Porträtt av Georg Carl von Döbeln som generallöjtnant. Han blev rikskänd efter sina insatser i finska kriget 1808–09.

Döbeln förlorade aldrig ett slag

Generallöjtnant von Döbeln var en av sin tids mest originella personligheter. Att han aldrig förlorade ett slag och var en benhårt kompromisslös officer har bidragit till att hans minne består än i dag, 200 år efter hans död.

1 augusti 2020 av Tove Karlsson

Såhär står det att läsa i anvisningarna för friherre Georg Carl von Döbelns begravning: »Vill man bland samlingar konservera mitt skottsäkra huvud äga de [anatomisterna] rätt att avskära det. Det övriga lägges i en svart kista utan prål.« Denna praktiska instruktion är på många sätt typisk för författarens okonstlade sätt.

På förmiddagen den 16 februari 1820 avled den 62-årige krigsveteranen i hemmet. Han hade inte ryckt ut i strid på flera år. Affärerna var i ordning, men förmögen var han inte. Den sista tiden hade dominerats av reumatism, slaganfall, och sorg. 

Föregående år hade han förlorat sin yngste son, den treårige Victor. Den äldre sonen Napoleon var på hemväg från Frankrike men hann inte fram förrän fadern avlidit.

Kung Karl XIV Johan erbjöd sig att hedra den döde med en likfärd, men detta avböjdes. Begravningen skulle vara enkel. Hyllningar, ansåg Döbeln, var utslag av fåfänga. Huvudet fick dock sitta kvar på kroppen när den döde officeren skänktes sin sista vila på Johannes kyrkogård i Stockholm.

Döbeln föddes på Stora Torpa

Georg Carl von Döbeln föddes 1758 på Stora Torpa i Västergötland. Redan i tidig ålder kom lockelsen att bli soldat. Efter misslyckade försök att göra en präst av pojken skickades han till amiralitetsskolan i Karlskrona där han tog examen 1775. Som många andra svenskar reste han till Paris för att tjänstgöra vid ett franskt regemente. Efter ett möte med Benjamin Franklin var Döbeln svindlande nära att hamna i det amerikanska frihetskriget. Planerna avblåstes när han fick tjänst vid regementet i Strasbourg. Där blev han kvar i flera år. Med regementet reste Döbeln till Indien och stred mot engelsmännen.

Döbelns humör och oförmåga att lägga band på sig gjorde att han kom att stöta sig med många överordnade. När Gustav III besökte Frankrike 1784 uppstod konflikt när Döbeln vägrade delta som sekundant i en duell trots kungens uppmaning.

Döbeln var vaken under trepaneringen av sin panna, där benbitar togs ut. Hans egen teckning visar ingreppet. Borren som användes för att öppna skallen finns bevarad på Livrustkammaren.

© Livrustkammaren (borren)

Gustav III:s ryska krig

År 1788 bröt krig ut mellan Sverige och Ryssland. Döbeln tjänstgjorde som kapten, men ogillade Gustav III:s system. Kungen utsåg hellre hovgunstlingar till befälhavare än erfarna militärer i utländsk tjänst. Detta skar sig med Döbelns ideal. »En kung kan inte skapa generaler, endast utnämna dem«, muttrade han. Man borde se till kompetens och erfarenhet, inte klä ut favoriter i uniform.

I juni 1789 stod slaget vid Porrassalmi. Döbeln manade sina soldater: »Det är ej kulor, utan grankottar som fienden skjuter!«. Snart därpå träffades han av ett muskötskott i pannan. Skottet var inte dödande, kulan studsade ut! Döbeln vacklade iväg med orden: »Nu går jag och dör, men låt för all del inte det där packet komma hit över.«

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Skadan medförde stora plågor för honom de kommande åren. 1791 sprack pannan och ett illaluktande var rann ut. Man beslutade om trepanering, att öppna kraniet. Pannan flåddes, ett hål borrades över högra ögat och benbitar togs ut. Patienten övervakade processen i en spegel.

