Lånen byggde landet
Det har nu gått 60 år sedan Eli F Heckscher (1879–1951) utgav sitt fembandsverk om Sveriges ekonomiska historia. Det var ett pionjärarbete, byggt på egen gedigen grundforskning. Många betygar alltjämt Heckscher sin vördnad, men på punkt efter punkt har hans resultat och tolkningar ifrågasatts och vederlagts. Lars Magnusson, professor i ekonomisk historia i Uppsala, försöker med sin nyutkomna 500-sidiga Sveriges ekonomiska historia (Tiden Athena) ge en alternativ bild av tusen års samhällsutveckling, med stöd i senare forskning.
Lars Magnussons vetenskapliga produktion innehåller bland annat en doktorsavhandling om svensk godsekonomi på 1600-talet, studier av arbetsorganisation inom tidig svensk verkstadsindustri samt en undersökning av sedvänjor och ekonomiska förhållanden bland 1700- och 1800-talens hantverkare, Den bråkiga kulturen (1988). Han leder nu ett projekt som innefattar ett stort antal forskare och som ska resultera i ett flerbandsverk om svensk arbetarrörelse, till LO:s 100-årsjubileum 1898.
Förra året utkom hans Mercantilism. The Shaping of an Economic Language (Routledge), en uppgörelse med Heckschers manchesterliberalt präglade och internationellt ansedda arbete om merkantilismen.
Även om två generationer skiljer de båda ekonomhistorikerna åt, tycks frågorna och problemen de behandlar vara desamma. Sista ordet är aldrig sagt i en kontrovers mellan historiker.
När Eli F Heckscher skrev sitt stora arbete om Sveriges ekonomiska historia lät han medeltiden omfatta också 1500-talet. Den synen delas av Lars Magnusson. Visserligen sker en ekonomisk frammarsch under Gustav Vasa och hans söner, men på 1600-talet – som politiskt och militärt är svensk stormaktstid – hamnar vi i en lång och ihållande agrarkris. Det är ekonomisk tillbakagång över hela Europa. De många krigen skördar oerhörda offer, metallimporten från Amerika leder till inflation och kaos i penningsystemet, jordbruksproduktionen sjunker, befolkningen minskar. Lars Magnusson:
– Det här visar att det är ett gott stycke kvar innan ekonomin rycks med i modernisering och omvandling. Nästan alla människor försörjs av vad jordbruket kan avkasta, och det råder ständigt en mycket skör balans mellan befolkning och produktion.
– Visserligen ägde det rum viktiga teknologiska innovationer under hela medeltiden, vi fick kraftigare och mer effektiva plogar till exempel. Men som agrarhistorikern Janken Myrdal har visat förmådde andra delar av det teknologiska systemet inte följa med. Det uppstod flaskhalsar – särskilt besvärande var det att odlingssystemet förblev i stort sett detsamma, att en stor del av jorden måste ligga i träda varje år.
– Det betyder att vi under perioder av låg befolkningstillväxt, eller till och med folkminskning som i mitten av 1300-talet, efter digerdöden, kan få en relativt stark välståndsutveckling – det blir brist på arbetskraft i jordbruket, tributskyldiga bönder kan sälja sig dyrt och behålla en större del av överskottet för egen del. Men så fort befolkningen ökar igen, blir det omedelbart ett tryck på resurserna, produktionen minskar relativt sett och vi får en ökad knapphet i hela samhället.
– Ökad befolkning leder ingenstans till att den totala produktionen kommer över en viss nivå. Produktionssystemet förblir medeltida, också en bit in på 1600-talet, trots alla slottsbyggen och trots den expansiva utrikespolitik som Sverige inleder från 1560-talet och som pågår i ungefär hundra år.
Här kan vi tala om en ”osamtidighet”. För samtidigt som jordbruket, modernäringen, nästan inte alls förändras, så blir ”Sveriges långa 1600-tal”, som historikerna brukar kalla stormaktstiden, en period av politisk och militär modernisering. Axel Oxenstierna bygger upp en effektiv statsförvaltning och den svenska krigsmaskinen står ingen annan efter – det har ju Peter Englund skildrat livfullt och eftertryckligt i sin bok Ofredsår.
– Stormakten Sverige har faktiskt under hela tiden en mycket svag ekonomisk bas. Vi tvingas låna och skuldsätta oss upp över öronen, bland annat till Frankrike, för att hålla krigsmaskineriet igång. I andra delar av ekonomin sker däremot alldeles klart en utveckling som pekar fram emot moderna ekonomiska förhållanden. En liten grupp kapitalstarka entreprenörer, ofta utlänningar – tyskar, fransmän, valloner – etablerar sig inom den viktiga exportsektorn. Det gäller framför allt järn och koppar där Sverige under 1600-talet intar en ledande position på världsmarknaden. Det här lägger grunden för en kapitalistisk utveckling som blir oerhört betydelsefull på lång sikt.
Men än så länge rör det sig väl om en enklavekonomi där produktionen visserligen är teknologiskt avancerad och man kan göra spektakulära vinster, medan ekonomin som helhet nästan inte alls berörs?
