Kristian II kallades aldrig "den gode" i Danmark.

Kristian II – i Machiavellis fotspår

Kristian Tyrann eller Kristian den gode? Kristian II följde konsekvent Machiavellis läror, men förlorade trots det makten i både Sverige och Danmark.

16 mars 2001 av Lars-Olof Larsson

År 1513 blev Kristian II konung över de danska och norska rikena och krävde att bli hyllad även i Sverige. Det blev han så småningom under omständigheter som gjort honom till Kristian tyrann i svensk historieskrivning. Här har han alltid framställts som en mörk kontrastbild till den ljuse svenske landsfadern Gustav Vasa. 

Men ljus och mörker har en benägenhet att skifta med tiden. Numera får svenska grundskoleelever veta att tyrannen hemma i Danmark gällde som Kristian den gode. I varje fall står det så i en del läroböcker.

Samma år som Kristian II blev kung i Danmark och Norge färdigställde den florentinske ämbetsmannen Nicolo Machiavelli ett verk som omgående blev uppmärksammat och som gjort hans namn odödligt – Il Principe, ”Fursten”.

Följde Machiavellis principer

Det är i och för sig knappast troligt att Kristian kom i kontakt med Machiavellis politiska lärobok, än mindre träffade honom personligen. Men det är likväl ett märkligt tidsmässigt sammanträffande. Som regerande konung under de följande tio åren agerade Kristian på ett sätt som i allt väsentligt följde de principer som Machiavelli utstakat i Il Principe. 

Under 1520-talets första år skulle den senare kunnat notera att Kristian II – så långt – var hans principers mest konsekvente och framgångsrike praktiker, en Cesare Borgias och Rickard III:s överman.

Machiavellis idealiske ”renässansfurste” borde i första hand arbeta för statsnyttan. För detta mål var alla medel tillåtna. Han fick inte hämmas av några skrupler, han måste ställa sig över privaträtten och tillgripa metoder som med gamla medeltida mått kunde te sig moraliskt förkastliga.

Lågättade rådgivare

Fursten hade à priori en given fiende i den mäktiga bördsaristokratin. För att göra sig oberoende av deras krigstjänst måste han hålla en värvad krigsmakt, ledd av pålitliga män. Över huvud taget måste en framgångsrik furste omge sig med rådgivare och medhjälpare som bokstavligen åt ur hans hand och var absolut pålitliga. De borde samtidigt vara välutbildade och helst lågättade. Över huvud taget skulle fursten trygga sin politiska makt genom stöd från de breda massorna – och särskilt från städernas borgare.

Till furstens framgångskoncept hörde slutligen, och inte minst, att han skulle föra en aktiv utrikespolitik, som ökade statens territorium och furstens egen makt på ett sätt som både imponerade på och förskräckte omvärlden.

För sin idealfurste kunde Machiavelli utan svårigheter samla exempel och erfarenheter från en rad aktörer på den europeiska arenan vid denna tid. Det kunde även den nytillträdde kung Kristian, och i hans fall på mycket nära håll genom fadern, kung Hans.

Hans kung över tre riken 

Alltsedan trontillträdet 1481 hade kung Hans systematiskt och framgångsrikt flyttat fram sina positioner. Han hade gynnat det danska borgerskapet, byggt upp en central kunglig administration, bemannad med välutbildat folk som hade sina rötter nedanför aristokratins led – ”vanbördingar” som de föraktfullt kallades av rådsherrarna. I kritiska lägen drog kungen sig inte för att tillgripa eller belöna lönnmord för att göra sig av med politiska motståndare.

Även om Danmark fortfarande var ett valrike kan man säga att Kristian föddes som tronföljare 1481, samma år som fadern blev kung. Han fick en uppfostran som tog sikte på att han en dag skulle bli konung över Nordens tre riken, liksom alla danska kungar sedan sent 1300-tal.

Ovanlig uppfostran

Kristian visade sig snart vara ett begåvat, vetgirigt och våldsamt barn – en riktig värsting. Han beredde sin fromma moder stora bekymmer; det gjorde för övrigt även kung Hans, som var en man i tiden även på det amorösa fältet och höll sig med talrika älskarinnor. 

