Karlskrona byggdes tack vare kriget mot Danmark

För att förstå hur och varför Karlskrona blev Sveriges största örlogsbas behöver vi teckna den strategiska bakgrunden. Under 1600-talet stod kampen om herraväldet över Östersjön mellan de svenska och danska flottorna.

Efter frederna 1658 (i Roskilde) och 1660 (i Köpen­hamn) började det stå alltmer klart att den svenska stormakten hade nått sitt zenit, och vad som nu återstod var att säkra de uppnådda fram­gångarna.Flottans uppgift var att, med upprätthållande av sjöförbindelserna mel­lan rikets olika delar, stödja arméns försvar med transporter av trupper och förråd, samt avvärja fientliga anfall sjövägen.

Det svenska riket efter 1660 var ett sjörike, där Östersjön utgjorde den geografiska mittpunkten, som sedan omgavs av olika landmassor. Vattenvägarna förenade stormakten Sveriges olika delar.

Hotet från Danmark skulle mötas

Kriget mot Danmark 1675–79 (skånska kriget) hade skakat Sverige ordentligt, och ansträngt rikets ekonomiska och militära resurser till det yttersta.

Sla­get vid Lund i december 1676 hade i sista stund avvärjt en dansk återerövring av Skåne, men det krävdes år av krig för att driva bort de danska trupperna från Öresunds östra kust.

Den danska flottan tillvann sig und­er kriget herraväldet till sjöss i Öst­ersjön, vilket gjorde det möjligt för den danska armén att fritt välja krigs­skådeplats.
Visserligen var den svenska flottan på papperet något större än den danska vid krigsutbrottet, men den hade ännu sin huvudbas förlagd till det – från huvudkrigsskådeplatsen – avlägsna Stockholm. Många svenska fartyg var dessutom i dåligt skick på grund av bristande underhåll.

Den 1 juni 1676 kom katastrofen. Denna dag besegrades den svenska flottan av den danska i en strid vid Ölands södra udde.

Under striden gick regalskeppet Kronan under med riksamiralen Lorenz Creutz och 800 man ombord, medan linjeskeppet Svärdet tog med sig större delen av sin besättning på 650 man i djupet när hon gick under.

Mot denna bakgrund var en lokalisering av flottans huvudbas till södra Sverige närmast ett villkor, för att hotet från Danmark skulle kunna mötas på ett effektivt sätt.

Detta krävde dock att de nya södra provinserna, före 1658 Östdanmark, var pålitliga. Med andra ord gick flot­­tans ombasering hand i hand med för­svenskningen av Skåne­landskapen

Försvenskning i söder

Redan efter frederna 1645 och 1658 aktualiserades frågan om i vilken utsträckning de tidigare danska landskapen och de­ras befolkning skulle försvenskas.

Politiken från Stockholm var dock relativt försiktig, men det nya danska krig som bröt ut 1675 förändrade situ­ationen.

Generalguvernören Johan Gyllenstierna (1635–80) förespråkade under sina år i Skåne 1678–80 en hård försvenskning som bland annat inne­bar att det militära indelningsverket infördes i Skåne och svenska soldater placerades ut för att underhållas av de skånska bönderna.

Politiken medförde även att svenska präster placerades i skånska församlingar och att städernas magistrater försvenskades genom att uppsvenska borgmästare och rådmän sattes in i stadsstyrelserna.

När Gyllenstierna dog 1680 ersattes han av den mera försiktige fältmarskalken Rutger von Ascheberg (1621–93). Men försvenskningen av­stannade inte, tvärtom. Den svenske biskopen Canutus Hahn i Lund drev 1681 igenom att endast svenska språ­ket och svenska ABC-böcker skulle an­vändas i skånska kyrkor och skolor.
I Blekinge infördes den svenska stadslagen redan i det då grunda­de Karlshamn, som på det sättet kom att bli en svenskrättslig en­klav i ett i övrigt danskrättsligt område. Samtidigt placerades enbart infödda svenskar in i stadens ledning, även om holländaren Arnold de Rees utnämndes till borgmästare.

På 1680-talet utsågs den svenske kronofogden Blasius König till en av Ronnebys båda borgmästare. Efter krigsslutet 1679 placerades svenska rådmän in i alla Blekingestäder.

