Lund 1103

För nio sekler sedan, enligt traditionen i Herrens år 1103, for den danske kungen Erik Ejegod på pilgrimsfärd till Heliga landet. Han tog enligt en av flera traditioner vägen över Rom, där påven – på gästens begäran – till slut gick med på att låta Danmark få ett eget ärkebiskopsdöme. Ärkesätet kom att ligga i Lund. Detta var en stor händelse. Under det gångna halvseklet hade en bitter kamp förts om den kyrkliga överhögheten över Nordens länder.

Till följd av de nära banden mellan Danmark och England under 1000-talets första hälft hade flera anglosaxiska myntmästare, hantverkare och missionärer sökt sig över Nordsjön. I valet av biskopar förordade de danska kungarna gärna engelsmän, något som gjorde de tyska prelaterna i ärkebiskopsdömet Hamburg-Bremen mäkta förgrymmade. Kampen är ännu avläsbar i bevarade skrifter. Att Adam av Bremen på 1070-talet beskriver biskop Henrik i Lund som en vedervärdig människa, storligen hemfallen åt dryckenskap och frosseri, är inte underligt. Det var så man bedrev kyrkopolitisk propaganda på 1000-talet.

Målet för den danske kungen var att göra sin kyrka helt oavhängig kyrkan i Tyskland. Senast år 1103 stod han som segrare. Kanske skedde avgörandet i själva verket några år tidigare, exempelvis år 1098, då Erik också skall ha sammanträffat med påven. Från och med nu utgjorde Norden en egen kyrklig enhet utanför Bremens inflytande. Säkerligen svor de tyska ärkebiskoparna ljudligt över påvens beslut, men förgäves. I Lund lär man ha jublat.

Kung Eriks död

Dessvärre fick inte kung Erik själv vara med om den högtidliga ceremonin – han avled senare under 1103 i samband med ett uppehåll på Cypern – men dödsfallet hade ingen betydelse för ärendet. Ett påvligt sändebud vid namn Albericus beklädde år 1104 biskop Ascer, även känd som Asser och biskop sedan 1089, med palliet och gjorde honom därmed till Nordens kyrkofurste. Ett pallium var ett ärkebiskopligt utmärkelsetecken av vitt ylletyg, format som en oval ring som lades över biskopens axlar, från vilken ett brett band hängde ned på bröstkorg och rygg i kroppens mittlinje. Palliet följde bäraren i graven, varför ett nytt pallium måste hämtas i kurian för varje ny ärkebiskopsvigning.

Ärkebiskopsdömet Lund omfattade till en början hela Danmark, Norge, Sverige, Island, Rügen (som ännu inte kristnats) samt i praktiken även de öar i Nordatlanten som var knutna till den norska monarkin. Det är ingen överdrift att påstå att Lund i och med detta blev ett formidabelt maktcentrum.

Ärkebiskoparna var rika på jord och hade nära band till kungen. Under 1100-talet och början av 1200-talet gick regent och ärkebiskop hand i hand i skapandet av en stark dansk monarki. Ärkebiskopar som Ascer, Eskil, Absalon och Andreas Sunesen var lika mycket statsmän som de var kyrkomän.

Men hur såg deras stad ut? Hur var det att leva i Lund år 1103? Staden var relativt ung – den hade existerat i egenskap av förtätad landsbygd sedan slutet av 900-talet – och inte hunnit utveckla några imponerande anor. Den kunde näppeligen tävla med de andra andliga metropolerna i dåtidens Västeuropa, såsom Mainz och Köln.

Spridd bebyggelse

Topografiskt sett företedde 1103 års Lund vissa likheter med nutidens Lund. Då som nu dominerades södra delen av stadskärnan av Stora Södergatan, vilken mynnade, och mynnar, ut i Stortorget. Norr därom pågick arbetet på den domkyrka som ännu i våra dagar ger Lunds centrum sin prägel. Men där slutar likheterna. Den blivande Stora Södergatan kantades av gårdar. Bakom dessa löpte ytterligare några gator med spridd bebyggelse, men efter någon minuts vandring i östlig eller västlig riktning befann man sig åter på landsbygden. Det område som senare skulle utvecklas till det nutida Lunds mest färgstarka torg, Mårtenstorget, låg i utkanten av staden. Norr om domkyrkobygget fanns ingen motsvarighet till den långa gatan i söder; här passerade en vandrare omgående stadsbebyggelsens nordliga gräns.

Det mest frapperande med det medeltida Lund är emellertid inte stadens litenhet – småskalighet var regel i alla nordiska medeltida städer – utan det stora antalet kyrkliga institutioner. Sammanlagt fanns det under medeltiden en domkyrka, nitton sockenkyrkor, sex kloster och två kyrkliga sjukvårdsinrättningar i den lilla staden. Lägg därtill en mängd altarstiftelser med uppgift att bekosta själamässor. En stor del av husen i det medeltida Lund beboddes under senmedeltiden av präster, kaniker och andra andliga. Men detta var slutresultatet; år 1103 var Lund ännu en ung stad mitt i sitt mest expansiva skede. ”Kyrkostaden” existerade, men den var långt ifrån färdigbyggd.

