Stockholms blodbad – motiven bakom massavrättningarna
Massavrättningarna i Stockholm 1520 hör till de mest studerade händelserna i svensk historia. Numera ses den danske kungen, Kristian II, inte längre som galen. Han var en realpolitiker som agerade rationellt, om än blodigt.
För blodbadet 1520 på Stortorget i Gamla stan i Stockholm fick den danske kungen öknamnet ”Kristian Tyrann” i Sverige.
De tillfångatagna avrättades i rangordning. Det var viktigt för männens sociala heder och anseende men också för änkorna och deras status. Först ut var biskoparna Vincent och Mattias. De mötte döden med mitrorna på – det påstås att Vincents biskopsmössa tillbucklades av hugget.
Därefter följde riksråden och riddarna samt väpnarna. De avrättades med långsvärd. Sedan blev det borgmästarnas och stadens rådmäns tur samt övriga människors. Vissa slets av sina hästar och hängdes med sporrarna på. De råkade bara befinna sig på fel ställe vid fel tidpunkt.
Över nittio personer avrättades när Kristian II gjorde upp med Stureanhängarna i landet för att återställa lugnet i unionen.
Innehållsöversikt
1. Kröningsfesten slutade i blodbad
Stockholms blodbad 7–9 november år 1520 gjorde onekligen skäl för sitt namn. Ett ihållande regn bidrog till att göra ett blodrött torg totalt nedsolkat – det rann blod i de sluttande gränderna, påstår kyrkomannen Olaus Petri i sin En Swensk Cröneka tillkommen på 1530- och 1540-talen. Han var ögonvittne till händelserna.
Historien om hur kung Kristian II:s kröningsfestligheter omvandlades till en makaber uppvisning i våldsam politik är ofta berättad. Det är inte konstigt. Den innehåller alla element av stor dramatik: överraskande utspel, utkastade anklagelser, dörrar som plötsligt slogs igen, desperata försvarstal, bryska vakter, nycklar som vreds om och stängde in gäster i rummen på slottet, lång väntan, sömnlös natt, obarmhärtiga domare och grymma, bloddrypande straff på torget under folkets åskådan.
Till den yttre dramatiken ska läggas att den danske kungen var sinnessjuk, den moraliska skulden var Gustaf Trolles – eftersom det var han som varit drivande i rättsprocessen med de anklagelser han kastade fram under festligheterna– samt att blodbadet innebar en demografisk katastrof för den svenska adeln.
Kristian II var kung av Danmark–Norge 1513–23 och av Sverige 1520–23. Målning av den tyska konstnären Lucas Cranach den äldre, cirka 1523 - 1530.
2. Stockholms borgerskap och vanliga människor drabbades hårdare än adeln
Problemet är bara att den gängse bilden inte stämmer. Det var en dramatisk händelse men orsakerna bakom och konsekvenserna av blodbadet förklaras annorlunda i dag. I svenska skolböcker och historieverk är det inte ovanligt att blodbadet beskrivs som en demografisk katastrof för adeln.
Det är riktigt att avrättningarna 1520 och de efterföljande krigen kraftigt reducerade riksrådet, men – och det är viktigt – inte adeln som stånd. Det skedde även en naturlig avgång, det vill säga död av ålder och sjukdom, som har bidragit till bilden av en adel i demografisk motgång.
Adeln drabbades dessutom inte värst, det gjorde Stockholms borgerskap och vanliga människor. Att det främst var borgare som avrättades hade att göra med en intern maktkamp och utrensning bland Stockholms borgerskap. Den tyske borgaren (och efter blodbadet borgmästaren) Gorius Holste var en av de drivande personerna i den kampen. Forskare lägger i dag den moraliska skulden mer på honom än på ärkebiskopen Gustaf Trolle, som startade allt med sitt anklagelsebrev.
3. Handelspolitiska motiv låg bakom utrensningen
Gorius Holste stod på mycket god fot med den danske kungen – de första nätterna övernattade kungen i Holstes hem – och kan därför ha passat på att få sina motståndare och fiender avrättade när kungen ändå tänkte rensa ut bland Stureanhängarna inom eliten.
Hur var det då med kung Kristians påstådda sinnessjukdom? Även där tonar forskarna ned kungens stundom instabila psyke som förklaring till avrättningarna. Det låg ett rationellt beslut bakom att avväpna och desavouera Stureanhängarna, även om metoden blev något väl drastisk.
Bakom utrensningarna låg handelspolitiska motiv. Kung Kristian ville på sikt skaffa sig kontroll över den lukrativa Östersjöhandeln. I det syftet gjorde han sig av med Stureanhängare, som skulle störa hans planer, samt försökte odla goda förbindelser med de tyskvänliga delarna av Stockholms borgerskap.
I och med Gustav Vasas makttillträde som riksföreståndare 1521 och kung 1523 bröt sig Sverige loss ur den danska unionen och en modernare stat såg dagens ljus. I sin kungliga propaganda motiverade Gustav Vasa maktövertagandet med de övergrepp och summariska avrättningar som ”tyrannen Kristian” låtit genomföra. Blodbadet har därför i historieskrivningen fått utgöra startskottet på Gustav Vasas väg till Sveriges tron.
Olaus Magnus skrev om Stockholms blodbad i sitt exemplar av Gesta Danorum.
4. Sensationellt bokfynd berättar om avrättningarna
I början av 2018 införskaffade Kungliga Biblioteket en bokraritet: en tidigare okänd 1500-talsvolym som bland annat innehåller kyrkomannen Olaus Magnus handskrivna skildring av Stockholms blodbad.
Boken, Gesta Danorum, är skriven av den danske historieskrivaren Saxo Grammaticus, som verkade i Danmark under 1100-talet. Det aktuella exemplaret har ägts av Olaus Magnus och i boken gör han en anteckning som i svensk översättning av latinet lyder:
”I Herrens år 1520 intog kung Kristian den andre Stockholm vid den heliga Jungfruns födelse. […] Samma år på fyra krönta helgons dag, den 8 november, lät han, efter att ha blivit krönt föregående söndag, halshugga två biskopar, Vincent av Skara och Matthias av Strängnäs, riddare och frälsemän, borgmästare, rådmän och borgare – över 120 personer – och jag, Olaus Magnus, kanik från Linköping, beskådade allt detta med fasa. Vidare lät han följande dag, efter löfte om lejd för att de säkrare skulle gå ut ur fängelset, hänga, stegla och halshugga ytterligare personer. Kropparna av de halshuggna låg kvar obegravda i tre dagar ända tills de fördes utanför Stockholm för att begravas.”
Bo Eriksson är docent i historia vid Stockholms universitet och författare.
Publicerad i Populär Historia 1/2019
