Den venezuelanske frihetskämpen Francisco de Miranda besökte Sverige och Stockholm 1787.

© Stockholmskällan

Francisco de Miranda: Revolutionär i Sverige

Den venezuelanske frihetskämpen Francisco de Miranda gjorde på 1780-talet en lång rundresa i Europa. Under ett par månader besökte han även Sverige. Hans dagbok rymmer detaljerade noteringar om bland annat gruvor, hamnar och kärleksaffärer.

18 april 2020 av Thomas Oldrup

För eftervärlden är den venezuelanske militären Francisco de Miranda främst känd för sin strävan att befria kolonier i norra Sydamerika från spanskt styre. På långa resor sökte han internationellt stöd för sin sak och han ses som en frihetshjälte och föregångare till Simón Bolívar.

Mindre bekant är Mirandas tre månader långa besök i Sverige. Han anlände med fartyg till Stockholm den 19 september 1787. Fram till strax före jul detta år reste han runt i landet. Hela tiden antecknade han flitigt iakttagelser och upplevelser i sin dagbok.

Det första intrycket av den svenska huvudstaden och svenskarna var gott. Miranda imponerades av den nyligen färdigställda operan, »Gustavianska operahuset« (invigt 1782, rivet 1892) vid Gustav Adolfs torg, vilket han beskrev som ett vackert byggnadsverk, kanske det finaste i sitt slag i Europa. Han genomförde även en grundlig rundvandring på Stockholms slott, inklusive Livrustkammaren. Där beskådade han Gustav II Adolfs blodiga plagg från slagfälten och provade krigarkungens drygt 15 kilo tunga skottsäkra stålhjälm, »stormpotten«.

Miranda sökte stöd för självständighet 

Francisco de Miranda (1750–1816) utbildades till militär i hemlandet Venezuela och studerade därefter vidare i Spanien. Tidigt fick han uppfattningen att de spanska kolonierna i Amerika borde frigöra sig från Spanien. Driven av denna tanke flackade han under många år runt i Nordamerika (det som senare skulle bli USA), Europa, Osmanska riket och Ryssland för att söka stöd för idén om ett oberoende Sydamerika. Men lika mycket som politik handlade hans omfattande resande om egen förkovran – och äventyr.

© Uppsala universitetsbibliotek

Den nyligen färdigställda operan, Gustavianska operahuset (till vänster), imponerade på Miranda. Kolorerad etsning från 1797 av Elias Martins bror, Johan Fredrik Martin.

Långt innan Miranda satte sin fot i Sverige fick han faktiskt viss uppfattning om landet och dess invånare. I januari 1771 reste han iväg från Venezuelas huvudstad Caracas med destination Europa och Cádiz, Spanien. Den månadslånga seglatsen skedde med den svenska fregatten Prins Frederick från Åbo. Ytterligare svenska förhandsintryck kom genom en resa i Italien 1785. Då färdades han i sällskap med svensken Jonas Scarin som var verksam vid den svenska ambassaden i Konstantinopel.

Katarina II:s älskare?

Miranda brukar beskrivas som en upplysningsman. Han var alltid nyfiken, hade en
internationell utblick och var välutbildad – bland annat talade han spanska, franska, italienska, engelska och latin, och dessutom lite portugisiska och grekiska.

Under sin stora bildningsresa på 1780-talet lärde han känna många av Europas ledande politiker och lärda. Hans omfattande kontaktnät, breda kunskaper och stora nyfikenhet gör honom till en av sin tids mest framträdande sydamerikanska intellektuella. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

En del av Mirandas resa finansierades av Katarina II (den stora) av Ryssland, som han kände personligen. Ett innerligt rekommendationsbrev från kejsarinnan underlättade hans resa och olika möten avsevärt. Det viskades om att han hade varit hennes älskare. Sant eller ej – ryktet bidrog till att han väckte stor nyfikenhet i salongerna. Samtida beskrivningar framställer honom som en attraktiv, charmerande och älskvärd person, som gärna tog en central plats i sällskapslivet.

Studerade gruvor och järnbruk

Under den inledande Stockholmsvisiten noterade Miranda i sin dagbok att han fann stadens kvinnor vara i hans smak – och att han tillbringade natten med en av dem. Han stannade bara några dagar i huvudstaden, och begav sig strax till Uppsala och vidare upp i Bergslagen och Dalarna. Där var han främst intresserad av olika gruvor, järnbruk, faktorier och slussar. Bland platserna han besökte kan nämnas Österbybruk, Sala, Avesta, Falun och Ornäs.

