Flera vågor av häxhysteri sköljde över Sverige
Trolldomsprocesserna i Sverige under medeltiden och fram till 1700-talet resulterade i avrättningen av cirka 400 personer. Kvinnor utgjorde majoriteten av de åtalade, och de lägre samhällsskikten drabbades hårdast. Dödsstraffet för trolldom avskaffades år 1779.
Djävulen sitter på en tron under häxsabbaten, medan häxor far på kvastar i skyn ovanför. Gravyr från tidigt 1600-tal.
I det medeltida Sverige, liksom i andra länder, var det milsvid skillnad mellan prästernas kamp mot ofarliga men Gudi förhatliga dumheter – till exempel tron på magi – och myndigheternas kamp mot ”förgörning”, vardagstrolldom som man inbillade sig kunde hota samhället.
Antalet egentliga häxerifall från denna period är litet, de utdömda dödsstraffen ännu färre.
Innehållsöversikt
De första nedtecknade trolldomsmålen
Ett av de första nedtecknade trolldomsmålen i Sverige avhandlades i Arboga år 1471, när den kloka gumman Visa Karin ställdes inför rätta, anklagad för att ha stulit en sked från en borgare. Enligt ryktet ägnade sig Karin också åt ond magi, genom att utföra skadliga trollkonster mot betalning, till exempel utså split mellan älskande.
Domen blev dock förhållandevis mild. Rätten fann Visa Karin skyldig, men beslutade endast att förvisa henne från staden.
Sedan började något att hända – steg för steg letade sig de kontinentala trolldomsföreställningarna in i Sverige. Mot slutet
av medeltiden blir uppgifterna om nordiska djävulspakter allt fler.
Ett svenskt exempel är Ragvald ”Odinskarl” som i oktober 1484 erkände att han hade försvurit sig till asaguden Oden – som i Sverige gärna likställdes med djävulen – och tjänat denne, mot att Oden i gengäld hjälpte honom att stjäla från kyrkor.
Efter att ha varit verksam i sju år och stulit i minst fyra kyrkor hade han gripits och ställts inför rätta i Stockholm, där dödsstraffet var givet.
Ett annat exempel är upplänningen Eric Clauesson. I Stockholms tänkeböcker framgår att Eric år 1492 erkände att han hade vänt sig bort från Gud och försvurit sig till djävulen Oden för att få hjälp att stjäla från sin husbonde, Hans Persson på Värmdö.
I normalfallet hade Eric hängts som straff för stölderna, men eftersom han dessutom hade gjort sig skyldig till ett grovt andligt brott byttes repet ut mot bålet.
Ön Blå Jungfrun mellan Öland och Oskarshamn kallades ursprungligen Blåkulla, och ansågs vara den plats dit häxor färdades på skärtorsdagen för att fira häxsabbat med djävulen.
På 1500-talet utökades trolldomsprocesserna
På 1500-talet, särskilt under seklets andra hälft, blir beläggen för häxeri- och trolldomsprocesser allt fler i svenska rättskällor. I Olaus Magnus Historia om de nordiska folken rapporteras om de vidskepliga rykten som florerade om ön Blå Jungfrun, det vill säga Blåkulla.
En första större våg av häxjakter med påföljande rättegångar ägde rum i Småland och Östergötland mellan 1590 och 1620, varefter det var förhållandevis lugnt fram till ”det stora oväsendet”, en masshysteri som svepte fram över Svealand och Norrland mellan 1668 och 1676.
Masshysterin – 400 personer avrättades
Även på 1700-talet hände det att folk ställdes inför rätta, anklagade för trolldomsbrott. Sist att dömas till döden för brottet var Hanna Hansdotter i skånska Östra Grevie år 1756, men hovrätten mildrade påföljden till livstids straffarbete.
Det sista kända trolldomsmålet i Sverige kom upp i rätten i juli 1778, när den nioåriga sergeantdottern Greta Norström från Älvdalen under en biskopsvisitation angav en kvinna såsom häxa. ”Solder Nils Jonssons hustru” i Garberg hade enligt Greta ”dels lockat, dels tvungit henne att göra sig följe på ett högt berg om nätterna på det sätt att de jemte flera ridit igenom luften på en stock”.
Anklagelsen avfärdades och ledde inte till åtal. Påföljande år försvann dödsstraffet för trolldom ur lagen. Riksdagen var i det närmaste enig; inte ens från bonde- och prästeståndet hördes några invändningar.
Sammanlagt avrättades omkring 400 personer i de svenska häxprocesserna, varav tre fjärdedelar under ”det stora oväsendet”.
Denna summa inkluderar dock bara de landområden som hörde till dagens Sverige vid tiden för rättegångarna. Avrättningarna i Skånelandskapen och andra landskap som var danska före frederna i Brömsebro och Roskilde är inte medräknade, ej heller avrättningarna i Finland och det svenska Baltikum och Pommern. Om vi lägger till dessa stiger antalet betydligt.
Fler än 35 000 avrättningar i Europa
Enbart i Malmö brändes 41 människor levande på bål före försvenskningen. I Finland avrättades minst 115 personer, i Estland långt fler än 50. Om vi räknar ihop uppskattningar för hela Europa stannar slutsumman på 80 000 processer och 35 000 avrättningar.
Majoriteten av de som drabbades tillhörde de lägre socialskikten, och långt mer än hälften, mellan 75 och 85 procent av samtliga åtalade i Europa, var kvinnor.
Publicerad i Populär Historia 4/2023
