En kamp för överlevnad

Påven Gregorius IX, mannen som några år tidigare hade instiftat inkvisitionen, avsände den 11 maj i Herrens år 1237 en skrift från sitt residens i Viterbo

21 oktober 2004 av Dick Harrison

Påven Gregorius IX, mannen som några år tidigare hade instiftat inkvisitionen, avsände den 11 maj i Herrens år 1237 en skrift från sitt residens i Viterbo. Adressaten var ärkebiskop Sigurd i Nidaros, innehavare av Norges högsta kyrkliga ämbete. Brevet innehöll ett kortfattat svar på en fråga som Sigurd i en tidigare skrivelse hade ställt till Gregorius. Norrmannen hade försynt undrat om det möjligen var tillåtet att byta ut vinet i nattvarden mot ”öl eller något annat istället för vin” (latin: cerevisia vel potus alius loco vini). Hans skäl var enkelt: det fanns knappast något vin i Norge. Öl hade man däremot i mängder.

Påven svarade emellertid nej, bestämt nej. Nattvardens mysterium krävde vin, ”tillverkat av druvor”, tillade Gregorius, antagligen för att förekomma ytterligare norska försök till undanflykter.

Än värre nyheter från Norden var emellertid att vänta. Den 8 juli 1241 såg sig Gregorius tvungen att strängeligen påpeka för ärkebiskop Sigurd att man inte heller fick bruka öl i dopets sakrament. Sigurd hade nämligen låtit påven förstå att det inte bara var ont om vin i Norge; det var även ont om vatten… Alltså döpte man barn i öl. Bruket måste genast upphöra eftersom, skrev Gregorius, ceremonin under dylika omständigheter inte kunde räknas som giltigt dop. Barn skulle återfödas i kristendomen av vatten och av den Helige Ande. Inte av öl.

Denna märkliga brevväxling om öl, vatten och vin ger vid en första läsning ett absurt intryck. Menar personerna verkligen allvar? Trodde Sigurd att påven skulle gå på en så uppenbar lögn som att det var ont om vatten i Norge?

Men Gregorius och Sigurd skulle inte ha spillt bläck på onödiga ting. Ärkebiskopen i Nidaros hade uppenbarligen fått samvetsproblem inför det faktum att många norska barn hade döpts i öl. Var dessa barn verkligen inlemmade i kristenheten? Eller stod de utanför Guds heligas krets och riskerade att gå miste om saligheten på grund av prästernas okunskap?

Påven måste konsulteras, och det fort. Om det norska vardagslivet kolliderade med kyrkans lära måste någon av parterna ge vika. Eftersom Sigurd i likhet med alla nordbor säkert själv var en inbiten öldrickare insåg han svårigheterna med att få det norska folket att lyda order från sin vindrickande chef vid Tibern.

Den här typen av brevväxlingar öppnar dörren till den nordiska medeltiden på vid gavel. Av otaliga romaner, filmer och serietidningar har vi ju lärt oss att vinet flödade rikligt, att kungar, stormän och biskopar stjälpte i sig den varmt mörkröda drycken till vardags.

Men i själva verket drack nästan ingen nordbo vin. Klimatet omöjliggjorde lokal produktion. Att importera drycken var alldeles för dyrt för befolkningsmajoriteten, och när vinet väl kom fram var det si och så med kvaliteten. Följaktligen var vin en exotisk vara som endast dracks i större mängder vid mycket speciella tillfällen, såsom kungliga bröllop och kröningar.

Påven Gregorius IX levde i vindrickarnas Europa, ärkebiskop Sigurd i öldrickarnas. När de brevväxlade letade sig vardagen in i deras teologi, och då slog det gnistor om fjäderpennor och bläckhorn. Dåtidens vardag blir plötsligt levande inför våra ögon.

Den nordiska medeltiden var en värld av öldrickare, brödtuggare och fiskätare. Brödet var tillverkat på gården, oftast av korn, senare alltmer av råg, medan fisken antingen hade införskaffats med egna ansträngningar eller inhandlats på en närbelägen marknad. Kött åts mer sällan, företrädesvis efter slakten på hösten, då man gärna valde att hålla bröllop och liknande köttkrävande fester. Om man inte tillhörde den lilla förmögna klicken på samhällspyramidens topp åt man köttet kallskuret, inte stekt. Det senare var en lyx som kungar och stormän kunde unna sig, ej allmogen.

Medeltidsmänniskornas vardag utgjordes mestadels av en oromantisk kamp för överlevnad med enklast möjliga födoämnen, en strid mot naturen som vi idag har svårt att bilda oss en uppfattning om eftersom den är vårt eget vardagsliv så främmande. Medeltidsgårdarna hade få rum och få möbler, sällan mer än bädd och bord. Och det var mörkt. Flertalet hus saknade fönster. Dagsljuset strömmade in genom en rököppning i taket, stundom även genom en vägglugg, men när solen gått ned fick man nöja sig med det ljus som skapades av härdens eld. I större byggnader kompletterade man härden med torrved i form av bloss, vilka stacks in mellan väggstockarna eller fästes i små järnhållare, vilka bankades fast på lämpliga ställen i bondgårdar, kyrkor, kloster och slott.