– Det är ett karaktärsdrag för hela den kapitalistiska ekonomin fram till 1700-talet. Kapitalismen existerar så att säga i utkanten av samhället, men den kapitalistiska andan, vinstbegäret, sprider sig sakta till andra delar av ekonomin. Krigets behov ger i sig upphov till investeringar och nya ekonomiska aktiviteter. Gustav II Adolf skulle inte ha kallat in Louis De Geer om han inte hade varit beroende av dennes kontakter nere på kontinenten. Den politiska viljan och den kapitalistiska företagsamheten går hand i hand. Kriget och den territoriella expansionen syftade ju till att nationen skulle bli stark på andras bekostnad. Staten byggde upp en näringspolitik och en sjöfartspolitik som de kapitalstarka grupperna drog nytta av. Merkantilism brukar man kalla det här ekonomiska systemet. Den tidiga kapitalismen föds alltså inom ramen för en aggressivt inriktad stat.
Den här ”statliga utgiftspolitiken” skulle man eventuellt kunna se som ett slags keynesianism tre hundra år före Keynes. Kan man inte också säga samma sak om de spendersamma aristo-kraterna, en Magnus Gabriel De la Gardie, en Carl Gustaf Wrangel, som bygger de magnifika barockslotten, med sin stora hovhållning och alla konstskatterna – Heckscher betraktade dem som parasitära lyxkonsumenter, senare historiker har sett annorlunda på saken.
– De stora slottsbyggena skapar ju en enorm efterfrågan på nya produkter, både från det inhemska hantverket och från utlandet – varigenom Sverige inlemmas i den internationella ekonomin. Stockholm under 1600-talet måste ha varit en enda byggarbetsplats. Det uppfördes adelspalats och borgarhus överallt. Tänk bara på all den kopparplåt som behövdes till taken! Även adeln skuldsatte sig, men den satte också sprätt på produktionen inom de moderna sektorerna av ekonomin. Lyxkonsumtionen gav med andra ord upphov till vad vi skulle kunna kalla multiplikatoreffekter.
Samtidigt råder det ett konkurrens- eller spänningsförhållande mellan olika elitgrupper i det svenska samhället. De nya borgerliga skikten blir förmögna, högadeln har svårt att reproducera sig eftersom den tappar många av sina egna i alla krigen. Inom staten uppstår en klass av ofrälse eller lågadliga ämbetsmän som får alltmer att säga till om. Men när stormaktstiden tar slut är det som om den här utvecklingen avstannar. Samhällets modernisering skjuts på framtiden. Det dröjer 150 år innan vi får ett industriellt genombrott. Många länder hinner före Sverige.
– Ja, Sverige drar sig tillbaka, och det sker faktiskt före Karl XII:s död och nederlaget i det stora nordiska kriget. Michael Roberts, den engelske sverigekännaren, har sagt att landet blir ”en igelkott med taggarna vända inåt”. Det här händer redan 1680, med reduktionen och indelningsverkets inrättande. Sverige går in för att försvara sina vunna positioner, inga nya erövringar är aktuella. 1720 står vi utfattiga, och det konserverar det ekonomiska systemet. Vi inleder ett återtåg – det verkar för övrigt som om Sverige har varit bra på att genomföra ordnade reträtter. Reträtten pågår i ett sjuttiotal år, fram till slutet av 1700-talet och början av 1800-talet.
Vad är det som händer då?
– Då får vi äntligen en utveckling inom den agrara ekonomin. Bönderna börjar operera på jordmarknaden, produktiviteten stiger. Efter Napoleonkrigen finns en enorm uppdämd köpkraft på landsbygden. En stor grupp bönder har gynnats av skiftesreformerna och blivit rika. De efterfrågar, som ekonomhistorikern Lennart Schön har visat, en mängd nya konsumtionsvaror. Från 1840 och framåt övergår man från hemslöjd och egenproduktion till att köpa industriprodukter, framför allt textilier. Det ger väldiga kumulativa effekter. En landsbygdsbaserad småindustri uppkommer.
Du argumenterade tidigt för en ny syn på industrialiseringen, återigen i polemik mot Heckschers traditionella uppfattning som lade tonvikten vid yttre impulser i initialskedet.
– Enligt den gängse tolkningen var Sveriges industrialisering en snabb process, genererad av efterfrågan från Västeuropa på svenska råvaror – skogen, järnet – och enkla insatsprodukter. 1846 övergick England till frihandel, man släppte industritullarna, och det fick naturligtvis stor betydelse.
– Men långt tidigare hade det hänt saker inom landet. Jag har nämnt skiftesreformerna som ökade den agrara avkastningen och rikedomen. Men vi moderniserade också det rättsliga ramverket. Bergverkslagarna upphävdes successivt – de hade inneburit en kvotering av järnbrukens produktion, under förevändning att de annars skulle ta död på skogen. 1834 övergick vi till silvermyntfot och fick ett stabilt penningväsende. I början av 1800-talet inrättades moderna ministärer där varje minister hade ansvar för ett speciellt område. Vi fick starkt effektiviserade ämbetsverk. Alla de här politiska reformerna avsatte ekonomiska resultat.
