Svenska flottan – femhundra år av segrar och bottennapp
I juni 1522 köpte Gustav Vasa ett antal fartyg, och därmed var den svenska flottan född. Dess dramatiska historia och utveckling är tätt sammankopplad med det vid olika tider rådande säkerhetspolitiska läget. Kliv ombord för en tidsresa till sjöss under fem sekler!
Den svenska flottan seglar ut från Revals redd den 13 maj 1790, efter ett anfall på en rysk eskader under Gustav III:s ryska krig. Målning av Jacob Hägg (1839–1932).
Den 7 juni 1522 seglade en liten eskader på ett tiotal skepp från hansestaden Lübeck in i Slätbaken (en havsvik från Östersjön som går in mot Söderköping). Fartygen var köpta på kredit av Gustav Vasa – och därmed var den svenska flottan född.
Visserligen hade det funnits svenska örlogsfartyg tidigare, men de ägdes av adelsmän, biskopar eller städer. Nu skapades en flotta som var organiserad och styrd av statsmakten – i detta fall riksföreståndaren Gustav Vasa som året efter kröntes till kung.
Sverige av år 1522 var ett vattenrike, där olika landmassor bands samman av vatten. Flottans huvuduppgift var att skydda förbindelserna till den östra riksdelen, och med stormaktens expansion tillkom kontrollen av sjöförbindelserna till Estland, Livland och det svenska Pommern. När Skånelandskapen (Skåne, Halland, Blekinge och Bornholm) och Bohuslän blev svenska, blev skyddet av Västkusten också en viktigare uppgift.
Med förlusten av Finland 1809 förändrades detta till att gälla skyddet av det nuvarande Sveriges kuster och sjöförbindelser.
Besättningen bestod av sjömän och armésoldater
Alltifrån 1500-talets mitt till 1700-talets början var Danmark-Norge huvudmotståndaren, och det innebar att flottan dimensionerades för strid ute till havs, på Östersjön men också i Västerhavet (Skagerrak och Kattegatt) samt undantagsvis i Nordsjön.
Svenska örlogsfartyg sändes också längre bort, ofta till Medelhavet, för att konvojera svenska handelsfartyg. Tidvis förstärktes sjöstridskrafterna med civila kaparfartyg som idkade ett handelskrig mot fiendens civila fartyg.
Besättningarna utgjordes länge av en blandning av sjömän och armésoldater, men mot slutet av 1600-talet, när äntringsstriden ersattes av artilleridueller, försvann de flesta armésoldater från fartygen. Nu skulle sjömännen både segla fartyget och föra striden.
När det karolinska indelningsverket infördes på 1680-talet kom flottan till stor del att bemannas av indelta båtsmän, även om sjömän från handelsflottan kunde komplettera besättningarna.
I flottan började redan på 1600-talet en formaliserad officersutbildning att introduceras. Kraven på en sjöofficer var i det avseendet större än på de flesta officersbefattningar i armén.
Kartan visar några viktiga sjöslag under perioden 1521–1809.
Flottan skulle vara redo för krig mot Danmark och Ryssland
För att underlätta kampen mot Danmark flyttades flottans huvudbas 1680 från Stockholm till det nyanlagda Karlskrona. Men bara några decennier senare hade Ryssland börjat skaffa sig sjöstridskrafter, och då blev Stockholm åter en örlogsbas, kompletterad med Åbo och Sveaborg utanför Helsingfors. I väster utvecklades Göteborg till en viktig örlogshamn.
Redan på Gustav Vasas tid, och under det sena 1500-talet, ombeväpnades en del av flottan med roddargalärer avsedda för strid mot ryska trupper i grunda skärgårdsfarvatten. Krig mot Danmark respektive Ryssland krävde således helt olika typer av sjöstridskrafter.
På 1710-talet växte det marina hotet från Ryssland, först i Finska vikens skärgårdar och sedan ute på öppet vatten i Östersjön. Nu tvingades Sverige underhålla både en seglande örlogsflotta och en skärgårdsflotta. Den senare blev från 1756 en egen vapengren, arméns flotta.
Först 1824 slogs de båda flottorna ihop till en gemensam örlogsflotta, men behovet av att kunna möta en fiende såväl till havs som i skärgården kvarstod.
De nyinköpta skeppen från Lübeck stävar in i havsviken Slätbaken den 7 juni 1522.
