Häxor på medeltiden – kyrkan drev på hysterin

Låt oss börja från början. När kristendomen blev statsreligion var trolldomsprocesser ett utbrett fenomen i romarriket, men prästerna vände sig bestämt emot det. De hävdade att självutnämnda magiker inte kunde åstadkomma något, eftersom all makt emanerade från Gud.

En konsekvens av denna inställning var att kyrkans regelverk var betydligt mildare än de statliga romerska påbuden mot trolldomsutövande. Man fördömde den onda viljan bakom ansträngningarna att manipulera naturen, men man trodde inte att försöken kunde resultera i någon större skada.

Allra tydligast är kyrkans inställning i dokumentet Canon Episcopi, som skrevs på 900-talet. Här stadgas uttryckligen att folk inte ska tro på att onda kvinnor kan rida omkring på natten på ”vissa djur”, eller tro på andra trolldomsdumheter, eftersom de därmed begår ”hedningarnas fel, när de menar att det finns makt och gudomlighet någon annanstans än hos Gud”.

Kungar, hertigar och domare under tidig medeltid höll inte riktigt med, eftersom de fruktade ondskefull trolldom, och menade sig vara tvungna att använda sin makt till att bekämpa eländet, men de påverkades starkt av kyrkans modererande kraft. Straffen varierade kraftigt från land till land.

Den saliska lagen, som gällde i norra delen av det frankiska riket, angav endast böter som straff för trolldomsutövande. Visigoternas lagar på Pyreneiska halvön, som var mer influerade av romersk rätt, stadgade avrättning för häxeri som hade orsakat dödsfall.

I den langobardiska lagen i Italien noterades att häxor i egentlig bemärkelse inte fanns, och att det var förbjudet att förfölja folk för förmodade trolldomsförseelser. Karl den store, som härskade över större delen av Västeuropa i slutet av 700-talet, totalförbjöd både folkliga häxförföljelser och försök att utöva skadlig trolldom.

Av allt det ovanstående följer att vägen till häxprocesserna var lång och snårig. Det dröjde hundratals år innan kyrkans män började väva samman folktrons magiska flygfärder, kloka gummors folkmedicin, föreställningar om demoner samt spännande legender om djävulspakter, till en juridiskt sanktionerad tro på häxors och trollkarlars verkliga förmåga att orsaka skada å helvetets vägnar.

Det i särklass viktigaste elementet i utvecklingen var kyrkans kamp mot kättare. Mellan 1000-talet och 1400-talet framträdde mängder av rörelser, vilka utmanade den offentliga kristendomens sannings- och religionsmonopol.

I synnerhet valdenser och katarer vållade kyrkan stora bekymmer, och när det inte räckte med bannlysningar och straffpredikningar övergick man till repressivt våld – korståg, kättarbål och allmän förföljelse.

En bieffekt av kampen mot kättarna var att en ny kyrklig domstol inrättades, inkvisitionen, som tog hjälp av andlig expertis och utvecklade nya typer av förhörsmetoder. Samtidigt ökade kraven på folk att bikta sig och bekänna sina synder. Både i bikten och i domstolarna inleddes en dialog mellan präster och vanligt folk, varigenom lärda idéer kunde påverka folktro, och vice versa.

Historierna om kättarna, såsom de berättades och förmedlades vid hoven, i kyrkorna och på torg och krogar, handlade om människor som gjorde uppror mot Gud och hans kyrka, som organiserade sig i alternativa hierarkier och diaboliska sammansvärjningar, som gick ondskans ärenden och kanske rentav dyrkade avgudar.

Denna vision av kättare kunde flyttas över till andra kategorier av människor – man kunde lätt inbilla sig att häxor och trollkarlar gjorde sammalunda, vilket legitimerade hårdast möjliga motattacker från folk och kyrka.

Kampen mot kättarna ledde också till att kyrkans syn på djävulen, demonerna och deras krafter förändrades. Kättarna måste ju rimligen ha inspirerats till synder och vantro från helvetet. Varifrån skulle de annars ha fått sina idéer?

