma från generation till generation. Åkerplättarna låg liksom byggnaderna i ett slags gytter, vilket alltjämt kännetecknar utseendet på de stora dalabyarna.

Ulf Sporrong har tillsammans med kollegan Elisabeth Wennersten i boken Leksands sockenbeskrivning, 10. Marken, gården, släkten och arvet visat hur väl realarvssystemet verkligen fungerade i Leksandsbyarna Tibble och Ullvi. Människor gifte sig till ett bra jordinnehav, man sämjedelade marken utom statsmaktens kontroll och lyckades försörja sin befolkning

ganska väl. I stort sett alla människor var jordägare, och alla tillhörde egentligen samma samhällsklass.

– Vi knäckte myten om ägosplittringens fasor, menar Ulf Sporrong. Dalarna var i själva verket ett socialt och ekonomiskt hållbart samhälle – det kunde ekonomiskt väl mäta sig med andra landsändar trots att det var oskiftat.

I Dalarna kom skiftesreformerna inte som en räddning, det var istället så att problemen ökade på många håll. När marken blev permanent inritad på kartor gick det inte längre att sämjedela och byta. Nu uppstod marksplittring och fragmentisering av de tidigare fungerande gårdarna. Plättarna blev mindre och mindre för varje arvsskifte.

På liknande sätt kan skiftets förbättringar ha varit tveksamma i Småland och i skärgården, där landskapet hade väldigt skiftande karaktär och där gemensamägda allmänningar tidigare brukats under gynnsamma former.

Enligt nuvarande historieskrivning berodde splittringen i allt mindre åkerlappar på befolkningsökningen under 1700- och 1800-talet. Men Sporrong ser snarare förklaringen i att storskiftet låste systemet och förhindrade den urgamla och faktiskt fungerande sämjedelningen.

Sanningen är nog att få samhällen kunde uppvisa en så lycklig utveckling som ”skolboksbyarna” i Skåne före och efter enskiftet. Men det nämns sällan att den forna fattigdomen i byarna under Svaneholm före skiftet kanske inte bara berodde på splittrat markägande, utan också på en väldig utsugning från slottets sida, på överdriven dagsverksskyldighet samt på den skånska arbetskraftsutvandringen till Danmark.

Situationen för arrendebönderna under adelsgodsen i Skåne var inte på något sätt representativ för merparten av svenska bönder.

– Ökningen av levnadsstandarden i byarna under Svaneholm berodde mycket på tekniska förbättringar, menar Ulf Sporrong. Exempelvis infördes hjulplogen och självbindaren.

I dagens läroböcker, som exempelvis Kompakt historia eller Människans vägar, heter det att de flesta byar försvann i och med skiftet, att byarna i Sverige upplöstes. Så var det inte annat än i vissa landskap, i Skåne och möjligen i Östergötland.

I större delen av Sverige fanns byarna kvar. Sett till rikets helhet var det i genomsnitt en tredjedel av husen som flyttades – och många hus flyttades inom byn. På flertalet håll i landet ligger byarna än i dag kvar på sin ursprungliga plats.

Det heter också, i till exempel läroboken Historia direkt, att böndernas värld slogs sönder, att den gamla gemenskapen blev omöjlig att behålla.

– Jag tror inte att det var så enkelt. Någon form av barmhärtighetssystem fanns ofta kvar i byarna även efter skiftet.

I min egen hemby exempelvis, på Väddö, fortsatte bönderna att driva gemensam fattigstuga efter laga skiftet.

Den största förändringen med skiftet blev istället de ökade klassklyftorna, anser Ulf Sporrong.

– Åtminstone i ett landskap som Dalarna är detta den stora förändringen. Före skiftena ägde nästan alla jord. I stort sett alla människor fanns inom samma samhällsklass. Sedan fick man en uppdelning i jordägande och obesuttna. Det blev en väldig förändring.

Modern forskning visar att de gamla byarna med sina små och splittrade åkerlappar var helt ändamålsenliga fram till utvecklingen av förbättrade jordbruksredskap. Med de många tegarna hade varje bonde haft mark av olika slag, tunga och lätta, torra och översvämningskänsliga. Vissa plättar fungerade bäst under torra år, andra under nederbördsrika. Att ha många skiftande jordlotter var en god försäkring mot missväxt.

De olika jordarna var också färdiga för sådd och skörd vid olika tidpunkter, vilket jämnade ut bondens arbete under den aktiva perioden. Det fanns också en rättviseaspekt med tegsplittringen – alla i byn hade ungefär lika långt till åkrarna. Och med 1600-talets redskap, som var lätta att flytta på, var grannens tegar inte i vägen, vilket de senare blev med större och modernare redskap.

– Det mesta som lärs ut om Sverige före och efter den agrara revolutionen är säkert alldeles riktigt, menar Ulf Sporrong, men bilderna förenklas gärna.

Är det då möjligt att göra ett museum över byarna före den agrara revolutionen? Fungerar projekt Stensjö by, där endast tre heltidsanställda tillsyningsmän arbetar? Borde de inte varit trettio för att ge oss en realistisk bild av verksamheten? Och borde de inte ha arbetat bredvid varandra med liknande sysslor och handredskap? Och deras hus skulle väl inte varit skinande faluröda? Det måste ha funnits mycket mer av smuts och fattigdom i de gamla byarna.

– Jag är väl medveten om att Stensjö by inte var så här fin för hundra år sedan, säger Ulf Sporrong. Men man kan ju ha byar på olika sätt. Stensjö bygger på en donation, och donatorns avsikt var inte att visa upp en realistisk bild av bylivet, utan hur markutnyttjandet i den gamla byn såg ut. På det sättet fungerar Stensjö alldeles utmärkt.

Ulf Sporrong säger flera gånger att man ska akta sig både för att romantisera och för att svärta ner bilden av de gamla byarna.

– För mig får Stensjö gärna vara en by där barnen kan hitta något som liknar sagorna de läst av Astrid Lindgren.

Att läsa: Leksands sockenbeskrivning, 10. Marken, gården, släkten och arvet av Ulf Sporrong och Elisabeth Wennersten (1995). Ett reformverk under omprövning av Ronny Pettersson (2003).

Skiftesreformerna

De stora jordskiftena i Sverige tillkom på statsmaktens initiativ för att rationalisera det svenska jordbruket. Storskiftet kom igång redan i mitten av 1700-talet. Detta handlade aldrig om att spränga byar. Syftet med storskiftet var endast att minska jordsplittringen, slå samman de små åkerlapparna till större och mer rationella stycken.

Rutger Mackleans mycket radikala och banbrytande skifte av Svaneholm ägde rum 1783–87. Här sprängdes verkligen byarna, och husen placerades enskilt i landskapet, på ett sätt som ännu kännetecknar den skånska slätten. Inspirerat av Macklean tillkom förordningen om enskifte i Skåne år 1803. Enskiftet firar därmed 200-års-jubileum i år. Men det fick aldrig genomslag i övriga landet – det blev nästan omöjligt att ha åkrarna samlade i ett enda stycke på orter där jorden var av starkt skiftande kvalitet.

Kompromissen blev laga skiftet, tillkommet 1827. Det var denna skiftesmodell som skulle få störst betydelse för riket som helhet. Med laga skiftet slogs åkrarna samman och husen flyttades, om än inte fullt så radikalt som i det skånska enskiftet. Det laga skiftets framgång berodde på böndernas eget engagemang, medan storskiftet var en »byråkratprodukt».

Publicerad i Populär Historia 6/2003

Kanske är du intresserad av...

Läs också