Midsommarkrisen 1941: En av Sveriges största utmaningar
Den svenska regeringen utsattes för extrem press i juni 1941, när Nazityskland krävde att få transportera den nästan 15 000 man starka Engelbrechtdivisionen genom det neutrala Sverige. Professor Dick Harrison berättar om ett av de mest dramatiska skeendena i modern svensk historia.
Socialdemokraten Per Albin Hansson var statsminister 1932–46. Tyskarnas krav att få transportera trupp genom Sverige i samband med anfallet på Sovjetunionen sommaren 1941 ledde till regeringskris.
Några timmar in på söndagen den 22 juni 1941 öppnade tyskt artilleri eld vid den sovjetiska gränsen. Sedan vällde pansartrupperna fram i ett blixtkrig som krossade allt motstånd. Inom loppet av ett dygn hade tyskarna avancerat mellan sex och sju mil in på fientligt territorium, samtidigt som Luftwaffe framgångsrikt angrep det sovjetiska stridsflyget. Och det var bara början.
Under de veckor och månader som följde erövrade tyskarna ett väldigt område. Hitler föreföll vara på väg att krossa Sovjetunionen och upprätta ett nazistiskt imperium i Östeuropa. Det var Tredje rikets största, och övermodigaste, stund.
Sedan blev det värre. Generalangreppet på Sovjetunionen, Operation Barbarossa, mattades av under senhösten, körde fast under vintern och följdes av åratal av blodigast möjliga offensiver från båda parter, tills Stalins Röda armé år 1945 triumferande kunde inta ett sönderbombat Berlin.
Tyska trupper från Norge till Finland
Men på sommaren 1941 var tyskarna segervissa. Från hela den europeiska kontinenten strömmade frivilliga rekryter, och många stater slöt upp i det nazistiska korståget mot bolsjevikerna. Dit hörde även Finland, vars politiker uppfattade händelseutvecklingen som en gudagiven möjlighet att ta tillbaka de områden ryssarna ockuperat efter vinterkriget 1939–40.
Finland och Tyskland krigade alltså mot Sovjetunionen. Tyska trupper i det ockuperade Norge borde, ansåg man i Berlin, så fort som möjligt transporteras till fronten, och det svenska järnvägsnätet var optimalt för ändamålet.
Problemet var att Sverige var neutralt. Neutrala stater förväntas inte låta krigförande länder utnyttja det egna territoriet för att transportera stridande förband. Likväl var det just detta Tyskland krävde av Sverige, med följd att regeringen drabbades av en av 1900-talets mest omskrivna politiska rysare – midsommarkrisen.
Skulle man gå med på kravet och offra neutraliteten på feghetens och fredens altare, eller skulle man trotsa Tredje riket och riskera invasion?
Tyskland trodde på svensk välvilja
För tyskarna kom den svenska beslutsvåndan under midsommarhelgen 1941 som en överraskning. De tyska politikerna och militärerna var övertygade om att det skulle bli lätt, att den svenska regeringen var så välvilligt inställd att den inte skulle ha något emot att bistå sina tyska och finska vänner i kampen mot ryssen. Ett av de tyngsta skälen till de tyska förhoppningarna var de signaler som diplomaten Karl Schnurre tyckt sig uppfatta i möten med Sveriges utrikesminister Christian Günther.
Tyska stridsvagnar under invasionen av Sovjetunionen.
Under våren 1941 hade Schnurre trott sig förstå att Günther och hans regering skulle vara högst medgörliga om, eller rättare sagt när, kriget kom. Schnurre hade goda skäl att tro som han gjorde. Den svenske utrikesministern hade inte vållat tyskarna några bekymmer tidigare – tvärtom.
