Svenska flottan

Traditionellt brukar den svenska flottans födelse förläggas till år 1522. På pingstafton den 7 juni detta år ankrade ett tiotal fartyg upp på Slätbaken utanför Söderköping. Fartygen kom från handelsstaden Lübeck och var den första leveransen av örlogsfartyg till Gustav Vasas tilltänkta flotta. På hösten samma år kom ytterligare minst tretton fartyg.

Denna lilla flotta skulle senare framgångsrikt skära av den i Stockholm förlagda danska garnisonens möjligheter att få förstärkningar och lägga grunden till den svenska erövringen av staden 1523. Detta bidrog i sin tur till att Sverige kunde bryta sig loss från den drygt 130 år gamla danskdominerade Kalmarunionen.

Men flottans födelseår är omtvistat. Vattenvägarna var den förindustriella världens viktigaste kommunikationsleder. Land hindrade och isolerade medan vatten förenade. Därför var det längs vattenvägarna som det begynnande svenska riket sakta expanderade under 1200-­talet. Med utgångspunkt från Mälardalen etablerades handelsplatser, städer och borgar med närhet till vattnet – exempelvis Kalmar, Söderköping, Stegeborg, Kastelholms slott på Åland, Åbo och Viborg. Det svenska riket var tydligt väst-östligt orienterat. Redan under vikingatiden fanns upparbetade seglingsleder österut längs den finska kusten in i Finska viken. Handelskontakterna ledde till kolonisation och sedan kom krigsfolket efter för att i den begynnande svenska centralmaktens namn befästa kontrollen och uppföra borgar.

Så skulle man enkelt kunna beskriva det svenska rikets expansion österut. För att möjliggöra krigsexpeditioner hade en örlogsorganisation byggts upp under vikingatiden – den så kallade ledungen. Ledungen innebar att kungen kunde räkna med att rikets stormän ställde upp med fartyg och krigsmän. Det var ledungsflottan som användes under expeditionerna österut i slutet av 1200-talet och början av 1300-talet. Ledungsflottan kan enligt en del beräkningar ha uppgått till 280 skepp. Den uråldriga ledungsorganisationen förefaller ha försvunnit på 1400-talet och under Gustav Vasas tid skapades alltså en örlogsflotta i mer modern mening.

Den svenska flottans historia är en del av den svenska centralmaktens framväxt. I Europa grundlade furstarna under slutet av medeltiden allt starkare stater med kontroll över skatter, handel, tullar och krigsmakt. För att kunna samla de resurser som krävdes för att bygga en örlogsflotta krävdes en stark, välorganiserad statsapparat.

Nybyggnation, manskap och utrustning krävde kompetens som i det svenska fallet fick hämtas utifrån. Skeppsbyggen och fortsatta inköp ökade flottans storlek. Även en galärflotta konstruerades efter förebilder från Medelhavet.

År 1533 bröt krig ut kring tronföljdsfrågorna i Danmark och vid Bornholm den 8 juni 1535 fick den svenska flottan sitt elddop i ett sjöslag mot en lybsk flotta. Den lyckades vinna sin första stora strid mot en professionell motståndare. Slaget utvecklades till en artilleriduell och var den första större drabbning som utkämpades med artilleri. Den gängse taktiken vid denna tid var annars att komma så nära motståndaren som möjligt och äntra med soldater eftersom artilleriet ännu var ganska ineffektivt. Örlogsfartygen fungerade som flytande borgar.

Under Gustav Vasas tid drogs Sverige in i konflikter med ryssarna inne i Finska viken. Gränsdragningen hade länge varit otydlig och omtvistad. Ryska och svenska plundringståg i gränsområdena var vanliga och ledde till krig 1554–57. Flottan spelade här en betydelsefull roll som transportör av soldater till krigsområdet, men även under anfallet mot den ryska fästningen Nöteborg längs floden Neva. Anfallet blev visserligen ett misslyckande, men visade att den svenska krigsmakten kunde genomföra amfibieoperationer. När Gustav Vasa dog 1560 var inte bara det svenska rikets gränser konsoliderade. En krigsmakt och en flotta fanns tillgänglig för att försvara riket.

Flottan var en viktig resurs i krig men också en stark symbol för furstemakten. På många sätt var örlogsflottan en värdemätare på de resurser dåtidens furstestater hade. Den svenska flottan utrustades och användes ett flertal gånger i samband med så kallade frieriresor. Den mest berömda var Gustav Vasas son Eriks resa till England 1559 för att locka drottning Elisabet till giftermål. Liknande resor gick till Skottland och Hessen. Överhuvudtaget var 1560-talet en glansperiod för den svenska flottan som räknat i antalet seglande örlogsfartyg var Europas största.