Från att ha betraktat påverkan genom magi som vidskepelse, började teologerna ta den på allvar. På 1200-talet fastställde kyrkan, med den lärde Thomas av Aquinos ord, att djävulens och hans drabanters handlingar inte var illusioner utan fullt verkliga: ”Den katolska läran förklarar, att demoner har förmågan att skada med sina handlingar.”

Djävulen försökte utså split och förstörelse i människornas led genom kätteri, trolldom, judendom och andra onda tankar och bruk som stred mot sann kristendom.

År 1326 tog påven Johannes XXII konsekvensen av den teologiska utvecklingen, och lät kungöra bullan Super illius specula, i vilken trolldom och demondyrkan fördömdes och officiellt likställdes med kätteri.

När de första egentliga häxprocesserna i medeltida bemärkelse genomfördes på 1300-talet rörde det sig ännu om småskaliga incidenter – enskilda individer som drabbades av grannars illvilja och föll offer för lokala domstolars maktmissbruk. Ett bra exempel är fallet Alice Kyteler.

Alice var dotter till immigranter från kontinenten som hade slagit sig ned på Irland i mitten av 1200-talet. Hon var gift fyra gånger och tillskansade sig med åren en icke obetydlig förmögenhet, som resulterade i avundsjuka.

Hennes anseende blev inte bättre av att hon ägnade sig åt penningutlåning, och vid mer än ett tillfälle spreds det rykten om att hon hade mördat sina makar.

Ryktena övergick i anklagelser om förgiftning och trolldom, till exempel att hon skulle ha offrat djur till demoner vid vägkorsningar och lett nattliga möten för att skada kyrkan genom magi.

Målet hamnade år 1324 hos Richard de Ledrede, biskop av Ossory. Till en början värjde sig Alice Kyteler väl. Hon hade mäktiga vänner, vilka slog tillbaka mot biskopen, och under en tid till och med fick honom fängslad.

När han senare drog igång processen på nytt, med större lycka, flydde Alice och undkom sina fiender. För hennes tjänsteflicka, Petronella, gick det värre, eftersom man använde tortyr för att få fram detaljer om hur hon och husmodern hade ägnat sig åt förbjudna ting.

I Richard de Ledredes redogörelse för vad Petronella uppgav framgår det att Alice hade gått till en vägkorsning strax utanför Kilkenny, där hon hade dödat tre tuppar och hällt ut deras blod. Därefter hade hon skurit tupparna i bitar och i en kastrull blandat inälvorna med spindlar, svarta maskar, diverse örter, en hjärna, kläder som tillhört ett odöpt barn samt en rövares halshuggna huvud.

Trollkonsterna hade resulterat i att Alice fick en vän och älskare i form av Robert, son till Art, en demon från underjorden som brukade uppenbara sig i form av tre afrikaner, var och en med järnstång i hand.

Petronella erkände att hon själv hade agerat mellanhand mellan Alice och Robert. Hon hade med egna ögon bevittnat hur Alice hade samlag med demonerna, varefter vätskelämningarna av akten hade torkats bort från sänglakanen.

Alice Kyteler visade sig aldrig mer i Kilkenny – förmodligen flyttade hon utomlands. Petronella, som ansågs vara medskyldig till husmoderns djävulskap, dömdes till döden, hudflängdes och brändes på bål i november 1324.

Om vi analyserar Kilkennymålet finner vi att fienderna verkligen ansträngde sig för att maximera skuldbördan genom att addera alla vidskepelser de kunde komma på. Likväl saknas det referenser till Satan. Så långt som till att förknippa kvinnlig magi med djävulspakter hade irländarna ännu inte kommit.

Ett liknande fall möter oss i italienska källor för år 1428, när nunnan Matteuccia de Francesco ställdes inför rätta i Todi och dömdes till döden på bålet.

