Det blåste kraftigt i Narva den 20 november år 1700. Regn och snöblask hade förvandlat marken till lervälling när Magnus Stenbock ledde sin stormkolonn av dalkarlar mot de ryska truppernas vänsterflygel. Uppdraget var hedersamt men livsfarligt, eftersom han förväntades gå i spetsen för den första anfallsvågen.

Trots betydande förluster och det faktum att han själv sårades i det ena benet, var slaget en stor framgång. Kungen uppmärksammade Stenbocks mod på slagfältet och när han dessutom kunde överlämna den ryske befälhavaren, hertigen Charles Eugène de Croy, som fånge utnämnde Karl XII honom till generalmajor.

Stenbocks militära karriär

Efter många år av träget kämpande tog Stenbocks militära karriär äntligen riktig fart, och han såg fram emot att återupprätta släktens ära. Magnus Stenbock föddes i Stockholm den 12 maj 1665 – rakt in i stormaktstidens högaristokrati.

Hans föräldrar var Gustaf Otto Stenbock, riksråd och fältmarskalk, och Christina Catharina De la Gardie, syster till rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie. Det var självklart att Magnus skulle ges den utbildning som krävdes för att kunna föra sig som en adelsman.

FLER HISTORISKA NYHETER I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV!

Magnus Stenbock föddes i Stockholm den 12 maj 1665 – rakt in i stormakts­tidens hög­aristokrati.

När Magnus Stenbock var tio år bröt det så kallade skånska kriget ut. Under Karl XI:s omyndighetstid hade Sverige styrts av en förmyndarregering, och ju längre kriget pågick, desto tydligare stod det klart för den nu myndige kungen att riket hade vanskötts. Redan under krigets första år, 1675, drabbade det kungliga missnöjet familjen Stenbock. Gustaf Otto avsattes som riksamiral och dömdes till dryga böter för att ha misslyckats med att få ut den svenska flottan till havs.

Detta var ett svårt slag mot en familj ur högadeln i en tid när förlust av släktens ära var lika med katastrof. Genom Karl XI:s räfst med förmyndarregeringen och reduktionen i början av 1680-talet förlorade Gustaf Otto även sin plats i riksrådet, och flera av släktens gårdar drogs in till kronan. Fylld av bitterhet tvingades han lämna den politiska scenen. Strävan efter att återupprätta det nedsolkade familjenamnet blev en stark drivkraft för sonen.

Familjen Stenbocks vapensköld

Familjen Stenbocks vapensköld finns i Riddarhuset.

Magnus Stenbocks utbildning i språk och vanliga skolämnen kompletterades med träning i bland annat fäktning, ridning och dans. För en ung adelsman var det viktigt med en gedigen militär utbildning, och eftersom Sverige inte befann sig i krig var han tvungen att skaffa sig praktisk erfarenhet utomlands.

Chef för Dalregementet

Stenbock inledde sin militära bana 1685, som fänrik vid ett holländskt regemente, och deltog i sin första drabbning i slaget vid Fleurus i juli 1690. Samma år gifte han sig med Eva Oxenstierna, dotter till Bengt Oxenstierna, som ledde kanslikollegium och därmed hade stort inflytande över utrikespolitiken.

Under knappt en tioårsperiod tjänstgjorde Magnus Stenbock vid flera regementen ute i Europa och avancerade i graderna. 1699 återvände han till Sverige och blev då överste och chef för Kalmar regemente. I februari år 1700 utnämndes han av kungen till chef för Dalregementet. Samtidigt hopade sig krigsmolnen.

Magnus Stenbock

Magnus Stenbock (1665–1717) hade en gedigen militär utbildning och vann tidigt Karl XII:s gunst. Han räknas som en de främsta svenska befälhavarna under stora nordiska kriget.

© Georg Engelhard Schröder/Nationalmuseum

I mars år 1700 nåddes Karl XII av nyheten om att sachsiska trupper hade anfallit Riga, och när Danmark två veckor senare gick i krig mot Sveriges allierade, hertigen av Holstein-Gottorp, var stora nordiska kriget ett faktum.