I Sverige satsade man tidigt på att bygga fartyg som bara skulle användas som örlogsfartyg. Vanligast var annars att fartygen konstruerades för kunna uttnyttjas som handelsfartyg, men bestyckas i händelse av krig.

Den svenska flottan skulle komma att få en nyckelroll i uppbyggnaden av den svenska stormakten. Den gamla medeltida livländska ordensstatens tillbakagång i Baltikum öppnade för konkurrens om de baltiska handelsstäderna. Ryska, polska, danska, svenska och lybska intressen kolliderade. Det som hägrade var den lukrativa handeln med ryska varor – framförallt skeppsbyggnadsvaror som timmer, hampa, tjära och beck, men även pälsverk och livsmedel. Ur svensk synvinkel var det angeläget att styra handeln via svenskkontrollerade handelsstäder som Viborg.

1561 fick Erik XIV plötsligt chansen att på allvar få in en fot i Baltikum. Borgerskapet i Reval vände sig till den svenske monarken med önskan om beskydd.

Detta tillsammans med en rad andra friktioner i förhållande till Danmark ledde 1563 till ett storkrig – det så kallade nordiska sjuårskriget 1563–70. Flottans betydelse blev påtaglig. Utan en stark örlogsflotta hade Sverige aldrig kunnat hävda sig. Några av de största sjöslagen i Östersjöområdets historia utkämpades de kommande åren mellan svenska respektive dansk-lybska flottor. Trots blandade med- och motgångar innebar freden i Stettin 1570 att Sverige hade etablerat sig som Östersjömakt med besittningar i Livland (nuvarande Estland).

De kommande åren fortsatte krigen i Baltikum mot ryssar och polacker och det svenska väldet utvidgades. Fram till 1617 lades Karelen, Kexholms län och Ingermanland under svensk överhöghet. Hela tiden var flottan en avgörande faktor som transportör av soldater och förnödenheter över till krigsområdet. 1581 deltog även en flottstyrka när Narva intogs. Örlogsfartygen skyddade dessutom den svenska handeln och blockerade fiendens hamnar och uppbringade fientliga handelsfartyg.

Sverige var i början på 1600-talet ett sjörike. Vattenvägarna höll samman landet och det enda sättet att försvara området var med hjälp av en stark flotta. Från och med 1610-talet kom Sverige att sakta utvidgas ännu mer och förvandlas till ett Östersjöimperium. Krigen i Baltikum mot polacker och ryssar lade större landområden till den svenska kronan i Kurland. Riga blev rikets största stad med en omfattande handel som genererade goda inkomster till den svenska kronan.

Trots sin relativa litenhet och motgångar, som krigen mot Danmark 1611–13, kunde Sverige under Gustav II Adolf ingripa på den europeiska kontinenten som en militär stormakt. Orsaken var en effektiv byråkrati och inkomster från Östersjöväldet och gruvorna i Bergslagen.

Under andra hälften av 1500-talet och början av 1600-talet professionaliserades den svenska flottan. Befälet blev kunnigare och mer specialiserat. I Stockholm fanns flottans viktigaste skeppsgård med utrymmen för nybyggnation, förråd och vinterförvaring av fartyg. Ännu i dag vittnar torrdockorna och byggnaderna på Skeppsholmen och södra Djurgården om Stockholms roll som marinbas. Fartygen utvecklades mot att bli allt större och artilleriet mer effektivt. Regalskeppet Vasa representerar väl denna period av utveckling mot fartyg med fler batteridäck och en förändring av sjötaktiken – trots att hon var felkonstruerad och sjönk så snöpligt på sin jungfrufärd 1627.

För eftervärlden framstår hon i sitt museum på Djurgården som ett monument över en period i historien då örlogsfartyg var något av det mest prestigefulla och resurskrävande som kunde byggas av en stat med ambitioner.