Olika platser diskuterades

Låt oss efter att de bakomligg­ande förutsättningarna tecknats återvända till frågan om svenska flottans lokalisering. Stock­­holm var alltsedan flottans grundan­­de på 1520-talet de svenska sjöstridskrafternas huvudbas, vilket var na­turligt med närheten till rikets östra del, Finland.

Vid skeppsgården på Skepps­­holmens (nuvarande Blasieholmen) strand längs Nybroviken arbetade en bit in på 1600-talet runt fyrahundra personer med att bygga och reparera fartyg. Här byggdes bland annat regal­skeppet Vasa.

Omkring år 1640 rymdes inte flottan längre på den gamla platsen, utan verksamheten flyttades till Lusthol­men, som därmed fick överta namnet Skeppsholmen. Här byggdes under de kommande decennierna ett betydan­de antal fartyg, bland annat det 1672 färdigutrustade skeppet Kronan som gick under vid Ölands södra udde. Det sista fartyg som sjösattes vid Skepps­holmens varv var linjeskeppet Drott­ning Hedvig Eleonora år 1680.Det var inte bara avstånden till söd­­ra Östersjön som gjorde att Stockholm redan under kriget på 1670-talet ifrågasattes som huvudbas för örlogsflottan.
Vid Skeppsholmen hade fartygen också tidvis blivit in­frusna, vilket självfallet hade en förödande effekt på möjligheterna att bekämpa danskarna.Så tidigt som på 1660-talet disku­terades inom riksrådet huruvida man skulle gynna Landskrona på Malmös bekostnad och göra den staden till basen för försvaret av Skåneland­skapen.

Johan Gyllenstierna förespråkade att också flottan skulle lokaliseras till Landskronas goda och djupa hamn. Här kunde den lätt finna skydd, samtidigt som den i sam­verkan med armén kunde hota den danska flottans huvudbas Köpen­hamn och hela Själland.

Men ett sådant hot kunde riktas även åt andra hållet och risken för en överraskande dansk attack mot mden svenska flottan baserad i Lands­krona bedömdes som alltför överhängande.

Även om Landskronas befästningar byggdes ut så beslöt man 1686 att Malmö skulle behålla sin rangställning som Skånes främsta stad, och då även som militär stödjepunkt.

Johan Gyllenstjerna förespråkade Blekinge

På hösten 1678 började diskussionerna om flot­tans förläggning bli alltmer intensiva i det svenska högkvarteret. Samtidigt seglade far­-tygen till en tillfällig vinterhamn i Kalmar; det var under resten av kriget aldrig fråga om att återvända till Stockholm.

Vid en konferens i Ljung­by i månadsskiftet november–december 1678 förespråkade Joh­an Gyllenstierna en förläggning till Blekinge som i jämförelse med Öresund bedömdes som säkrare, och dessutom låg närmare de vik­tiga skog­arna i Blekinge och Småland – trä (främst ek) var en oundgänglig råvara för byggandet och underhål ­- landet av en träfartygsflotta.

Det var sannolikt vid detta möte som den unge Karl XI vanns för planen på en ombasering av flottan till Blekinge. Johan Gyllen­stierna hade tidigare förutom Landskrona även förespråkat Dalarö i Stockholms skärgård som operationsbas för flottan, men nu hade han alltså siktet inställt på Blekinge. Den plats han hade i fokus var Bodekull, det blivande Karlshamn.

Gyllenstierna hade själv rekognoscerat Blekingekusten våren 1678. Flottans vinterförlägg­ning i Kalmar 1678–79 hade skett på Johan Gyllenstiern­as order, och i klar motsätt­ning till amiralen Hans Wacht­meister (1641–1714), flottans chef.

Gyllenstierna framhöll vikten av att flottan inte bara var nära den danske fienden, utan också att den låg närmare det svenska Pommern, och på så vis underlättade att förbindelserna till stormaktens sydligaste delar kunde upprätthållas.

Hans Wachtmeister framhöll på sensommaren 1679 att Blekinge kun­de vara en lämplig förläggning i fredstid, men under nu rådande krig hotade snapphanar till lands och danska fartyg till sjöss. Å andra sidan ansåg han att Kalmar var mindre lämpligt som vinterförläggning eftersom man där hade haft problem med isskruvning. För Wachtmeister var Stockholms skärgård ännu den bästa förläggning­en i krigstid.

