Olof von Dalin.

© Nationalmuseum

Olof von Dalin: Han satte sitt eget huvud på spel

Författaren och historikern Olof von Dalin rörde sig vid Adolf Fredriks hov, skrev Sveriges historia (men hann bara till 1611) och gav anonymt ut satirtidningen Then swänska Argus. När kungaparet planerade en statskupp 1756 var Dalin med på ett hörn.

11 juli 2002 av Edvard Matz

Inte många har gjort en klasspromenad sådan som Johannes Oluf Dalin. Han föddes 1708 i en enkel karolinsk prästfamilj på den halländska landsbygden. Han dog 1763 som adlig hovkansler, tillika rikshistoriograf och – fast titeln aldrig funnits i Sverige – poeta laureatus. När han adlades 1751 ändrade han sitt namn blott genom att sätta ett ”von” framför och ta bort h:et. Hans vapen: två enkla diagonala fält, ett vitt och ett rött, krönta av en tornérhjälm, ur vilken flaxar upp en galande tupp.

Han trivdes bra i kunglig och adlig miljö, men han glömde inte sitt ursprung.

Historikern är ju – liksom vi andra – formad av sin samtid. Men han deltar sällan själv i formandet av nuet. Ett undantag från denna grundregel är Olof von Dalin (som vi fortsättningsvis kallar honom). Hans engagemang i sin egen tids politiska liv var av det slaget, att det så när förde honom till stupstocken.

Trettonårig sändes han till Lund, där han inte – vilket väl var meningen – studerade till präst eller läkare utan läste historia och annan humaniora.

Efter några år reste han till Stockholm, där han snart utmärkte sig för färdigheter i att skriva satir och dikta småpoem. Han blev informator i huset Rålamb, vars medlemmar betydde mycket för honom på den fortsatta resan.

År 1732, i frihetstidens partipolitiska atmosfär, uppenbarade sig i boklådorna en tidning med namnet Then swänska Argus. Den utgavs sedan med skilda intervaller fram till och med 1734. Tidningen skrevs anonymt, men den sociala kontrollen i småstaden Stockholm gjorde att baron Clas Rålamb snart fick veta att den snillrike författaren var hans egen anställde. Han blev förtjust, tog med Dalin till hovet och föreställde honom för kungaparet. Av kung Adolf Fredrik fick den begåvade unge mannen en gulddosa och av drottning Lovisa Ulrika 3 000 daler kopparmynt. Dalins uppskattning av kungahuset gick nämligen inte att ta miste på.

Det dröjde inte länge förrän Dalin var kunglig favorit, utnämnd till kunglig bibliotekarie, och med medel från hovet kunde resa till Paris i sällskap med Rålamb. Här blev han bekant med Carl Gustaf Tessin, som introducerade honom i den lärda och vittra världen. Av tidens historiker lärde han sig mycket, och av franska och engelska litterära verk inhämtade han konsten att uttrycka vad man vill ha fram med hjälp av fabler, kodifierade (men för den invigde lätt dechiffrerade) namn, tvetydiga begrepp och infama metaforer.

Hans klassvandring kröntes då han av majestätet kallades till lärare åt kronprinsen, sedermera Gustav III. Dalin fortsatte att strö kring sig verser, stundom satiriska, stundom varmhjärtat engagerande. Som då han tog till orda för riksgrevinnan von Hessenstein, det vill säga amiralsdottern Hedvig Taube, som 18 år gammal av sin fader levererades till Fredrik I:s sängkammare i utbyte mot chefsskapet för Karlskrona örlogsstation (fadern var ruinerad av spelskulder, som kungen också betalade). För det ortodoxa lutheranska prästerskapet var hon ”den skamlösa tjäderhönan.” Dalin tillhörde hennes litterära salong på Riddarholmen – den första i vårt land – och han skrev hennes gravskrift:

Förkrossa fritt vår dödas ben,

om hennes ljus ej för dig lyser.

Men du som änglarenhet hyser,

Kom du och kasta första sten ...

Dalin hade sällan ett eget hem. Han vistades långa tider som gäst vid hovet på Drottningholm och Svartsjö slott och hos högadliga vänner. Bäst trivdes han hos Carl Fredrik Piper och hans maka Ulrica Mörner på Ängsö slott i Mälaren. Han fick av grevinnan ett stycke hästhage – ett äppelträd står ännu kvar – och utnämnde där sig själv till kyrkoherde, senare ”probst”.

I slottsflygeln förvaras i denna dag ett handskrivet manuskript med titeln Engsöana Så kallat Samling eller Hvarje Handa af Sal. HoffCantzlern Oluf von Dalin skrifvet under dess vistande på Engsö Gård i Westmanland.

