Hemligheten bakom damen med slöjan

Vad tavlan gjorde där? I korthet är bakgrunden denna: Under en vistelse i Paris på 1760-talet hade Henrik Wilhelm Peill lärt känna konstnärsparet Alexander Roslin och Marie-Suzanne Giroust. Det är hustrun som avbildas i "Damen med slöjan". Porträttet tillkom 1768, och året därpå presenterade Roslin målningen på utställningen Salon de Paris som arrangerades på Louvren. Den avbildade kvinnan på målningen är klädd à la Bolognaise, så som kvinnor i den italienska staden Bologna var ekiperade. Målningen väckte förtjusning både bland konstkritiker och besökare. Antagligen var det här på Parissalongen som Peill förvärvade porträttet och infogade det i sin konstsamling i Stockholm, för att så småningom placera målningen i sovrummet på Österbybruk. Det skvallrades om Peill och fru Roslin, att de skulle ha haft en hemlig relation. Hur det nu än var med den saken, så skriver konsthistorikern Sixten Strömbom att man "förstår mycket väl en galant 1700-talsherres glädje åt att vid uppvaknandet och inslumrandet ha en så intagande bild för ögonen" – där "Damen med slöjan" givetvis åsyftas. Henrik Wilhelm Peill är också knuten till en vida mer berömd målning, som idag hänger på Nationalmuseum i Stockholm: Rembrandts väldiga verk "Batavernas trohetsed till Claudius Civilis" (1661–62). Genom hans änkas, Anna Johanna Peills, försorg donerades nämligen målningen till Konstakademien som ett minne av maken.

Rundvandringen på Österbybruks herrgård och den intressanta informationen om "Damen med slöjan" föranledde givetvis ett besök på Nationalmuseum i Stockholm, för att se målningen med nya ögon. Hur den hamnade där ska vi återkomma till, men låt oss först fördjupa oss i konstnärsparet Roslin-Giroust och deras liv.
När "Damen med slöjan" tillkom 1768 var porträttmålaren Alexander Roslin (1718–93) en klart lysande stjärna på den internationella konstscenen. Det hade förflutit precis ett halvt sekel sedan han föddes i Malmö, som son till läkaren Hans Roslin och Katarina Wertmüller. (Modern var för övrigt släkting till Adolf Ulrik Wertmüller, en framgångsrik porträttör i generationen efter Roslin.) När Alexanders pappa utnämndes till amiralitetsläkare i Karlskrona och familjen flyttade dit, var den konstnärligt begåvade Alexander tolv år. Bland skeppsbyggarna i örlogsstaden fanns amiralitetstecknaren Lars Ehrenbill som lärde Alexander grunderna i tecknandets konst. Målet var att han så småningom skulle bli anställd som fartygstecknare.

Men Alexander ville annat. Ehrenbill upptäckte att ynglingen hellre sysslade med miniatyrmåleri än att rita fartygsdetaljer. Läraren gav därför rådet till pappa Roslin att låta den begåvade sonen resa till Stockholm för att lära sig "portrait-måleriet i stort". Och så blev det. Vårvintern 1736 började Alexander som lärling hos hovmålaren Georg Engelhard Schröder, hos vilken han kom att stanna i fem år. Efter ett mellanspel i Göteborg flyttade Roslin 1742 till Skåne, där han målade en rad porträtt av personer ur godsägaradeln. Här sammanträffade han med greve Nils Julius Lewenhaupt, ett möte som blev en dörröppnare till Alexanders kommande internationella karriär. Lewenhaupt var överhovmästare hos markgrevinnan Vilhelmina av Bayreuth. Tack vare grevens förmedling blev Roslin inbjuden att måla porträtt av medlemmar av hovet i Bayreuth. Här stannade han inte kvar utan begav sig söderut, till Italien. Första anhalten blev Florens där han antogs som elev vid Konstakademien, för att kort därefter även bli medlem. Samtidigt inbjöds han att bidra med ett självporträtt till Uffizigalleriets samling av konstnärsporträtt. Hedrande.