Såret läkte aldrig ihop och Döbeln bar ett svart sidenband om pannan för resten av livet. Det kom att bli hans signum.

Den långsinte Gustaf III konstaterade att ingreppet var »ett gott botemedel för en tjurskalle«. Trots kunglig ovilja erbjöds Döbeln en plats vid hovet, men han avböjde. Enligt Döbeln bestod hovet enbart av »intriger, politik, spioneri, sladder, fåfänga och högfärd«, det var knappast en plats där han passade in.

Efter operationen vidtog en lugn tid. Som överstelöjtnant vid Skaraborgs regemente slog han sig ned på officersbostället Önne, nära Vänersborg. Där föddes sonen Napoleon år 1802. Modern var hushållerskan Christina Ullström.

Brigadchef i finska kriget

I februari 1808 gick ryska trupper in i Finland utan krigsförklaring som ett led i Napoleonkrigen. Döbeln blev nu chef för andra brigaden. Han drillade sina soldater och var noga med att synas i fält snarare än att skåla i punsch och spela kort, vilket många andra officerare ägnade sig åt. En god relation mellan Döbeln och soldaterna inleddes, och den skulle komma att spela roll i krigets senare skeden.

Döbeln till häst under slaget vid Jutas 1808.

© W Meyer efter A Malmström

Under Döbelns ledning förlorade inte den svenska armén några slag. Han segrade vid det kaotiska slaget vid Lappo, och det betydligt mer ordnade Kauhajoki.

Slaget vid Jutas

De omänskliga förhållandena i fält slog hårt mot armén. Bland soldaterna härjade fältsjuka. Döbeln själv drabbades av nervfeber. I september 1808 stod slaget vid Jutas, välkänt från Runebergs diktverk. Döbeln trotsade febern, och det populära »svarta bandets« närvaro eggade de utslitna soldaterna. Svenskarna segrade i slaget, men tvingades snart retirera för de överlägsna ryska styrkorna. Finland var förlorat.

Krigets olyckliga utgång fick omfattande konsekvenser i Sverige. Många officerare skuldbelade kung Gustav IV Adolf för misslyckandet. I mars 1809 avsattes kungen i en statskupp. Döbeln, som förde befäl på Åland vid tillfället, var rasande. Han ogillade det gustavianska enväldet, men att störta kungen mitt under brinnande krig kunde han inte försvara.

Räddade Umeås förråd

Efter att ha lett den svenska arméns reträtt över Ålands hav flyttades Döbeln till Västerbotten för att föra befäl över norra armén. Här tillämpade han krigslist på eget initiativ. I Umeå lyckades han föra ut stadens rika förråd genom att ingå stillestånd med ryssarna på villkor att den svenska armén lämnade Västerbotten. Medan förhandlingarna hölls sågades isen upp och förråden togs ut sjövägen.

Initiativet och reträtten var realistiska bedömningar, de ryska styrkorna uppgick till det tiodubbla av Döbelns män. Men regeringen i Stockholm reagerade negativt. Där hade man en annan bild av läget. Röster om förräderi hördes men stillades.

Vid Karl XIII:s kröning sommaren 1809 var Georg Carl von Döbeln den enda generalen från kriget som blev utan belöning. Vännen Fabian Wrede förklarade tålmodigt: »hur kunde Döbeln tro att han ideligen kunde uttala sig illa om hovfolk och riksföreståndare och dessutom få belöning?« Efter en enträgen kampanj från Wrede belönades Döbeln dock med en friherretitel.

Ett antal heroiserande bilder av Döbeln gjordes efter Johan Ludvig Runebergs diktverk Fänrik Ståls sägner. Denna är signerad den finlandssvenske konstnären Albert Edelfelt.