Fartygen flyttades till Hästö

Trots detta beslöt kung Karl XI den 6 september 1679 att flottans kommande vinter­­förläggning skulle ske i de blekingska skären, vilket amiral Wacht­­mei­ster meddelades och fick rätta sig efter. Bakom denna order kan man med all säkerhet skönja Johan Gyllen­stiernas påverkan på kungen.

Amiral Wachtmeister tycks dock ännu vid denna tid inte ha fattat sak­en så, att flottans förläggning till Blek­inge skulle bli mera perma­nent, utan såg det som en lösning för den kommande vintern 1679–80.

I augusti 1679 föreslog han kungen att ett större skepp­svarv skulle etableras i Karls­hamn, förutom de som flottan förfogade över i Stockholm, Kalmar och Västervik. Men i och med den kungliga ordern den 6 september torde Wachtmeister ha fattat vad det handlade om.

Redan den 11 september fick krono­fogden i Blekinge Blasius König order om att anskaffa timmer till Lyckeby (i dag en del av Karlskrona), så att man kunde bygga hus åt båtsmän samt förråd till skeppsredskap och ammunition.
Vid en rekognoscering på den tilltänkta ankringsplatsen för flottan vid Vämö ett par veckor senare fann amirallöjtnanten och kartografen Werner von Rosenfeldt (1639–1710) att det utpekade hamnområdet ock­så fungerade väl som varv.

Därför flyttades flottans fartyg till Hästö medan Vämö utsågs till örlogsvarv.

1688 accepterade kungen Karlskrona

Efter ett besök hos flottan i Lyck­e­by i november 1679 utfärdade Karl XI en skrivelse den 5 december i vilken han fastställde den ut­valda platsen som säte för den nya staden och örlogsbasen Karlskrona.

Fortsatta rekognosceringar visade dock att Trossö med Lindholmen var en mera lämplig lokaliseringsplats och det var där byggnadsarbetena inleddes under 1681. Under tiden fungerade Vämö som provisorisk varvs­anläggning.

År 1683 flyttade flottan in i sin nya bas och året därpå öppnades örlogsvarvet på platsen.Lokaliseringsfrågan var dock inte helt avgjord.

Amiralerna i amirali­tetskollegiet var splittrade. Vissa ville dra sig tillbaka till det, som man ansåg, mer skyddade Kalmar, medan andra föredrog att stanna i Karlskrona. Även en återbasering till Stockholm förekom som alternativ i diskussionerna.

Kungen själv tycks alltmer ha börjat luta åt Kalmar, medan Hans Wachtmeister, med stöd av amiralen Erik Siöblad, kämpade för att säkra baseringen till det Karlskrona som nu växte fram.
År 1687 började en del byggnader i Kalmar monteras ned och flyttades till Karlskrona. 1688 tycks Karl XI slut­giltigt ha accepterat Karlskronalös­ningen. Följande år kunde arbetena ta ny fart i Karlskrona. Därmed gavs också stabilitet till själva staden Karls­krona. Kring år 1690 beräknas det ha funnits ungefär fyratusen Karlskrona­ bor.

Det antalet ökade till sjutusen 1718, men då ska man komma ihåg att pesten 1711 hade slagit oerhört hårt mot örlogsstaden och dess invånare.

Tretusen finländare togs till Blekinge

Karlskrona levererade tidigt. Redan 1682 sjösattes det första fartyget, som fick namnet Blekinge, på Vämövarvet. Mot slutet av 1680-talet flyttades verksamheten över till Trossö och Lindholmen, och 1696 tillkom den mäktiga 300 meter långa repslagarbanan.

År 1684 inrättades indelningsverket i Södra Möre och Blekinge, och på det viset organiserades 1 527 båtsmän i Karlskronas närhet.

Men så många män i lämplig ålder fanns inte på plats och redan 1681–82 flyttades nära 1 100 båtsmän från Finland till Blekinge och dessa fick snart sällskap av sina familjer.