Roslin hade siktet inställt på furstehoven i Italien. Han fortsatte därför till Neapel där han skaffade uppdrag från kungafamiljen av huset Bourbon och stadens societet. I Neapel blev Roslin bekant med den franske markisen de l’Hospital, vars porträtt han målade. Denna kontakt skulle visa sig vara mycket fruktbar. När markisen på hemväg till Paris stannade till vid hovet i Parma, passade han på att visa porträttet som Roslin hade målat. Detta väckte förtjusning, och Parmas hertig Filip bestämde sig för att anlita svensken. Under ett par år verkade Roslin som porträttmålare vid hovet. Men Frankrike hägrade. Till saken hör att hertig Filip var gift med en dotter till kung Ludvig XV. Våren 1752 lämnade Alexander Roslin Italien med Paris som mål. I fickan hade han ett mycket värdefullt papper: ett rekommendationsbrev från hertiginnan av Parma till hennes systrar, prinsessorna av Frankrike. Nu hägrade kungliga uppdrag.

Hertigen av Orléans, Ludvig Filip, blev den förste att anlita Roslin. Uppdragets karaktär framgår i det brev som Alexander skrev till vännen Fredrik Sparre: "Det är ett ryttarporträtt i full skala, ett mycket svårt arbete." Och tidsödande visade det sig. För att få fason på hästen tillbringade Roslin ett halvt år i de kungliga stallarna i Versailles för att göra häststudier. Lyckosamt för svensken var att han tidigt vann den ledande hovkonstnären François Bouchers förtroende. Alexander Roslin målade rentav fru Bouchers porträtt, en målning som väckte stor uppmärksamhet på 1753 års upplaga av Salon de Paris.
Samma år valdes han in som medlem i den franska Konstakademien för måleri och skulptur. Roslin hade nu passerat 35 år och var fortfarande ungkarl. Men han letade efter en blivande hustru. I konstnärsvännen Joseph-Marie Viens ateljé blev han bekant med den 16 år yngre pastellmålaren Marie-Suzanne Giroust. Kärlek uppstod. Äktenskap kom snart på tal men hennes förmyndare satte sig emot. Roslin var protestant och hade ingen förmögenhet. Paret kunde gifta sig först 1759, sedan några av Roslins mäktiga vänner hade intervenerat.Med viss stolthet meddelade den svenske konstnären den glada nyheten i ett brev till vännen Fredrik Sparre: "Döm min kärlek efter min trofasthet under sex långa år, under vilka jag har råkat ut för alla upptänkliga svårigheter." För Sparre berättade Roslin också att den nyblivna hustrun "förutom det mest förtjusande utseende, även har talang att måla pastellporträtt lika bra som jag själv, och dessutom är spirituell och god samt tillhör den bästa societeten i Paris".

Marie-Suzannes far hade varit juvelerare vid den kungliga klädkammaren i Paris. Han avled när hon var sju år gammal. Och fyra år senare dog även mamman, varefter flickan togs om hand av släktingar. Arvet efter pappan gav Marie-Suzanne möjligheten att börja studera måleri. Först för Maurice Quentin de La Tour, sedan för nämnde för Joseph-Marie Vien, i vars ateljé hon fann sig väl till rätta. Äktenskapet mellan Marie-Suzanne och Alexander byggde på ömsesidig och stark kärlek, känslorna hade inte falnat under den långa väntetiden på giftermål. Paret delade också yrkesgemenskap och de framstod – såsom antyddes i brevet till Sparre – som jämbördiga pastellmålare. Deras första barn föddes 1760, året efter giftermålet, och det sjätte och sista 1772. Samma år avled Marie-Suzanne Giroust-Roslin, endast 38 år gammal. Orsaken var bröstcancer.
Två år före sin död hade hon valts in i den franska Konstakademien, vilket var anmärkningsvärt. Endast femton kvinnor före henne hade accepterats som medlemmar. Marie-Suzannes "receptionsstycke" (motsvarande arbetsprov) var ett porträtt av skulptören Jean-Baptiste Pigalle. Målningen prisades av ingen mindre än upplysningsfilosofen Denis Diderot för "sina vackra och starka färger". I offentligheten medverkade Marie-Suzanne bara en gång: 1771 på Salon de Paris, där hon ställde ut några pastellmålningar. Här fick porträttet av en abbé Guillaume Antoine Le Monnier mycket beröm.

