Kättare brändes på bål

På hösten 1303 anlände ärkebiskop Nils Allesson till Gottröra i Uppland för att fullgöra sin ämbetsplikt och hålla visitation. Det visade sig snart att socknens andliga bekymmer inte var av rutinkaraktär. Prästen Andreas informerade sin överordnade om att en av bönderna i trakten hade gjort sig skyldig till kätteri.

Gjorde sig skyldig till kätteri

Det rörde sig om Botulf Botulfsson från Östby, som efter nattvarden hade kungjort för de församlade att brödet och vinet omöjligen kunde vara Jesu kropp och blod.

Bonden i Gottröra förnekade alltså dogmen om transsubstantiation. Om detta varit efter den lutherska reformationen hade det inte lett till några problem. Tvärtom. Botulf hade varit en god protestant. Men på medeltiden var Sverige katolskt. Både påve och kyrkomöte hade på 1200-talet en gång för alla slagit fast att bröd och vin inte bara symboliserade Jesu kropp och blod utan verkligen förvandlades till detta i samband med nattvardsritualerna. Alltså satte sig Botulf upp mot Guds och kyrkans sanning.

Han gjorde sig skyldig till kätteri.

Fick syndaförlåtelse

Botulf kallades sålunda till förhör. Under diskussionerna i kyrkan erkände han att Andreas hade rätt. Han hade sagt precis det prästen gjorde gällande. Och visst, påpekade Botulf, han insåg att han hade haft fel. När Botulf nu tänkte närmare på saken, medgav han, förstod han att brödet och vinet verkligen förvandlades till Jesu kropp och blod. Ärkebiskopen förlät honom, men bara på villkor att han gjorde offentlig bot för sin försyndelse. Efter sju år skulle han återinlemmas i den kyrkliga gemenskapen och än en gång få motta nattvardens sakrament.

Exakt vari botgöringen bestod är inte känt. Kanske blev Botulf tvungen att iaktta vissa faste-regler, kanske sitta i stocken eller på annat sätt visa att han sagt opassande ting.

Botulf gjorde som han blivit tillsagd, och på våren 1310 fick han syndaförlåtelse av den nye ärkebiskopen, Nils Kettilsson.

Botulf Botulfsson erkänner

Men sedan gick allt snett. Den 19 april 1310, skulle han få nattvarden hemma i Gottröra och tillfrågades av Andreas: »Nå, Botulf, nu tror du väl ändå att brödet är Kristi kropp?« Enligt uppgift svarade bonden då kyrkoherden med följande kätterska ord:

»Nej. Om brödet verkligen vore Jesu kropp skulle du ha ätit upp det ensam för länge sedan. Jag vill inte äta Kristi kropp. Jag vill gärna visa Gud lydnad, men jag kan bara göra det på ett sätt som är möjligt för mig. Om någon skulle äta en annan människas kropp, skulle inte den människan hämnas, om hon kunde? Hur mycket skulle då inte Gud hämnas, han som har makt till det?«

Botulf kallades till Uppsala för att förklara sig, men han vägrade fara till ärkebiskopen. Den 11 november, när han upptäcktes i en folksamling vid Närtuna kyrka under en visitation, greps han och erkände att han sagt som Andreas påstod.

I och med det blev Botulf skyldig till en betydligt allvarligare försyndelse än 1303. Kätteri var en sak – att göra sig skyldig till sådant kunde till nöds försvaras med att personen ifråga varit okunnig, blivit lurad eller råkat ut för ett missförstånd. En kättare som insåg sina dumheter och lovade att göra bot och bättring kunde förlåtas.

Såg allvarligt på återfallen kättare

Med återfall i kätteri förhöll det sig annorlunda. Den återfallne kättaren visste, tack vare den föregående processen, hur det låg till. När han eller hon likväl återtog sin gamla uppfattning och framhärdade i sina Gudi obehagliga åsikter kunde påföljden bli mycket kännbar. Kättarens egendomar konfiskerades och vederbörande överlämnades till de världsliga myndigheterna för bestraffning, i regel dödsstraff.

Botulfs andra kätteriprocess ägde rum i Skepptuna kyrka under ledning av ärkebiskopen. Tretton grannar och bekanta vittnade och två lärda personer, prior Israel Erlandsson från Sigtuna dominikankonvent och kaniken Johannes från Uppsala domkyrka, förhörde Botulf.

Uppgifterna var samstämmiga: vittnena från Gottröra hade flera gånger hört Botulf förneka transsubstantiationsläran. Botulf var uppenbarligen skyldig. Han fördes till Uppsala och förhördes en gång till, med följd att ärkebiskopen kom till slutsatsen att Botulf verkligen var en återfallen kättare.