Nu var inte längre äntringsstriden viktigast utan fartygen skulle istället inta linje för att så effektivt som möjligt kunna beskjuta fiendens fartyg. Örlogsfartygen hade förvandlats till artilleriplattformar. Av det skälet blev det allt viktigare att de fartyg som ingick i flottan hade någorlunda samma prestanda. De måste segla och klara eldstrider ungefär lika bra. Huvuduppgiften för flottan under 1600-talets första hälft var att föra förstärkningar och förnödenheter mellan Sverige och Östersjöprovinserna. Det handlade om att upprätthålla förbindelserna inom det svällande svenska imperiet. Krig fördes fortsatt under 1610- och 20-talet mot polacker och ryssar. Faktum är att den svenska flottan, trots sin högre kvalitet, led ett nederlag vid Oliva 1627 mot polska örlogsfartyg – samma år som Vasa sjönk.

Den polska flottan försvann dock mycket snart helt från Östersjön och gick upp i den marina styrka som den tyskromerska kejsaren försökte skapa för att inleda framstötar i regionen. Detta uppfattade man som ett hot i Sverige, och det var en av orsakerna till det svenska engagemanget i trettioåriga kriget.

Krigföringen på kontinenten fördes med varierande framgång efter Gustav II Adolfs död på slagfältet vid Lützen 1632. Flottan förde tusentals män till Nordtyskland. Många dog i sjukdomar redan under resan eller i inskeppningshamnarna i Pommern. Sverige tillhörde trots alla umbäranden de stora vinnarna i westfaliska freden 1648 som avslutade de trettio åren av krig och ödeläggelse. Sverige hade plötsligt blivit den dominerande staten kring Östersjön med nya landområden och handelsstäder under sin kontroll i Nordtyskland.

Drottning Kristina ansåg att hon regerade över ett rike som var fyrkantigt till formen. Rikets tydliga karaktär som sjöstat blir uppenbar om man betraktar Sveriges postvägar under 1600-talets andra hälft: runt Bottenviken, över Ålandshav, längs Finska vikens stränder ner till Riga, från Stralsund till Wismar, Hamburg och över till Skåne, längs både öst- och västkusten mot Stockholm och Strömstad. Örlogsflottans funktion som garant för att förbindelserna skyddades och upprätthölls var självklar. Rikskanslern Axel Oxenstierna uttryckte saken på följande sätt 1636: ”Äro vi mästare på flotta, då äro vi ock mästare på Östersjön.”

Liksom under 1500-talet var Danmark Sveriges huvudkonkurrent i Östersjöområdet. Danmark-Norge var sedan medeltiden förenade i en union som styrdes från Köpenhamn. Den danska huvudstaden var ingenting annat än en stor marinbas. Ännu i dag dominerar de marina byggnaderna stadens centrum och utgör en av de mest intressanta marinhistoriska miljöerna runt Östersjön. Att Skånelandskapen tillhörde Danmark var naturligt om man ser vattnet som det som förenar.

Karl X Gustavs förnyade inblandning i de polska angelägenheterna på 1650-talet ledde inte till några bestående framgångar. Istället kunde han föra en armé från kontinenten till de danska öarna 1658 efter den klassiska marschen över de isar som täckte Stora och Lilla Bält. Det var inte första eller sista gången som isarna skulle få militär betydelse i Östersjö­området. 1581 hade en svensk styrka korsat Finska viken och överrumplat Narva. 1809 skulle ryssarna marschera över Norra Kvarken och inta Umeå. Isen fryser lättare i den bräckta Östersjön, men det är ändå mycket sällsynt att den lägger sig med tillräcklig tjocklek. Våren 1808 frös det aldrig till ordentligt för den fransk-spansk-danska styrka som under en viss marskalk Jean Bernadotte väntade på att korsa Öresund och inta Skåne. 1658 tvingades danskarna till en hård fred som gav Sverige dess största utbredning någonsin, men försöket att storma Köpenhamn 1660 misslyckades. Orsaken var att danskarna undsattes från sjösidan.

Dåtidens stora sjömakter England och Nederländerna började på allvar påverka Östersjöpolitiken under 1600-talets andra hälft. Nederländarnas stöd till danskarna under den svenska belägringen av Köpenhamn 1660 var typisk. Sjömakterna ville inte ha en dominerande makt som behärskade Öresund. För engelsmän och nederländare var det av största betydelse att upprätthålla ett slags maktbalans i Östersjön. De ville ha säkrad tillgång till vad engelsmännen kallade ”naval goods” – det vill säga masttimmer, virke, tjära, hampa och beck. Därför ingrep de i de svensk-danska konflikterna.