Efter den ökade spänning som följde på Rysslands erövring av Krim 2014, har försvaret av hemmafarvattnen åter hamnat i fokus.
Skulle skydda kusterna mot en invasion över havet
Efter förlusten av Finland 1809 övergick flottans främsta uppgift till att skydda kusterna mot en invasion över havet, men också till att försvara den svenska handelssjöfarten. Under bägge världskrigen, 1914–18 och 1939–45, precis som under kalla kriget, var dessa två uppgifter de viktigaste, liksom att hålla förbindelserna till Gotland öppna.
Utläggning av egna minor och röjning av andra staters mineringar som hotade svensk sjötrafik, var viktiga delar av uppgiften.
Efter kalla krigets slut har flottan deltagit i en del fredsframtvingande internationella insatser. Detta framförallt utanför Afrikas horn, där svenska fartyg har ingått i EU-ledda insatser mot pirater. Efter den ökade spänning som följde på Rysslands erövring av Krim 2014 hamnade försvaret av hemmafarvattnen åter i fokus.
Under senare år har svenska fartyg deltagit i en stor mängd övningar med Nato-fartyg. Framförallt har det marina samarbetet med Finland intensifierats. Här återknyter man till det gemensamma försvaret av inte minst farvattnen kring Åland, som var en grundläggande uppgift före år 1809.
Hur denna omväxlande historia har tagit sig konkreta uttryck blir tydligt vid följande närmare granskning av fem olika händelser i flottans historia:
Fem händelser i svenska flottans historia
Fem tunga namn i svensk flotthistoria
Klas Kristersson Horn
Klas Kristersson Horn (cirka 1517–66) var född i Finland och gjorde en lantmilitär karriär genom strider i Estland, innan han under kriget 1563–70 avancerade till amiral och chef för flottan. Som sådan vann han flera sjösegrar mot danska och lybska fartyg, innan han avled i pesten. Horn blev den främste svenske krigshjälten under kriget. Symboliskt nog har fartyg i både de svenska och finländska flottorna burit hans namn.
Lorentz Creutz
Lorentz Creutz (1615–76) var en hög ämbetsman och medlem av riksrådet, som tack vare sin rang blev chef för flottan 1676. I slaget vid Ölands södra udde den 1 juni 1676 ledde hans bristande militära erfarenhet och flottans dåliga skick till en katastrof. Creutz och 800 man följde med amiralsskeppet Stora Kronan i djupet.
Gilbert Sheldon
Gilbert Sheldon (1710–94) tillhörde en brittisk skeppsbyggarsläkt som hade verkat i Sverige sedan 1655. Sheldon blev överskeppsbyggmästare 1765 och ledde byggandet av hela 69 örlogsfartyg. Han styrde även över utvecklingen av hamnarna och varven i Karlskrona och Göteborg, och deltog i planerandet av varvet på Sveaborg.
Gustaf af Klint
Gustaf af Klint (1771–1840) fick i slutet av 1790-talet i uppdrag att sammanställa en svensk sjöatlas. Han använde sig av modern teknik, som en vattentub för att se under vattenytan, vid sidan av äldre sjöatlaser. Vid sin död efterlämnade han ett stort kartverk, som var banbrytande även om det delvis föråldrades snabbt. Gustaf af Klint beskrev karteringens betydelse för ”rikets allmänna trygghet, på flottornas tjenstgöring, på sjöfartens säkerhet och sjelfva nationalärans lyftning”.
Torsten Hagman
Torsten Hagman (1893–1968) ledde våren 1940 en eskader med fyra i Italien inköpta jagare och ett par andra svenska fartyg. Vid en bunkring i Torshavn den 21 juni anlände tyngre brittiska fartyg och krävde att svenskarna skulle lämna över jagarna, så att de inte riskerade att falla i tyska händer. Hagman valde att ge med sig inför övermakten, och inte offra sina sjömäns liv i en omöjlig strid. Senare återlämnades jagarna och Hagman anlände den 10 juli samma år med fartygen till Göteborg. Marinchefen kritiserade honom hårt – ingen fartygschef fick överge sitt fartyg utan strid, ansåg han. Detta medan bland andra statsminister Per Albin Hansson stödde beslutet att inte offra besättningen i onödan.
Publicerad i Populär Historia 6/2022
