© Dave G Hauser/Corbis/TT

Sveaborgs fall 1808

För 200 år sedan inleddes finska kriget, Sveriges senaste stora militära konflikt. Och det började riktigt illa för svenskarna. När fästningen Sveaborg oväntat kapitulerade var det fritt fram för de ryska trupperna i södra Finland.

18 mars 2008 av Martin Hårdstedt

Om man reser med någon av Finlandsfärjorna från Stockholm till Helsingfors passerar man tätt intill Sveaborg. Från båten går det tydligt att se den pampiga trappa som leder upp från vattnet mot den så kallade Kungsporten på bastionen Gustavssvärd. 

Det går till och med att urskilja en inskription alldeles vid porten. Den lyder: ”Ifrån ödemarker äro desse Vargskiärs holmar ombytte till ett Sveaborg. Eftervärld, stå här på egen bottn och lita icke på främmande hielp.”

Sveaborg hade i sin samtid ett rykte om sig att vara ointaglig. Som inskriptionen sade stod fästningen ensam och stark, den var ”Nordens Gibraltar”. Sveaborg var tänkt som en ny stödjepunkt för det finska försvaret då gränsfästningarna längre österut gått förlorade till Ryssland i och med det katastrofala kriget 1741–43.

Borgen började uppföras på en grupp öar i finska viken utanför Helsingfors 1748. Viktigaste uppgiften var att fungera som bas för den starkaste delen av den svenska skärgårdsflottan. 

Men ödet ville inte att namnet skulle förknippas med ärofyllda segrar, utan istället bli en symbol för förräderi och neslig underkastelse. På Sveaborg utspelade sig nämligen vårvintern 1808 ett av den svenskfinska historiens märkligaste och mest omdebatterade dramer.

Vägrade underkasta sig Napoleon

Dramatiken hade inletts året före. År 1807 tornade hoten upp sig kring det svenska kungariket. Napoleon stod som segrare på kontinenten i ett krig som hade startat några år efter franska revolutionen. Endast Storbritannien, stött av Sverige, stretade emot kejsaren. 

Den unge svenske kungen, Gustav IV Adolf, vägrade att underkasta sig Napoleons vilja och delta i bojkotten riktad mot den brittiska handeln. Detta skulle komma att visa sig ödesdigert. Kungen var måhända mer idealist än realist.

Sommaren 1807 tvingades den ryske kejsaren Alexander till en förhandlingsfred med Napoleon efter flera blodiga nederlag. I juli undertecknades en överenskommelse i Tilsit och Europa delades mellan de båda kejsarna i två intressesfärer. På Alexander låg nu ansvaret att tvinga Sverige att ge upp alliansen med Storbritannien. Trots inhemsk kritik fattade den ryske ledaren beslut om krig mot Sverige.

Sveaborg under byggnad. Målningen utfördes av byggherren själv, Augustin Ehrensvärd.

© Nationalmuseum

Kymmene älv

Den 21 februari 1808 gick ryssarna över gränsen mot Finland vid Kymmene älv. Den svenska armén var redan från början underlägsen fienden. Krigsplanen gick därför ut på att rädda fältarmén genom en snabb reträtt norrut mot Uleåborg. 

Men på Sveaborg skulle en stark garnison förläggas, som kunde hålla ut till sommaren. När isen väl gått upp skulle armén under generalen, senare fältmarskalken, Wilhelm Mauritz Klingspor, marschera söderut från Uleåborg och, tillsammans med förstärkningar från den västra rikshalvan och skärgårdsflottan på Sveaborg, trycka ryssarna ut ur Finland.

Den svenska militära ledningen fick även annat att tänka på. I mitten av mars kom en dansk krigsförklaring; Sverige var plötsligt indraget i ett tvåfrontskrig. Trots denna pressade situation kom den svenska fältarméns motoffensiv igång i Finland, helt enligt planen. 

I april kunde de första svenska framgångarna rapporteras till högkvarteret i Stockholm. Ryssarna tvingades sakta att retirera. Men då inträffade det otänkbara: Sveaborg kapitulerade. Hur kunde detta ske?

Sveaborg under belägring

Förklaringen kräver att vi återigen tar ett kliv bakåt i kronologin. Efter den svenska fältarméns reträtt i februari fick Sveaborg klara sig på egen hand. Omkring den 20 mars var fästningen definitivt innesluten och kontakten med omvärlden bruten. Den svenska garnisonen uppgick då till omkring 6 750 man stridande. På fästningens vallar och i kasematter (ett slags bunkrar) fanns 734 pjäser av olika kaliber.