Rikshistoriegrafen Dalin fick här arbeta i fred med sin Swea Rikes Historia, efter det han om morgonen vaknat upp i sitt vindsrum med sjöutsikt:

I natt i sömnen jag mig trodde

som annat folk på jorden bo;

men när jag vakna, tänk, jag bodde

i himlens höjd med största ro.

Det är minsann med andakt man bläddrar i denna samling tillfällighetsvers och naturlyrik, den egentligen första i vårt land med motiv hämtade ur en svensk verklighet.

År 1756 avslöjades kungaparets, främst drottning Lovisa Ulrikas, planer på en statskupp för ökad kungamakt. Dalin hade fört hemliga förhandlingar med franska agenter; han hade varit spökskrivare till kungliga uttalanden i rådet; han misstänktes ha indoktrinerat kronprinsen med farliga åsikter; han hade i fabelns form drivit med makthavare; och han hade, klädd i röd kappa och plisserad papperskrage, parodierat högvördiga prästerskapets salvelsefullhet, mässande om ”den Helige Julgrisianus” och ”Sankta Filibunka.” Dessa ”kalottpredikningar” för det muntra hovet var uppenbarligen det allvarligaste. Straffet för att ”smäda Gud, hans heliga ord och Sacramenten” var enligt 1734 års lagbok att förlora livet. Bland de åtta avrättade för kuppförsöket fanns Erik Brahe, svärson till Piper på Ängsö; Dalin hade formulerat makans fåfänga nådeansökan.

”Det var endast greve von Höpkens stora discretion och ömhet för en lärd man som frälste Dalins huvud, ty om han uppgivit hans brott för sekreta utskottet, så hade ständerna ofelbart lagt det vid hans fötter”, skriver den oftast välunderrättade C C Gjörwell. Hovpoetens straff blev nu inte värre än böter samt förvisning från hovet.

Den med Dalin samtida lundahistorikern Sven Lagerbring (1707–87), som skrev en skildring av Sveriges historia, betraktas av sakkunskapen som mer källkritisk och fackmannamässig. Lagerbring brukar betecknas som forskare, Dalin som hävdatecknare.

Men detta betyder ingalunda att Dalin var okritisk till källmaterial och tidigare historieskrivning. Redan under sina studier i Lund hade Dalin tagit avstånd från den hyperboreliska rudbeckianska historieskrivningen. Han driver med rudbeckianerna i Wisdomsprof, Arngrim Berserks tankar öfver et fynd i jorden och andra elaka kvasihistoriska småskrifter.

Med sin Swea Rikes Historia vill Dalin ”afmåla med fria och oweldiga frågor de förflutna tiders öden, Konungars fel och dygder, Folkets sällheter och olyckor; Nyttan deraf lär ej behöfva at uttydas”. Efter Snorre Sturlasson berättar han om Ynglingaätten och tar med också skyter och geter som svenskarnas urfäder. Dalin är emellertid mån om att framhäva, att det svenska kulturella arvet ingalunda är inhemskt utan lånat från många skilda folk.

Han tar upp också andra ämnen än krig och kungar. Till exempel skriver han om barnuppfostran i det vikingatida Norden: ”Från spädaste åldern härdades kroppen i alla de övningar, som nu skulle göra mycken rysning. Alla barnlekar voro blandade med livsfara och gingo ut på kroppsstyrka”. (...) ”Lusten till könet fick ej insteg hos honom förrän lemmar och senor voro stadige. Gossar och flickor bleve så vaknade till att leva menlöst ihop hela tiden till en viss ålder.” Dalin, trots sin blasfemi i grund och botten sedesam och religiös, uttrycker oförytterliga åsikter om rätt och fel, dygd och odygd, tänkesätt och sinnelag, vidskepelse, trolöshet, övervåld och nävrätt.

Gustav Vasa är förstås en av hans hjältar. Liksom dalkarlarna som hjälpte honom till makten. Gustav visste ”att hans företrädare i snart femhundrade år måst böja sig under Påvens lagar eller förkrossas, och att således Rikets billiga Självrådighet aldrig kunde förlikas med de Andeliges välde. (...) Abboter, Priorer och Klosterfolk voro mycket betydande, särdeles Dominikaner eller Svartbröder, vilkom Inkvisitionen var anförtrodd, som i synnerhet gjorde mycket buller”.

Dalin är ingen vän av Johan III:s liturgi, och han fastslår dennes skuld till broderns död genom den beryktade ärtsoppan. Hertig Karl får hans – liksom flertalet andra populära historikers – lovord, ”begåvad med dråpeliga egenskaper”, medan dock ”hans hårdhet, hans häftiga sinne, hans misstänksamhet brakte hans underbefälhavare mer till bävan än till kärlek. Av allmogen var han likväl alltid älskad, varför han ock av de förnämare kallades Bonde-Konungen”.