Efter 1660 avstannade den svenska expansionen och istället handlade det om att försvara imperiet. Det danska revanschkriget 1675–79 visade att något måste göras åt den svenska krigsmakten. Invasionen av Skåne hade så när lett till ett svenskt nederlag, vilket undveks genom segern vid Lund 1676, och till sjöss hade den svenska örlogsflottan mer eller mindre krossats av en dansk-nederländsk flotta utanför Öland 1676 och i Köge bukt 1677. Det var under drabbningen utanför Öland som ett av Europas största örlogsfartyg, det svenska flaggskeppet Kronan, sprang i luften. Resterna av fartyget på botten utanför Hulterstad på Öland utgör ett eldorado för marinarkeologerna som varje säsong lyfter upp fantastiska föremål som berättar om hur ett svenskt linjeskepp fungerade och hur livet var ombord.

Nederlaget till havs gjorde Karl XI övertygad om att en omorganisation var nödvändig. I och med de politiska förändringarna 1680, den så kallade reduktionen, skaffade sig kronan nya resurser. Stora delar av de tidigare adliga förläningarna togs tillbaka. De nya medlen användes inte minst till att skapa en stående armé, det så kallade ständiga knektehållet eller indelningsverket, vilket samtidigt ställde ett stort antal båtsmän till flottans förfogande.

Örlogsflottans bas flyttades till det mer isfria Karlskrona. Amiralitetet flyttade med och en ny stad växte upp kring den marina verksamheten. En av de förnämsta marinhistoriska miljöerna skapades i Blekinges skärgård. Fördelen med Karlskrona var att avståndet för flottan till de danska farvattnen blev kortare. Om flottan skulle kunna fylla sin funktion och upprätthålla förbindelserna i det svenska Östersjöimperiet måste flottan kunna löpa ut tidigare på våren, samtidigt som den fientliga danska örlogsflottan.

På omorganisationen följde under 1680- och 90-talen den andra stora expansionsperioden för den svenska örlogsflottan. Under det senaste kriget mot Danmark hade i princip en hel flotta förlorats och nu gällde det att återskapa tillräckligt många och mäktiga fartyg för att kunna besegra danskarna i nästa krig.

Vid det stora nordiska krigets utbrott år 1700 hade Sverige Nordeuropas modernaste och mäktigaste flotta. Sverige ställdes mot en koalition av Danmark, Polen-Sachsen och Ryssland. Örlogsflottan skulle de kommande åren någorlunda lyckas upprätthålla förbindelserna över Östersjön. I flottans uppgifter ingick inte minst att understödja landstigningen på Själland och föra över Karl XII:s armé till Livland det första krigsåret.

Därefter kom den svenska flottan att operera på de mest skilda platser – till exempel Vita havet och Peipusjön i Baltikum. 1704–05 understödde flottan ett misslyckat försök att erövra Kronstadt inne i Finska viken.

Peter den store hade börjat anlägga en stad vid floden Nevas utlopp, Sankt Petersburg, med tillhörande flottbas vid Kronstadt. Här skapades ett ryskt marint centrum av mycket stor betydelse för det ryska imperiets expansion de kommande århundradena. Fortfarande påminner Kronstadt och Sankt Petersburg tydligt om de ryska marina traditionerna. Den senares tillkomst innebar en avgörande förändring av de militärpolitiska förhållandena i Östersjöområdet.

Rysk ockupation av Finland följde från 1713 och tre år av härjningar och anfall mot den svenska ostkusten 1719–21 blev följden av den ryska galärflottans seger i sjöslaget vid Hangö 1714. Den ryska flottans födelse brukar förknippas med denna seger.

I och med förlusten av Östersjöprovinserna förändrades det militärstrategiska läget för Sverige efter Nystadsfreden 1721. Det blev alltmera uppenbart att Ryssland var huvudfienden. Revanschkriget 1741–43 var ett försök från svensk sida att återta de förlorade områdena, men det slutade i katastrof.

Örlogsflottan lamslogs fullständigt av sjukdomar och galärflottan kunde inte samordna sina operationer med landarmén.

I den fred som följde förlorades de sydöstra delarna av den östra riksdelen Finland.

Alla gränsfästningar övertogs av ryssarna. I det läget inleddes på 1740-talets slut en ny epok i den svenska flottans historia. För att möta det nya hotet mot Finland skapades en skärgårdsflotta och den starka sjö- och förrådsfästningen Sveaborg byggdes utanför Helsingfors.