Hon anklagades till en början för att ha använt förbjudna trollformler, till exempel läkedoms- och kärleksramsor, men i de bekännelser som tvingades fram ingick också redogörelser för hur hon hade förvandlat sig till en fluga och flugit till ett valnötsträd på ryggen av en demon.

Det nya i Matteuccias bekännelse var flygkonsten, som var välkänd inom folkloren men som tidigare inte hade nämnts i trolldomsprocesser.

Inte ens i detta skede fann dock djävulen sin givna plats i de framtvingade bekännelserna. Dessutom var Matteuccia ensam, liksom Alice Kyteler och Petronella hade varit. Såvitt vi vet resulterade inte deras processer i angivelser av andra kvinnor och män.

Ett av våra första exempel på juridisk koppling mellan mänsklig trolldom och Satan kommer från Island – närmare bestämt från nunneklostret i Kirkjubær. Uppgifterna om händelsen, som noterades i tre annaler, är daterade till 1343.

Biskop Jón Sigurðarson i Hólar uppges ha inskridit mot nunnan Kristin och ombesörjt att hon brändes på bål. I en annal anges att hon hade hädat mot påven, i en annan att hon skriftligen hade försvurit sig till djävulen.

I den tredje annalnotisen specificeras synden med att hon dels hade förbundit sig med djävulen, dels besudlat Guds kropp (det vill säga hostian – nattvardsbrödet) och kastat denna på avträdet, dels haft samlag med flera lekmän.

En liknande historia utspelade sig i norska Bergen i mitten av 1320-talet. I en uppgörelse mellan biskop Audfinn Sigurdsson, som hade studerat i Frankrike och tagit till sig av detta lands andliga idéflora, och en kvinna vid namn Ragnhild Tregagås, anklagade den förre den senare för att ha avsvurit sig Gud och inträtt i djävulens tjänst. Alltså var Ragnhild att betrakta som kättare.

Straffet blev dock betydligt mildare än det som en tid senare skulle drabba Kristin på Island – Ragnhild dömdes till långvarig fasta och till pilgrimsfärder.

Hennes verkliga skuld tycks, av källmaterialet att döma, ha bestått i att hon hade försökt att utöva hämndmagi mot sin före detta älskare, som nyligen hade gift sig med en annan kvinna, och som hon därför önskade göra impotent.

Under rättegången erkände Ragnhild att hon hade gömt bröd, ärtor och ett svärd i sängen och läst en förbannelseformel.
Steg för steg fogades pusselbitarna samman.

Vardagsmagi, demonbesvärjelser, flygresor och till slut också djävulsdyrkan började att uppfattas som en särdeles farlig kombination av kätteri.

Gränsen mellan vad som var att betrakta som vidskepelse och äkta diabolisk fiendskap suddades ut, och nya häxföreställningar fick teologiska och juridiska ramar.

Den juridiska utvecklingen bör betonas. Den praxis som de senmedeltida inkvisitorerna anammade gav utrymme för en helt annan typ av undersökning, med påföljande domar, än förut.

I den inkvisitoriska processordningen frångick man äldre sedvana, i vilken två fristående parter möttes inför neutrala domare (”ackusatorisk process”). Istället blev det upp till domaren och hans rättstjänare att på egen hand få fram sanningen genom förhör med den misstänkta parten och eventuella vittnen.

Förändringen underlättade avsevärt för myndigheter som ville komma åt misstänkta häxor, i synnerhet om förhörsledarna fick använda tortyr.

I vissa länder, som i England och Sverige, höll man länge fast vid den gamla domstolsformen, med fokus på att en part anklagade en annan, och därmed var ålagd att driva igenom bevisningen. Men på den europeiska kontinenten slog inkvisitorernas nyordning igenom i land efter land.

I de inkvisitoriska processerna fick de häxerianklagade besvara på förhand fastställda frågor, och folk lärde sig snart vad de förväntades säga för att tillfredsställa domaren.

När inkvisitorn för första gången sporde dem om demoner, Satan, nattliga flygresor till liderliga häxmöten och allt möjligt annat besynnerligt, var det svårt för dem att veta hur de skulle ställa sig till påståendena. Andra gången var det lättare.