Att brandrisken var stor säger sig självt. Stearinljus var inte uppfunna. Talg- och vaxljus fanns, men främst i kyrkan, där prästerna vårdade sig om dyrbarheterna genom att placera dem i konstfullt förfärdigade ljusstakar. Med dessa vapen skulle Guds män driva de onda, mörka makterna på flykt.

Den som önskar göra sig en bild av hur medeltidens nordbor levde gör bäst i att börja med dessa hårda grundfakta. Öl, bröd, fisk, kallt kött (ibland), små trähus, få möbler, mörker, brandrisk. Förkasta sedan hela din nuvarande världs- och rumsuppfattning.

På medeltiden visste du att du ingick i kristenheten, och du kunde troligen räkna upp namnen på din gård, din socken, ditt härad och ditt landskap (du levde med all säkerhet på landsbygden; endast någon ynka procent av befolkningen var stadsbor), men det är inte säkert att du visste om du var svensk, dansk eller norrman. Sådan information var bara intressant för kungar och fogdar, inte för bönder, jägare och fiskare.

Av detta följer att den krigiska nationalismen inte existerade. Att få bönder och stormän att strida för den svenske, danske eller norske konungen, att fylkas kring blågula eller rödvita fanor för att det låg i nationens intresse, var omöjligt.

Visst slogs man, men av helt andra skäl. Storbönder och frälsemän – de rika herrar som slapp skattepålagor mot att de åtog sig tyngre försvarsplikter – stred för att de svurit trohet till, och kände lojalitet med, enskilda personer, till exempel kungar, hertigar eller biskopar. Bönder kunde dessutom gripa till vapen för att de var missnöjda med sina fogdars maktutövning eller för att de önskade opponera sig mot överhetens skattekrav.

Därtill kommer den andliga dimensionen. Något vi ofta glömmer är att solidariteten med kristenheten som sådan ofta var större än solidariteten med kungariket. Åtskilliga nordiska stormän greps av krigisk väckelse och gav sig av på korståg. Som exempel kan nämnas den entusiasm som blommade upp efter Jerusalems fall för saracenerna år 1187, med följd att en stor expedition organiserades i Danmark, vartill nuvarande Sydsverige räknades. Även norrmän deltog. Ett par år senare avseglade en nordisk korstågsflotta för att stödja Rikard Lejonhjärta och hans kamrater i kampen mot Saladin. Att expeditionen misslyckades eftersom våra förfäder anlände för sent för att hinna delta i kriget hör inte hit – det var den goda viljan som räknades. Vedermödorna nedtecknades stolt i en skrift som har bevarats till eftervärlden, De profectione Danorum in Hierosolymam, ”Om danernas färd till Jerusalem”.

Om vi hade frågat medeltidsmänniskan om tidsuppfattningen hade svaret blivit lika överraskande, sett ur nutidsmännisk-ans perspektiv. Något av det första vi hade upptäckt hade varit att ordet ”fritid” inte existerade eftersom företeelsen inte var uppfunnen.

Vår semesterlagstiftning hade varit fullständigt obegriplig för en man och kvinna på 1200- eller 1300-talet. Under medeltiden var hela dagen en potentiell arbetsdag; detta gällde alla dagar på året utom de helgdagar som prästerna gjorde undantag för.

Naturen skapade rytm och satte upp gränser för hur länge man kunde arbeta. Man hade inga stämpelur eller moderna kalendrar utan rättade sig efter solens gång, kornas råmande, vinterkylan och sommarhettan, stormens och vågornas raseri; allt inplacerat i en övergripande årsarbetstid som prästerna definierade genom att hänvisa till stora högtider och allehanda helgonfester – jul, påsk, Mickelsmäss, och så vidare.

Alla arbetade, var och en på sitt vis. Idén att överklassen kunde undslippa jobb eftersom dess medlemmar var rika är ett sentida påfund. Även de mest välbeställda medeltida nordborna var fast inlemmade i arbetsåret, hårt bundna av ett hav av plikter. En lagmanshustru på ett svenskt gods – till exempel den blivande heliga Birgitta på Ulvåsa på 1320- och 1330-talen – var närmast att likna vid en nutida förman i ett storjordbruk eller på en fabrik. Endast en försvinnande liten minoritet gick sysslolös under medeltiden.

Medeltida arbete var inte sällan strikt uppdelat mellan könen, generationerna och socialgrupperna. Att ombesörja öl var en av husfruns allra viktigaste uppgifter vid sidan av barnafödande, barnpassning, textiltillverkning och skötseln av fähusets djur. Männens arbete var – generellt sett – inte lika variationsrikt men i gengäld tyngre, mer förlagt till skogar och åkrar fjärran från gårdsmiljön än kvinnornas.