Kristians uppfostran fick inslag som i varje fall var ovanliga för en dåtida kungason. Många av Köpenhamns ledande borgare stod kungen mycket nära, och hos en av dessa, Hans Messenheim, blev den unge Kristian inackorderad en tid som barn i huset och lekkamrat med dennes jämnåriga söner. 

Det var en form av kontaktskapande pryo-verksamhet som gav ömsesidigt utbyte och ett led i Kristians inskolning i samma politik som fadern skickligt, konsekvent och tålmodigt drev i över 30 år. Som kung gav även Kristian prov på en utstuderad politisk skicklighet och konsekvens. Men tålmodigheten fattades honom.

Kung Hans möter den unge Gustav Eriksson Vasa. 

© Nationalmuseum

Kristian II kung 1513

När kung Hans gick ur tiden 1513 hade han väl sörjt för den växande kungamaktens kontinuitet genom att Kristian redan i unga år hyllats som tronföljare i såväl Danmark som Norge, och 1499 även i Sverige. Men vid faderns död tvang det danska riksrådet Kristian att avge en handfästning som villkor för att erkänna honom. 

Denna blev ännu mer rigorös än faderns vid dennes trontillträde och skulle göra riksrådets medinflytande starkare än någonsin. Men återigen hade historien en benägenhet att upprepa sig och snart sköts rådsherrarna i bakgrunden för en inofficiell rådgivare av tidigare icke skådat slag.

Kristian hade åren 1507–13 varit verksam i Norge som ståthållare och till gagnet vicekonung. Här hävdade han kraftfullt kungamaktens intressen. Biskopar som ansågs företräda kyrklig frihet och norska särintressen fängslades eller flydde och ersattes med betrodda danska kungatjänare. På motsvarande sätt blev danskar slottshövitsmän och protester från norska bönder dränktes i blod. 

Handelspolitiskt gavs de expansiva holländarna och det inhemska borgerskapet stora förmåner, vilket kraftigt inskränkte den vendiska hansans ställning.

Mor Sigbrit och Dyveke

Vid ett besök i Bergen träffade Kristian en holländsk köpmansänka. Med staden som bas bedrev hon en omfattande handel med sitt hemland. Hon hette Sigbrit Willoms och hade en ung dotter som Kristian omgående fann stort behag i. 

Dessa båda kvinnor, mor Sigbrit och Dyveke, ”den lilla duvan”, kom på ett redan för samtiden märkligt och mytomspunnet sätt att spela en stor roll för den blivande kungen och hans förenade riken. Kristians relationer till de båda kvinnorna har inslag av både mänskliga och politiska dimensioner, som haft en enastående förmåga att sätta danskarnas känslor i svallning in i vår egen tid. 

Ferdinand och Isabellas barnbarn

Särskilt som ytterligare en kvinna snart trädde in på scenen: Kristian II:s maka drottning Elisabet av huset Habsburg, vid bröllopet 1515 fjorton år gammal.

Giftermålet var naturligtvis politiskt betingat, och särskilt handelspolitiskt. Elisabet, eller Isabella som hon kallades före sin ankomst till Danmark, var sondotter till den tyske kejsaren Maximilian. Morföräldrarna var det berömda paret Ferdinand och Isabella av Aragonien och Kastilien.

Nederländerna var numera ett kärnområde i de habsburgska besittningarna med stora handelsstäder som Amsterdam och Antwerpen. Redan för kung Hans hade dessa varit intressanta som motvikter till de vendiska hansestäderna. 

Äktenskapet mellan Kristian II och Elisabet var redan av detta skäl löftesrikt. För Kristian var det dessutom ärorikt att få träda i brudstol med en kvinna som tillhörde Europas mäktigaste furstehus. Det gav för omvärlden, och inte minst den svenska periferin, en tydlig vink om det danska rikets anseende och makt.

Anklagades för trolldom

Efter mötet med Sigbrit Willoms och hennes dotter såg Kristian till att de bosatte sig i Oslo. Dyveke blev hans älskarinna och modern en förtrogen rådgivare redan under ståthållartiden. Vid trontillträdet 1513 följde de honom till Danmark. Dyvekes roll som kunglig älskarinna väckte ingen större uppmärksamhet eftersom kungen var ogift. 