Härigenom förflytta­des i runda tal tretusen finländare till Blekinge. Skeppstimmermän och andra varvs­­hantverkare hämtades ­från Pedersöre och Kronoby i Österbot­ten, från Göteborg, Bohuslän och Halland, medan större delen av personalen på Skeppsholmens örlogsbas i Stockholm också sändes till Karlskrona.

Snabb expansion

Även Småland, Norrlands­kusten, Roslagen och Öland damm­sögs i jakt på kunniga hantverkare som kunde kommenderas till Karlskrona.

Skeppsholmen i Stockholm rensades på allt användbart: hus monterades ned, verktyg och annan materiel skeppades söder­ut, ja, till och med de tunga järnring­ar som skeppen förankrades i skruva­­des upp ur berget och togs till Karls­krona.

Etablerandet och den snabba ex­p­ansionen av Karlskrona under slutet av 1600-talet var en av den karolinska statens mäktigaste prestationer, väl i paritet med de örlogsbaser och linje­flottor som byggdes ut i Danmark, Frankrike, Nederländerna och Eng­land under samma tid. Och sällan har väl statens absoluta makt över under­såtarna varit mer övertydlig.

För de Blekingebor som befalldes att flytta till den nya staden meller för de båtsmän och hantverkare som tvangs lämna sina hemtrakter i andra delar av det svenska riket gavs inget utrymme för egen åsikt, det var bara att flytta med.

Basen i Stockholm öppnades igen

Från dansk sida insåg man självfallet det hot som Karls­krona innebar och redan 1684, fem år efter att beslutet om anläggandet av staden fattats, upprättades en utkikspost på dan­ska Christiansö, rakt söder om Blekinge. Härifrån skulle man spana och försöka hinna varna Köpenhamn om den svenska flottan var på väg att löpa ut.

Löpte ut gjorde mycket riktigt flottan vid krigsutbrottet 1700 och det med fartyg som till övervägande del var byggda i Karlskrona. Danmark tvingades lämna koali­ti­onen mot Sverige redan samma år, men kvar fanns inte minst Ryss­land som påbörjat en marin rustning inne i Ladoga.
Den sven­ska flottan försökte i flera år block­era den ryska marinen men 1715 tog sig seglande ryska fartyg ut i Öster­sjön och därmed hade det marina hotet i öster vuxit sig starkt.

I det perspektivet låg Karlskrona helt fel. Örlogsbasen i Stockholm öpp­nades igen år 1715, i mitten av sek­let, följd av en ny bas för skärgårdsför­band på Sveaborg utanför Helsingfors.
Men trots den nya strategiska situationen kvarstod behovet av Karls­krona, den danska flottan fanns ju kvar som ett hot. Dessutom var för­bindelserna till Pommern livsvikti­ga för Sverige, inte minst sedan pomm­erskt virke blivit allt viktigare för örlogsvarvet i Karlskrona.

Detta förklarar varför Karlskrona överlevde den strategiska omsvängningen med Ryssland som växande marin makt i Östersjön.

Sveriges viktigaste marinbas

Under de följande 300 åren skul­le Karlskrona förbli den svenska marinens viktigaste bas.

Under dessa tre sekler har en bra bit över 400 örlogsfartyg byggts på varvet, medan en stor del av flottans fartyg har reparerats och underhållits här.

Karlskrona var och är marinens stad, vilket inte bara basens och varvets personal med familjer har garanterat, utan också de tusentals och åter tusentals befäl av olika grader, indelta båtsmän, värnplikt­­iga sjömän och numera fast anställ­­da sjömän som genom åren har tjänst­gjort kortare eller längre tid.

Karlskronas betydelse för marinen har också demonstrerats genom fartygsnamnen. Redan år 1686 sjösattes det första linjeskeppet som byggts på varvsanläggningen på Vämö och hon fick självfallet namnet Karlskrona.

Fartyget fick en efterträdare i korvetten Karlskrona som sjösattes 1841. Nästan jämnt 100 år senare, år 1939, sjösattes en jagare som fick bära sta­dens namn, följt av minfartyget Carlskrona som lämnade varvet år 1980. Efter omfattande renoveringar har hon bland annat tjänstgjort i Aden­viken under år 2010.

De fyra fartyg som har burit stad­ens namn bara understryker marin­ens starka historiska band till staden Karlskrona. Publicerad i Populär Historia 10/2016