I nästa skede tog bönderna, borgarna och adelsmännen till sig uppfattningarna. De införlivade demonerna, besvärjelserna och de okristna sammankomsterna med sin egen berättarkultur, och drog sig inte för att själva utnyttja innovationerna i uppgörelser med fiender.

I och med det kunde misstankar om demonåkallan och djävulsdyrkan riktas mot envar som drogs in i en grannfejd eller blev syndabock för missväxt och sjukdom. Taktiken kunde komma till god användning när lokala motsättningar drevs till sin spets.

En annan viktig förändring var uppkomsten av den tidigmoderna staten. Utvecklingen inleddes på 1400-talet och ledde till en omfattande transformation av Europas politiska landskap.

I de nya starka statsmakterna upprättade kungarna militära monopol och tog kontroll över kyrkan liksom en betydande del av domstolsväsendet. Religionen blev en del av maktapparaten.

Undersåtarna måste tro som fursten trodde, och denne var å sin sida förpliktigad att bruka makten till att reducera synden i riket och bekämpa djävulen.

Om bönder eller präster fick för sig att mörkrets makter agerade på jorden, kunde de räkna med ett verksamt stöd från sina herrar. Bönderna och borgarna kunde dessutom själva använda domstolarna som arenor i uppgörelser med privata fiender.

Med dessa komponenter på plats kunde ridån gå upp för de stora häxprocesserna. Det började i schweiziska Valais, en sydlig kanton i Alperna. Bakom förföljelserna låg en orolig tid med fejder mellan områdets ledande släkter. Starka känslor hade rörts upp och djupa sprickor hade skapats mellan familjer och byar.

Motsättningarna tog sig många uttryck, och till slut trängde också anklagelser om trolldomsbrott upp till ytan. Hysterin bröt ut år 1428, när folk krävde att myndigheterna ingrep mot häxor och trollkarlar, vilka borde arresteras och förmås att bekänna sina synder.

Inom kort hade häxjakten spritt sig till hela kantonen, och inom loppet av mindre än två år hade mellan 100 och 200 människor mist livet på bålet.

Tortyren resulterade i rysliga bekännelser. Vår främsta källa, ögonvittnet och krönikören Johannes Fründ, skräder inte orden om häxornas ondska: ”Det fanns även en del bland dem som dödade sina egna barn och stekte och åt och kokte och tog med till sitt sällskap för att äta dem.”

Förutom barnamord, kannibalism och sjukdomsspridande hade häxorna, enligt de erkännanden som noterades i tortyrkamrarna, förvandlat sig till vargar och dödat boskap, flugit runt på stolar som de hade smort med en magisk salva, gjort sig osynliga, lärt sig magi av Satan på hemliga möten och planerat att ta makten över jorden.

Från Valais spred sig häxjakten till angränsande bygder i alpländerna, och därefter sanktionerades förföljelserna av lärda präster och akademiker. De senare publicerade böcker i ämnet, vilka blev av oskattbart värde för jurister och förhörsledare.

Som exempel på sådan litteratur kan nämnas Tractatus contra Dæmonum Invocatores(”Traktat mot demonåkallare”) av Jean Vineti och Flagellum Hæreticorum Fascinariorum(”Gissel för kätterska häxor”) av Nicholas Jacquier. Både Vineti och Jacquier var inkvisitorer och medlemmar av Dominikanorden.

I särklass mest inflytelserik var en tredje bok, Malleus Maleficarum (Häxhammaren) av Heinrich Kramer, som snabbt blev en bestseller. Under de fyra decennier som följde på den första publiceringen i Speyer 1486 utkom boken i tretton upplagor, varefter följde ytterligare sexton fram till 1660-talet.

Resten är, som det brukar heta, historia. Mellan 1400-talet och 1700-talet genomfördes omkring 80 000 trolldomsprocesser i Europa, med omkring 35 000 avrättningar som följd.

Publicerad i Populär Historia 4/2023