Oavsett om kyrkorna var helt resta eller inte är det likväl sannolikt att en besökare i Lund för 900 år sedan måste ha förundrat sig över de många heliga rummen. En eller två fanns redan i slutet av 900-talet och i början av 1000-talet. Vid mitten av 1000-talet tillkom ytterligare tio kyrkor. De övriga byggdes samtliga före 1100-talets mitt.

Lundakyrkor

Åtskilliga sockenkyrkor konstruerades ursprungligen i trä men blev inom kort ombyggda i sten. De lär ha sett ut ungefär som de romanska stenkyrkor som fortfarande återfinns i mängder på den skånska slätten. Att länka alla dessa lundakyrkor till territoriellt avgränsade sockenområden – församlingar – är omöjligt. Det förefaller snarare som om socknarna var uppbyggda kring vissa gatuavsnitt. Dessutom var byarna kring Lund – däribland Östra Torn, Råby, Värpinge och Källby – knutna till specifika sockenkyrkor.

Vem eller vilka som tog initiativ till den omfattande kyrkobyggnationen i Lund är okänt. Möjligen har det ursprungligen rört sig om så kallade privatkyrkor resta av stormän knutna till kungamakten och främst avsedda för deras egna hushåll. Det dröjde till 1200-talet innan socknar i territoriell bemärkelse utvecklades kring byggnaderna.

Kyrkorna bidrog kraftigt till att stärka bilden av Lund som en andlig knutpunkt. Det var svårt att hitta motsvarigheter till den lundensiska kyrktätheten i övriga Norden. Det medeltida Sveriges kyrkliga centra – platser som Uppsala, Skara och Linköping – kom aldrig i närheten av Lund.

Ingen av stadens sockenkyrkor kunde emellertid tävla med domkyrkan om andlig betydelse. I och med att Lund blev ärkesäte med överhöghet över hela Norden aktualiserades behovet av en ståndsmässig katedral. Det måste verkligen synas att domkyrkan var något utöver det vanliga! Givetvis utgick byggherrarna från de närmaste och mäktigaste modeller man kunde finna: de som hade utvecklats i de tyska kejsarnas väldiga imperium. Här hade ju de kyrkofurstar residerat, vilka under hela 1000-talet hade sökt dominera Nordens andliga liv. Här fanns de kungar och kejsare som i de danska stormännens ögon rimligen måste ha framstått som världens mäktigaste män. Varifrån skulle man väl hämta en god arkitekturförebild, om inte från Tyskland?

Stenreliefer och skulpturer

Framför allt tycks den danske kungen och den danske ärkebiskopen ha varit intresserade av att locka till sig kunnigt folk från arbetsplatsen vid de saliska kejsarnas gravkyrka i Speyer samt från ärkesätet Mainz. Här fanns några av dåtidens främsta byggmästare, folk som var skickliga såväl på arkitekturens fält som när det gällde att hugga vackra stenreliefer och skulpturer.

Att de arbetade i Tyskland innebar inte att de också var tyskar av födseln. Troligen hade de flesta sett dagens ljus i Italien; en av dem är känd till namnet – Donatus. Tysk-romerska riket omfattade förutom Tyskland även kungarikena Lotharingia, Burgund, Böhmen och Italien, varför det inte är förvånande att finna kringresande hantverkare från det rika och konstnärligt högutvecklade Lombardiet här och var i Nord- och Centraleuropa. Det finns stora likheter mellan utsmyckningen av Lunds domkyrka och utsmyckningen av dåtida kyrkor i Norditalien. Naturligtvis togs hantverkarnas tjänster i bruk på fler ställen än i Lund, när man väl lyckats locka upp dem till Danmark. Mariakyrkan i Vä, utanför nuvarande Kristianstad, byggdes vid samma tid som Lunds domkyrka av sannolikt samma stenhuggare.

Domkyrkans krypta, den första del av kyrkan som färdigställdes, invigdes år 1123 genom reliknedläggning i altaret av ärkebiskop Ascer. Högaltaret i katedralen invigdes år 1145 av ärkebiskop Eskil och tillägnades Jungfru Maria och Sankt Laurentius (Sankt Lars). Än i dag finns det gott om praktfulla minnen från tidigt 1100-tal i Lunds domkyrkas östra delar och på dess portaler. Korintiska kapitäl, gripar, lejon, drakar, serafer, keruber med flera märkliga varelser framställda i allegoriska poser, svårtydda för en nutidsmänniska men självklara för de lärda biskopar och präster som såg kyrkan bli till. Som exempel kan nämnas att byggmästarna i kryptans kor lät ställa upp sex kolonner med spiralvridna, korgflätningsimiterande och sicksackmönstrade skaft, något som troligen skall tolkas som en vision av hur kolonnerna sett ut i Salomos tempel.