Däremot gav moderns inflytande anledning till stor förtrytelse bland riksråden, som såg sin i handfästningen fastslagna roll som rådgivare starkt kringskuren. Deras tidigare så hätska reaktion mot faderns förtrogna skara av ”vanbördingar” var mild jämfört med det misstroende som mötte den kvinnliga ”vanbördingen”. Sigbrit Willoms ställning var inte bara en svår utmaning mot riksrådens manliga ära utan sågs som något rent onaturligt. 

En slutsats låg nära till hands, särskilt som hon var väl förtrogen med tidens läkedomskonst och stod i personlig kontakt med den ryktbare tyske läkaren Paracelsus och dennes nyplatonskt färgade filosofi: mor Sigbrit drev sitt spel och sitt inflytande över kungen med trolldomsmakt!

Malmös borgmästare Hans Mikkelsen

Högadelns förakt för Sigbrit Willoms var ömsesidigt. Hon har säkert stärkt kungen i föresatsen att hålla högadeln kort och söka sina främsta medhjälpare bland borgerskapets män. 

Kristians tidigare lekkamrat Ambrosius Messenheim blev Köpenhamns borgmästare. En annan förtrogen var Malmös borgmästare Hans Mikkelsen, som gjorde en stor insats för det nya lagstiftningsarbete som låg klart vid 1520-talets början. Liksom Sigbrit hade de omfattande förbindelser med Nederländerna, där de även fann förebilder för finansiella reformer som de introducerade i Danmark.

Sigbrit fungerade som finansminister

Många har menat att Sigbrit efter bara några år till gagnet var Danmarks diktator. Som Diktatorinden lät Kaj Munk henne framträda i ett berömt drama från 1938. I varje fall fungerade Sigbrit som kungens grå eminens och hade Danmarks finanser i ett fast grepp. Inte minst i detta avseende är hon helt unik i nordisk och europeisk historia. Vi får gå ända fram till sent 1900-tal för att finna en ny kvinnlig finansminister.

Många av Sigbrits motståndare ansåg säkert att dottern var själva nyckeln till hennes inflytande över kungen. Kristians relation till Dyveke var för övrigt minst lika förhatlig i drottningens familj, där man redan före bröllopet utan framgång sökt få henne avlägsnad.

Torben Oxe och Dyvekes död

I september 1517 dog plötsligt Dyveke. Både modern och kungen var övertygade om att hon bragts om livet. Misstankar föll på en av högadelns främsta, Gyldenstiernornas Knud Pedersen, som fängslades. Men den som snart fick plikta med sitt liv var en av kungens högst betrodda, Torben Oxe. Ett par månader efter Dyvekes död fängslades han plötsligt och rannsakades av riksrådet i kungens närvaro. Trots dennes hotfulla agerande frikände riksrådet Torben Oxe.

Istället förde kungen upp målet i en så kallad birketingsrätt, där nämnden utgjordes av bönder. Det var ett uppenbart brott mot Kristians kungaförsäkran och denne kunde vara viss om utfallet. Trots en ström av förböner om nåd, även från drottningen, avrättades herr Torben i november 1517.

Ett gåtfullt inslag i affären är att vi inte uttryckligen känner kungens anklagelse. Snart uppstod en rik flora av mytbildningar kring Torben Oxes avrättning och varför han skulle ha dödat Dyveke. De är minst sagt vildvuxna men tidlöst typiska: ju mindre man faktiskt vet, desto yvigare blir spekulationerna.

Uppror i Sverige

Vi ska nu vända blicken mot Sverige och Kristians försök att återupprätta unionen. Kristian var i själva verket utsedd och hyllad som kommande konung i Sverige genom en designationsakt 1499. Då hade fadern lyckats återställa unionen sedan ett par år tillbaka, men efter ett uppror 1501 fördrevs han av en fraktion som hellre såg ett Sverige utanför unionen, tills vidare under ledning av en riksföreståndare.