Christian Günther diplomat
Christian Günther var inte partiansluten, låt vara att han gärna röstade på Socialdemokraterna. Han hade inte fått sitt jobb på grund av politiska åsikter utan för att han var en skicklig diplomat – ett yrke som låg i släkten; fadern Ernst hade varit envoyé i Oslo efter unionsupplösningen – och bedömdes vara väl lämpad att styra den svenska skutan mellan krigets bedrägliga klippor och skär. Günther hade varit handsekreterare åt Hjalmar Branting, utnämnts till utrikesråd 1930, under flera år representerat Sverige i Buenos Aires och tjänstgjort som kabinettssekreterare 1934–37. År 1939, när Rickard Sandler gjorde sig omöjlig som utrikesminister genom sin plädering för att Sverige skulle hjälpa Finland militärt mot Sovjetunionen, hade Günther efterträtt denne på posten.
Hans mål var att medelst vilka diplomatiska medel som helst, också sådana som kunde uppfattas som förödmjukande, hålla Sverige utanför kriget. Han var en realist som inte hade något till övers för heroiska gester. De åtgärder som vidtogs har i efterhand föranlett hård kritik. Günthers namn har mer än något annat kommit att förknippas med följsamhet mot tyskarna genom censur och trupptransitering.
Per Albin nyckelfigur
Karl Schnurre visste att Günther inte skulle bli ett bekymmer, och det skulle, antog han, ej heller hans chef bli. Per Albin Hansson och samlingsregeringen skulle säkert och med stor enighet hörsamma budet från Berlin, i synnerhet som alltför stora fnurror på regeringstråden kunde få regimen att falla. Det skulle den svenske statsministern inte tillåta.
I den kris som nu stod för dörren kom därför Per Albin Hansson att bli en nyckelfigur. Varje analys av midsommarkrisen är dömd att utgå från honom. Vem var han?
Per Albin Hansson är en av ytterst få svenskar som i regel hänvisas till med förnamnet. Han blev, och är fortfarande, landsfadern »Per Albin« med hela svenska folket eftersom han lotsade nationen genom andra världskriget och vidare rakt in i folkhemmet.
Sveriges regering vid andra världskrigets utbrott. Flera av medlemmarna kom att bli centrala för händelseutvecklingen under midsommarkrisen. I mitten syns utrikesminister Christian Günther och till höger om honom (med portfölj) statsminister Per Albin Hansson.
Samlingsregeringens statsminister
Liksom många andra ledande svenska politiker under epoken var han skåning, född 1885 i Kulladal i Hyllie, i dag en del av Malmö. Fadern var murare, modern piga. Per Albin började arbeta som springpojke i tolvårsåldern och gjorde i ungdomen karriär inom Socialdemokraterna, framför allt som tidningsman.
I 1920-talets regeringar var han krigs- och försvarsminister och bar en stor del av ansvaret för den nedrustning som han på 1940-talet tvingades omvandla i dess motsats. Sedan 1932 hade han först lett en rent socialdemokratisk regering och sedan en koalitionsregering med Bondeförbundet, och 1939 blev han statsminister för en samlingsregering med alla riksdagspartier utom kommunisterna.
Per Albin utpräglad pragmatiker
Ett bärande drag i Per Albins politiska tankevärld var den optimistiska pragmatismen. Det gick, menade han, att samarbeta med i princip vilka som helst om man bara släppte in dem i regeringen, lät dem ta ansvar och lärde upp dem.
Annorlunda uttryckt: alla svenskar var egentligen socialdemokrater, men de visste inte om det förrän de fått en chans att vara med och bestämma. Med litet övning skulle de nog se ljuset.
Alltså trivdes Per Albin med att vara chef för en samlingsregering, och om han själv fått råda hade den överlevt andra världskriget med råge. En hjärtefråga för honom var följaktligen att nå konsensus, att se till att alla var med på noterna, att undvika splittring.
Division Engelbrecht
När Karl Schnurre och den tyske ministern i Stockholm, prins Victor av Wied, klockan 08.30 den 22 juni 1941 uppvaktade det svenska utrikesdepartementet med en kravlista på åtta punkter drabbades Per Albin av just det skräckscenario som riskerade att fälla hans samlingsregering.