Ryssarna var redan från början på det klara med att fästningen inte kunde stormas. Sveaborg var alltför välplanerad och garnisonen för stark, medan deras egna manskapsresurser var för små. Den ryska belägringskåren växte visserligen successivt till över 6 000 man, men den kom aldrig i antal soldater att överstiga den svenska garnisonen. 

Psykologisk krigföring

Lika insiktsfullt förstod ryssarna att det artilleri som de kunde samla mot fästningen var otillräckligt. På plats i de ryska ställningarna fanns till slut nästan sextio kanoner, men av dessa var alltför få av sådan grovlek att de på allvar kunde rå på Sveaborgs murar.

Ryssarna satsade därför på att bryta ner fästningens motstånd med psykologisk krigföring. Den ryske befälhavaren i Finland, Fredrik Wilhelm von Buxhoevden, hade ända från fälttågets början planerat hur fästningen skulle besegras. I en promemoria hette det att det gällde ”att göra livet på fästningen så odrägligt som möjligt”.

Sveaborgs kommendant, Carl Olof Cronstedt.

Generalen Jan Peter von Suchtelen, som anförtroddes ansvaret för belägringen, gick in för att minska garnisonens motståndskraft genom punktvis beskjutning och olika typer av påtryckningar. Ryssarna spred också desinformation som på olika sätt nådde garnisonen – bland annat genom officersfruar bosatta i Helsingfors. 

Den första beskjutningen av Sveaborg genomfördes den 19 till 21 mars. De skador som de ryska granaterna åsamkade fästningen var minimala, endast några mindre eldsvådor bröt ut. Trots att den ryska beskjutningen var harmlös svarade fästningen med en intensiv eldgivning.

Cronstedt osäker kommendant

Detta tydde på att den svenska ledningen var nervös och det hela var ett onödigt slöseri med ammunition. Dessutom lät Sveaborgs kommendant, Carl Olof Cronstedt, garnisonen stå under vapen flera nätter, vilket tröttade ut manskapet. Mycket märkligt, eftersom den ryska beskjutningen knappast kunde ha varit en förberedelse för en stormning. 

Cronstedt agerade osäkert. Han visste inte hur stor den ryska belägringsstyrkan var och motsatte sig spaningsanfall trots att detta kom på förslag från andra officerare.

Fästningen var alltså långt ifrån hotad på allvar, men Cronstedt inledde ändå förhandlingar med ryssarna. Han lämnade till och med själv Sveaborg för samtal med Suchtelen. Under dessa förhandlingar lovade Cronstedt att inte beskjuta Helsingfors. 

Detta löfte räddade visserligen staden från förstörelse, men det gav samtidigt ryssarna möjlighet att helt ostört använda husen där för att inkvartera sitt manskap.

Påtryckningar på Cronstedt

Under samtalen förefaller Suchtelen ha utövat olika påtryckningar på Cronstedt. Han överdrev den ryska styrkans numerär och visade kartor över fästningens svagheter. Suchtelen målade även upp en bild av den utrikespolitiska situationen som hopplös för Sverige. Han till och med framkastade det fräcka förslaget att Sveaborg skulle kapitulera.

I detta skede av belägringen stod Cronstedt ändå fast vid sin vilja att försvara fästningen. Det finns uppgifter som berättar att han skulle ha yttrat att ”om också alla utanverken möjeligen skulle intagas, skall jag ännu stå på knä på Ehrensvärds grav och slåss”. Han syftade på den grav i vilken Sveaborgs grundare, greve Augustin Ehrensvärd, låg på fästningens borggård.

Sveaborgs fästning breder ut sig på ett flertal öar utanför Helsingfors. 

© Hannu Vallas/TT

Intensifierad beskjutning

Men Cronstedts inställning skulle några veckor senare ändras. Den 28 mars inleddes ett andra bombardemang av Sveaborg som pågick fram till den 2 april. Mönstret upprepade sig. Trots att den ryska eldgivningen var intensivare denna gång blev skadorna minimala. Den psykologiska effekten var däremot mycket tydlig. På samma sätt som tidigare svarade fästningen kraftfullt utan att kunna slå ut de ryska batterierna som flyttade sig.