Sten Sture den yngre ledde motståndet

Men unionstanken var ingalunda död. Den aktualiserades vid Kristians trontillträde 1513 och ledde till långvariga förhandlingar. Inte bara gränslandskapens folk utan även en stor del av rådsaristokratin med ärkebiskopen i spetsen var klart unionsvänliga. Det var däremot inte den unge riksföreståndaren Sten Svantesson, mer känd som Sten Sture d y, även han en durkdriven och hänsynslös politiker.

Våren 1517 kulminerade en hård konflikt i Sverige mellan riksföreståndaren och den nye unge ärkebiskopen Gustav Trolle. Kristian fann det då lämpligt att gå till aktion. En stor dansk flotteskader sändes till Stockholm för att komma till Gustav Trolles undsättning. I proklamationer riktade till Sveriges folk betonade Kristian att han sedan länge var utsedd till rikets kung, men hindrats tillträde genom usurpatorn Sten Stures rättsvidriga agerande.

Interventionen slutade med ett misslyckande, men motgången sporrade Kristian att på nytt anfalla Stockholm. Kungen förde denna gång själv befälet. Hans trupper landsteg på Södermalm och inledde en beskjutning av staden. Men de drevs undan av Sten Sture efter en blodig drabbning i terrängen kring Brännkyrka.

Kristian II:s löftesbrott

Slaget följdes av förhandlingar. Ett avtal om ett tvåårigt stillestånd träffades och skulle bekräftas vid ett personligt sammanträffande mellan kungen och Sten Sture. Som en gisslan för kungens person överlämnades sex stureanhängare, bland dem Gustav Eriksson (Vasa). 

Men Kristian uteblev från mötet och uppsade avtalet om vapenvila. De sex i gisslan fördes med våld ombord på kungens skepp och flottan återvände till Köpenhamn. Aktionen mot gisslan var ett uppenbart brott mot allt vad självklar heder och urgammal hävd hette. Men det ansågs tydligen gagna statsnyttan.

Kristian II återvände till Köpenhamn fast besluten att vinna Sverige. Stora lån togs upp, nya skatter utskrevs och Öresundstullen höjdes drastiskt. En stor utbetalning av drottningens försenade hemgift kom också till stånd. De danska kaparna skärpte sin aktivitet för att blockera handeln på Sverige och Kristian vann stöd från en rad nordtyska furstar och från den nyvalde tyske kejsaren Karl V, drottning Elisabets bror.

Sten Sture den yngre dör efter slaget vid Bogesund.

© Nationalmuseum

Sten Sture hotades av bannlysning

Ett viktigt led i förberedelserna var även att Kristian ville få anfallet att framtona som en aktion för den heliga kyrkan. Gustav Trolle hade utverkat en påvlig bannhotsbulla mot Sten Sture. Med anledning därav förmådde Kristian ärkebiskopen i Lund att bannlysa Sten Sture och hans anhängare. 

Samtidigt anklagade kungen det ledande norska riksrådet Knut Knutsson (Båt), hövitsman på Bohus, för förräderi. Trots att han frikändes av det danska riksrådet lät Kristian halshugga honom, ett justitiemord i en ännu högre klass än det som vederfors Torben Oxe.

Under hösten fullbordades den danska mobiliseringen på alla fronter. Den kommersiella avspärrningen av Sverige var i stort sett total; lübeckarna tvangs åter motvilligt att göra rättning Danmark. 

Kristian II:s anfall mot Sverige

Kring nyåret 1520 koncentrerades Kristians trupper till Halland. Huvuddelen var landsknektar från strängt taget hela Europa. Till denna hårdföra främlingslegion kom den danska adelns beridna trupper, i allt minst 6 000 man.

Huvudstyrkan bröt in i Västergötland på snabba vintervägar. Sten Sture hade samlat sin styrkor till motstånd nära Bogesund vid sjön Åsundens norra ände. Under det slag som utkämpades blev Sten Sture illa sårad och tvangs dra sig ur striden. Hans trupper skingrades och själv dog han på väg mot Stockholm. 