Den första och viktigaste punkten var kravet att en fältutrustad armédivision skulle få färdas från Osloområdet till norra Finland, på järnvägen mellan Charlottenberg och Haparanda. Det rörde sig om 163:e infanteridivisionen med 14.712 soldater, mer känd som Division Engelbrecht efter sin ledare, general Erwin Engelbrecht.
Per Albin Hansson hävdade efter sitt möte med Gustaf V att kungen hade hotat att avgå om regeringen inte gick tyskarna till mötes, något som senare ifrågasattes.
Den svenska regeringen togs på sängen. Försvarsministern, den lika spränglärde som bufflige Per Edvin Sköld, skulle resa till familjen i Skåne för att fira midsommar när han plötsligt fick se nyheten om krigsutbrottet på Dagens Nyheters extralöpsedel på Stockholms Centralstation. Det blev ingen tågresa.
Sköld tog sig till kanslihuset, där Per Albin och Günther redan befann sig. De tre statsråden fattade ett snabbt beslut om att endast skjuta varningsskott mot tyska flygplan som råkade komma in på svenskt luftrum.
Gustaf V hotade avgå
Därefter kallades först Günther och sedan Per Albin till kung Gustaf V för överläggningar. Vad som verkligen sades på dessa möten är höljt i dunkel. Men när 7 av 15 regeringsmedlemmar möttes för preliminär överläggning vid 12-tiden förklarade statsministern att kungen uppenbarligen ämnade abdikera om inte regeringen gick med på tyskarnas krav.
Resten av eftermiddagen blev nervös, men eftersom alla statsråd inte var på plats kunde inget beslutas. Både Günther och hans kabinettssekreterare Erik Boheman sammanträffade med Schnurre och sökte vinna tid. Att diskussionerna var påfrestande framgår inte minst av Bohemans omdöme om sin tyska motpart som »en oerhört vidrig person, ömsom sliskig och inställsam, ömsom iskall och förtryckande«.
Schnurre insisterade på ett snabbt besked och gjorde klart att ett svenskt nej skulle tolkas som en fientlig handling mot Tyskland.
Det blev inte lättare av att den finske ministern i Stockholm, Jarl Wasastjerna, också utövade påtryckningar på Günther. Den finska regeringen ville absolut att Division Engelbrecht skulle få transiteras genom Sverige.
Regeringens midsommarmöte
På följande dag, midsommarafton den 23 juni, hölls ett stort regeringssammanträde mellan klockan 10 och 12. Günther presenterade de tyska kraven och argumenterade för att regeringen skulle acceptera dem. Förvisso trodde han inte att ett svenskt nej skulle medföra en omedelbar tysk invasion, men på längre sikt kunde ett sådant beslut få ödesdigra konsekvenser. Sverige riskerade att »likvideras« av Tyskland.
Dessutom, påpekade Günther, skulle transiteringen inte bara hjälpa den tyska krigsmakten utan också den finska. Och det kunde knappast vara dåligt, sett ur svenskt perspektiv.
Finansminister Ernst Wigforss var starkt emot att säga ja till Tysklands begäran om transitering av division Engelbrecht genom Sverige. På bilden syns Wigforss (till vänster) i samspråk med den norske utrikesministern Trygve Lie under hans besök i Stockholm 1944.
Per Albin var noga med att inte avslöja vad han själv tyckte i sakfrågan. Han höll dock med Günther om att det vore utrikespolitiskt riskabelt att inte göra som tyskarna ville, trots att den svenska opinionen antagligen inte skulle tycka om det. Framför allt ville han inte att regeringen skulle spricka på frågan. Än en gång framförde Per Albin sin uppfattning att kungen hade hotat att abdikera.
Wigforss kraftigt emot
Men det fanns fler starka viljor i regeringen, och den allra starkaste tillhörde finansministern Ernst Wigforss, en av det svenska 1900-talets starkaste politiker.