Sveaborgs öde avgjordes under och strax efter det andra bombardemanget. Nu inledde kommendanten på allvar förhandlingar med ryssarna om kapitulation. Den 2 april mottogs en rysk delegation på fästningen. Cronstedt föreslog ett avtal om vapenvila och svensk kapitulation. Ryssarna överrumplades av svenskens förslag.

Förhandlingarna fortsatte de närmaste dagarna och ett avtal arbetades fram. Samtidigt pågick krigskonseljer på fästningen. Under dessa rådsmöten framgick det att långt ifrån alla av fästningens officerare var överens med Cronstedt. Det blev ändå kommendantens ord som kom att gälla. 

Kapitulerade den 6 april 

Den 6 april beseglades Sveaborgs öde genom den konvention som undertecknades. Fästningen skulle ges upp om inte fem svenska linjeskepp hade anlänt före den 3 maj. För att garantera att svenskarna höll överenskommelsen skulle delar av fästningen överlämnas i pant åt ryssarna.

Hela överenskommelsen var mycket märklig och har förvånat eftervärlden i snart tvåhundra år. Det var mycket osannolikt att isen skulle tillåta en undsättning så tidigt som i början av maj. Och inga garantier fanns för att ryssarna utrymde de besatta delarna av fästningen även om svensk hjälp anlände i tid.

Några svenska linjeskepp kom inte, faktum är att ledningen i Stockholm inte ens kände till konventionen. Mellan den 4 och 6 maj marscherade således den svenska garnisonen ut från Sveaborg. Det svenska rikets i särklass viktigaste och starkaste fästning föll i ryska händer. Dessutom kunde ryssarna inräkna över ett hundra skärgårdsfartyg som låg upplagda inom fästningen.

Ingen enskild händelse under finska kriget firades mer av ryssarna än Sveaborgs kapitulation. I S:t Petersburg visades fanor och andra troféer från fästningen upp under en segerparad.

Sveaborgs bastanta murar stod väl emot de ryska bombardemangen; endast sex av fästningens cirka 6 750 man stupade. 

© Kurt Stier/Corbis/TT

Många frågetecken

Men varför kapitulerade Cronstedt? Orsakerna till underkastelsen hör till de mest diskuterade frågorna i den svenskfinska historien. De militära faktorerna – som tillgången på kost och ammunition samt fästningens eventuella sårbarhet – kan inte förklara kapitulationen. Mattillgången var tillräcklig, förrådet hade sannolikt räckt en bra bit in i juni. Ammunitionsbrist är inte heller en fullgod förklaring. Rätt använt hade det krut som fanns räckt för att hålla ryssarna på avstånd under lång tid.

På samma sätt har det talats mycket om att det gick att skjuta in i fästningen från de högbelägna områdena på det så kallade Skanslandet mittemot Gustavssvärd. Inte heller det räcker dock som förklaring. I vilket fall som helst gjorde aldrig ryssarna några allvarliga försök att på nära håll försöka rasera murarna och någon stormning genomfördes aldrig.

Gav upp mot givna instruktioner

Dessutom var garnisonen i princip intakt. De svenska förlusterna begränsades till sex stupade och trettio sårade. Endast trehundra man var sjuka i slutet av april. Man får alltså konstatera att Cronstedt gav upp Sveaborg mot givna instruktioner (han skulle hålla fästningen ”till varje pris”) och han bröt även mot praxis att en kommendant skulle hålla ut till dess att fienden hade skjutit en bräsch i murarna och genomfört minst ett stormningsförsök. 

Cronstedt kände dessutom mer än väl till fästningens betydelse för det finska försvaret, vilket gör det hela ännu svårare att förstå. Kvar står egentligen bara de psykologiska förklaringarna. Cronstedt påverkades av allt att döma av det som framstod som en hopplös situation och föll för de ryska påtryckningarna.

För många har dock detta framstått som helt omöjligt. Cronstedt hade bakom sig en militär karriär som amiral och han hade goda förankringar i rikets högsta ledning. Ingen ifrågasatte hans kompetens. Han hade varit en av de få som stött Gustav III:s beslut att möta ryssarna i slaget vid Svensksund 1790. Slaget blev en stor svensk seger och Cronstedt hade firats som hjälte.

Gustav IV Adolf.