Annars fortsätter ju Sverige att släpa efter ekonomiskt. Vi har lägre BNP per capita än det mera demokratiska Norge, än Danmark som får en oerhört dynamisk jordbrukssektor, än Finland som kan dra fördel av närheten till den ryska marknaden. Sverige är kanske efter Irland Europas fattigaste land. Amerikaemigrationen kan väl också ses som ett krisfenomen?
– Jag är inte alls så säker på det. Moderna beräkningar av nationalinkomster ger vid handen att Sverige 1830–40 är i ekonomisk paritet med flera av de utvecklade industriländerna. Norge som är en sjöfararnation ligger före och lever gott på frihandeln, men vad som är norsk och svensk ekonomi är inte alltid så lätt att skilja på under den här tiden.
– Enligt den gamla synen på emigrationen var den ett svar på en utbredd nöd på landsbygden. Men då blir det svårt att förklara att emigrationens höjdpunkt nås mellan 1870 och 1890 när det sker en snabb ekonomisk expansion och vi får – med undantag för vissa år på 1880-talet – stigande reallöner. Det råder ingen jordhunger, tvärtom är det arbetskraftsbrist inom jordbruket. Förmodligen hade det gått mycket bra att hysa och anställa en stor del av den miljon människor som for till Amerika inom ekonomin.
– Jag ansluter mig snarare till den konservative Gustaf Sundbärg, som ledde emigrationsutredningen i början av 1900-talet. Han ansåg att det i huvudsak var ”pullfaktorer” som ledde till utvandringen. Det stora landet lockade med sina möjligheter. Amerika erbjöd inte bara ekonomiska fördelar, utan också en personlig och politisk frihet som saknades i hemlandet. Det är den gamla svenska drömmen om bondefrihet som spökar.
– Idén om en utbredd misär går alltså dåligt ihop med siffrorna. Om ”pushfaktorerna” hade varit de viktiga, så skulle vi ha haft en stor utflyttning på 1860-talet när det rådde verklig hungersnöd i landet, men det sker inte. Det typiska för det svenska industrialiseringsförloppet är faktiskt att vi har stigande reallöner hela tiden, utom möjligen just på 1860-talet. I England, som startar mycket tidigare, sker industrialiseringen fram till 1840 under sjunkande reallöner. Och i Irland, det stora utflyttarlandet, är det förstås fattigdom och elände. Men Sverige följer inte det irländska mönstret.
Vi har talat om statens roll i svensk ekonomisk utveckling. Näringslivsreformerna, till exempel skråväsendets avskaffande på 1840-talet, syftade ändå till en avreglering, alltså till att statens grepp om ekonomin avtar.
– Nej. Det är en vanföreställning, anser jag, att avreglering innebär att staten uteblir, att dess hand försvinner. Istället borde vi tala om omreglering. Staten minskar inte utan förstärker sin intervention under 1800-talet. Den store liberalen vid mitten av seklet, finansministern J A Gripenstedt, är helt på det klara med att statens inblandning i ekonomin är nödvändig i ett litet land som Sverige med otillräckliga kapitalresurser.
– Staten går in med stödåtgärder under den stora bankkrisen 1857 när bland annat A O Wallenbergs Enskilda Banken håller på att göra bankrutt – medan de gamla handelshusen från 1700-talet lämnas vind för våg och går omkull. Under Gripenstedts tid börjar järnvägsnätet byggas ut – alla stambanorna blir statligt ägda. Hela den infrastrukturella satsningen sker genom en gigantisk statlig upplåning i utlandet – från Frankrike, längre fram mest från Tyskland. Skuldsättningen har vi för övrigt kvar fram till första världskriget när Tysklands ekonomi efter nederlaget ligger i ruiner och Sveriges skuldsanering tar hjälp av den tyska efterkrigsinflationen.
Du nämner Wallenberg. Han är inte bara en modern och framgångsrik bankman utan också en politiskt engagerad medborgare. I första kammaren har han sällskap med andra bankirer, godsägare och höga ämbetsmän som skaffar sig ett avgörande inflytande på den ekonomiska politiken och lagstiftningen i landet. Senare forskning ger paradoxalt nog denna konservativa maktgruppering en hel del progressiva drag. Hur ser du på detta?
– Som Torbjörn Nilsson har belagt i en rätt ny doktorsavhandling talar förstakammarhögern, så illa sedd i den politiska historien, många gånger i hela nationens intresse. Den är ekonomiskt oberoende, den sitter på gods och räntor, och den har råd att bortse från att en del av de här reformerna faktiskt missgynnar dem själva. Det gäller inte bara järnvägsbyggandet, som ju innebar att man exproprierade en massa privat egendom, liksom senare vattenkraftsutbyggnaden; småjordägares strandrätter i Norrland upphävs också så att flottlederna kan byggas ut och så vidare Den mera folkligt förankrade andra kammaren däremot slår vakt om ”särintressena” och framstår inte på samma sätt som ekonomiskt framsynt.
Anders Björnsson är redaktör på Svenska Dagbladet.