I hemlighet hade Fredrik IV av Danmark, August II av Sachsen-Polen och Peter I av Ryssland ingått ett anfallsförbund riktat mot Sverige. Ryssarna var emellertid upptagna av en väpnad konflikt med Turkiet och ännu inte redo att slåss mot svenskarna.

Marscherade till Skåne


Dalregementet fick uppbrottsorder i april 1700. Stenbock och hans soldater marscherade ner till Skåne där man väntade på transport över till Danmark. Natten till den 24 juli inleddes överskeppningen till Själland som var anfallsmålet för den svenska styrkan. Danmark gav sig efter kortvariga strider och de svenska regementena, inklusive Dalregementet med Stenbock i spetsen, kunde återvända över Öresund.

svenska anfallet mot Narva

Detta kopparstick visar det svenska anfallet mot Narva år 1700.

© Hallands konstmuseum

I slutet av augusti kom den ryska krigsförklaringen och tsarens styrkor ryckte in i Ingermanland. När den svenska armén i oktober skeppades över Östersjön från Karlshamn till Pernau var läget ännu ovisst. Skulle man ta sig an sachsarna eller ryssarna först?

När den svenska armén hade kommit till Estland stod det klart att sachsarna hade avbrutit sin belägring av Riga. Därför beslöt man att trupperna i stället skulle marschera mot ryssarna vid Narva. Stenbock skrev ett brev från Reval i början av november, där han beklagade sig över sina soldaters belägenhet. De frös och svalt, och många hade drabbats av sjukdomar. När den svenska armén, på 10 000 man, inledde marschen mot Narva hade Stenbock 500 dalkarlar under sitt befäl.

Besegrade den ryska armén

Den 20 november drabbade ryska och svenska trupper samman. Vid Narva besegrade den svenska armén, under den 18-årige Karl XII:s ledning, den mer än tre gånger så stora ryska armén. Av rädsla för att dödas av sina egna soldater bestämde sig flera utländska officerare i rysk tjänst för att gå i svensk fångenskap. Bland dem fanns fiendens överbefälhavare, Charles Eugène de Croy, som gav sig fången till Magnus Stenbock.

Under vintervilan utvecklade Magnus Stenbock, nu utnämnd till generalmajor, en närmare relation till kungen. Stenbock gjorde sitt bästa för att hålla den unge envåldshärskaren på gott humör. Bland annat anordnade han ett spektakulärt snöbollskrig där flera hundra soldater utkämpade en strid om en snöfästning.

Ett tecken på att kungen och Stenbock stod på vänskaplig fot med varandra var att Karl XII gav Stenbock smeknamn som Måns Bock och Måns Lurifax.

När den svenska armén, på 10 000 man, inledde marschen mot Narva hade Stenbock 500 dalkarlar under sitt befäl.

Sommaren 1701 gick den svenska hären över floden Düna. Stenbock och Dalregementet gjorde väl ifrån sig. Augusts sachsiska trupper besegrades, men kunde dra sig undan i god ordning. Relationen mellan svenskarna och August var komplicerad.

Salget vid Kliszów

August var kung i Polen och kurfurste i Sachsen, och det var i egenskap av sachsisk furste som han befann sig i krig med Sverige. Formellt var Sverige ännu inte i krig med Polen. Karl XII ansåg dock att August skulle avsättas till varje pris, och i slutet av januari 1702 gick den svenska hären över gränsen till det polska väldet.

Under fälttåget i Polen, som pågick mellan 1702 och 1706, deltog Stenbock och Dalregementet i flera drabbningar, bland annat vid Kliszów i juni 1702. Men Stenbocks viktigaste roll under det polska fälttåget var som »direktor« för det så kallade generalkrigskommissariatet. Denna befattning innebar att han ansvarade för truppernas försörjning.

Eva Magdalena Oxenstierna

Eva Magdalena Oxenstierna var gift med Magnus Stenbock.

