Svenska flottan och medelhavets kapare

Genom rena piratdåd, överfall på enstaka fartyg, bortsnappande av främmande länders sjömän som sedan hölls i slaveri, kidnappning av västerlänningar s

25 maj 2001 av Lars Ericson Wolke

Genom rena piratdåd, överfall på enstaka fartyg, bortsnappande av främmande länders sjömän som sedan hölls i slaveri, kidnappning av västerlänningar som frigavs mot furstliga lösensummor och en rad andra aktiviteter gjorde de nordafrikanska staterna Medelhavet osäkert. Mer än en europeisk nation fick förödmjuka sig och sända lösensummor, eller till och med betala kontinuerliga tributer för att fartygen på medelhavsrutterna skulle lämnas i fred.

Dessa små och militärt svaga men synnerligen effektiva orosstiftare kallades med ett samlande namn för Barbareskstaterna och låg i dagens Marocko, Algeriet, Tunisien och Libyen. Kaparfartyg löpte ut från en rad hamnar längs denna kuststräcka, men de farligaste hamnstäderna var Saleh på Atlantkusten, Tetuán nära dagens Tanger, liksom Alger, Tripoli och området kring Tunis. Ibland, beroende på styrkan hos centralmakten i Konstantinopel, var dessa områden helt eller delvis en del av det ottomanska väldet, men i praktiken utgjorde de under långa perioder de självständiga staterna Marocko, Algeriet, Tunis och Tripoli. Själva beteckningen barbaresk torde ursprungligen komma från namnet på berberbefolkningen i regionen.

Alltsedan det ottomanska imperiet under 1500-talets början hade utsträckt sin maktsfär till västra och sydvästra Medelhavet, hade denna aktivitet pågått med varierande intensitet. Men alla försök från de hotade nationerna i Europa att samordna sina motåtgärder hade misslyckats. Flera militära operationer från enskilda stater var förgäves. Barbareskstaterna fortsatte under 1600- och 1700-talen att plåga den europeiska sjöfarten, och vid sekelskiftet 1800 verkade det inte finnas något slut på problemen.

Eskort av örlogsfartyg

Sverige var ett av de drabbade länderna och år 1724 bildades ett särskilt konvojkommissariat som skulle organisera gemensamma färder för svenska fartyg i Medelhavet och på den vägen söka öka deras säkerhet. Dessa svenska konvojer eskorterades av fartyg ur den svenska örlogsflottan och brukade samlas i Kattegatt, innan fartygen i samlad formering seglade till den italienska västkusten. Vid sidan av denna mera kraftfulla politik, försåg Sverige härskarna i Barbareskstaterna med värdefulla gåvor, medan svenska konsuler placerades i de viktigaste nordafrikanska städerna i ofta fåfänga försök att använda diplomatiska medel. De svenska försöken att köpa fartygen fri passage misslyckades, precis som för de flesta andra europeiska länder.

Först när Napoleonkrigen hade avslutats år 1815 kunde segrarmakterna koncentrera sig på Barbareskstaterna. De största marinmakterna var allierade efter den gemensamma kampen mot Napoleon och man hade ännu inte hunnit demobilisera sina stora örlogsflottor. Därmed fanns det såväl politiska som militära möjligheter att gripa sig an piratproblemet.

Och det var verkligen ett bekymmer. Vid tiden för Wienkongressen år 1815 räknar man med att minst 50 000 europeiska sjömän och andra som fallit i Barbareskstaternas våld befann sig som slavar i Nordafrika.

Nu anslöt sig även den unga nationen USA, som också hade drabbats av fartygskapningar, till dem som planerade kraftfulla motåtgärder. Två stora attacker, dels från den amerikanska flottan, dels från den brittiska Royal Navy, drabbade Barbareskstaterna hårt. När president Reagan för tio år sedan beordrade in den 6:e flottan i Syrtenbukten för att sätta press på Libyens statschef Moammar Gaddafi, så skedde det nästan exakt 180 år efter det att den amerikanska marinen för första gången seglade in med öppna kanonportar i dessa farvatten.

Slagen var hårda men inte tillräckliga, och inget varaktigt samarbete organiserades mellan de drabbade länderna. Det var först när Frankrike år 1830 genomförde en formlig invasion av Algeriet och ockuperade Alger, som den hamnen upphörde med att sända ut kaparfartyg. För Sveriges vidkommande fortsatte plågan än längre och först år 1845 upphörde vårt land att betala tributer till Marocko. Då hade utbetalningar motsvarande åtskilliga hundra miljoner kronor skett till nordafrikanska härskare.

Sverige och USA i samarbete

Det finns dock exempel på hur det gjordes försök till organiserat motstånd. Åren 1801–02 försökte Sverige och USA att agera tillsammans mot Tripoli. En svensk örlogsstyrka under konteramiral Rudolf Cederström sändes detta år iväg för att etablera fred. I Stockholm krävde man dock att villkoren skulle vara acceptabla även ur svensk synvinkel och inte innebära en absolut kapitulation för Tripolis härskare. Därför hade Cederström instruerats att understryka för såväl Tripoli som de andra Barbareskstaterna att de i fortsättningen skulle lämna Sverige och svenska fartyg i fred.