Wigforss hade en helt annan uppfattning om läget än Günther. Till saken hör att Wigforss var en intellektuell gigant som åtnjöt allmän respekt också i borgerliga läger, där man annars fruktade honom för hans socialistiska visioner. Född i Halmstad 1881 hade Wigforss gjort en imponerande akademisk karriär, disputerat på en avhandling om sydhalländska dialekter och blivit docent i nordiska språk, varefter han ägnat sig åt forskning parallellt med att han utvecklade ett intresse för politik och ekonomi.
Redan 1925 hade Wigforss för första gången tillträtt den finansministerpost som han under påföljande decennier kom att identifieras med.
När Wigforss fick ordet vräktes Günthers resonemang över ända. Här gällde det att välja sida i ett världskrig, och det var glasklart vad ett ja till Tyskland skulle innebära. Sverige skulle förvandlas till en nazitysk satellitstat, en bas för Hitlers krig mot Stalin. Om den svenska regeringen ville fortsätta att styra över ett demokratiskt och neutralt land fanns det bara ett svar att ge tyskarna, och det var ett bestämt nej.
Sköld också negativ
Försvarsminister Sköld var också emot tanken att tyskarna skulle få använda svensk järnväg. Ett ja skulle innebära att Sverige gled in i den tyska maktsfären, och detta fick inte ske. Möjligen kunde man komma undan med ett bifall om man var säker på att det blev en engångseftergift, sade Sköld. Men svenskarna fick under inga omständigheter hamna i ett läge där Hitler visste att han kunde ställa upprepade krav på liknande transiteringar och alltid få sin vilja igenom.
Försvarsminister Per Edvin Sköld talar i Uppsala på Svenska flaggans dag 1941. Några veckor senare var han en av huvudpersonerna i midsommarkrisen.
Sköld slog också fast att om inte regeringen kunde enas vore det kanske bättre »att låta de tyskvänliga krafterna överta ledningen«. Han sade det inte rent ut, men alla begrep vad han menade: att samlingsregeringen kanske borde upplösas så att de borgerliga fick föra sin protyska politik på egen hand.
Splittrad regering
Per Albin skrämdes av Skölds scenario – en regeringskris i detta läge kunde mycket väl framkalla ett tyskt militärt ingripande i Sverige – och protesterade. Men försvarsministern hade en poäng. De borgerliga ministrarna var positivt inställda till det tyska kravet, medan socialdemokraterna var emot. Splittringen i regeringen var ett faktum.
Ingen enighet kunde uppnås och mötet ajournerades.
Under eftermiddagen, medan de svenska riksdagsledamöterna (som hemförlovats bara två dagar tidigare) hastade till Stockholm inför morgondagens förhandlingar, sammanträdde utrikesnämnden. Förmiddagens spricka blev ännu tydligare. Socialdemokraterna yrkade på nej, de borgerliga, Günther och kungen på ja.
På kvällen hade Günther ännu ett möte med Schnurre, som frustrerad tvingades inse att svenskarna ännu inte kommit fram till ett avgörande. Günther försäkrade honom att han skulle få besked på eftermiddagen två dagar senare.
Midsommarkrisen kulminerar
Krisen kulminerade klockan 14 på midsommardagen den 24 juni, då riksdagens ledamöter hade infunnit sig till möten med sina respektive riksdagsgrupper.
Under tiden hade Per Albin Hansson hunnit tänka igenom situationen och bestämma sig. I grund och botten var den tyska transiteringen av en stridande division på svensk mark lika förhatlig för honom som den var för Wigforss och Sköld. Men Per Albins överordnade mål var att hålla ihop samlingsregeringen. Om den sprack kunde vad som helst hända. Eftersom utrikesministern, kungen och de borgerliga aldrig skulle gå med på ett avslag måste Socialdemokraterna vika sig, allt för att rädda regeringen.
Avgörandet fälldes på den socialdemokratiska riksdagsgruppens möte. Per Albin förklarade att han var för ett ja till Tysklands begäran, eftersom ett nej skulle fälla regeringen. Dessutom hotade ju kungen att abdikera. I voteringen röstade likväl en överväldigande majoritet, 159 mot 2, nej till att bifalla tyskarnas begäran. Detta innebar, eftersom de borgerliga riksdagsgrupperna väntades förorda bifall, att samlingsregeringen var handlingsförlamad.