© Bukowskis

Stenbock gick fram med stor brutalitet för att driva in så mycket proviant, foder och pengar som möjligt. I brev till kungen och till sin hustru redogjorde han för hur han systematiskt satte skräck i lokalbefolkningen. Om en by vägrade att betala, så brändes den helt sonika ned.

Breven hem

Så här skev han i ett av sina brev: »Idag kommer jag till en by som är en hel mil lång och som inte har betalt kontributionen. Där torde jag husera något strängt, och då den blivit utplundrad, låter jag sticka eld i alla fyra hörnen, vilket lär bli en kostig eld att steka några tjugo oxar vid.«

Genom sina hårda metoder lyckades Stenbock med sin uppgift, att ordna arméns underhåll. Samtidigt såg han till att berika sig själv, och lät skicka hem många värdeföremål till Sverige.

Målning av Henric Ankarcrona

Som ett svar på den danska invasionen av Skåne byggde Stenbock upp en ny här som kom att kallas »Stenbocks getapojkar«. Vid Helsingborg vann styrkan en avgörande seger. Målning av Henric Ankarcrona från 1897.

© Helsingborgs museer

År 1704 fick Magnus Stenbock kungens uppdrag att sätta upp ett eget dragonregemente, och i november samma år befordrades han till generallöjtnant – efter att i två år (i brev till hustrun) ha beklagat sig över utebliven befordran. Mot slutet av året började han att vantrivas i fält och ville återvända hem. I juli 1706 kom ett brev från Karl XII där han utnämnde Stenbock till general och guvernör över Skåne.

Han tillträdde sitt ämbete i september 1707 och tog över en provins i kris. Skåne fungerade som uppsamlingsområde för de trupper som skulle skickas vidare till Polen eller Baltikum, och befolkningen var tyngd av extraskatter och inkvarteringar. Landskapets befästningar var i dåligt skick, vilket var allvarligt med tanke på närheten till ärkefienden Danmark.

Dansk militär uppladdning


Under sensommaren 1709 nåddes Stenbock av rykten om att det pågick en dansk militär uppladdning på andra sidan Öresund. Den svenska fältarmén hade gått under i Poltava i slutet av juni, och de tidigare besegrade fienderna vädrade morgonluft. Ett danskt anfall skulle ställa Stenbock inför stora problem.

Befästningarna var i undermåligt skick och bristen på soldater var skriande. Han slog larm till defensionskommissionen, som var ansvarig för försvaret av riket när kungen inte var hemma. Stenbock fick till svar att han överdrev situationens allvar och att det var osannolikt att danskarna skulle gå till anfall redan under hösten.

dragonfana, med det danska riksvapnet

Denna dragonfana, med det danska riksvapnet, togs som byte under slaget vid Helsingborg.

© Armémuseum

Kommissionen hade fel. Den 18 oktober kom den danska krigsförklaringen, och den 1 november dök den danska flottan upp i Öresund, vilket Stenbock själv kunde se i sin kikare. Svensk lösen sköts från Malmö och Landskrona, vårdkasar flammade upp längs kusten, och Skånes alla kyrkklockor ringde, men den danska landstigningen kunde inte stoppas. Försvararna var för få, artilleri saknades och soldaternas utrustning var föråldrad. Närmare 14 000 danskar stod mot bara 3 000 svenskar.

Infanteriet skulle avfyra sina musköter på nära håll och sedan gå på med pikar och bajonetter.

Stenbock drog tillbaka sina trupper till norra Skåne. Tanken var att hålla ställningarna i norr medan en ny fältarmé sattes upp som skulle kunna sättas in mot danskarna under våren. Men problem med truppernas underhåll gjorde att fälttåget måste inledas redan under vintern.

Den nyuppsatta hären, »Stenbocks getapojkar«, bröt upp från Växjö i slutet av januari 1710. Med sina 16 000 man var den numerärt överlägsen de danska styrkorna i norra Skåne, som tvingades att retirera.

