Rydboholms slott: Gustav Vasas barndomshem

Rydboholm fick sitt namn och nuvarande placering under första halvan av 1400-talet. Tidigare hade sätesgården legat omkring femhundra meter väster om Östra Ryds kyrka och cirka en kilometer norr om det nuvarande slottet, beläget vid stranden av Kyrkviken med utlopp i Stora Värtan och vidare ut i Östersjön. Det var på denna plats Gustav Vasa växte upp.

Osäkerheter kring födelsen

Om han också föddes på Rydboholm råder det viss osäkerhet kring. Godset Lindholmen i nuvarande Vallentuna kommun har också lanserats som tänkbar födelseplats. Invid Lindholmen restes 1866 en minnessten som i lokalpatriotisk anda slår fast att det var just här den blivande kungen såg dagens ljus.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Gustav Vasas barndoms- och ungdomsår tillbringades hur som helst på Rydboholm. Men några skildringar av denna period i hans liv finns inte bevarade – och har kanske aldrig funnits. Han var ju i samtiden en yngling bland många i det svenska frälset.

I ljuset av hans märkvärdiga karriär blommade i efterhand en rad legender upp kring hans ynglingaår. Mytfloran omfattade både den stora scenen – där den unge Gustav »upptäcktes« av den danske unionskungen Hans – och den lilla scenen, livet på Rydboholm.

Enligt en tradition från mitten av 1800-talet skulle Gustav Vasa ha suttit och pluggat i en kammare i det fristående torn som kom att kallas Vasatornet. Undersökningar av detta tyder dock på att det byggdes först när Gustav Vasa redan var regerande kung.

Stockholms blodbad

Gustavs far, riksrådet Erik Johansson, gick ett dramatiskt och våldsamt öde till mötes. Han var en av de uppemot hundra personer som dödades vid Stockholms blodbad, den massavrättning som iscensattes av Kristian II (»tyrann«) den 8–9 november 1520 på Stortorget. Även Erik Johanssons svärson, riksrådet Joakim Brahe föll offer för den danske (och då sedan några dagar tillbaka även svenske) kungens bödlar.

Erik Johansson hade kunnat klara sig – om han hade varit lika smart och misstänksam av sig som sonen Gustav.

En nära släkting till Erik Johansson karaktäriserade honom som »en simpel och enfaldig man«, eftersom han inte klarade av att försvara rätten till gårdar som släkten hade hamnat i tvist om. Även denna egenskap saknades hos Gustav, vilken som bekant tillgrep alla till buds stående medel för att roffa åt sig gods och gårdar över hela riket.

Kristians kröningsfest

Gustav Vasas sekreterare, historikern och genealogen Rasmus Ludvigsson, beskrev Erik Johansson som en »lustig och snacksalig herre, så att han genom sitt lustiga snack ofta drog löje över sig«. Och snacksalig i överkant var han nog den där dagen i början av november 1520, när han krävde att bli insläppt på Stockholms slott. För inte ville han väl missa kung Kristians kröningsfest?

Det berättas att Erik Johansson greps av våldsam vrede när han insåg att han var utlåst. Riksrådet skällde ut slottsvakten, övergick till handgripligheter och lyckades till slut ta sig in på slottet. Dagen efter föll hans huvud för bödelssvärdet.

I likhet med andra företrädare för det svenska frälset var Erik Johansson en man som inte tvekade att själv utöva grovt våld. Det fick stockholmaren Peder Arvidsson erfara. I juni 1489 hade han gjort intrång på Rydboholms marker.

Den råbarkade tjugoårige godsägaren tog egenhändigt inkräktaren i upptuktelse på ett så pass våldsamt sätt att denne dog.

Dråpet passerade dock inte opåtalat, utan ledde till en förlikning följande år mellan Erik Johansson och Stockholms borgerskap.

I rådhusrättens protokoll från sommaren 1490 noterade man att utgångspunkten för gärningen var att »någon fattig borgare från staden olovandes hade kommit och huggit i hans skog eller tagit sig in på hans fiskevatten«.

Rådhusrätten nöjde sig med att avkräva Erik Johansson ett löfte om att vara varsam med vanliga medborgare som hade gjort något olämpligt, och inte »vidare dem låta slå, hamra och hantera som andra oskäliga skogsdjur, eller ryssar eller dödsfiender«.