Samtidigt som samlingsregeringen gick igenom sin värsta kris firades midsommar som vanligt i Sverige. Här reses majstången i Furuvik djur- och nöjespark.
Per Albin ville undvika regeringskris
Men Per Albin gav sig inte. Han krävde att socialdemokraterna röstade en gång till, men om en ny fråga: vad skulle de göra om de borgerliga, som väntat, sade ja till tyskarna? Underförstått: är ni beredda att ta konsekvenserna av en regeringskris? Nu svängde opinionen. 59 socialdemokrater röstade liksom tidigare nej till det tyska kravet, men 72 accepterade att regeringen under dessa omständigheter skulle låta tyskarna få som de ville. Övriga lade ned sina röster.
Många socialdemokrater kände en djup olust, och även bland nej-röstarna fanns en utbredd uppgivenhet.
En av dessa, den dåvarande statssekreteraren på Socialdepartementet Tage Erlander, skrev långt senare i sina memoarer att hans nej-röst lades mot bakgrund av att han trodde att regeringen i vilket fall som helst skulle bifalla tyskarnas önskemål. »Hade vi velat kämpa för vår ståndpunkt, borde vi ju ha begärt att de andra partierna skulle underrättas om resultatet av vår första omröstning och uppskjutit vår fortsatta behandling tills de andra partiernas svar hade kommit.«
Men så gjorde man inte. Man vek sig. Varför?
Kungens hot att abdikera
Därmed har vi nått fram till midsommarkrisens största gåta: kungens roll. Hotade verkligen Gustaf V med abdikation om inte socialdemokraterna gick med på tyskarnas krav? Utövade han den lilla personliga kungamakt han hade kvar till att pressa politikerna att göra Hitler till viljes?
Skrämde kungens ultimatum om en konstitutionell kris regeringen till att för sista gången i svensk historia böja sig för majestätet?
Något som talar för att kungen verkligen agerade offensivt är den så kallade Wiedrapporten, som prins Victor av Wied sände till Berlin den 25 juni. Enligt denna hade Gustaf V engagerat sig starkt i frågan för att hjälpa Tyskland. Men Wiedrapporten är en partsinlaga, och den är inte en ögonvittnesskildring. Prins Victor var inte med när »hotet« framfördes.
Det intressanta är att det påstådda abdikationshotet aldrig meddelades av kungen själv utan indirekt, via Per Albin Hansson. Det var Per Albin som delgav både regeringen och den socialdemokratiska riksdagsgruppen kungens påstådda hot om att lämna tronen.
1947 försökte Tage Erlander (mitten) reda ut om Gustaf V verkligen tänkt avgå om Sverige sagt nej till Tysklands begäran om att få transitera division Engelbrecht genom landet.
Tage Erlander utredde hotet
Men vad, exakt, sade egentligen Per Albin? Åsikterna går isär hos de politiker som senare satte sina minnen på pränt. Tage Erlander är ett typiskt exempel. Han kom inte ihåg ordagrant vad Per Albin sade, men han kunde svära på att han fått intrycket att statsministern påstått att kungen hotat att abdikera.
Fem och ett halvt år senare, när Erlander efterträtt Per Albin som statsminister, sökte han komma till rätta med problemet och utröna vad kungen sagt.
Vid en konselj i slutet av januari 1947 skrev Erlander i sin dagbok att Gustaf V ville ta död på ryktena om sitt agerande. Kungen förklarade att han »icke utövat någon påtryckning i form av abdikationshot«. Ett par dagar senare, när Erlander analyserat bevarade anteckningar och deltagit i en interpellationsdebatt om 1941 års händelser, hade han övertygats om att kungen talade sanning och att abdikationshotet var en bluff som Per Albin fabricerat. Eller rättare sagt, Per Albin hade på eget bevåg överdramatiserat riskerna, så att många uppfattade det som om kungen framfört ett hot.