Drog sig tillbaka

Den svenska militärledningen beslöt att gå till anfall mot den danska armén vid Helsingborg. På kvällen före slaget, den 27 februari, talade Stenbock till sina trupper. Han uppmanade dem att förlita sig på Gud och att inte vända ryggen åt fienden. Infanteriet skulle avfyra sina musköter på nära håll och sedan gå på med pikar och bajonetter. Kavalleriet beordrades att anfalla med blanka vapen och använda värjan mot fiendens ögon och hals.

Svenskarna vann slaget och danskarna drog sig tillbaka över sundet. Efter sig lämnade de 5 000 slaktade hästar på Helsingsborgs gator och i stadens brunnar. Stenbock fick tvångskommendera ut fiskare och bönder för att ta hand om kadavren.

Självporträtt av Magnus Stenbock, utfört 1713

Självporträtt av Magnus Stenbock, utfört 1713 under fångenskapen i Danmark. I bakgrunden syns fästningen i Tönningen där han kapitulerade. På papperet anas orden »Herre, släpp din fånge fri«. Detta skedde dock inte, och Stenbock dog i fångenskap fyra år senare.

© Rosenborg slott

Triumfen vid Helsingborg gjorde general Stenbock till en folkhjälte. Han hyllades i dikter, visor, gravyrer och med medaljer. I februari 1711 mottog Stenbock ett brev som kungen hade skickat från Bender redan i augusti 1710. I brevet utnämndes han till kungligt råd, och beordrades att bege sig till Stockholm.

Ville få slut på kriget

Karl XII och rådet hade olika uppfattningar om hur kriget skulle fortsätta. Kungen hade beordrat att trupper skulle föras över till Pommern, men rådet förhalade detta med hänvisning till penningbrist. I själva verket ville flera rådsmedlemmar få slut på det långa kriget genom diplomati. Stenbock drev kungens linje, i synnerhet sedan fienden hade brutit in i de svenska områdena i Tyskland.

Våren 1712 kom ännu en skrivelse från Karl XII, där han krävde en omedelbar överskeppning av trupper. Stenbock gavs befälet över den 18 000 man starka armén i Tyskland. För att klara den stora trupptransporten över Östersjön föreslog Stenbock att man med det kommande årets skatteintäkter som säkerhet skulle låna upp erforderliga medel.

Stenbock och många svenskar med honom skulle aldrig mer återvända hem.

Detta gick rådet med på, och på mindre än en månad lyckades Stenbock få ihop 400 000 daler, varpå armén kunde skeppas över till den tyska krigsskådeplatsen.

Infanteri, kavalleri och artilleri sattes i land på Rügen, men proviant och ammunition gick till spillo när den danska flottan genomförde ett överraskningsanfall mot de svenska transportfartygen. Trots detta kunde svenskarna marschera mot Pommern, där Stenbocks armé intog Rostock.

Den 20 december besegrade svenskarna danskar och sachsare i ett slag vid staden Gadebusch. Segern innebar ännu ett steg i karriären för Stenbock – nu utnämnde kungen honom till fältmarskalk.

Tvingades kapitulera

I januari 1713 upprättade Stenbock sitt högkvarter i Pinneberg utanför Hamburg. Sedan staden Altona hade vägrat att betala kontribution lät han bränna ner den till grunden. Många människor miste livet i vinterkylan eller dog i lågorna. Händelsen kom att svärta ner Stenbocks och hans soldaters rykte och användes av fienden i den anti-svenska propagandan.

Svenskarna fortsatte mot Tönningen, och förföljda av en övermäktig fiendestyrka valde Stenbock att föra in sin armé i fästningen, som belägrades. I maj blev situationen ohållbar. Soldaterna plågades av hunger, törst och sjukdomar samtidigt som de utsattes för ständig beskjutning. Stenbock såg sig nu tvungen att kapitulera, och gick i dansk fångenskap, tillsammans med sin armé.

Tanken var att svenskarna skulle släppas mot en lösensumma. En insamling inleddes, men när pengarna hade samlats in valde rådet i Stockholm att använda medlen till annat. Stenbock och många svenskar med honom skulle aldrig mer återvända hem.