Roslins sorgliga år 1772, när han alltså blev änkeman, innehöll också ett par positiva händelser. Han fick överta en kollegas hedersbostad i Louvren, och han utnämndes till riddare av Vasaorden, nyinstiftad av Gustav III. Härefter titulerade sig konstnären chevalier.
Under ett besök i Paris föregående år hade monarken framfört en inbjudan till Roslin att komma till Sverige och porträttera medlemmar av den kungliga familjen. Besöket i det gamla hemlandet inleddes 1774 och varade i två år. Det var första gången på närmare tre decennier som han trampade svensk jord. Han bodde hos en släkting – hovapotekaren Johan Ulrik Wertmüller, som 1730–80 drev Apoteket Lejonet i Stockholm.
Huvudsyftet med vistelsen i Sverige var alltså att måla av kungligheter, varför han avböjde andra uppdrag. Med några undantag. Bland annat porträtterade han Carl von Linné och familjen Grill – där alltså vännen Henrik Wilhelm Peill var ingift.
I fallet med den botaniske kungen tog denne sig från Uppsala till huvudstaden för att sitta modell. I ett brev till vännen Abraham Bäck skriver Linné att "herr Roslin har gjort detta porträtt gratis". Gesten gjordes inte bara av vördnad för Linné, den var lika mycket en investering i Roslins personliga renommé. Tanken var att ställa ut porträttet av den berömde botanikern på Salongen i Paris.

Efter vistelsen i Sverige bar det av till Ryssland, dit Alexander Roslin hade blivit inbjuden av självaste kejsarinnan, Katarina den stora. Resan dit annonserades bara som en anhalt på konstnärens väg åter till Paris. Men i själva verket fanns det ett lukrativt uppdrag med i bilden. I början av 1776 påbörjades ett porträtt i helfigur av kejsarinnan, iförd hermelinbrämad mantel och försedd med regalier som kejsarkronan och spiran där den berömda Orlovdiamanten gnistrade i toppen.
I Sankt Petersburg fick Roslin besök av den unge hovmannen, sedermera Sveriges starke man Gustaf Adolf Reuterholm. Denne karakteriserade Roslin som både girig och inbilsk, men samtidigt som en "stor karl i sin sak, med den aparta egenskapen att aldrig misslyckas".
Men det senare höll inte Katarina med om, när hon fick se sitt ansikte på målningen: "Roslin har avbildat mig som en svensk piga, enkel och simpel." Däremot var hon nöjd med inramningen. När kopior senare gjordes av målningen, försågs kejsarinnan med ett något förändrat ansiktsuttryck. Hade Roslin framställt henne som för gammal? Nej, menar konstvetaren Magnus Olausson (f 1956) i en skrift från Nationalmuseum: "Detta tycktes i själva verket inte ha handlat om ålder utan om det faktum att Roslin med sitt sinne för psykologi hade fångat maktens ansikte. Något som kejsarinnan aldrig öppet skulle ha kunnat erkänna."
Åter i Paris fick Alexander Roslin äntligen i uppdrag att porträttera den franske kungen själv, Ludvig XVI. Projektet drog ut på tiden och målningen blev klar först 1782. Roslin hade all anledning att känna oro när franska revolutionen bröt ut 1789. I egenskap av maktens och överhetens porträttör kunde han i värsta fall ha pekats ut genom guilt by association. Men han klarade sig – till skillnad från många ur det aristokratiska klientel som dittills hade varit hans uppdragsgivare. Alexander Roslin avled den 5 juli 1793, tio dagar före sin 75-årsdag. Bouppteckningen efter honom visade att han var en av de förmögnaste konstnärerna i 1700-talets Paris. Han ligger begravd på Montmartrekyrkogården.