Återigen lät han sig imponeras, inte minst av järnframställningen som han menade höll den högsta klass han någonsin skådat. Vid ett tillfälle blev han så fascinerad av hur det glödande järnet lät sig böjas som vore det av lera, att han dumdristigt nog vidrörde det och brände sig.

© Nationalmuseum

I Dalarna och Bergslagen ville Miranda besöka gruvor, järnbruk och slussar. Här koppargruvan i Falun målad av Per Hilleström.

I en gruva blev han nedhissad i ett schakt stående i en tunna. Han observerade med intresse de kvinnliga gruvarbetarna som sjöng arbetssånger på väg upp och ned: »här kan man tala om äkta livsglädje«, skrev han. Gruvverksamheten, menade han, var »nationen till ära«.

Mirandas begeistring över utsikten i Grådö utanför Hedemora var stor. Han menade att synen var den vackraste man kunde tänka sig i hela världen. Och detta från en man som faktiskt rest i stora delar av den. Traktens kvinnor tyckte han »inte var lika vackra som i Uppland. Här var de kraftigare och robustare byggda, och hade ett mer energiskt sätt.«

Blev vän med Sergel och Elias Martin

Han vände sedan åter till Stockholm och stannade i staden hela oktober, med boende på Blasieholmen. Under denna tid umgicks han mycket och blev vän med konstnärerna Elias Martin  och Johan Tobias Sergel. Vänskapen med Martin skulle bli mångårig, och denne kom att besöka Miranda flera år senare i London. De tre herrarna roade sig bland annat med att betrakta skulpturer så som de menade att de skulle ses – i ljuset från facklor.

Miranda besökte också Gustav III vid ett flertal tillfällen. Kungen beskrivs i dagboken som vänlig och nyfiken, inte snobbig utan älskvärd. Monarken å sin sida karakteriserade (enligt Miranda själv) sin långväga gäst som »en entusiastisk kosmopolit«. Andra vittnesmål gör dock gällande att Gustav III kanske inte var fullt så imponerad av honom som han själv tycktes tro.

De två samtalade bland annat om dalfolket, vars dialekt kungen sade sig ha svårt att förstå mer än några få ord av. Dock påstod Gustav att de asturier (från norra Spanien) som kom till Dalarna för att leverera spanska hästar märkligt nog kunde tala med dalkarlarna. Kungen ska ha förklarat detta med att de gotiska folken som bebodde den iberiska halvön härstammade från Dalarna. Efter ett möte utbrast Miranda i sin dagbok: »Gode Gud vilka spasmer kungen har i ansiktet, ett lyte som är medfött!«

© Nationalmuseum

Gustav III beskrevs av Miranda som vänlig och nyfiken.

Klättrade upp i alla torn

Den vetgirige Miranda var mycket ivrig och grundlig i sin Stockholmssightseeing och besökte förutom redan nämnda ställen även ett flertal kyrkor, privata samlingar av olika slag, teatrar och en bordell. Han kunde knappt passera ett torn utan att klättra upp i det och beundra utsikten, ibland i timmar.

På det kulinariska området får vi genom dagboken veta att han presenterades för en svensk specialitet – Curff (korv). Det var en djurtarm fylld med bland annat risgryn och russin, som han fann »mycket god«.

När han summerade sina upplevelser av Stockholm var intrycken av staden och dess invånare goda. I dagboken noterade han dessutom att han hade en romans med en skådespelerska vid namn Catharina Strandel.

Det enda som Miranda direkt ogillade i huvudstaden var en staty av Gustav Vasa, »vars utförande«, enligt dagboken, »varken uppvisar skönhet, elegans eller originalitet. En bronsklump i vilken den oädla bilden formats av en bonde. Sådant är intrycket av detta verk.« Det specificeras inte närmare vilket som avses, men gissningsvis är det Pierre Hubert L'Archevêques bronsskulptur framför Riddarhuset, invigd 1774. På minuskontot under Stockholmsvistelsen hamnade även att Miranda hade problem med sin franske tjänare. Denne ska ha varit berusad och fick sparken.