Redan i början av mars nådde de danska styrkorna Stockholms omgivningar. Flera rådsherrar gav upp motståndet. Men Sten Stures änka Kristina Gyllenstierna bjöd från sin starka militära position i Stockholm hårt motstånd.

I september var dock tiden mogen för en uppgörelse sedan Kristian själv infunnit sig och givit långt gående försäkringar om total amnesti för motståndarna. Dessutom gavs det svenska riksrådet garantier om stort politiskt medinflytande. 

Stockholms blodbad

Men sedan Stockholm öppnat sina portar för kungen, vidtogs en rad åtgärder som gjorde de politiska utfästelserna illusoriska. Samtidigt inbjöds hela den svenska eliten, och särskilt gamla stureanhängare, till kungens högtidliga kröning i Stockholm den 4 november. Det skulle bli en flödande kröningsfest i den politiska försoningens tecken.

Under den följande kröningsfesten visade sig Kristian från sin mest älskvärda sida. Men på den fjärde dagen, ”begyntes ett annat gästabud”, för att tala med den närvarande kaniken Olaus Petri. Det är känt som Stockholms blodbad och visade vad kungens löften om en total amnesti var värda i sanningens minut.

Närmare etthundra män miste livet på Stockholms Stortorg. Adelsmännen var rätt få och av dem sex rådsherrar, vid sidan av de båda biskopar som också miste huvudet. Minst fyrtio var borgare i staden och en nästan lika stor grupp svenner och tjänare till de avrättade adelsmännen. Den gemensamma nämnaren för nästan alla avrättade var att de varit riksföreståndarens män, de högadliga dessutom nära lierade genom släktskap.

Ville ge sken av kättarprocess

Det yttre förloppet av Kristian II:s kröning och dess makabra efterspel framtonar tämligen klart i bevarade källor. Det är tydligt att man har sökt ge sken av en kättarprocess – för kättare gällde inte ens de klaraste löften om amnesti; det var den världsliga maktens skyldighet att bestraffa dem. Men i själva verket präglas förloppet av en rad improvisationer och brott mot den kanoniska rättens anda och bokstav. 

Över huvud taget är den febrila brådska som vilar över aktionen det mest iögonenfallande. Varken biskopar, adelsmän eller borgare fick ens bikta sig före avrättningen, vilket stred mot all kristlig sedvänja.

Många frågor har hopat sig kring det blodiga efterspelet till Kristians kröning. Hade planen legat klar före kröningen? Eller var det en snabb improvisation, kläckt i bakruset efter tre dagars ihärdigt drickande?

Fler avrättningar i Finland

Det mesta talar för att Stockholms blodbad var Kristians eget verk i den förmenta statsnyttans tjänst, även om dådet kan ha haft ivriga tillskyndare i hans omgivning. Avrättningarna i Stockholm blev ingen isolerad företeelse utan fullföljdes med stor konsekvens för att undanröja andra presumtiva motståndsmän. 

Till Finland sändes budbärare med order att avrätta de ledande stormännen, vilka tidigare utmärkt sig i Sten Stures tjänst. Den eriksgata som kungen inledde vid jultiden kantades av avrättningar, där talrika stureanhängare – bönder, borgare och adelsmän – miste huvudet.

Skulle bryta Hansans dominans

Kung Kristian stod nu på höjden av sin makt. Tiden var mogen att ta itu med hanseaterna och bryta särskilt Lübecks kommersiella dominans. Köpenhamn lanserades som den nya stora stapelstaden för östersjöhandeln. Ledande europeiska handelshus som Fuggers i Augsburg hade redan inbjudits att upprätta kontor i den danska huvudstaden. 

I Kristians storslagna planer på det nordiska handelskompaniet som presenterades efter blodbadet var Stockholm tänkt att få en framträdande roll. Likvideringen av det sturetrogna svenska borgerskapet framtonar som ett led i denna plan. Istället favoriserades nu tyska borgare i Stockholm, vilka helt undgått blodbadet. Till nya borgmästare utsågs två tyskar från Schleswig-Holstein, kungens fjärde ”unionsrike”.