Men hur var det nu med "Damen med slöjan"? Hur hamnade hon på Nationalmuseum? Målningens förste ägare, Henrik Wilhelm Peill, dog 1797 och hans hustru Anna Johanna Grill gick bort fyra år senare. Tavlan blev sedan kvar på Österbybruk fram till arvskiftet efter Anna Johannas systerson Per Adolf Tamm, som dog 1856.
I en förteckning från 1876 över inventarierna på familjen Tamms herrgård Tvetaberg utanför Södertälje kallades målningen "Porträtt av enögt fruntimmer".
Efter Per Adolf Tamms död ärvdes målningen av hans son Claës Adolf och därefter av sonsonen Oscar. Denne flyttade porträttet från Tvetaberg till sin våning i Stockholm. Eventuellt skedde det i samband med att "Damen med slöjan" visades offentligt för första gången i Sverige, på Konstakademin år 1898.
Målningen fortsatte att stanna i familjen Tamms ägo, men från 1934 lät man deponera den på Nationalmuseum, där den väckte stort intresse. I samband med museets utställning "Fem stora gustavianer" 1943 erbjöd sig en privatperson att köpa "Damen med slöjan", något som dock avvisades. Spekulanterna avlöste nu varandra och prisförslagen rakade i höjden. Något måste göras insåg både Nationalmuseum och ägarna – ett par syskon i familjen Tamm. De beslutade sig för att sälja.

Det blev något oväntat Kooperativa Förbundet (KF) som köpte tavlan, efter diskussion mellan familjen Tamm och KF:s kulturintresserade chef, Albin Johansson. Dealen var att KF skulle lägga ett bud på målningen och att förbundet sedan skulle donera den till Nationalmuseum. Så skedde 1945.
Ett villkor från KF:s sida var dock att donatorns identitet skulle hemlighållas. Ett verk av hovmålaren Alexander Roslin passade inte riktigt in i den ideologi som präglade kooperationen. Man ville förknippas med folkhemmet, inte med 1700-talets högreståndskultur. För vad skulle medlemmarna annars säga?
Att KF trots detta valde att genomföra förvärvet och donationen av målningen har att göra med tidpunkten, menar konstvetaren Magnus Olausson: "Under krigsåren förstärktes en tendens som hade gjort sig alltmer påmind under mellankrigstiden, att folkhemstanken förenades med ett stort mått av nationalism."
Olausson fortsätter: "När chefen för Nationalmuseum deklarerade att Roslins ›Damen med slöjan‹ var ›omistlig för vårt nationella konstbestånd‹ lystrade många till hans ord."
Först 2007 hävdes sekretessen, 62 år efter KF:s donation, i samband med Nationalmuseums stora Roslin-utställning. Då hade den ideologiska krock som KF länge ville undvika, inte längre någon relevans.

Publicerad i Populär Historia nr 13/2024

Alexander Roslin var en tekniskt mycket skicklig målare, där han bland annat arbetade med många tunna färglager som lades ovanpå varandra. Det var effektfullt samtidigt som det var tidskrävande. Han är känd för sitt mästerliga sätt att verklighetstroget återge sidentextilier och andra material, liksom för sin skicklighet att avbilda ögon. Givetvis hade han god koll på rådande modetrender, och visste att måla kläder, dräkter och accessoarer på rätt sätt. Allt detta bidrar till att de porträtterade personerna ser levande och realistiska ut. Betraktare förleds att tro att det är riktigt tyg de ser. Roslin var återhållsam med att berätta för utomstående om sin måleriteknik och andra yrkeshemligheter. Konstnärer kom och gick i hans ateljé, men han hade aldrig någon lärling eller assistent.