Miranda vidare mot Norge

Den 2 november lämnade Miranda och hans nye tjänare, svensken Anders Fröberg – »min Andrés«, Stockholm och reste västerut i en nyinköpt hästdragen vagn. Han hade även engagerat en ryttare som red i förväg för att ombesörja att nya, utvilade hästar väntade vid skjutshållen. Upplägget innebar att de kunde färdas relativt snabbt. När något inte fungerade eller om någon försökte lura honom blev Miranda vred, och flera gånger inträffade smärre olyckshändelser på de dåliga vägarna.

Målet var Norge. På vägen dit gjorde sällskapet flera stopp, bland annat vid Gripsholms slott i Mariefred, i Eskilstuna, Örebro och Karlstad. Vädret var dåligt med både regn och storm. Men människorna de träffade på var mestadels vänliga och »välklädda«.

Efter åtta dagar på vägarna passerades gränsen till Norge. Mirandas första intryck av detta land var gott: vackra kvinnor, dito landskap och språk. Och luften upplevde han som så klar att han aldrig tidigare sett växterna framträda så tydligt som nu.

© Gunnebo slott och trädgårdar

Miranda fick följa med John och Christina Hall (ovan) till Gunnebo slott. Han fick lämna hastigt efter att ha påkommits i ett intimt möte med Christina.

Oslos intellektuella imponerade

De anlände till Kristiania (dagens Oslo) den 11 november, och snabbt slängde sig Miranda in i stadens intellektuella och kosmopolitiska kretsar. Med sitt charmanta och världsvana sätt tog han där en självklar plats, och deltog i kvällssamtal om bland annat havsodjur och älgar. Den korta tiden i Norge tillbringades till stor del i den blivande statsminister Peder Ankers och hans familjs sällskap. Den långväga gästen förundrar sig i dagboken över att finna så civiliserade människor på denna avlägsna plats.

Återigen hängav han sig ihärdigt åt sightseeing, och gjorde en dagsutflykt som »lapp i släde« varunder han besökte ett par gruvor (silver och bergkristall), liksom järnverket i Moss. Vid det senare skulle år 1814 den så kallade Mosskonventionen undertecknas – alltså de fredsförhandlingar mellan Sverige och Norge som lade grunden för unionen länderna emellan.

Jämförde Bohuslän med Italien

Det var »med sorg« Miranda lämnade Norge den 19 november. Nu bar det söderut – mot Göteborg. Färden gick via bland annat Herrestad i Bohuslän och Trollhättan – där vattenfallen beskådades. Här halkade han och slog sin arm. I dagboken beskrivs hur landskapen de färdades genom påminde honom om trakterna kring Rom.

I Göteborg stannade han mellan den 22 november och den 3 december. Och som vanligt dröjde det inte länge förrän han var bekant med stadens tongivande societet – tack vare sina introduktionsbrev och sitt intagande och spännande exotiska sätt. Redan den första kvällen träffade han den stormrike köpmannen John Hall den äldre och dennes hustru Christina. 

I dagboken antyds att Miranda och Christina Hall hade någon slags amoröst möte, att de kysstes »tusenfalt« och att kärlek utvecklades mellan dem. Sydamerikanen följde med paret Hall till deras lantställe Gunnebo, ett träslott i nyklassicistisk stil i dagens Mölndals kommun. I dagboken anges slottet vara »i god engelsk stil med vackra italienska ornament, och [ha en] källa med ett utomordentligt gott vatten inne i själva köksavdelningen – en sak man inte nog kan uppskatta. I orangeriet finns många olika exotiska plantor och grönsaker för hela vintern.«

Vidare beskrivs hur han och Christina blev påkomna när de hade för avsikt att vara intima, att han i all hast fick återvända till Göteborg och att vagnen till råga på allt välte på vägen.

© Gunnebo slott och trädgårdar

Gunnebo slott 1803 målat av J F Weinberg, lärjunge till slottets arkitekt Carl Wilhelm Carlberg.

Strandad val och sinnessjukhus

Göteborgs handelshus, inklusive Ostindiska kompaniet, intresserade mycket, och Miranda gjorde visit ombord på ett handelsfartyg som just låg klart för avfärd mot Kina. Det blev även en tvådagarstur till Marstrand, där han bland annat fick se en stor strandad val. Också ett besök på sinnessjukhus hanns med, och som den humanist Miranda var blev han upprörd över att de inspärrade, i hans tycke, inte behandlades väl.

Den 3 december fortsatte resan. Av dagboken att döma var emellertid kontakten med fru Hall ännu inte över. Hon ska ha väntat på honom en bit utanför Göteborg och klivit in i hans vagn och sedan följt med en bit på den vidare resan.