© Nationalmuseum

Spänd relation till kungen

Däremot var Cronstedts relation till Gustav IV Adolf mer spänd. Det var allmänt känt att han såg kommendantskapet på Sveaborg som en förvisning. Men att detta skulle ha lett till ett förräderi brukar avvisas. Någonting tycks istället ha hänt med Cronstedt under de avgörande veckorna på Sveaborg. Svaret på Sveaborgs gåta måste alltså sannolikt sökas i Cronstedts inre tankar och föreställningar.

Det har spekulerats mycket kring stämningarna på Sveaborg under mars och april 1808. Omgavs Cronstedt av defaitistiska officerare? I kretsen kring kommendanten fanns personer som kan ha arbetat för en kapitulation. 

Åtminstone en av officerarna, överste Fredrik Adolf Jägerhorn, hade kopplingar till separatistiska kretsar som gärna såg att den östra rikshalvan skildes från Sverige. Fredriks bror Johan Anders Jägerhorn hade 1788 lett ett myteri mot Gustav III – det så kallade Anjalaförbundet.

Dömdes till döden

Cronstedts handling var i både juridisk och moralisk mening ett förräderi utifrån de normer som gällde 1808. Han dömdes i sin frånvaro till att mista höger hand, halshuggas och steglas i en krigsrätt 1809. 

Men han kom att omfattas av de allmänna amnestierna efter kriget (en del av fredsuppgörelsen mellan Sverige och Ryssland) och klarade alltså livhanken. Han vistades därefter en tid i Ryssland, men dog 1820 på sin lantgård utanför Helsingfors – ensam och hatad av både landsmän och ryssar. Ingen ville ju kännas vid en förrädare.

Någon ekonomisk kompensation eller hög ställning blev det aldrig. Hans öde är mycket speciellt: Cronstedt är på samma gång hjälten från Svensksund och förrädaren på Sveaborg. Mer än något annat har Johan Ludvig Runebergs diktning format hans tragiska eftermäle:

Tag allt vad mörker finns i grav,

och allt vad kval i liv,

och bilda dig ett namn därav

och det åt honom giv;

det skall dock väcka mindre sorg

än det han bar på Sveaborg.

I dag är Sveaborg ett museiområde och ett populärt utflyktsmål. Sedan 1991 är anläggningen upptagen på Unescos världsarvslista. 

© Dave G Hauser/Corbis/TT

Krigsplanen föll samman

Den direkta konsekvensen av kapitulationen var att den svenska krigsplanen föll samman. Inte minst blev förlusten av skärgårdsfartygen ett svårt bakslag. Trots dessa negativa följder bör betydelsen av kapitulationen på Sveaborg för krigsutgången inte överdrivas. 

Den svenska fältarmén under Klingspor kunde, oavsett fästningens fall, återta nästan hela Österbotten under sommaren 1808. Ryssarna hade i juli 1808 stora problem och rädslan för svenska landstigningar och bondeuppror var påtaglig. Ryssarna var på reträtt och den svenska offensiven kunde ha fortsatt om armén i Österbotten inte hade blivit stående. Orsaken var den skriande bristen på mat.

Underhållet avgjorde

Det som till slut vände kriget var alltså underhållsfrågorna. Den svenska armén hade inte förmågan att utnyttja den chans som fanns att pressa den ryska armén ännu längre söderut. Istället fick ryssarna möjlighet att hämta kraft, återta initiativet och slutligen vinna kriget i Finland under augusti och september 1808.

Situationen i fält i Finland är i sin tur bara en del av förklaringen till nederlaget i finska kriget. På ett högre plan framstår oförmågan att förse armén med det den behövde som avgörande. I detta sammanhang spelade den svenska krigsledningens rädsla för en danskfransk landstigning i Skåne stor betydelse.

Dessa grundläggande faktorer hade inte förändrats av att Sveaborg fortfarande hade varit i svenska händer. Kanske hade till och med den stora garnisonen på Sveaborg utgjort ett problem. Hur skulle fästningens drygt 6 000 man födas när resurserna inte ens räckt till armén i Österbotten?

Den främsta konsekvensen av kapitulationen var sannolikt psykologisk. Cronstedts förräderi reducerade onekligen finländarnas motståndskraft.

Publicerad i Populär Historia 2/2008

Kanske är du intresserad av...

Läs också