Svenska flottan – kallt krig i skärgården 1980
1980 markerade en kritisk vändpunkt under kalla kriget när Sverige mötte en främmande ubåt nära Karlskrona, och det avslöjades att ubåten bar kärnvapen.
Ett svenskt fartyg ligger intill den sovjetiska ubåten U 137 som i oktober 1981 gick på grund vid Gåsefjärden i Karlskronas skärgård.
Under hela kalla kriget rapporterades i varierande grad ubåtsintrång på svenskt vatten. Men det är 1980 som markerar en vändpunkt.
Den 12 mars 1980 fick jagaren Halland kontakt med en främmande ubåt söder om örlogsbasen i Karlskrona. Jagaren varnade ubåten med knallskott, vartefter man tappade kontakten. Vid en ny kontakt fällde Halland en sjunkbomb innan kontakten åter tappades.
I september 1980 gjordes en optisk observation av en Warszawapaktsubåt, från ett svenskt örlogsfartyg nära Utö i Stockholms skärgård. Trots flera varningar med knallskott och sjunkbomber lämnade inte ubåten svenskt vatten förrän efter en rad undanmanövrar. Detta scenario skulle återkomma flera gånger under 1980-talet.
U 137 – sovjetisk ubåt med kärnvapen ombord
På morgonen den 28 oktober 1981 rapporterades till chefen för Sydkustens örlogsbas att en sovjetisk ubåt, U 137, stod på grund i inloppet till Gåsefjärden, inom militärt skyddsområde, ungefär 15 kilometer sydöst om Karlskrona. Ansvarigt sovjetiskt befäl skyllde på felnavigering.
De flesta bedömare anser att bortförklaringarna är helt orimliga. Tvärtom krävde farleden en väldigt skicklig navigering för att ubåten alls skulle kunna komma så långt in som den gjorde. Intrånget var i högsta grad avsiktligt.
Spänningen stegrades ytterligare när mätningar visade att U 137 hade kärnvapen ombord. Krisen varade i tio dagar innan U 137 drogs loss och eskorterades av svenska fartyg ut till territorialvattengränsen.
Mängder av observationer rapporterades in under de följande åren och flera statliga utredningar gjordes. Östersjöns speciella förhållanden med olika skikt av varmare och kallare vatten försvårar spaning efter ubåtar.
Hydrofonljud eller sonarbilder på främmande undervattensverksamhet har därför ofta krävt komplettering. Detta i form av någon optisk observation, spår på havsbottnen, skador på militär materiel som har varit utlag under vattenytan, eller fläckar på vattnet.
Ansvarigt sovjetiskt befäl skyllde på felnavigering.
Ubåtskränkningar eller minkar
När det 1994 rapporterades att minkar och fiskstim hade tolkats som ljud från ubåtar, skapades i en del media bilden av att alla hydrofonjud bara kom från minkar. Men problemet uppstod först med introduktionen av nya hydrofoner i början av 1990-talet. Inspelningarna från 1980-talet kunde således inte vara kopplade till minkar.
Enligt 1995 års ubåtskommission bedömdes sju observationer mellan 1981 och 1992 som säkra. Vid några kränkningar indikerade bottenspår och sonarer att det handlade om miniubåtar. Ubåtsfrågan har varit livligt omdiskuterad.
De flesta bedömare och debattörer anser att ubåtskränkningar är ett etablerat faktum, även om det finns avvikande röster. De flesta har också pekat ut Sovjet som ansvarigt, medan några hävdat att det kan ha varit västmaktsubåtar.
Som möjliga motiv bakom sovjetiska undervattenskränkningar, har man diskuterat test av svensk beredskap, krigsförberedelser av specialförband eller sondering för att i ett krig mellan stormaktsblocken låta sovjetiska ubåtar ta skydd i svenska farvatten.
Publicerad i Populär Historia 6/2022
