Prinsessan som blev Sigismunds högra hand

Kring sekelskiftet 1800 försågs många okända verk med namn på historiska gestalter. Flera av dessa tillskrivningar har senare avfärdats som felaktiga, i synnerhet vad gäller kvinnorna ur huset Vasa.
Den enda kända säkra avbildningen av Anna Vasa är den alabasterskulptur som pryder hennes sarkofag i Mariakyrkan i Toruń i Polen. Arkivmaterial visar i och för sig att det har funnits flera porträtt av prinsessan, men dessa är tyvärr försvunna. Trots att målningen alltså inte längre anses föreställa Anna, fortsätter verket att förknippas med henne, och det finns de som trots allt hävdar att det är äkta. Som belägg hänvisas ofta till ett liknande verk på Nationalmuseet i Warszawa. Denna målning är försedd med prinsessans namn, levnadsår och två vapensköldar (den ena en vasakärve, den andra en äldre variant av det polska rikets vapen). Denna målning är dock en mycket senare kopia av originalet på Gripsholm.

Anna såg dagens ljus den 17 maj 1568 på Eskilstuna hus, som det yngsta av de tre barn som Johan III fick med sin polskfödda hustru Katarina Jagellonica. Föräldrarnas äktenskap ska ha varit kärleksfullt, något som var ovanligt i en tid när högreståndsgiftermål ofta skedde av praktiska och politiska skäl. Anna föddes strax efter att hennes föräldrar hade släppts ur en flerårig fångenskap på Gripsholms slott, och strax innan Johan III lät fängsla sin bror Erik XIV och tillskansade sig kungamakten.
Inte mycket är känt om Annas barndom och ungdomsår i Sverige. Hon växte upp med sin bror Sigismund, som hon stod nära livet ut. Deras storasyster Elisabet, även kallad Isabella, dog tidigt vid två års ålder.
Syskonen växte upp i ett religiöst delat hem, där modern Katarina var katolik. Anna och Sigismund uppfostrades i denna religion och deltog tillsammans med drottningen i daglig andakt. Detta var något som Johan III inte motsade sig – under den pågående reformationen verkade kungen för att återupprätta förbindelserna med den romersk-katolska kyrkan.

Medan Sigismund förblev de katolska idealen trogen, konverterade Anna så småningom till protestantismen. Det finns flera teorier om vad som föranledde det beslutet, där den mest kända är en ostyrkt luthersk berättelse. Den handlar om hur en femtonårig Anna råkade höra ett förtroligt samtal mellan sin döende mor och hennes polske biktfader (en jesuit vid namn Warsewitz). Drottningen ska ha oroat sig för den stundande skärselden, och för att lugna henne berättade prästen att det inte fanns någon sådan, och att den endast var ett påhitt som hade skapats som varning för enfaldigt folk.
Enligt berättelsen ska Katarina då ha blivit rasande och kört ut jesuiten ur rummet. Anna, som ska ha stått bakom sänggardinen, lär även hon ha blivit mycket upprörd över papisternas "falskhet", och då fattat beslutet att bekänna sig till den lutherska läran. Senare i livet gjorde sig prinsessan Anna känd för att vara mycket tolerant, i synnerhet gällande människors olika tro. Under sin tid i Polen levde hon bland många katoliker, bland andra sin hovmarskalk och sina polska släktingar. Anna behandlade alla lika och det var viktigare för henne hur personen var som människa än vilken religion vederbörande hade.
Efter moderns död år 1583 blev Anna sin brors närmaste person. Syskonen var oskiljaktiga och när han blev kung Sigismund III av Polen följde Anna med honom. Vid tiden för syskonens ankomst till Polen skrev påve Clemens VIII:s sändebud i landet att "kungen har sin syster vid sin sida – som verkar ha ett större intellekt än hans majestät".

Anna var mycket välutbildad och ständigt nyfiken på ny kunskap och vetenskapliga framsteg. I Polen kallades hon flitigt för landets klokaste kvinna. Hon talade sex olika språk flytande, var politiskt engagerad och kulturellt bevandrad. Därutöver var hon en mycket omtyckt välgörare och beskyddare av såväl lutheraner och vetenskapsmän som konstnärer, författare och andra intellektuella. Hon var dessutom en mycket god medlare och fungerade som en viktig länk mellan Polen och Sverige. Anna gjorde sig känd för sitt mod och sin driftighet, och av sin moster Anna Jagellonica beskrevs hon som en "buse", som "inte är rädd för någonting".
Hon blev Sigismunds viktigaste rådgivare och det var till henne han vände sig före rådsmöten och stora beslut. Brodern var kung av Polen 1587–1632 och även över Sverige 1592–99. Via brodern hade Anna ett avgörande inflytande över frågor som rörde de båda länderna, liksom i mellersta och östra Europa.
Detta ogillades av den polska adeln, som ansåg att hon hade för stor inverkan på kungen. En kvinna skulle inte blanda sig i, menade man, och särskilt inte en som bekände sig till den lutherska läran. I bevarade skrifter finns beskrivningar av Anna som "envis kättare" och "omnibus scandalum" – "en skandal för alla".