Skrev sig på godset

Dödsmisshandeln var inget som hindrade Erik Johansson att upprätthålla det högsta rättsvårdande ämbetet i Danderyds och Rydbo skeppslag. Godsherren till Rydboholm var per automatik häradshövding i detta område. I denna roll nämndes Erik 1493.

Rydboholm övergick på 1520-talet i ätten Brahes händer via Erik Johansson Vasas dotter Margareta Eriksdotter Vasa, kungens syster. Hon hade 1516 ingått äktenskap med Joakim Brahe, ett annat av offren i Stockholms blodbad.

Deras son var Per Brahe den äldre, född samma år som fadern halshöggs. Gustav Vasa hade fortfarande anknytning till Rydboholm, och skrev sig på godset 1523.

Sveriges härskande elit

Den byggnad som hade existerat på Vasarnas tid förföll troligen under 1520- och 1530-talen. Ägaren Per Brahe d ä drog därför igång en nybyggnation med början på 1540-talet. Ett påtagligt byggnadsminne från hans tid är det fristående redan nämnda Vasatornet. En pendang till detta har funnits men är sedan länge försvunnet.

Det nya slottet skulle fungera som bostad, men uttryckte också en ideologi: det ståtliga Rydboholm signalerade att Per Brahe tillhörde Sveriges härskande elit.

I sin handledning för unga adelsmän betonade han också att en »arttelig och wacker bygning höfues een Adels Personn, uppå thet sådan må blifve achtedh och hollen för thet man är«.

Vilket med modernare svenska innebär att han menade att ett tjusigt slott anstod en adelsman, eftersom det väckte omgivningens respekt, och var ett uttryck för vem adelsmannen var. Per Brahe levde som han lärde.

En av de unga adelsmän som säkerligen tog till sig detta råd var sonen Abraham. Han hade vuxit upp i faderns tegelborg, men fjärmade sig från senmedeltidens byggnadsideal när han byggde om Rydboholm åren kring sekelskiftet 1600.

I linje med den estetiskt orienterade kung Johan III:s ideal, valde Abraham Brahe bland annat att täcka tegelfasaderna med grå puts.

Sonen Nils Brahe byggde vidare. Under hans halvsekellånga tid som slottets ägare omgestaltades det till ett veritabelt barockslott, som i all sin prakt träder betraktaren till mötes på ett kopparstick från 1670-talet i Erik Dahlberghs planschverk Suecia antiqua et hodierna.

Den trendkänslige Nils Brahe tog samtidigt ett fast grepp om den gamla trädgården som han förvandlade till en strikt formad barockträdgård.

Ett minne blott

»En ståtelig trädgård« noterade Lars Salvius när han stannade till vid Rydboholm för sin beskrivning över Sverige, vars band om Uppland publicerades 1741, när slottsherren hette Erik Brahe (1722–56).

Salvius nämner byggnaderna, men ger inga detaljer om hur slottet såg ut efter den förändring i karolinsk stil som hade genomförts.

Rydboholm som en symbol för rikedom var nu ett minne blott, eftersom tidens trend där måttlighet var en dygd även påverkade högadeln. Bostaden skulle möta familjens behov av bekvämlighet mer än att uttrycka pompa och ståt.

Åren kring halvsekelskiftet 1750 var en orolig period i Sveriges politiska historia. Kungaparet Adolf Fredrik och Lovisa Ulrika arbetade hårt för att stärka monarkins makt.

Rojalistvänlig politik

Drottningen ville bredda underlaget för en rojalistvänlig politik, men lyckades inte övertyga ledande riksråd. Däremot fick hon gehör bland kungatrogna yngre officerare, bland dem Erik Brahe.

Utnämningspolitiken var en brännande fråga, och oenighet kring denna spädde på konflikten mellan riksrådet och kungen. Riksrådets uppfattning var att den som varit längst i tjänst också hade företräde till lediga ämbeten.

Detta instämde inte kungen i, som i protest lät bli att tillsätta en del vakanser. Då tog riksrådet åter fram namnstämpeln. Om kungen vägrade skriva på, ja då klämde man dit hans namnteckning med stämpeln istället. Detta gjorde Lovisa Ulrika fly förbannad.

En rojalistisk statskupp planerades försommaren 1756 i Stockholm med bistånd av Livgardet. Aktionen behövde pengar för att smörja och uppvigla arbetare, sjömän och soldater att delta. Och för detta öppnade den förmögne Erik Brahe villigt sin plånbok.