Tillsammans besökte de industrimannen och friherren Clas Alströmer (son till Jonas Alströmer och en av Linnés lärjungar) med familj på herrgården Gåsevadsholm utanför Kungsbacka. Där beundrade besökarna Alströmers naturaliekabinett och övriga samlingar. Den mycket sällskaplige friherren satt i rullstol, vilket var en anordning den världsvane Miranda nu tydligen fick se för första gången.

Den 7 december skiljdes Miranda och Christina Hall åt. Hon överlämnade då en ram med sin siluett samt ett litet hjärta som hon haft om halsen (med en hårlock i) som avskedsgåvor. Hon återvände till societetslivet i Göteborg, han satte kurs mot Karlskrona.

Karlskronas hamn imponerade

Till den blekingska kuststaden anlände Miranda med tjänare den 12 december. De stannade i fem dagar. Den nybyggda hamnen imponerade storligen. »Ett tekniskt underverk som gör en mållös!« utbrister han i dagboken. »Herre Gud, så magnifik den är – vilken djärvhet, vilket kunnande! Knappast något annat i världen kunde skänka större ära åt den mänskliga företagsamheten. Och allt detta utfört av en liten och fattig nation.«

Miranda var tvungen att bege sig till hamnen även följande dag: »Jag försäkrar, att ju mer jag ser på detta verk, desto mer uppfylls jag av beundran och hänförelse. Detta enbart är värt resan till Sverige.«

Det blev även teaterbesök och mer sällskapsliv, men bägge blev besvikelser. Miranda retade
sig på att svenskarna jämt ville spela kort i stället för att konversera. Dock gillade han den svenska dansen. »Jag har inte sett något land, där kvinnorna ger sig så hän åt att hoppa och svänga omkring i dansen som här, ända tills de tappar andan och faller omkull av trötthet.«

Hörby det värsta han upplevt

Generellt upplevde Miranda svenskarna som älskvärda och gästfria, särskilt i städerna. På landsbygden träffade han på en del mindre trevliga bönder som försökte att lura honom på olika vis. På väg mellan Karlskrona och Lund, närmare bestämt i Trensum (nära Karlshamn), höll han på att bli överfallen när han skulle skifta hästar av »de oförskämdaste och mest förolämpande skälmar jag någonsin träffat på«.

Den sista delen av resan genom Sverige gick på eländiga, frusna lervägar. Övernattningen i Hörby rankade Miranda som den värsta logi han upplevt i landet. I dessa skånska trakter, tyckte han, märktes en påtaglig fattigdom, och stor likgiltighet hos befolkningen.

I Lund gjordes besök på universitetet och observatoriet, men de stannade inte för natten. Landskrona upplevde Miranda som en välplanerad stad. Här lyckades han med nöd och näppe avböja ett par middagsinvitationer som tydligen inte föll honom i smaken. Istället for han över till ön Ven i Öresund där han inspekterade ruinerna av astronomen Tycho Brahes borg, Uraniborg.

I Helsingborg hade han stämt möte med greven och konstsamlaren Gustaf Adolf Sparre. Denne uteblev dock, vilket djupt förnärmade Miranda. I denna trista sinnesstämning gjorde han den korta båtturen över sundet till Helsingör för vidare transport till den danska huvudstaden. Den 21 december 1787 var resan genom Sverige därmed avslutad.

Fröberg stannade hos Miranda

De svenska banden höll dock i sig. Med på den fortsatta färden följde tjänaren Anders Fröberg. Svensken stannade i tjänst inte bara under de sex månader han hade kontrakt på, utan i flera år. Och under lång tid framöver fortsatte korrespondensen med Christina Hall.

Det sägs att då Miranda långt senare skulle designa en flagga till den nya nationen Venezuela valde han färger till minne av Christina, som han inte kunde glömma. Det blå symboliserade hennes ögon, det gula hennes hår och det röda hennes mun. Kulörerna är de samma än i dag (och har tagits upp även i Ecuadors och Colombias flaggor), men den officiella färgsymboliken är helt annorlunda.

Miranda stannade två och en halv månad i Köpenhamn, till den 29 mars 1788. Därefter for han söderut. Det skandinaviska äventyret var slut.

Publicerad i Populär Historia 11/2019

Kanske är du intresserad av...

Läs också