Perspektiv: Att rätt beskriva fäderneslandet

Tryckta beskrivningar av städer, socknar och län är en väsentlig del av 1700-talets kulturhistoria. De berättar dels om vad som var känt om landets historia, dels hur det egna ”fäderneslandet” betraktades. Genom sitt stora antal och sitt rika innehåll belyser litteraturen det intresse som särskilt under 1700-talet ägnades fäderneslandets ursprung, dess historiska utveckling och samtida tillstånd.

19 augusti 2006 av Mattias Legnér

Viljan att tjäna sitt fosterland var en genomgående och ofta uttalad ambition hos dem som skrev om sin bygd och dess historia. Ofta var det studenter vid universiteten som författade akademiska prov om sina respektive hembygder. En ung Anders Knös deklarerade i sin Alingsås-beskrivning från 1794 att detta, hans ”harmlösa försök”, enbart var ”sprunget ur min fosterlandskärlek”.

Vad som framför allt skilde 1700-talets bygdeforskare från föregående seklers var deras empiriska nyfikenhet: de vände sig ut mot världen, ned i den empirins frodiga mylla, istället för att enbart lita till vad gamla auktoriteter hade påstått. Svar på historiska frågor söktes ofta i den egna bygden och bidrog till att bredda uppfattningen om hur historisk kunskap kunde nås. Det rörde sig om ett mer folkligt och vardagligt bruk av historien än det som rikshistoriograferna i regel accepterade.

Denna generösa syn på historiska källor, som omfattade inte bara skrifter utan även artefakter och muntlig tradition, väckte också nya frågor. Folket och dess kultur kom in i historien på ett nytt sätt: deras näringssätt, berättel-ser, klädedräkt, dialekter och övertro blev en viktig del av ortsbeskrivningarna.

Det är inte missvisande att påstå att det faktiskt var i och med 1700-talets topografiska beskrivningar som folket, nationens kritiska massa, började att ägnas ämbetsmännens intresse i andra roller än endast som undersåtar, potentiella soldater eller skattebetalare. De många nyutbildade ämbetsmän som gav sig ut i landet efter enväldets fall upptäckte att folket hade en kultur som de nyanlända statstjänarna inte sällan fann främmande och litet exotisk.

Ortsbeskrivningar författades i regel av just ämbetsmän: kyrkoherdar, skollärare, olika slags skrivare, och universitetsstudenter – blivande ämbetsmän alltså. Beskrivningen kunde för dem fungera som ett sätt att kommentera ett politiskt rum (socknen, staden eller länet). Den var också ett uttryck för ett sätt att uppfatta, beskriva och värdera fäderneslandet.

I beskrivningarna sattes den allmänna kännedomen om en orts historiska, sociala och ekonomiska förhållanden högt.

Staten befann sig efter stormaktens sammanbrott i ett slags informationsvakuum och efterlyste historiska och ekonomiska beskrivningar av fäderneslandet. Frågan om vilka natur- och samhällsresurser som egentligen stod att uppbringa efter två decennier av krig var lika brännande som utmanande.

Statens intresse för kunskap om sitt territorium har tidigare setts som helt avgörande för bygdeforskningens uppsving och fortlevnad under frihetstiden (1721–72). Efterforskningarna fortsatte dock långt in på 1800-talet. Detta tyder på att bygdeforskningen var lokalt förankrad och svarade mot and-ra intressen än endast statsmaktens. Många ämbetsmän lade ned avsevärt arbete och egna pengar på att kartlägga bygdens historiska utveckling. Ett stort antal manuskript som inte trycktes under författarens levnadstid har bevarats och en del av dem getts ut, särskilt av hembygdsföreningar.

Det fanns en viss spänning mellan å ena sidan de forskare som var mest intresserade av landets äldsta historia och å andra sidan de som betonade statsnyttans intresse och ville se beskrivningar som kunde bidra till att upphjälpa landets svåra ekonomiska läge. Trots att detta var nytto- och självhushållningstänkandets stora blomstringstid fortsatte ändå de mer antikvariskt inriktade beskrivningarna att dominera litteraturen. Då visade sig den ekonomiskt fokuserande delen av litteraturen istället klinga av hastigt efter frihetstidens slut.

Fäderneslandet med sitt anrika förflutna och stolta folk skulle blottläggas. Linnélärjungen Pehr Osbeck var en av dem som skildrade allmogekulturen. I sitt Utkast til beskrifning öfver Laholms prosteri från 1796 skrev han om såväl ”allmogens mat, dricka, kläder, hus” som deras ”bröllop, barnsöl och timmergille”. Nästan ”varje socken har sin egen sed”. Oftast tillskrivs 1800-talets national-romantiker upptäckten av en svensk allmogekultur, men egentligen bör den nog i lika hög grad tillskrivas 1700-talets författare av ortsbeskrivningar.

Författaren till en stor beskrivning av Norrland, köp-mannen och brukspatronen Abraham Abrahamsson Hülphers, uppmärksammade i hög grad folkkulturen. Förutom att han i sin ungdom reste land och rike runt och gjorde noggranna iakttagelser, förde han en omfattande brevkorrespondens med framförallt det historieintresserade prästerskapet.

Författarna visste, precis som tidens historieskrivare, hur de kunde använda historien i patriotiska och uppbyggliga syften. Författare till ortsbeskrivningar var ofta väl medvetna om hur de förväntades spela an på den uppsättning av historiska ikoner som frammanade patriotiska känslor. Deras historiebruk var i regel också starkt knutna till dokument (ofta kungliga brev) och artefakter – såsom kyrkobyggnader, ruiner, gravhögar eller ”ättebackar” – med kopplingar till orten.

Ortsbeskrivningarna visar på de starka skiftningar i historiesyn som förekom ännu under 1700-talet, även om rudbeckianismens företrädare var fåtaliga. Historieskrivaren Olof von Dalin slog in öppna dörrar när han häcklade götiska fornforskare i sin Svea rikes historia, utgiven vid seklets mitt.

Mattias Legnér är fil dr i historia och universitetslektor vid Högskolan på Gotland. Han är aktuell med doktorsavhandlingen Fäderneslandets rätta beskrivning – mötet mellan antikvarisk forskning och ekonomisk nyttokult i 1700-talets Sverige.

Publicerad i Populär Historia 9/2005

Kanske är du intresserad av...

Läs också