Domen föll den 8 april 1311.

Skulle brännas på bål

Resten av historien är okänd. Om kyrkan följde juridisk praxis från den europeiska kontinenten borde Botulf ha överlämnats till de världsliga myndigheterna för avrättning. I så fall skulle de senare ha bekräftat domen i en domstol och sedan låtit bränna Botulf på bål. Detta är också, troligen, vad som hände. Men vi vet inte. Dokument om Botulfs slutliga öde saknas.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Botulfs brott var alltså kätteri, avvikelse från den auktoriserade kristna läran. I dagens sekulariserade Sverige finns ingen motsvarande brottskategori. Medeltidens kättare utgjorde en brokig skara människor som endast hade det gemensamt att de av kyrkans företrädare fördömdes för tankar och gärningar som ansågs andligt skadliga.

Enligt en hypotes härstammar kätteribegreppet från grekiskans katharos (»ren«) och kan i så fall länkas till en av de viktigaste kättargrupperna på kontinenten, katharerna. Enligt en annan hypotes kommer ordet från medellågtyskans quetsen (»skända«) och var i så fall en term som uppkom bland kyrkomän.

Olika vägar till anklagelse

Vägarna till kätterianklagelser var många. Ofta tänker vi bara på en typ av försyndelse, doktrinära avvikelser av den art som Botulf gjorde sig skyldig till, men man kunde också dömas för kätteri för helt andra typer av åsikter. Således förkunnade flera svenska kyrkomöten att det var kätteri att hävda att det inte var en dödssynd att ägna sig åt enkelt hor, det vill säga när en gift person hade samlag med en ogift.

Den furste som motsatte sig kyrkliga auktoriteter, till exempel förkastade påvens krav på överhöghet eller sökte avsätta en biskop, riskerade också att få kättarstämpel, liksom folk som blev påkomna med sodomi (homosexuella gärningar) eller trolldom och häxeri.

Botulf från Gottröra var inte ensam om att utpekas som kättare i medeltidens Sverige. År 1442 framträdde en vanlig bonde – en »enkel danneman« – vid namn Hemming i Vadstena. Hemming förkunnade att han var ett språkrör för Jungfru Maria, men prästerna i klostret värjde sig mot hans budskap och förklarade att det gick på tvärs mot kyrkans lära, liksom mot birgittinernas regel.

Biskop Nils König i Linköping dömde Hemming skyldig till kätteri. Efter en tid av hunger och elände, kedjad i en fängelsehåla, ångrade han sitt tilltag och förklarade att han insåg sitt fel. Som straff tvingades Hemming göra offentlig botgöring vid processioner i Vadstena och Linköping.

Av allt att döma återföll han inte i kätteri och undslapp därmed kättarbålet.

Bristande källor

Ett stort problem när vi studerar nordiskt kätteri är att vi i regel bara har fragment av historien till vårt förfogande. Endast delar av det relevanta källmaterialet har bevarats. Bristen på källor om Botulfs död är redan nämnd. Ett annat exempel är fallet Heyno, en kyrkoherde i Visby, som år 1393 anklagades för andlig brottslighet av stadens dominikaner.

Enligt anklagelsen skulle Heyno ha påstått att dominikaner och franciskaner var dåliga kristna, folkförförare som inte borde få höra bikt. Han hade också hävdat att den som hörde en mässa av en präst som levde i dödssynd själv begick en sådan, och att en sådan präst inte fick lov att förlåta folk som biktade sig.

I synnerhet den första anklagelsen var graverande, eftersom dominikaner och franciskaner gällde för att utgöra kyrkans andliga elit. Många av dessa »tiggarbröder« var välutbildade, och i egenskap av inkvisitorer och domare spelade de huvudroller i kätteriprocesserna. Från och med 1252 hade de till och med påvligt tillstånd att använda tortyr.

Den andliga tribunalen på Gotland förklarade Heyno skyldig. Man fann inget fel i tiggarbrödernas vandel, och enligt kyrkans dogmer behövde församlingen aldrig oroa sig för syndiga präster. Kyrkobesökare riskerade inget för egen del när de hörde mässan eller biktade sig. Alltså suspenderades Heyno från tjänsten som kyrkoherde.

Eftersom folket på ön saknade rätt att fälla slutlig dom hänsköts ärendet till biskopen i Linköping och hans domkapitel. Där tar historien slut: vi vet inte hur biskopen agerade.

