Karl Johans enda tal på svenska
Våren 1812 samlades de fyra stånden till urtima riksdag i Örebro. Som vanligt ägnades de första dagarna åt manifestationer, ceremonier och uppvaktningar. Den 17 april hyllades Karl XIII, dagen därpå ledde lantmarskalken och talmännen deputationer från stånden till slottet. Där utväxlades tal med kungen och drottningen.
Sedan blev det dags för det spännande mötet med kronprinsen, den år 1810 valde franske marskalken Bernadotte, nu Karl Johan. Också han hälsades med tal och han svarade lantmarskalken, ärkebiskopen och borgarnas talman i tur och ordning på franska, som hovkanslern översatte till svenska.
Så kom turen till bondeståndets talman och kronprinsen svarade:
"Redelige Dan(n)emän! Med rörelse ser jag Eder för andra gången samlade omkring Er Konungs tron. Han har med tillförsikt kallat Eder, att rådslå över Statens behov och nödvändigheten att förvara åt den Skandinaviska halvön den frihet den äger sedan så många sekler.
Detta Rike, det äldsta i Europa, befriades från varje utländskt ok av Edra förfäders mod. I skolen vandra i deras spår, och ej tillåta något våld mot Er religion, eller Edra rättigheter.
Konungen har beslutit, att bibehålla Eder i fullt åtnjutande av Edra fördelar; och Han skall göra om intet alla bemödanden att bringa Eder under oket, om I vid Honom vilen med förtroende.
Vändom ej mer vår tanke på den tid, som varit nära att förstöra Sverige. Njutom det närvarande lugnet och bedjom Gud att förläna var och en nog dygd och mod att väl tjäna Sin Konung och sitt fädernesland. Varen övertygade Redelige Dan(n)emän om den tillgivenhet Jag hyser för Edert Stånd."
Det märkligaste var väl inte talet i sig utan vad de officiella "Riksdagstidningar" i sin detaljerade skildring noterat: "Hans Kong. Höghet behagade i Nåder svara på svenska språket."
Bilden visar en utskrift av detta tal. Karl Johan (eller hans rådgivare) hade fått för sig att representanterna för Sveriges sedan urminnes tider fria och kungatrogna allmoge skulle mötas på sitt eget modersmål, med hjälp av en fonetisk utskrift. Som sådan fungerar det faktiskt – låt en fransman recitera talet!
Kanske avspeglades redan i bondeledarnas ansikten den häpenhet över rotvälskan som sköljde över dem. Givetvis vågade varken de eller några andra i salen dra på munnen, än mind-re avge ljudlig munterhet. Ändå förstod Karl Johan eller hans tjänstemän att detta sätt att närma sig det nya landets folkdjup inte var så lyckat – vad vi vet gjorde han aldrig om försöket, och han lärde sig ju aldrig svenska.
Vilken av det fåtal utskrifter vi har är då "originalet"? Det är inte lätt att veta. Några exemplar finns i två stora samlingar inköpta på 1800-talet (Ericsbergsarkivets Autografsamling i Riksarkivet; på Trolle-Ljungby). Båda innehåller en hel del som utsöndrats från det bernadotteska familjearkivet under förra seklet. Kanske dyker det upp fler utskrifter, funna av förhoppningsfulla forskare?
Vad vi vet är alltså var, när och hur Karl Johan höll sitt (enda?) tal på svenska, men inte vilket papper han den gången höll i handen!
Ingemar Carlsson är verksam på Riksarkivet
