Georg Carl von Döbeln – kompromisslös krigshjälte

Georg Carl von Döbeln föddes 1758 på gården Stora Torpa i Segerstads socken i Västergöt­land. Föräldrarna var häradshövdingen Johan Jacob von Döbeln och hans hustru Anna Maria Lindgren. Stam­fader för ätten var medicinprofessorn i Lund, Johan Jacob Döbelius (1674–1743), adlad von Döbeln och vars porträtt torde vara ett av de mest spridda som finns. Han upptäckte Ramlösa hälsobrunn och ses fortfarande på mineralvattenflaskorna.

Georg Carl blev tidigt faderlös och efter moderns omgifte bestämdes först att han skulle studera till präst. Man insåg dock snart att denna bana passade honom dåligt och 1772 skrevs han in på amiralitetskadettskolan i Karlskrona för att utbildas till officer. Detta visade sig vara rätt bana för honom och 1775 avlade han officersexamen med goda betyg. 1778 blev han fänrik vid J V Sprengtportens värvade regemente och påbörjade därmed sin långa militära karriär.

Döbeln tog tjänst i franska armén

1780 fick Döbeln två års tjänstledighet och for till Paris för att söka tjänst i den franska armén. Det var vid denna tid van­ligt att unga svenska officerare sökte sig utomlands för att vinna erfarenheter. Dessutom var både lönen och befordringsmöjligheterna bättre i Frankrike än i Sverige. Det dröjde innan han fick en tjänst, men i november 1781 fick han en löjtnantsfullmakt vid August de la Marcks tyska infanteriregemente. Under sin långa väntan försökte han komma till Amerika och delta i frihetskriget och uppvaktade i detta ärende den berömde Benjamin Franklin som vistades i Paris. Men istället blev det Indien, dit hans nya regemente avseglade i februari 1782. I Indien utmärkte sig von Döbeln i strider mot engelsmännen och i september 1783 blev han utnämnd till kapten.

Hösten 1788 återvände han till Sve­rige för att delta i kriget mot Ryssland. I april 1789 fick han erbjudande om en kaptensbefattning vid Savolaxbrigaden i Finland. I en strid vid Porosalmi i juni samma år träffades han av en muskötkula i huvudet, vilket ledde till svåra smärtor för resten av livet. Såret läkte aldrig helt och han fick därför bära sitt karaktäristiska svarta pannband.

Därmed var kriget över för Döbelns del. Men hans duglighet i striderna i Fin­land gav honom befordran till major samt svärdsorden.

Karriären gick sedan vidare i ett i hans eget tycke alltför makligt tempo med en majorsbefattning vid Västgöta-Dals regemente 1793 och 1796 som överstelöjtnant vid Skaraborgs regemente. Med denna befattning följde även officersbostället Önne vid Vänersborg där han slog sig ned till ett stilla liv som jordbrukande indelt officer.

Chef för Nylands infanteriregemente

År 1806 blev han vid 48 års ålder överste och chef för Nylands infanteriregemen­te och återvände därmed till det utsatta Finland. Det är också med krigshändel­serna i Finland 1808–09 som hans namn främst är förknippat. På våren 1808 fick han befälet över andra brigaden som i första hand bestod av Björneborgs regemente vilket under hans ledning blev till något av ett elitförband i den finska armén. Slaget vid Jutas den 13 september 1808 blev under Döbelns ledning en svensk seger, odödliggjord genom Johan Ludvig

Runebergs dikt ”Döbeln vid Jutas” i Fänrik Ståls sägner.

Döbelns insatser i kriget belönades med generalmajors grad och utnämning till friherre. I februari 1809 övertog han ansvaret för försvaret av Åland. Inför ryska anfall med överlägsna styrkor i början av mars tvingades han utrymma ögruppen och lyckades genom en skickligt genomförd marsch över isen föra de svenska trupperna till det svenska fastlandet.

Döbeln var kritisk till de kretsar som stod bakom avsättningen av Gustav IV Adolf i mars 1809. Trots detta blev han i krigets slutskede chef för Norra fördelningen som opererade mot ryssarna i Västerbotten. Han lyckades på ett skick­ligt sätt rädda stora svenska förråd i Umeå och han förhindrade också ett norskt anfall mot Jämtland.

Avtackade de finska trupperna

Då freden i Fredrikshamn slöts i september 1809 var han chef för den Norra armén. Därmed föll det på hans lott att avtacka de finska trupperna i Umeå före deras avmarsch hem till det nu ryska Finland.

Efter finska kriget fick Döbeln 1811 befälet för det nyuppsatta Norra skånska infanteriregementet där många av officerarna kom från den gamla finska armén. På regementets mäss förvarades hans sporrar och värja samt Savolaxbrigadens nattvardskärl. De finns nu på Regionmuseet i Kristianstad. Regementet hade även sitt valspråk efter Döbeln. Enligt traditionen hade han inspirerats av en veteran som vid en inspektion stått i trasig uniform och inför Döbeln ursäktat sig med att han trots detta gick med ”ära, skyldighet och vilja” vilket Döbeln sedermera gjorde till sitt valspråk.

Dömdes till döden för orderbrott

Valet av Bernadotte till svensk tronföljare väckte genast den franskorienterade Döbelns sympati men skulle leda till en tragisk konflikt. Under kriget mot Napoleon i Tyskland 1813 var Döbeln chef för den tredje svenska fördelningen. I maj var han förlagd i Wismar då han mottog en vädjan om hjälp från Hamburg som hotades av franska anfall. På eget bevåg sände Döbeln trupper till stadens försvar, något som för tillfället inte passade in i kronprins Karl Johans planer. Döbeln ställdes inför rätt för orderbrott och dömdes till döden, men Karl Johan benådade honom direkt till ett års fängelse på Vaxholms fästning.

Domen var främst en markering och han frigavs efter halva tiden och utnämn­des till ordförande i krigshovrätten! Han gick således direkt från att vara fånge till domare, ett uppdrag som han skötte med stor skicklighet.

Detta blev hans sista uppdrag och efter en längre tids sjukdom avled Georg Carl von Döbeln i Stockholm 1820. Hans grav finns på Johannes kyrkogård. Han efter­lämnade sonen Napoleon, född 1802, som han hade tillsammans med sin hushållerska Christina Ullström.

Omtyckt ledare i fält

Döbeln var utan tvekan en av de skickligaste svenska officerarna i sin samtid och en omtyckt ledare i fält. Hans häftiga humör och benägenhet att i skarpa orda­lag kritisera i hans tycke felaktiga beslut av överordnade gav honom många fiender vilket vid flera tillfällen hindrade hans karriär. Han var inte en kompromissernas man och ville se snabba resultat.

Med Fänrik Ståls sägner skapades hjälte­bilden av Döbeln som Finlands orubblige försvarare, bland annat frammanad under andra världskriget för att få svenska frivilliga. Verklighetens Döbeln är som alltid mera svårfångad, men kanske bäst beskriven av en som borde veta, nämligen Christina Ullström vars lakoniska omdöme om honom löd: ”en galanter karl men förskräckligt äregirig”.

Publicerad i Populär Historia 10/2005