© Livrustkammaren

På kollisionskurs med Karl Johan

Våren 1813 tjänstgjorde den nu 55 år gamle Döbeln i svenska Pommern. Här kom han på kollisionskurs med den nye svenske tronföljaren, Karl (XIV) Johan (tidigare Jean Baptiste Bernadotte). Slutskedet av Napoleonkrigen innebar en komplicerad politisk situation. Om Sverige höll sig någorlunda passivt kunde kronprinsen fylla rollen som europeisk fredsstiftare. Dock fanns dolda motiv hos Karl Johan, han hade siktet ställt på att efterträda Napoleon på Frankrikes tron. Detta privata spel gjorde att kronprinsen, som ännu befann sig i Sverige, höll inne med mer direkta instruktioner.

Befälhavaren i Pommern, Adlercreutz, hade vaga order. Främst skulle svenskarna försvara Pommern. Ingen fick anfalla så vida inte styrkeförhållandet var tre mot en och segern given.

Hamburg på väg att falla

Händelserna utvecklade sig nu i en riktning man inte kunnat förutse. Hamburg, en viktig stad för Sverige ekonomiskt, hade rest sig mot Napoleon. Staden skyddades av danska soldater men indikationer fanns på att dessa skulle dra sig undan. Om detta skedde skulle den snart falla i fransmännens händer.

Det var dock möjligt för den svenska armén att gripa in och beskydda Hamburg. Europas blickar riktades mot svenskarna. Böner om undsättning för staden började nu flöda in till Döbeln och Adlercreutz, men de var rådvilla. Avsaknaden av tydliga order, och ett så osäkert politiskt läge hämmade befälhavarna.

Brev efter brev ställdes till kronprinsen, men svar uteblev och den svenska armén förblev stilla. Tvivlet mot svenskarnas avsikter växte. Varför var de så passiva? Ämnade de att stå vid sidan av och bevittna Hamburgs fall? Adlercreutz beklagade sig över att vara »blådt åskådare« till situationen, Döbeln sade att han hade »händerna bundna«.

De båda svenska officerarna övervägde situationen. Om Karl Johan var på plats skulle han väl försvara staden? Borde man gripa in? Att agera självständigt var dock inte riskfritt. Nyligen hade generallöjtnanten Peyron dömts till döden efter att han ignorerat kronprinsens instruktioner. Egna initiativ innebar ett spel med livet som insats.

Bud anlände nu om att danskarna ämnade överge Hamburg inom ett dygn. Tidspressen ökade på den svenska armén. Skulle man agera så var tillfället nu. Ett rykte cirkulerade som sade att kronprinsen hade arresterats i Sverige på grund av den tidigare franske marskalkens mot-vilja mot att strida mot Frankrike. Skulle Karl Johan ens anlända?

Strid mellan franska styrkor och de kombinerade tyska och danska styrkor som försvarade Hamburg den 13 mars 1813. Samtida illustration av bröderna Suhr.

Döbeln till Hamburgs undsättning

För von Döbeln blev detta för mycket. Han kunde inte sitta passiv när Hamburg föll, det var mot hans natur. Så han valde att ingripa, och han visste att han gjorde det ensam. Han meddelade Adlercreutz att han tog på sig ansvaret: »Låt saken drabba mig själv […] mitt huvud skall jag framlegga om det anses illa – någon gång skall detta usla livet slutas.« Döbeln var fullt medveten om riskerna – »jag känner Peyrons öde, och frugtar mitt«.

För att undvika en konfrontation med danska styrkor i området ingick Döbeln ett avtal om neutralitet. Han själv stannade i Wismar, men han sände fyra bataljoner mot Hamburg. Styrkan förmanades att »anfall ej fransoserna, men stå dem tappert emot«.

I samma veva som Döbelns trupper marscherade iväg anlände Karl Johan till Stralsund. Ankomsten firades med klockringning, och blommor ströddes för hans fötter. Huvudpersonen själv var på uselt humör och Adlercreutz undvek att lyfta Hamburgfrågan.

Karl Johan gav kontraorder

Men när kronprinsen väl fick kännedom om Döbelns framryckning gav han order om att genast avbryta operationen. Eftersom Adlercreutz dröjt att tala med kronprinsen utgick dennes order två dagar efter ankomsten, och de nådde Döbeln ytterligare en dag senare.