En närliggande åtgärd, när det stolta nordiska handelskompaniet lanserades under Kristians segerrusiga veckor efter blodbadet, blev att ställa produktionen från de svenska bergslagernas hyttor och hammare till kompaniets förfogande. Ännu mer grandiost och spekulativt var beslutet att i den stigande amerikafeberns spår utrusta en stor expedition till det gamla norska skattlandet Grönland, under ledning av den dristige amiralen Sören Norby.

Skatteuppror på flera håll

Kristians största problem på nyåret 1521 var att kassakistan börjat sina. Därför pålystes tunga extraskatter i samtliga riken, vilket väckte ett stort missnöje bland bönderna. Påbudet att de svenska bönderna även skulle avväpnas väckte en ännu större vrede. 

På de flesta håll, särskilt i Småland, Västergötland och Dalarna, var de väpnade bondeuppbåden en stor militär och politisk maktfaktor. Det gällde både för rivaliserande stormannafraktioner och för bondesamhällets egna möjligheter att värna sin hembygd och sina politiska intressen.

Men starka och självständiga bondeuppbåd hade ingen plats i Kristians furstemaktskoncept. Påbuden om avväpningen utlöste en bred upprorsrörelse i Småland långt innan Gustav Eriksson (Vasa) lyckades få dalkarlarna på benen. Smålänningarna befriade snabbt sig själva utan hjälp av ”frihetshjälten” norrifrån. Men den senare blev snart den politiska kraft som på allvar utmanade Kristians välde i Sverige.

Didrek Slagheck blev syndabock

Upproren orsakade starka motsättningar bland de kungavänliga anhängarna. Deras ledare var tre svenska biskopar, bland dem den hänsynslöse uppkomlingen Didrek Slagheck, vilken gjorts till biskop i Skara efter den i Stockholm avrättade. Redan på sensommaren 1521 lämnade de Sverige. 

I Köpenhamn möttes de av beskedet att Slagheck utnämnts till ärkebiskop i Lund med Kristians och mor Sigbrits välsignelse. Men kungen började överväga om inte mäster Didrek bättre kunde fylla en annan funktion – nämligen som syndabock för Stockholms blodbad. Avrättningen av två biskopar hade försatt Kristian i en svår situation inför påven.

En knapp månad efter det att Didrek Slagheck vigts till ärkebiskop lät kungen fängsla honom. Den 24 januari 1522 fördes han under skymfliga former till Köpenhamns Gammeltorv, där han hängdes som den simple tjuv han befunnits vara. Kroppen brändes omgående på bål – en kättares bål.

Gustav Vasa fick stöd av Lübeck

Senare under året gav Lübeck sitt stöd åt Gustav Eriksson, som valts till svensk riksföreståndare. Tillsammans kunde de nu bekämpa de danska fästena i Sverige, där ledningen helt övergått till Kristians militära befälhavare, med Sören Norby i spetsen.

I Danmark kände högadeln sin ställning alltmer hotad, särskilt sedan kungen under 1520-talets första år lagt sista handen vid ett nytt lagstiftningsarbete. Mer övergripande syftade lagstiftningen till att begränsa adelns och kyrkans rättigheter över sina bönder och underordna såväl dessa ledande korporationer som bönderna kronans absoluta överhöghet. 

Det danska borgerskapet gavs en rad nya förmåner, som samtidigt inskränkte hansestädernas. Malmös borgmästare Hans Mikkelsen hade varit arkitekten bakom den nya lagstiftningen i statsnyttans tjänst.

På nyåret 1523 började Kristians situation vackla betänkligt. Adel och även ledande kyrkliga ämbetsmän betraktade kungen med största skepsis, bönderna var föga imponerade av de nya lagarna och starkt upprörda över de ständigt växande skatterna. Kassakistan var tom; kungen kunde inte ens förse sina trupper i Sverige med förnödenheter.

Avsatt i Danmark och Sverige

I januari 1523 gjorde den jylländska högadeln uppror och lanserade Kristians farbror som ny kung. Kristians svar var föga kraftfullt och präglat av vankelmod. I april lämnade han och familjen Köpenhamn med en flotteskader och satte kurs mot Nederländerna, med förhoppningen att snart kunna återvända med förstärkningar.