Men det var inte bara pengar Erik Brahe bidrog med. Ute på Rydboholm hade han låtit tillverka åttahundra patroner som skulle delas ut till lojala trupper. Patronerna transporterades i hemlighet, gömda på en vedskuta, över Stora Värtans vatten in till Stockholm.

De ledande personerna greps

I efterhand, när statskuppen hade avslöjats och de sammansvurna röjts, hävdade Brahe att patronerna var avsedda att användas för att skydda kungen.

Kuppförsöket kom av sig eftersom några av de inblandade hade darrat på manschetten och pratat bredvid mun. Natten till den 22 juni upptäckte riksrådet vad som var i görningen och gick till aktion.

Kort därefter greps de ledande personerna, bland dem Erik Brahe. Han hade kunnat komma undan, varnad som han blev av Axel von Fersen d ä, men med den position Brahe hade som rikets främste adelsman uppfattade han sig som untouchable.

Vädjade om lindring

Inför undersökningskommissionen nekade Erik Brahe till att ha haft kännedom om kungaparets revolutionsplaner. Kommissionen trodde honom inte, och pekade istället ut Brahe som självaste ledaren för statskuppförsöket.

Den därpå följande domen blev den hårdast tänkbara: Brahe skulle mista liv, ära och gods. Släktingarna, med svärfadern Carl Fredrik Piper i spetsen, vädjade förgäves om lindring av straffet.

Tillsammans med Brahe dömdes ytterligare sju av de inblandade till döden. Lovisa Ulrika, hjärnan bakom kuppförsöket, och Adolf Fredrik kom undan med blotta förskräckelsen.

I fängelset skrev Erik Brahe sitt testamente, där han också riktade sig till sin nioårige son Per. Denne varnades för att gå i statens tjänst, och uppmanades att försvara »frihetens och lagens bestånd, ära konungen men sök icke överhetens förtroende och kom ihåg, att din fader varit den ende av hela ätten, som med allt mänskligt förakt för favoritskap likväl till sin olycka stött sig på hovtrappornas falska halka«.

Skördade många offer

Schavotten var uppställd på Riddarholmen och den 23 juli 1756 halshöggs Erik Brahe. Platsen för avrättningen ligger omkring femhundra meter från Stortorget i Gamla stan där Brahes förfader Erik Johansson blev av med huvudet 1520.

Stockholms blodbad skördade ju många fler offer, men utan överdrift skulle man också kunna kalla halshuggningen av de åtta utpekade kuppdeltagarna för ett blodbad.

Ett halvsekel efter denna dramatiska händelse, 1807, besökte publicisten Carl Christoffer Gjörwell Rydboholm. På plats där noterade han att »nuvarande höge ägare har satt huset i fullkomligt godt stånd, både in- och utvändigt, samt anlagt en lustpark med flera lusthus och plantager däromkring«.

Engelska parken

Med lustpark avsåg han den stora engelska parken väster om slottet. Den »höge ägaren« var Erik Brahes son Magnus Fredrik.

Han avled 1826 och tiden därefter verkade det inte ha hänt så mycket på byggnadsfronten. »En stilla tillvaro och vidmakthållande av det befintliga tycks känneteckna det fortsatta 1800-talet«, skriver Karin Andersson i sin bok om Rydboholm.

Den välbesuttna ätten Brahe ägde också de storslagna slotten Skokloster och Salsta.

I vilken omfattning beboddes då Rydboholm i slutet av detta århundrade? Strax innan Magnus Brahe (1849–1930) tillträdde som ägare gjordes en brandsyn. I protokollet från 1874 anges att »huset bebos endast 2–3 månader under högsommaren«. Inom släkten fanns ett talesätt: »När man reste till Rydboholm så reste man hem.«

Magnus Brahes mor Amalia lär på ålderns höst ha vistats på Rydboholm under längre perioder. Interiören hade då inte rörts på decennier.

Renovering och förnyelse

Svärdottern Anna såg behovet av renovering och förnyelse. I en anteckning från 1910 kan man läsa om hammarslagen som förkunnade att en ny tid gjorde sitt intåg. Tidskapseln skulle nu spräckas. Hon fortsätter:

»Först kändes det som något förskräckligt, när de började knacka hål i de gamla murarna, och man undrade vad ›de gamle‹ skulle ha sagt, men så kom någon att säga det Gustav Vasa säkert länge undrat, varför man var så efter sin tid i hans gamla hem, han som alltid älskat framåtskridandet. Och det ordet tog udden av oron över att rubba något i det gamla huset med dess orörda gråstensmurar.«

Magnus Brahe avled i slutet av maj 1930. Man kan gott säga att hädanfärden för greven – den siste medlemmen av den lysande Brahe-ätten – var kantad av dramatiska inslag.

