När Karl XII välte bläckhornet
Vi rör oss alla med svepande historiska omdömen som ibland bara är en del av sanningen. Hit hör att Karl XII var bättre med värjan än med pennan. Ser man en del av hans egenhändiga brev från tiden när "han stod i rök och damm" blir man än mer övertygad om hans motvilja mot pennan och papperet. Men det finns ju också en långt enklare förklaring...
Karl XII och bläckfläcken.
Karl XII hade som andra regenter fått en ambitiös och bred uppfostran. Utbildningen började tidigt och sin förste lärare fick han redan vid fyra års ålder. Snart skolades han i de för en blivande furste aktuella vetenskaperna. Det var inte alls bara de berömda jakterna, de vådliga ritterna, äventyr och soldatmönstringar bredvid de obligatoriska tunga inslagen i den kristna läran.
Den unge kronprinsen fick träla ordentligt vid skrivpulpeten, med eller mot sin vilja. Bland de roligaste av tidens pedagogiska övningar är hans lilla ritbok i naturkunskap, ett av det svenska Riksarkivets tacksammaste utställningsobjekt.
Fältkansliet skrev breven
Inte heller hans handstil var hopplös när han gav sig tid – barnbreven står till exempel i stark kontrast till hans epistlar från de första krigsåren, vilka torde tillhöra svensk historias värsta klotter.
När Karl drog ut i krig hade han givetvis ett helt fältkansli med sig. Där satt skrivare och kopister beredda att när det behövdes skriva rent envåldskungens order, beslut och frågor till de underlydande. Det mesta vandrade också den byråkratiska vägen och sändes i prydliga, typiska kansliutskrifter till mottagarna, där kungens enda synliga bidrag var namnteckningen. Skrivelserna var lika välgjorda som om de producerats hemma i Stockholm.
Men dessbättre finns också mer spontana bidrag av kungens egen hand bevarade, bland annat efter hans regementschef under det polska fälttågets första år, den senare kände fältmarskalken Magnus Stenbock (1663–1717).
Breven av Karl XII:s egen hand är nästan oöverträffade som bidrag till klottrets historia med sin slarviga handstil och alla bläckplumpar. Men det finns anledning att fundera lite över hur de kommit till.
Karl XII ledde från fronten
Karl XII var ju som militär taktiker sin tids motsvarighet till senare utövare av blixtkriget. Som chef var han mycket aktiv och rörlig. Besökare i den 19-årige kungens fältläger har berättat om det. När alla sov kunde han stiga upp tyst och rida ut, dag som natt, utan förvarning. Både vakthavande adjutanten och kammarpagen måste sova som på nålar så att han inte smet iväg ensam.
Han red så mycket hästen tålde, lade sig i det mesta, satte ut poster, visiterade, besökte och gav order i flygande fläng. Karl XII var ett gott exempel på den befälsföring nära fronten som under första världskriget glömdes bort, men som kom tillbaka under andra världskriget.
På dessa odysséer släpade kungen inte med något fältkansli eller ens en skrivare att diktera för. Ändå måste order ges löpande, de skriftliga under de mest primitiva yttre former.
Nedklottrade mot närmsta underlag
Det är om denna verklighet de klottriga breven till Magnus Stenbock och andra berättar. Med lite fantasi kan man se framför sig hur de kom till: Kungen måste få iväg en order. Han skriver ned den på närmaste användbara underlag med fjäder och papper som halas fram ur någon väska.
Han sprätter själv ned sina tankar, utan förlaga och kanske med en fjäder som skvätter bläck omkring sig under den intensiva bearbetningen. Bredvid sitter en ordonnans eller i nödfall adjutanten i sadeln, beredd att nappa åt sig papperet och rida i sporrsträck över den polska slätten till Magnus Stenbock.
Jag har sett biljetter skrivna av Karl XII som till och med verkar nedkastade mot sadeln, närmaste ryggtavla eller annat underlag, och sedan iväg med högsta fart innan läget var överspelat. Man kan ana att kungen skulle ha förstått att använda den moderna tekniken för direktkommunikation på stridsfältet om den funnits på hans tid!
Dråpligt brev
Roligast av alla dessa brev är ett från just polska fälttåget 1702 till Magnus Stenbock, överhuvudtaget ett av det svenska nationalarkivets dråpligaste historiska brev. Även det har tillkommit i flygande fläng och under primitiva förhållanden.
Men olyckan fogade att när kungen klottrade och plumpade på som vanligt, välte dessutom bläckflaskan och innehållet lade sig ymnigare än vanligt över brevet. Kungen hade varken tid eller lust att leka skrivare utan tillfogade under fläcken: ”Vassment” – i sammanhanget ett närmast ursäktande kraftord – ”jag slog bläck på papperet nu, men jag ids intet skriva om. I lärer väl kunna läsat ändå.” Och det var nog bäst för dem själva att de gjorde det!