Gustaf V:s roll
Det mesta talar för att Erlanders bedömning är korrekt. Gustaf V var en gammal och erfaren monark som saknade skäl att ljuga om sin roll. Dessutom stämmer historien väl överens med vad vi vet om hur kungen brukade agera i krissituationer.
När debattvågorna gick höga i frågor om försvar och statsskick åren 1914–17 abdikerade kungen inte. Han framförde inga hot när försvaret hårdbantades i mitten av 1920-talet, trots att han hatade beslutet.
Förvisso kan det inte uteslutas att Gustaf V påpekade för statsministern att det vore farligt att säga nej till tyskarna. Han brusade lätt upp och kan mycket väl ha vräkt ur sig något i stil med »jag avgår hellre än medverkar till att vi råkar i krig«.
Men skulle en ålderstigen, konservativ och pliktmedveten kung på allvar ha hotat med abdikation för att låta tyska soldater åka på svensk järnväg, och därmed personligen medverka till att kasta in Sverige i en kris mitt under pågående världskrig? Knappast. Abdikationshotet är snarare ett typiskt exempel på Per Albin Hanssons förmåga att bruka taktiska finter för att driva igenom sin vilja.
Soldater ur den tyska Engelbrechtdivisionen på Charlottenbergs station i Värmland sommaren 1941.
Per Albin spelade högt
Klockan 19.00 på midsommardagen sammanträdde regeringen. Riksdagsgruppernas beslut rapporterades, men Per Albin Hansson valde till en början att endast redovisa resultatet av den första socialdemokratiska omröstningen. Efter en upphetsad diskussion frågade han de borgerliga partiernas representanter om de kunde tänka sig att, för enhällighetens skull, gå på den socialdemokratiska linjen och vägra tyskarna bifall. Svaret var nej.
I debatten framförde Sköld än en gång sin ståndpunkt att det nog var lika bra att upplösa regeringen, så att de tyskvänliga borgarna kunde regera vidare själva.
Den heta debatten fick ett förutsägbart slut. Eftersom det framkommit att socialdemokraterna hållit också en andra omröstning ville de borgerliga veta hur den utfallit. Och nu bekände Per Albin färg: jodå, de hade gått med på att vika sig om frågan hamnade i ett dödläge.
Gick med på tyskarnas krav
Men – och här utgick statsministern från vad Sköld sagt under diskussionen på midsommarafton – endast under förutsättning att det rörde sig om en engångseftergift. De borgerliga höll med. Ingen ville att Sverige skulle bli ett permanent genomfartsland för Wehrmacht.
Därmed var saken klar. Regeringen sade ja till tyskarnas begäran. Soldaterna i 163:e infanteridivisionen fick åka på svensk järnväg. Riksdagen informerades på förmiddagen den 25 juni, och vid 11-tiden bekräftade första och andra kammaren, som sammanträdde i hemlighet, regeringens beslut. För att det skulle vinna laga kraft klubbades det igenom på en konselj klockan 15.30.
Transiteringen engångsföreteelse
Midsommarkrisen var över. Gustaf V tackade regeringen, särskilt Per Albin och Günther. Därefter mötte kungen prins Victor av Wied medan Günther sammanträffade med Schnurre. Båda klargjorde att transiteringstillståndet måste uppfattas som ett engångsfall. Det »fick inte betraktas som precedensfall eller ett politiskt principiellt ståndpunktstagande«. Tyskarna hade inga invändningar. Några minuter före klockan 23.00 anlände general Engelbrecht till Charlottenbergs station, och truppöverföringen kunde inledas.
Mellan den 25 juni och 12 juli forslades soldaterna tvärs genom Sverige. Det var en resa in i Dödens land. Nästan ingen av de män som satt på tågen från Charlottenberg till Haparanda återvände levande från kriget.
Publicerad i Populär Historia 7/2019