Bakom skärgårdsflottan och Sveaborg låg greve Augustin Ehrensvärd och skeppsbyggargeniet Fredric Henric af Chapman. Tillsammans skapade de en skärgårdsflotta som med sina galärer, kanonslupar och specialbyggda fregatter kunde operera i den mycket speciella skärgårdsmiljön från Stockholm, över Åland och längs den finska sydkusten.

Amiralitetet i Karlskrona riktade kritik mot denna utveckling då de såg hur delar av de resurser som behövdes för att upprätthålla örlogsflottan användes för att stärka försvaret mot Ryssland. 1770- och 80-talet innebar en ny tredje expansionsperiod för den svenska flottan som helhet. Skärgårdsfartyg och linjeskepp lämnade Chapmans ritbord. När Gustav III 1788 inledde krig mot Ryssland med målet att återupprätta det svenska Östersjöväldet var det flottorna och inte minst skärgårdsflottan som räddade honom från nederlag i ett krig som inte gick som han hade planerat. Örlogsflottan utkämpade ett oavgjort linjeslag vid Hogland 1788, vilket blev ett misslyckande för den svenske kungen som räknat med att tidigt slå ut den ryska örlogsflottan.

Han möttes även av myteri inom armén, men kunde efter en halsbrytande utbrytning från instängningen i viborgska viken vinna den svenska flottans största sjöseger vid Svensksund 9–10 juli 1790. Slaget är ett av de absolut största som utkämpats mellan roddfartyg.

De kommande revolutionskrigen i Europa från 1792 hotade det neutrala Sveriges handel och svenska örlogsfartyg användes för konvojering ända till Medelhavet. Det var då som bekämpning av nordafrikanska piratfartyg blev aktuell. Sverige drogs 1805 med i Napoleonkrigen. Den svenska skärgårdsflottan och örlogsflottan skulle under de katastrofala krigsåren 1808–09 återigen göra tjänst. Situationen var svår efter förlusten av Sveaborg då största delen av skärgårdsflottan togs av ryssarna våren 1808. Trots det stred flottan med viss framgång mot ryssarna i skärgården och genomförde landstigningsoperationer – inte minst den stora expeditionen till Västerbotten 1809.

Efter förlusten av Finland 1809 framstod flottans uppgifter inte längre lika självklara. Behövde Sverige överhuvudtaget en örlogsflotta? I landet utvecklades den så kallade centralförsvarsdokt­rinen enligt vilken krigsmakten skulle falla tillbaka på en centralfästning i Karlsborg vid Vättern. Sverige blev i nationalismens och industrialiseringens tidevarv inget annat än en småstat i Nordeuropas periferi. Den nya tidens förutsättningar skulle de kommande två hundra åren omstöpa den svenska flottan flera gånger, men det är en annan historia.

Hårt liv för roddarna

De små kanonsluparna var effektiva men lämnade samtidigt besättningarna oskyddade mot såväl fiendens eld som de smittsamma sjukdomar som ofta grasserade ombord.

Natten mot den 2 augusti 1808 var blåsig, men vinden hade rätt riktning för de ryska slupar som redan klockan två på morgonen gick till anfall mot den svenska ställningen vid Sandöström. I sundet hade ett tjugotal svenska kanonslupar förtöjts i stridsposition för att skära av den trånga passagen. De svenska fartygen hade stöd av ett landbatteri på en liten holme mitt i sundet och infanteri fanns på angränsande öar och holmar. Ryssarna försökte forcera sundet med ett femtiotal kanonslupar och jollar. Från sundets båda landsidor besköt ryska landbatterier svenskarna.

Den svenska eldgivningen trängde till en början ihop de ryska fartygen, men när de tvingat sig igenom den trångaste delen av sundet blev ryssarnas numerära överlägsenhet avgörande. Artilleriets dån blandades med jämret från de skadade.

Det första ryska anfallet slogs tillbaka, men i längden kunde inte den svenska styrkan hålla emot. På land tvingade ryska landtrupper bort det svenska infanteriet.

Svenskarna led stora förluster. De ryska kanonkulorna som slog in i fartygen lemlästade och dödade många. Ett ögonvittne, fältväbeln Carl Fredrik Karlén, skrev om sina upplevelser ombord på kanonslup nummer 35: »…kom en kula in uti vår Slup och Dödade 3 man och Blesserade den 4de. Då blef jag aldeles fullstängt med Blod och hjärna ohyggeligt nog.» En kanonslup träffades av hela 29 stycken 24-pundiga ryska kulor. Ofta var dock sylvassa träsplitter en större fara än kulorna när de trängde in i manskapets oskyddade kroppar. I de öppna fartygen var döden demokratisk — oavsett tjänsteställning var risken att stupa lika stor.