Nils Forsbergs målning »Stenbocks kurir«
© Helsingborgs museer

Mytomspunnen kurir

Efter segern mot danskarna vid Helsingborg den 28 februari 1710 sände Stenbock sin adjutant, ryttmästare Henrik Hammarberg, till Stockholm för att överlämna nyheten om framgången. I Carl Snoilskys nationalromantiska dikt »Stenbocks kurir« (1886) skildras adjutantens resa till huvudstaden i dramatiska ordalag: »Av Skånes lera hans dräkt är fullbestänkt – ur Smålands gråstenshällar hans fåle gnistor sprängt.« Strofen ger intryck av att ryttmästaren red i sporrsträck natt och dag för att överlämna budskapet om att Stenbock hade räddat Skåne. I verkligheten reste kuriren i en täckt vagn och rastade regelbundet längs vägen

Ryttarstatyn av Stenbock
© Guillaume Baviere

Omstridd staty

I Helsingborg restes år 1901 en ryttarstaty över Magnus Stenbock, en av få sådana i Sverige över en ickekunglig person. Statyn skapades av skulptören John Börjeson i samarbete med Carl Johan Nilsson vid Meyers konstgjuteri i Stockholm. På sockeln karakteriseras Magnus Stenbock med följande ord: »Snillrik fältherre, tapper krigare, ädel människa. Stor i segern, större i olyckan.« Statyn har på senare år varit omdiskuterad, och kritiker har föreslagit att den borde ersättas av en fredssymbol. Samtidigt är den också omtyckt av helsingborgarna, och enligt traditionen ska nyblivna studenter gå sju varv runt statyn.

I november 1713 fördes Magnus Stenbock som den danske kungens fånge till Köpenhamn, där han hölls i husarrest. Han tilläts att skicka brev och kunde röra sig fritt i den danska huvudstaden, med två danska överstar som övervakare. Stenbock var ofta inbjuden till middagar med Fredrik IV. Men när det avslöjades att Stenbock hade flyktplaner, och i brev uttalade sig förklenande om den danske monarken, förändrades situationen.

I slutet av 1714 spärrades han in i en cell på kastellet. Förhållandena var drägliga men för den stolte greven var detta en svår kränkning. Den danske kungen lät även publicera de brev som Stenbock hade skrivit under sin fångenskap, för att ta heder och ära av honom. Magnus Stenbock dog ensam och sjuk, som en bruten man den 23 februari 1717.

Magnus Stenbocks insatser

Bidragande till att Stenbock inte kunde utväxlas, och få återvända till Sverige, var sannolikt personliga motsättningar med ledande rådsmedlemmar i Stockholm. Dessutom var Karl XII mycket missnöjd med Stenbocks agerande i Tyskland. Efter Gadebusch valde fältmarskalken att marschera västerut, trots att kungen hade beordrat honom att gå åt öster. Inte heller kunde kungen förlåta Stenbocks kapitulation vid Tönningen. Karl XII sa blankt nej till ett förslag att Stenbock skulle utväxlas mot några högt uppsatta ryska krigsfångar. Därmed var hans öde beseglat.

Eftervärlden har haft olika uppfattningar om Stenbocks insatser. Medan han i Polen har setts som en grym och brutal skövlare, har han i Sverige skildrats som en tapper och begåvad fältherre. Båda bilderna äger sin riktighet. Vid flera drabbningar visade han prov på stort personligt mod och gott ledarskap, samtidigt som han tycks ha varit likgiltig för det lidande han utsatte civilbefolkningen för.

Magnus Stenbock begravdes med militära hedersbetygelser i garnisonskyrkan i Köpenhamn. 1719 fördes hans stoft till Sverige där kistan placerades i Vapnö kyrka. När hans hustru, Eva Oxenstierna, avled 1722 begravdes paret tillsammans i Uppsala domkyrka. Där vilar de än idag.

Publicerad i Populär Historia 4/2021