Anna återvände till Sverige en tid och vistades på Stegeborgs slott, som hon hade fått av sin far. Härifrån bevakade hon broderns intressen gentemot farbrodern hertig Karls (senare Karl IX) anspråk på tronen. Prinsessan tog parti för de svenska högadliga familjer som var lojala mot Sigismund. Detta fördömdes av hertig Karl och Annas frostiga relation med farbrodern blev inte bättre av det så kallade onsdagsbröllopet – en av dåtidens största skandaler där Anna, en onsdag på Stegeborg i mars år 1595, hade arrangerat vigseln mellan sin hovdam Sigrid Brahe och Johan Gyllenstierna. Det unga paret hade förlovat sig i hemlighet, trots Sigrids trolovning med den åldrade adelsmannen Erik Bielke.
För detta tillrättavisades Anna av sin farbror – hon skulle inte göra något utan att fråga honom först. Forskare har i brev funnit hertig Karls beskrivningar av sin brorsdotter som den "förgiftiga" och att "allt ont som händer Sverige händer på grund av Anna".

Vad som blev en god start på Annas relation med medborgarna blev även en god fortsättning. Hon var mycket respekterad och mån om invånarnas hälsa och välstånd. Tiden som prinsessan styrde här blev en guldålder för dessa områden, som kom att präglas av Annas värderingar. Brodnica och Golub-Dobrzyń blev en fristad för förföljda lutheraner och svenskar som levde i exil. Den svenska prinsessan, eller "Fröken Anna" som hon kallades, förespråkade alltid andras bästa.

Den unga Anna beskrivs som vacker, medan hon som äldre ska ha varit ful, halt och puckelryggad. Genom undersökningar av hennes kvarlevor har arkeologer kommit sanningen om prinsessans utseende lite närmare. Hon var med sina närmare 170 centimeter ovanligt lång för tiden. I historiska källor beskrivs hon som smal, med smäckra händer och små fötter. Forskare är säkra på att hon hade storlek 38 i skorna. Hennes ansikte var avlångt, ögonen blå och håret blont, något som backas upp av bevarat källmaterial. Hon ärvde med stor sannolikhet sitt utseende efter sin mor, vars skönhet lär ha gjort Ivan IV av Ryssland ("den förskräcklige") galet förälskad. När Annas skelett undersöktes i början av 1990-talet konstaterades att hon led av stora ryggproblem. När benen lades ut på kyrkogolvet i Mariakyrkan i Toruń upptäcktes en extremt krökt rygg och deformerad bröstkorg. Hur någon med ett sådant hälsotillstånd har kunnat andas normalt framstår som ett mysterium. De fysiska problemen till trots ska hon inte ha klagat inför andra, och den deformerade ryggen doldes under de praktfulla kläderna.
Uppfattningen om att hon var ful kan bygga på ett missförstånd. Tydligen ansågs Sigismunds yngsta dotter, som även hon hette Anna, inte vara så vacker. Med tiden har beskrivningarna av de två "Annorna" troligtvis rörts samman.

Prinsessan Anna Vasa förblev ogift och barnlös. I hennes dagboksanteckningar kan man läsa om flera friare, bland andra ärkehertig Maximilian från Österrike, men också Andrzej och Baltazar – syskonbarn till den tidigare polske kungen Stefan Batory, och kurfursten Johan Georg av Brandenburg.
Vad Anna tyckte om dessa beundrare är oklart, däremot nämns greve Gustaf Brahe (1558–1615), son till det mäktiga svenska riksrådet Per Brahe d ä. Förhållandet mellan Anna och Gustaf hölls hemligt och hade en stor motståndare i hertig Karl. Som fältmarskalk i Polen kunde Gustaf besöka Anna i Brodnica, men det skulle aldrig bli någon vigsel mellan de två.
Varför Anna aldrig stod som brud är än idag en gåta. Kanske var Gustaf den ende för henne, och när hon inte kunde få honom uppstod kanske inte rätt kemi med någon annan. En annan teori är att hennes arbete och forskning var mycket viktigare för henne än ett äktenskap.

När Anna vid fyrtio års ålder kom till Golub-Dobrzyń led hon av kraftig skolios, hade otaliga neurologiska besvär och fick upprepade svimningsanfall. Troligtvis lade hon då sitt kärleksliv helt åt sidan, för att fokusera på örtbryggeri och att försöka läka sig själv och andra.
Prinsessan Anna var en pionjär när det gällde örtmedicin och läkevetenskap. Hon anlade örtagårdar vid sina slott och hade egna laboratorier där hon kunde experimentera och komponera nya recept. Anna var först i Polen med att odla tobak, som då ansågs ha läkande egenskaper. Hon var också initiativtagare till Simon Syrenius herbarium (1613), ett betydande vetenskapligt verk sammanställt av den polske botanikern Simon Syrenius som var verksam vid Jagellonska universitetet i Kraków. Bokverket var en botaniskt atlas i fem volymer med beskrivningar av 765 växter. Prinsessan Anna lär ha finansierat bokprojektet genom att sälja en del av sina ärvda juveler.
För sin verksamhet med örter och mediciner till gagn för vanligt folk kallades Anna "de fattigas apotek", men hon behandlade även kung Sigismund och hans hovfolk.
I sina receptböcker rekommenderade hon bland annat en egenpreparerad mandelolja mot öronvärk. Vidare menade hon att vattenkrasse och färskvatten kunde bota inflammerat tandkött, och för att behandla gulsot kokade Anna buljong på roten av ett visst gräs. Hon hade även ett eget recept på laxermedel.