En kunglig stad

Lund dominerades alltså av kyrkor. Men det var också en kunglig stad, en maktens stad. En kungsgård hade uppförts i slutet av 1000-talet väster om domkyrkan, ungefär där Klostergatan ligger i dag. År 1103 lydde den ännu under kungamakten och fungerade därmed som ett av Danmarks viktigaste världsliga centra. Lund var förvisso ingen huvudstad i modern bemärkelse – sådana fanns inte i det medeltida Norden – men väl en av de orter där kungen tidvis plägade uppehålla sig.

En kung och en ärkebiskop med ambitioner behövde emellertid mer än en nog så pampig gård och en nog så utsmyckad domkyrka. De behövde även en offentlig plats att synas på. Och en sådan fanns, bara ett par stenkast från gård och katedral: Stortorget.

Då som nu utgör Stortorget Lunds geografiska mittpunkt.

I början av 1100-talet var det dock mycket viktigare för stadslivet än det är i dag. Det var en plats att beundra, en plats där makten visade upp sig. Det var betydligt mer än blott en enkel handelsplats med marknad. Torget var med dåtidens mått mätt ovanligt stort och mödosamt konstruerat. Eftersom det led av dräneringsproblem hade man gått grundligt till väga. Underst låg en bädd av pinnar och ris. Ovanpå detta placerades stora stenar, ditforslade med vagn, i egenskap av utfyllande bärlager. Jord lades som utjämnande skikt på och mellan stenarna. På allt detta lades slutligen en broläggning av trä på vilken människorna gick. Hela torget, från domkyrkoområdet i norr till Västra Mårtensgatan i söder, allt som allt omkring sextusen kvadratmeter, var täckt av denna broläggning.

Vilka människor som gjort det imponerande grovarbetet är okänt. En logisk gissning är emellertid att det rörde sig om samma arbetare som också var knutna till byggandet av domkyrkan. Dendrokronologiska dateringar, det vill säga undersökningar av trädens årsringar, tyder på att den första träbroläggningen tillkom just vid tiden för stadens upphöjande till ärkebiskopssäte. Invigdes månne det nya torget av ärkebiskop Ascer själv år 1104? Det är inte osannolikt. Vi vet att träbeläggningen renoverades i mitten av 1100-talet, möjligen i samband med att Eskil blev ärkebiskop år 1137.

Kung Niels regeringstid

1100-talets Stortorg hade förmodligen en mängd offentliga funktioner. Här kunde kungens och ärkebiskopens präster och soldater visa upp sig i all sin prakt. Vi kan föreställa oss processioner, rättskipning och såväl världsliga som andliga fester. Torgets centrala betydelse för livet i Lund framgår av att området var helgat av så kallad torgfrid. I latinska inskrifter på mynt slagna i Lund under kung Niels regeringstid (1104–34) läser vi PAX POR, en förkortning för pax portu, handelsplatsens fred.

Senast på 1130-talet hade Lunds gårdar, torg och kyrkor omgivits av en vall mot omvärlden, något som skvallrar inte bara om ortens rikedom och betydelse utan även om en stark medvetenhet om stad kontra landsbygd. Men märk väl att den verkliga urbaniseringen i det medeltida Norden ännu knappt hade börjat! Även om Lund i början av 1100-talet var att betrakta som en betydande stad – med danska mått mätt en veritabel metropol – dröjde det till 1200-talet och 1300-talet innan borgare, borgmästare, rådmän, byfogdar och åldermän omnämns i källorna. Utvecklingen vittnar dels om en ekonomisk expansion som gav underlag för en borgarbefolkning, dels om ett starkt inflytande från den tyska kulturvärlden vid Östersjöns kuster.

Lund i Herrens år 1103 hade alltså föga gemensamt med den högmedeltida standardstad som vi instinktivt ser för vår inre blick när vi gör oss en bild av medeltiden. Inga stadsmurar, inga trappstegsgavlade borgarhus. 1103 års Lund var först och främst ett centrum för kung och kyrka.

Permanenta bodar

Handel och hantverk var av mindre betydelse än den världsliga och den andliga makten och dess symboler. Att maktens män också drog till sig köpmän och hantverkare säger sig självt, men denna ekonomiska följdverkan hör huvudsakligen 1100-talet och inte 1000-talet till. På den förste ärkebiskopens tid var Stortorget ett öppet torg, ett danskt forum, och inte en tummelplats för krämare. Först några decennier senare började man uppföra permanenta bodar på torget, små hus i vilka handelsmän och hantverkare inhystes.

En ungefärlig beräkning har gett vid handen att Lund på 1200- och 1300-talen hade en befolkning på mellan 2 800 och 3 200 personer. Så många levde säkert inte i Lund år 1103. Faktum är att om vi kunde resa tillbaka i tiden till dagen för ärkesätets utropande skulle vi knappast ha ansett att vi överhuvudtaget befann oss i en stad.

Esaias Tegnér definierade långt senare Lund som ”akademisk bondby”, och han hade onekligen en poäng. År 1103 var Lund förvisso inte akademiskt – men väl en bondby. En ganska stor bondby med kraftig överrepresentation av kyrkor.

Publicerad i Populär Historia 3/2003