Längre än till 1611, Karl IX:s tid, kommer inte Dalin i sin föresats att berätta vårt lands hela historia (Lagerbring kom aldrig längre än till medeltiden). Han dog från sitt verk i augusti 1763.

Dalins syn på den sannolikt mest omstridde av svenska härskare, Karl XII, är dock bekant genom hans mest kända verk, Sagan om hästen. Den ingick i litteraturförteckningen på gymnasienivå ända in på 1940-talet. Här sammansmälter Dalins passion för historia, hans satiriska talang och den folkliga berättarstil, som gjorde honom läst också i pigkamrar och drängstugor på sin tid.

Dalin kan konsten att sela på och av en bondkamp. Hans berättelse har talrika västsvenska dialektala ord, till exempel satzer (”stegringar”), bång (”krångel”), hors (”häst”), lunor (”nycker”), mystra (”smacka”), willkladd (”ännu ej kastrerad unghäst”) och snopp (”häst med vit strimma på överläppen”).

Frey lämnade Grollen åt sin Son, den modige Härkuller, som så vida är känd i alla härader. Det var en kämpe till att rida: Grållen fick ingen skörbjugg i livet för honom. Han ärnade först rida en dust med Holger på öen, som han fick se till häst; men i det samma fick han höra, att en farlig hop boskap och småkreatur voro inkome i ärtåkrarne på andra sidan åen från Holmgårda-hagen: han sam med Grållen över stora bältälven och lät köra ut dem eller ta dem i hus.

Att forcera chiffret i sagan är väl inte så svårt ens i dag, i varje fall inte för läsarna av denna tidskrift: det handlar om Karl XII och stora nordiska kriget. Hästen är en symbol för Sverige, ”Härkuller” den unge kungen och ”Pelle i Holmgård” (Peter den store).

Man kan döma huru behjärtad Härkuller var, när han till att råka Pelle i Holmgård, som hade gjort åverkan på hans skog, red in på sena kvällen i de tjockaste Holmgårds-kärren bland värsta hängfly och bottenlös gyttja, så att Grållen satt ofta i moraset under buken.

Efter en tid (läs: efter slaget vid Poltava) blev stämningen en annan och det hela slutade med att ”Grållen miste sin Herre. Stackars kreatur, han höll så av sin Härkuller, att när han först saknade honom, det är otroligt, så darrade han som ett asplöv.”

Dalin deklarerar trots sin uppskattning av krigarkungen att freden är att föredra:

... så menar jag oförgripeligen det är väl om han (Grållen) styres med förstånd och grannlagenhet under sele och redskap (...) han mår bättre av egen halm, än av det fetaste hö från främmande halm.

Under det som kallas hattarnas krig och ”lilla ofreden” 1741 är Dalin också fredsivrare. Han var knappast heller själv ämne till en hjälte, fysiskt sett.

Under stora daldansen bodde han på sluttningen av Brunkebergsåsen, mitt i stormens öga, då elden brakade loss ur soldaternas gevär mot dalkarlarna med sina liar och hötjugor. Hans Gustaf Rålamb kom hem och fann sin vän skräckslagen, gömd i en kammare i nattrock och nattmössa med lång jaktkniv. Rålamb brast i skratt, medan Dalin inte alls förstod det komiska.

Olof von Dalin nämns sällan av alla brevskrivare, dagboks- och memoarförfattare under denna hovskvallrets guldålder. Han var en diskret person och har beskrivit sina behov så här: ”Äta litet, dricka vatten, roligt sällskap, sömn om natten ...” Han var aldrig gift och inga pikanta kärleksäventyr omtalas i hävderna. I större sällskap var han helst tyst, men släppte loss i smärre sammanhang.

Hans porträtt ger intryck av en allvarsman med en svag antydan till ett leende på läpparna. Stundom omtalas hans skratt, vilket var nästan ljudlöst och markerades av små axelryckningar.

Det senare 1700-talets poeter – Creutz, Gyllenborg, fru Nordenflycht, Kellgren, Leopold – uppskattade honom inte; undantaget var Bellman, som hyllar Dalin som ”den store” och önskar att han vore som han. Först Atterbom uttrycker uppskattning i sitt verk Svenska siare och skalder från 1800-talets mitt.

Dalin dog på Drottningholm 1763 och hans monumentala gravvård finns på Lovö kyrkogård.

Publicerad i Populär Historia 7/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också