Nya ryska anfall tvingade svenskarna att retirera och slaget förvandlades mycket snart till ett svenskt nederlag. I slutskedet av striden fick befälhavaren Önnert Jönsson sina båda ben avskjutna. Många av de kulor som dödat och lemlästat svenska besättningsmän kom från kanoner på före detta svenska fartyg som ryssarna tagit i samband med Sveaborgs kapitulation i maj 1808.

De som var mest utsatta under striderna var roddarna på kanonsluparna. De hämtades 1788–90 från infanteriet, men 1808–09 skrev man även ut ett lantvärn – ett slags begränsad värnplikt. I olika omgångar tjänstgjorde nästan 5 000 lantvärnsmän vid skärgårdsflottan under 1808. Av de lantvärnssoldater och infanterister som stred för skärgårdsflottan hade få varit till sjöss tidigare. De allra flesta var bondpojkar. De nya omständigheterna kom som en chock.

På många sätt är det gripande att sätta sig in i dessa mäns umbäranden. De skulle lära sig att hantera årorna och inte bryta samman under beskjutning. I mörker, kyla, väta, storm, hunger och strid måste de tro på att de någon gång skulle komma hem. De allra flesta var mycket långt hemifrån.

Ändå var inte döden i strid det största hotet för besättningarna. Som vanligt vid den här tiden var sjukdomarna den verkliga liemannen. Symtomen på den mest förödande smittan kom ofta smygande. De tydliga kännetecknen var trötthet, oro, magknip och minskad aptit. Detta förstadium avlöstes av feber och frossbrytningar, tätt följt av ökad puls och törst. Mycket snart färgades urinen röd och magen svullnade. Svår diarré och uppkastningar försvagade den drabbade. En rödfärgad avföring avgav en vidrig stank.

Mot slutet tilltog yrsel och kallsvett. Om inte sjukdomsförloppet ebbade ut dog den sjuke i svält under stora plågor. Sjukdomen hade många samtida namn – rödsot och fältsjuka var vanliga. Vi vet i dag att det handlade om dysenteri eller olika typer av tyfus.

Dåtidens läkare stod handfallna inför ett sjukdomsförlopp som de kunde iaktta men inte förstå och än mindre bota. Orsakerna till den stora dödligheten var den bristfälliga hygienen, det slitsamma livet ombord och den dåliga mathållningen.

Saltning, rökning och torkning var de enda sätten att bevara maten. Brödet utgjorde basen i kosten ombord; vanligtvis torkat bröd eller skorpor. Till detta fick man salt fläsk och kött samt salt sill. Den varma maten bestod av soppa eller välling med havregryn, rågmjöl eller ärtor. I tilldelningen ingick även salt, smör, tobak och brännvin. Den kost som besättningsmännen åt var torftig och variationen liten. Bristen på vitaminer och mineraler ledde ofta till skörbjugg.

Avsaknaden av hälsosam kost och de minst sagt spartanska inkvarteringsförhållandena minskade soldaternas motståndskraft mot sjukdomar. På örlogsflottan åt och sov man ombord och eftersom kanonsluparna var öppna måste man gå i land för att kunna vila ut. Låg skärgårdsflottan ute till havs skedde matlagningen på speciella kokslupar. Dagar i sträck tvingades besättningarna både sova och äta ombord under bar himmel. Även möjligheterna att tvätta sig och sköta sina behov var begränsade. Risken för sjukdomsspridning i samband med mathanteringen var uppenbar.

Hösten 1808 drabbades skärgårdsflottan av en katastrof. Flottan hölls kvar vid Åland lite för länge, och under reträtten upplevde besättningarna oerhörda lidanden i de öppna sluparna. Sjukdomarna spreds till de friska eftersom det inte gick att evakuera de sjuka. Sjukvårdsorganisationen kollapsade. Vid ankomsten till Stockholm blossade en fullkomlig epidemi ut och sjukdomarna överfördes till civilbefolkningen.

I samband med upprensningen av kanonsluparna i Stockholm hittades lik av besättningsmän som krupit undan i durken för att dö. Först i januari 1809 ebbade farsoten ut. Exakt hur många som dog vet vi inte säkert men sannolikt rör det sig om tusentals offer.

Publicerad i Populär Historia 8/2010