Jordfästningen den 4 juni följdes av Svenska Dagbladets utsände, som berättade hur kistan fördes från Stockholm ut till Östra Ryds kyrka, granne med Rydboholm. När bilkortegen nådde gränsen till godsets domäner började kyrkklockorna ringa.

»Över allt på gårdarna där man hade en flaggstång vajade den svenska flaggan på halv stång. I kyrkans kor hade redan en katafalk uppställts, och här placerades nu kistan under de medeltida kryssvalven, vilka ännu bära sin 1400-talsdekor med Sturarnas och Vasarnas vapensköldar«, skrev reportern.

Jordfästningsceremonin

På slaget 16 började klockan i tornet ringa, och några minuter senare intog kung Gustaf V tillsammans med hela den manliga delen av kungafamiljen sina platser i kyrkbänkarna.

Jordfästningsceremonin leddes av ärkebiskop Nathan Söderblom, och när denna var klar steg riksheraldikern Adam Lewenhaupt fram till kistan och talade till den avlidne.

Lewenhaupt grep så tag i vapenskölden, höll upp den i luften och fortsatte sitt tal. »De svarta vingarna som du alltid buro så högt sänkas nu för alltid och det är den främsta skölden på Riddarhuset utan fläck på den gyllene grunden, som nu krossas.«

Med lätta slag bröt Lewenhaupt sedan sönder vapenskölden. Traditionen att krossa denna när en adelsätt dör ut leder tillbaks till stormaktstiden, och var den dramatiska kulmen på begravningsceremonin.

Kistan bars sedan ner till ätten Brahes gravvalv som Nathan Söderblom låste för alltid. Enligt den avlidnes önskan skulle nyckeln sänkas i vattnet utanför slottet.

Nyckeln kastades i vattnet

Tillsammans med Magnus Brahes systerson Fredrik von Essen äntrade Nathan Söderblom och godsförvaltaren Knut Pettersson en roddbåt och tog sig med den sistnämnde vid årorna ut på Kyrkviken. Från stranden kunde begravningsgästerna bevittna hur Söderblom lät nyckeln försvinna i vågorna.

Reportern från Svenska Dagbladet summerade dagen. »Den siste bäraren av namnet Brahe var vigd till sista vilan, hans vapensköld hade krossats, hans gravplats där han vilar i mitten av fränder, var tillsluten med lås för alltid och nyckeln kastad i havet.

Thorsten Sandberg är frilansjournalist med svensk historia som specialitet.

Publicerad i Populär Historia 11/2020

I privat ägo genom alla år:

Innan Vasaätten kom i besittning av Rydboholm genom Johan Kristiernssons äktenskap med Birgitta Gustavsdotter Sture, hade godset ägts av bland andra Finstaätten, heliga Birgittas släkt. Här är ägarlängden från och med Vasarna:

Cirka 1460–72 Birgitta Gustavsdotter Sture, g m Johan Kristiernsson Vasa.

1478–1520 Sonen Erik Johansson Vasa.

1520–30 Sonen Gustav Eriksson Vasa.

1530–36 Dennes syster Margareta Eriksdotter Vasa, g m Joakim Brahe.

1536–90 Sonen Per Brahe d ä.

1590–1630 Sonen Abraham Brahe.

1630–50 Änkan Elsa Gyllenstierna.

1650–99 Sonsonen Nils Brahe.

1699–1728 Sonen Abraham Brahe d y.

1728–56 Sonsonen Erik Brahe.

1756–1826 Sonen Magnus Fredrik Brahe.

1826–76 Sonen Nils Fredrik Brahe (d 1850) – g m Amalia Piper – och hans systrar.

1876–1930 Magnus Brahe (Nils Fredrik Brahes och Amalia Pipers son).

1930–47 Magnus Brahes systerson Fritz Wilhelm von Essen.

1947–70 Sonen Eric von Essen.

1970– Hans barn Magnus von Essen och Elisabeth von Essen, samt hennes make Gustaf Douglas och deras barn Carl Douglas och Eric Douglas.

Källa: Rydboholm (2002) av Karin Andersson.