Därav blev dock intet. Redan efter någon månad förklarades Kristian avsatt och farbrodern utropades till ny kung, Fredrik I.

Denne reste omgående krav på att bli hyllad även i Sverige, vilket i sin tur fick svenskarna att med aktiv uppbackning av Lübeck välja Gustav Eriksson till kung i Strängnäs den 6 juni. Valet skulle visa sig bli den allra sista spiken i den nordiska treriksunionens kista.

Kristians revanschplaner

I Nederländerna arbetade Kristian målmedvetet, men föga framgångsrikt, på sin revansch. Han värvade en stor här i norra Tyskland för att landvägen återta Danmark. Men planen bröt samman när solden tröt. Han hade mist Sigbrit Willoms som ekonomisk rådgivare och hans finansiella situation var konstant kaotisk. 

Sedan Kristian 1523 övergått till protestantismen försämrades hans aktier ytterligare i kejsarmaktens ögon. När hustrun plötsligt dog 1526 upphörde stödet från det habsburgska furstehuset. Även vårdnaden om parets tre barn togs ifrån honom.

Landsteg i Norge

Slutligen lyckades Kristian hösten 1531 med ett par tusen man landstiga i Norge. Här mötte han ett visst gensvar och hyllades vid landstigningen som Norges arvkonung. Men mot de danska hövitsmännen på slotten förmådde han inget. Vintern gick under påtaglig passivitet och stigande modlöshet.

Efter förhandlingar med den danske ståthållaren på Bohus gick Kristian frivilligt ombord på ett danskt fartyg, under förespegling att han skulle få förhandla med kung Fredrik i Danmark. Därav blev dock intet. Istället placerades han i fångenskap som skärptes när han under det följande danska inbördeskriget, Grevefejden, blev en bricka i ett större politiskt spel. Hans anhängare förlorade till slut kampen. 

Efter närmare tre decenniers fångenskap avled den siste nordiske unionskungen på Sönderborgs slott 1559.

Kristian II:s propaganda

Redan under åren vid makten hade Kristian II utvecklat en bred propaganda, där han tog den nya boktryckarkonsten i flitigt bruk. Det gjorde han ännu mer under landsflyktens år. 

Ett välkänt inslag i hans självförhärligande propaganda är Örnevisan, där Kristian i örnens gestalt framställs som småfåglarnas – småfolkets, böndernas – beskyddare mot den hänsynslöse höken – adeln. Denne hade fått ny luft under vingarna och ”river av dem både fjäder och dun” sedan örnen fördrivits. Därför hoppas de små och misshandlade på örnens återkomst!

I själva verket var de danska bönderna föga trakterade av Kristian II under hans år vid makten, detta i motsats till borgerskapet. Lanseringen av honom som ”Kristian bondekär” är i allt väsentligt ett resultat av hans egen propaganda och av historieskrivare under 1800-talet, som fascinerades av de ”moderna” inslagen i hans kungagärning.

Kallades aldrig "Kristian den gode"

Att Kristian II under sin tid som dansk kung skulle ha hyllats av bönderna som Kristian den gode är däremot en ren och skär myt. Den har med oförtjänt framgång och genomslagskraft ganska nyligen lanserats i Sverige. Det skedde i några starkt vinklade radioprogram och fick snabbt massmedial spridning. 

Mytbildningen har även fått genomslag i grundskolans läroböcker i historia, där nya faktiska forskningsrön däremot normalt brukar dyka upp först efter ett par generationer. Här tjänar nu ”Kristian den gode” som exempel på diametralt olika historiska uppfattningar, präglade av skilda nationella perspektiv. 

Ambitionen att ge exempel på detta är i sig lovvärd – det finns många utmärkta fall – men exemplet Kristian II är grovt missvisande. Däremot visar det eftertryckligt på behovet av elementär källkritik, även för läroboksförfattare!

En fascinerande härskargestalt var och förblir han likväl, Kristian II – den machiavelliske fursten. Men han var slet icke go’ ens i Danmark!

Publicerad i Populär Historia 4/1999

Kanske är du intresserad av...

Läs också