Mot slutet av sitt liv hade Anna inte bott i sina förläningar Brodnica eller Golub-Dobrzyń på lång tid, istället residerade hon i Warszawa där hon ingick i kungens hov. Härifrån utförde hon sina arbetsuppgifter som ståthållare. Bevarade brev visar att hennes situation förändrades under våren 1623, och en äldre och allt sjukligare Anna lämnade nu Warszawa och flyttade tillbaka till Brodnica.
Sigismund blev orolig för sin syster och skickade sin läkare till henne. Denne lär dock bara ha irriterat prinsessan Anna, som var mycket ovillig att lyssna på läkarens råd. Dessutom gjorde de mediciner som hon blev ordinerad ingen nytta. Den 26 februari 1625 dog Anna Vasa, 56 år gammal.
Det hade tidigare gjorts flera försök att omvända Anna till katolicismen, och det tros vara därför som hon hade återvänt till sina egna domäner – för att få dö i fred, med sin tro. Men eftersom hon inte var katolik tilläts prinsessan inte att begravas bland andra kungligheter i Wawelkatedralen i Kraków. Detta var mycket smärtsamt för Sigismund, som fick avslag efter att flera gånger ha ansökt hos påven Urban VIII om dispens för sin syster.

Annas balsamerade kropp lades i ett förseglat rum på slottet i Brodnica. Det är okänt om det förekom någon begravningsceremoni och hur den i så fall gick till. Likaså vet man inte exakt i vilket utrymme som kvarlevorna förvarades. I dagens slottsruin finns en mindre sal under marknivån, med endast ett litet fönster som släpper in en ljusstrimma till mitten av rummet. Kanske var det här som kroppen lades.
Fyra år senare var regionen ockuperad av Sverige och Annas grav plundrades när de svenska soldaterna drog sig undan. En utredning inleddes som skulle klargöra om det var polackerna eller svenskarna som bar skulden till detta vanhelgande, men någon skyldig hittades aldrig.
Anna fick ingen värdig begravning förrän elva år senare, när hennes brorson Vladislav IV Vasa var kung i Polen. Nu gravsattes hon i Mariakyrkan i Toruń (sex mil sydväst om Brodnica). Staden var ett intellektuellt centrum och här begravde framstående adelsfamiljer de sina. Valet av plats visar på betydelsen av den evangeliska församlingen i staden.
I begravningsprocessionen den 11 juli 1636 deltog cirka tusen personer. Gatorna var smyckade och många representanter för polska protestantiska familjer var på plats. Vagnen med Annas kvarlevor drogs av sex vita hästar, och kistan – täckt med en silverduk – bars sedan av tjugofyra vitklädda jungfrur iförda rosmarinkransar. De hade sällskap av trettio unga män med vita ljus, även de klädda i vitt vilket symboliserade den avlidnas oklanderlighet.
Anna förärades nu sin nuvarande marmorsarkofag, prydd med en liggande prinsessa skulpterad i alabaster. ph

Emilia Mattsson är frilansjournalist.

Publicerad i Populär Historia nr 11/2024

I början av 1990-talet påbörjades ett större projekt med att undersöka Annas grav i samband med renoveringar av Mariakyrkan i Toruń. När kryptan återfanns konstaterades det att graven hade plundrats vid svenskarnas härjningar och ytterligare två gånger. Det hade skett både under Napoleonkrigen och i samband med senare restaureringar av kyrkan.
I graven hittades skräp och bråte, som tydde på att utrymmet hade öppnats. Annas skelett låg slängt i en hög i ett av hörnen och saknade en arm. Undersökningar gjordes av bevarade fragment av hennes kläder, som kan ha tillhört hennes vardagsgarderob: strumpbyxor, konstgjorda flätor samt en sidenhuva med ett hårnät som fästes med silvernålar.
Den 15 oktober 1995 fick Anna en tredje begravning, med en ekumenisk ceremoni. Den var kulmen på ett omfattande bevarandeprojekt som drevs av både forskare och såväl katolska som lutherska representanter från Polen och Sverige. Även om Anna Vasa inte är så känd i Sverige lever hennes minne i högsta grad kvar i Polen på de platser där hon verkade. Den som besöker hennes sovsal på slottet i Golub-Dobrzyń kan ställa sig på samma plats där hennes säng en gång stod, och önska sig något.