Det var när denna kontraorder inkom som Döbeln gjorde ett misstag. Han ville inte hindra den aktion han redan påbörjat. Dessutom var en del av trupperna redan inne i Hamburg. Så han uppmanade styrkorna att följa sina ursprungliga order. Samtidigt skrev han till Karl Johan och redogjorde för sitt agerande och om avtalet med danskarna.

Beskedet retade kronprinsen. Hans plan var svårbalanserad, och han hade undvikit att tydligt välja sida. Nu hade en av hans generaler på eget bevåg startat krig mot Frankrike och dessutom förhandlat med Danmark. Ursinnig utbrast Karl Johan att Döbeln skulle få dödsstraff. Döbeln fråntogs nu sitt befäl och hans trupper återkallades. Hamburg lämnades åt Napoleons vrede. 

Två starka viljor hade kolliderat. Kronprins Karl Johan, med bakgrund i napoleonsk disciplin, föredrog sträng ordning. Olydnad var i hans ögon brott mot staten och måste bemötas med stränga straff. Utöver detta var tronföljarens häftiga temperament välkänt. Döbeln, å sin sida, hade en kompromisslös vilja, ett stormigt humör och en stark rättskänsla. Han var en erfaren befälhavare som agerat på eget bevåg flera gånger.

Döbeln satt fängslad ett halvår på Vaxholms fästning år 1813. Infälld: Under andra världskriget fick Döbeln symbolisera Finlandshjälpen, den svenska insamlingen till förmån för Finland.

Skulden till händelseutvecklingen i Hamburg bör inte läggas enbart på Döbeln. Generalen begick ett basalt misstag när han vägrade följa order, men kronprinsens otydliga instruktioner, och dolda dubbelspel, placerade de svenska befälhavarna i en komplicerad situation.

Döbeln, som ansåg det värre att förlora befälet än att förlora livet, var förtvivlad. »Jag har kunnat begå fel, men aldrig något brott. Jag är okunnig om den vacklande politikens trasslerier. Jag trodde vi var i krig«, skrev han till kronprinsen. Formuleringen antydde att Karl Johan spelade falskt och detta förbättrade inte situationen för honom.

Döbeln krävde krigsrätt

För att rentvå sitt namn krävde Döbeln att han skulle ställas inför krigsrätt. Antagligen hade detta helt kunnat undvikas om han hade avvaktat lite, men för Döbeln var detta inte ett alternativ. Livet vore inte mycket värt, sade han, men äran allt. Rättegången blev dramatisk och slutade med att Döbeln dömdes till döden genom arkebusering.

Karl Johan var dock inte omöjlig. Han insåg det känsliga i att avrätta »svarta bandet«, en berömd krigshjälte. Domen mildrades till ett år på Vaxholms fästning. Fången frigavs dock redan efter ett halvår. Han var kränkt och han vidhöll att han var oskyldig. Ilskan mot Karl Johan avtog med tiden, och år 1816 gjorde Döbeln comeback – som domare i krigshovrätten (!). Sin sista tid levde han i Stockholm i relativ fattigdom.

Upprättelse av Runeberg

Georg Carl von Döbeln var en annorlunda personlighet vars tendens att utan fruktan säga vad han tyckte ofta placerade honom lite vid sidan av, trots hans uppenbara kompetens.

Upprättelse fick han av senare generationer. År 1848 publicerades den första delen av den finländske nationalskalden Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner, där dikten »Döbeln vid Jutas« fick stort genomslag. Den kom att påverka allmänhetens bild av von Döbeln och äreminnen restes. I dag leder Döbelnsgatan i Stockholm till Johannes kyrkogård där huvudpersonens gravmonument står.

Den tålmodige vännen Fabian Wrede sammanfattade hans livsöde väl: »Vad det är skada på von Döbeln! Kors, vad han kunde varit för sig själv och fäderneslandet, med sin förmåga, sin energi och sin lycka, hade han blott en liten smula förmått att tygla sin häftiga tunga!«

Publicerad i Populär Historia 2/2020

Kanske är du intresserad av...

Läs också