Uppenbarligen hade man i Stockholm inga större förhoppningar om att det skulle gå att tala motståndarna tillrätta. Därför fick Cederström order om att ta kontakt med kommendör Richard Dale, som förde befälet över en eskader med amerikanska fregatter vilka för tillfället patrullerade i Medelhavet. Dessa amerikanska örlogsmän hade redan skyddat hotade svenska handelsfartyg, och för detta skulle Cederström framföra den svenska statens tack. Men han skulle samtidigt föreslå en gemensam svensk-amerikansk attack mot Tripoli och även erbjuda amerikanska handelsfartyg svensk örlogseskort om den möjligheten yppade sig.

Omedelbar attack

De båda sjöofficerarna skulle diskutera en eventuell attack mot Barbareskerna. Om Cederström kunde få med amerikanerna på ett samarbete så hade han den svenska regeringens bemyndigande att gå till omedelbar attack och inte slösa tid på några förhandlingar med paschan i Tripoli. Förhoppningen var att vapenbruk skulle skrämma Tripoli till underkastelse och en om möjligt bättre fredsöverenskommelse än vad som annars kunde vara att hoppas på. Ett eventuellt samarbete med amerikanerna hade också andra aspekter, eftersom både Sverige och USA var neutrala. Ett sådant samarbete skulle stärka de neutralas ställning i den europeiska säkerhetspolitiken och göra dem i alla fall något mindre beroende av stormakternas, Englands och Frankrikes, nycker. Detta var i alla fall förhoppningen i Stockholm.

Den svenska eskadern ankrade i det spanska Malaga, där Cederström beredde sig att vänta in kommendören Dale och de amerikanska fartygen. Dessa hade dock redan börjat förbereda en återresa till USA. Visserligen skulle en ny amerikansk eskader anlända till Medelhavet, men dess order var oklara. Samarbetsprojektet höll på att förflyktigas.

I ett försök att visa god vilja lovade Dale att hjälpa till med en blockad av Tripoli och att även eskortera de svenska handelsfartyg som kunde behöva stöd. Under en månads tid väntade Cederström på förstärkningar från Sverige, men till slut återstod inget annat för honom än att agera på egen hand. Medan Cederström inledde samtal med paschan i Tripoli blockerades hamnen av svenska och amerikanska örlogsfartyg under en kommendör Morris, dock utan att dessa på det minsta sätt samordnade sina operationer.

Alla förhoppningar om ytterligare amerikanska förstärkningar kom på skam i augusti år 1802, när USA hamnade i krig med Marocko och den amerikanska flottan koncentrerade sina resurser längs den marockanska atlantkusten.

Slöt avtal

Efter åtskilliga förhandlingsturer som innehöll ett antal mer eller mindre okonventionella diplomatiska grepp slöt Sverige och Tripoli ett avtal den 2 oktober år 1802. Bland annat förevisades den svenske konsuln i Tripoli, i ett avgörande förhandlingsskede, en svavelindränkt skjorta. Paschan försäkrade att han skulle låta trä på svensken denna skjorta och sedan tända eld och bränna ihjäl honom om de svenska örlogsfartygen började beskjuta Tripoli.

Det mest konkreta resultatet av avtalet var att inte mindre än 137 svenska sjöman frisläpptes från slaveri i Tripoli och kunde föras ombord på de svenska örlogsfartygen för hemtransport. De förtecknades i en rulla av svenska officerare som inspekterade slavförläggningarna i staden. Här fann man inte bara vuxna svenskar utan även 14 skeppsgossar, det vill säga tonårspojkar i den mån de inte var ännu yngre.

Tillsammans med sina vuxna kamrater lösgjordes skeppsgossarna Nils Vennerberg, Zacharias Åhman och Lars Petter Gustafsson med elva jämnåriga ur fångenskapen. De senast anlända svenska fångarna hade förts till Tripoli så sent som den 20 maj år 1802, då ”Baron Armfeldt”, medelstyrmannen Forsman, åtta båtsmän och skeppsgossen Runquist transporterades dit av kapare.

Svensk båtsman ”blef Turk”

Inte alla svenskar klarade sig ur fångenskapen. Svenska officerare identifierade fyra döda slavar som svenska sjömän, medan ytterligare en, båtsmannen Abraham Gillberg från Södra Roslags andra båtsmanskompani, blev kvar i Tripoli. Denne Gillberg hade tillhört den sista kontingenten av nya slavar som anlänt den 20 maj samma år, och uppenbarligen resignerat inför möjligheterna att komma hem. Istället tycks han ha valt att göra det bästa av situationen och ”antagit Muhametanska Läran”, som det hette i rapporterna till Stockholm.

I den rulla över de svenska fångarna som gjordes upp den 11 september 1802 konstaterades lakoniskt att båtsmannen Gillberg ”blef Turk den 24 Junij”, varför han lämnades kvar i Tripoli när hans 137 kamrater fördes ombord på de svenska fartygen för återfärd till Sverige.

Det skulle komma att dröja ytterligare 43 år och kosta stora penningsummor innan svenska sjömän kunde färdas längs den nordafrikanska kusten utan att behöva kasta oroliga blickar mot den södra horisonten i fruktan för de små och snabbseglade kaparfartygen från Barbareskstaterna.

Lars Ericson är författare och forskningschef vid Krigsarkivet i Stockholm. Han medarbetar regelbundet i Populär Historia. I fjol utkom hans bok Svenska knektar och i höst utkommer Svenska frivilliga – från Barbareskstaterna till Bosnien. Artikeln är ett utdrag ur denna bok.

Publicerad i Populär Historia 3/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också