Svenska kyrkans mörkertal

Jämfört med situationen på den europeiska kontinenten tycks den medeltida svenska kyrkan ha haft ovanligt få bekymmer med kättare. Ingen större kättarrörelse – likt valdenser, katharer, husiter och lollarder – bredde ut sig i Sverige. De få folkliga kättare som dyker upp i källmaterialet förefaller ha varit särlingar, individer som avvek från normen och som saknade anhängare.

Vi måste dock räkna med ett omfattande mörkertal. Förmodligen fanns det gott om svenskar som, av ren okunskap om andliga dogmer, avslöjades som kättare under biskopsvisitationerna, men i flertalet fall talades de säkert till rätta och förläts på platsen.

Det var inte ovanligt att medlemmar av samhällets högsta överskikt anklagades för kätteri. Faktum är att bannlysningar mot kungar är att betrakta som standardföreteelser i medeltida historia, eftersom furstemaktens företrädare ofta hamnade på kollisionskurs med kyrkans ledning.

Magnus Erikssons skuld

Ett typiskt exempel är Magnus Eriksson, som var kung av Sverige, Norge och Skåne på 1300-talet. Magnus huvudproblem var att hans regeringstid sammanföll med digerdödens härjningar, vilket urholkade hans ekonomi och försvårade för honom att föra ett korståg mot Ryssland till seger. Magnus bannlystes när han inte kunde betala tillbaka ett lån till kyrkan, och kungens största kritiker, den sedermera kanoniserade Birgitta Birgersdotter, anklagade honom för kätteri.

Den mest berömda kättardomen i svensk historia ägde rum i medeltidens slutskede, bara några år före reformationen. Bakgrunden var ett för epoken typiskt gräl mellan företrädare för världslig respektive kyrklig makt. Genom innehavet av den starka borgen Almarestäket kunde Uppsalas ärkebiskopar kontrollera två av Sveriges viktigaste kommunikationsleder, segelleden från Upplands inland till Mälaren och landvägen norr om Mälaren till Stockholm.

Konflikten om Almarestäket

Därför strävade senmedeltidens riksföreståndare och kungar efter att dra in Almarestäket till kronan och därmed reducera den självsvåldige ärkebiskopens maktställning. Detta ledde till en djup kris på 1510-talet, när riksföreståndaren Sten Sture den yngre och ärkebiskop Gustav Trolle drogs in i en utdragen konflikt. Sten Sture var beredd till nästan vad som helst för att säkra Almarestäket, och Gustav Trolle var lika fast besluten att behålla borgen.

Påve Leo X stödde ärkebiskopen, gav honom rätt att hålla en livvakt på 400 man och lät honom till och med få officiell förlåtelse i förväg för den blodsutgjutelse som knektarna kunde göra sig skyldiga till. Sten Stures argument gick ut på att ärkebiskopen hade rätt till borg-en i sig, men inte till det län som lydde under befästningen, ungefär motsvarande Bro härad. Alltså måste ärkebiskopen, som länsherre, svära trohetsed till riksföreståndarregimen. Gustav Trolle vägrade.

På hösten 1516 utbröt inbördeskrig och Almarestäket försattes i belägring. Sten Sture anklagade ärkebiskopen för att vara i maskopi med den närmaste utländske fienden, unionskungen Kristian II i Danmark, och därmed vara en landsförrädare. När Kristian under sommaren 1517 utnyttjade den svenska krisen till en sjöväga invasion fick Sten Sture vatten på sin kvarn, i synnerhet som den danska flottan leddes av Gustav Trolles farbror Joakim.

Invasionen slogs tillbaka.

Resulterade i Stockholms blodbad

På senhösten möttes ett stort riksmöte i Stockholm, där Gustav Trolle avsattes från ärkebiskopsstolen och beslut fattades om att Almarestäket skulle förstöras och brytas ned »platt i grunden«. Mötesdeltagarna lovade att bistå varandra om de skulle drabbas av efterräkningar, detta eftersom de visste att ärkebiskopen stod utanför deras maktsfär – han lydde ju under katolska kyrkan och påven. Att avsätta Gustav Trolle var likvärdigt med att utmana kanonisk rätt och riskera bannlysning.

Konsekvenserna blev blodigast möjliga. Efter att borgen fallit och Gustav Trolle avsatts invaderade Kristian II Sverige, vars regim vederbörligen hade bannlysts av ärkebiskopen i Lund. År 1520 erövrade unionskungen landet. Sten Sture hade visserligen dött av krigsskador, men övriga ledande svenskar dömdes som »uppenbara kättare« den 8 november och avrättades i den massaker som gått till historien som Stockholms blodbad.

Publicerad i Populär Historia 2/2020