Både män och kvinnor skolades in i sina plikter medan de var barn, varefter de i tonåren successivt erhöll permanenta arbetsroller i takt med att de började identifieras som könsvarelser. Ingen tyckte att detta var märkligt. En debatt om jämställdhet på arbetsmarknaden skulle aldrig ha fungerat i det medeltida bondesamhället. Allt var underordnat ett mål som vi idag inte reflekterar över eftersom vi tar det för givet: målet att överleva.

Denna fördelning av arbete och plikter upplevdes säkert stundom som orättvis, i synnerhet om någon missbrukade sin ställning till att vinna fördelar, men själva principen accepterades av samtliga. Världen var ojämlik. Det var meningen – det var Herrens avsikt – att världen skulle vara ojämlik. Alla människor skulle inte göra samma sak.

Vissa var ämnade att förmedla kontakten mellan Gud och människa: dessa personer kallades på latin oratores (”bedjare”) och utgjordes av munkar, nunnor, präster, biskopar, tiggarbröder och andra medlemmar av det andliga ståndet. Andra skulle försvara bygderna med vapen i hand och utbreda kristendomen över världen: dessa personer, bellatores (”krigare”) residerade på storgårdar och i borgar och njöt liksom ”bedjarna” av särskilda privilegier. Övriga, laboratores (”arbetare”), slapp det tunga ansvar som åvilade ”bedjare” och ”krigare” men skulle i gengäld se till att hela folket överlevde.

Väl att märka låg det inget klasstänkande i denna medeltida arbets- och pliktfördelning. Medeltiden hade varken över- eller underklass, inte som vi definierar grupperna idag. De män och kvinnor som tillhör nutidens överklass njuter av livet eftersom de har mer pengar än underklassens medlemmar har. Vi är i dag likställda inför lagen, men ojämlika i plånboken.

På medeltiden var vi emellertid inte likställda inför lagen och vi borde, enligt dåtida tänkande, inte heller vara det. Det var skillnad på folk och folk, och denna skillnad uttrycktes juridiskt genom att vissa grupper – stånd – erhöll privilegier som andra inte fick. Frälsemännen slapp betala skatt. Prästerna hade rätt att dömas i egna domstolar. Även om en och annan rebellisk bonde eller radikal predikant opponerade sig mot delar av detta system var det ingen som ifrågasatte logiken. Människan accepterade Guds ordning.

En följd av detta tänkande var att senmedeltidens många europeiska bondeuppror inte var revolutionära utan snarast reaktionära. Bönderna menade att herremännen hade förgripit sig mot Guds ordning, vilken de själva önskade återställa genom en återgång till den gamla goda tiden. I 1400-talets Sverige drömde militanta bönder om Sankt Eriks tid, en mytisk epok i det förflutna då herrarna ansågs ha fullgjort de plikter som de numera ignorerade.

En annan följd var att medeltidsmänniskan i stor utsträckning identifierade sig med sitt stånd – sin juridiskt definierade yrkes- och socialgrupp – på ett sätt som gjorde inte bara nationella och etniska utan även religiösa gränser mindre viktiga än vi lätt inbillar oss att de var.

En italiensk köpman på resa i Syrien eller Egypten kände större samhörighet med lokala muslimska krämare än med kristna riddare och bönder i hemlandet. En spansk ambassadör i Orienten sökte sig instinktivt till andra ambassadörer, oavsett vilken religion de hade eller vilket språk de talade. En kristen kung på korståg i Palestina hade inte sällan lättare att bli vän med den muslimske sultan han bekrigade än med de påvliga legater och venetianska handelsmän som fördunklade hans vardag med andliga och ekonomiska krav. Bönder i gränsområden hade lätt att samarbeta med bönder på andra sidan gränsen om de fick höra att någondera sidans krigare var i antågande.

Vi har ovan sett hur den högste andlige myndighetspersonen i Norge, ärkebiskopen i Nidaros, brevväxlade med påven i Rom. Den högste världslige myndighetspersonen i Norge, kung Håkon Håkonsson, hade även han långväga kontakter inom den egna yrkesgruppen. Genom en äktenskapsallians blev Håkon år 1258 allierad med kung Alfons X av Kastilien, men märkligare allianser skulle följa. År 1262 sände Håkon stormannen Lodin med falkar, pälsverk och andra gåvor till en av islams mäktigaste män, Abu Abdallah Mohammed Mostansir Billah, härskare av Tunis. Abu Abdallah visade Lodin stor ära och härbärgerade honom frikostigt över vintern.

Vi har ingen aning om varför kung Håkon valde att orientera sig mot Nordafrika, vilket inte förefaller vara någon logisk scen för en norsk kung att söka allierade på, särskilt inte mot bakgrund av att Håkon flera gånger hade planerat att dra ut på korståg.

Ingen dåtida betraktare blev emellertid upprörd över förbindelserna mellan Norges och Tunis herrar. Att kungar ömmade om vänskapen sinsemellan var lika normalt som att köpmän, riddare och bönder gjorde det – oavsett språk, etnicitet eller religion.

Dick Harrison är professor i historia vid Lunds universitet.

Publicerad i Populär Historia 11/2004

Kanske är du intresserad av...

Läs också