När Tage Erlander fick posten som ledare för Socialdemokraterna var det en stor överraskning för alla. Här ses han på Harpsund 1969, samma år som hans långa ämbetsperiod tog slut – efter 23 år.

Tage Erlander – Sveriges längste statsminister

För sin rekordlånga period som regeringschef 1946–69 och sina 192 centimeter i strump­lästen brukar han kallas Sveriges längste statsminister. Men det skulle dröja innan han blev folkkär, det krävdes att han drog en rolig historia i tv.

5 oktober 2019 av Dick Harrison

Det var den 19 december 1962, och hela svenska folket satt bänkat framför tv-apparaterna för att se det enda program som sändes, och som trollband nationen: Hylands hörna. Förlagan var amerikansk och hette The Jack Paar Show men är mer känd som Johnny Carsons långkörare The Tonight Show.

Konceptet var enkelt: en populär programledare – Lennart Hyland – med husband och inhoppande lustigkurre tog emot gäster som bjöd på sig själva. Och den 19 december 1962 var det en speciell gäst: statsminister Tage Erlander.

Efter inledande trivsamt prat berättade statsministern en rolig historia som han hört vid ett valmöte i Arvika. Den handlade om en församling i Värmland som hade en prost, som var mycket intresserad av pistolskytte.

"Huk i bänkera för nu laddar han ôm!"

Prosten hade vunnit flera mästerskap och skulle nu försvara sin titel på en söndagseftermiddag. Alltså steg han upp tidigt för att öva skytte i trädgården. Prosten glömde tiden och upptäckte plötsligt att högmässan börjat. Raskt satte han sig i bilen och körde så fort han kunde till kyrkan, där den kloke komministern lyckligtvis hade tagit hand om altartjänsten. På med prästkappan, upp i predikstolen. 

Väl där kom prosten på att han glömt att ta av pistolhölstret och försökte bli av med eländet utan att någon märkte det. Det bar sig inte bättre än att ett skott brann av – »det var ju rätt pinsamt«, konstaterade Erlander och fortsatte berättelsen. Nu måste prosten verkligen bli av med hölstret och patronbältet, varför han böjde sig ned för att det skulle bli lättare. Då ställde sig en soldat som övat fälttjänst upp och skrek ut en varning till gudstjänstbesökarna: »Gôbber å käringar! Huk i bänkera för nu laddar han ôm!«

Tage Erlanders medverkan i tv-programmet Hylands hörna 1962 gjorde honom folkkär över en natt.

© Aftonbladet/IBL

Erlander blev folkkär

Under dessa få minuter i direktsändning förändrades allt. Den statsminister som tidigare gällt för att vara torr, akademisk, mästrande och allt annat än folklig transformerades till landsfader. Till sin egen ohöljda förvåning blev Tage Erlander folkkär. När han tillträdde som statsminister, 1946, hade han uppfattats som lundensare, en lärd byråkrat som hade ytterst lite gemensamt med gemene man.

På 1960-talet blev han åter värmlänning och gav sken av att vara som folk var mest, och det gick hem i stugorna. Än i dag framstår tv-bilderna från Hylands hörna som ikoniska: en illustration av ett svunnet socialdemokratiskt guldålders-Sverige.

Växte upp i värmländska Ransäter

Tage Erlander föddes i värmländska Ransäter den 13 juni 1901, på ovanvåningen i det rödmålade gamla skolhus som i dag ingår i den lilla men välskötta Erlandergården, ett museum över Tage och hans liv. Ransäters kyrka, med den erlanderska familjegraven, ligger på andra sidan vägen. 

MER SVENSK HISTORIA I POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV

Fadern Erik Gustaf var skollärare och fick så småningom även tjänst som kantor i kyrkan, men han var mycket mer än så – entusiastisk folkbildare, politiskt aktiv liberal, entreprenör i snickeribranschen (han tillverkade nästan alla möbler i hemmet själv) och exportör av lingon till Tyskland.

I Lund väcktes intresset för politik

Det var en hederssak för honom att ge Tage bästa tillgängliga utbildning och göra det möjligt för honom att studera, först vid läroverket i Karlstad och sedan vid universitetet i Lund. Och till en början gjorde den unge Tage inte fadern besviken. Han var en duglig gymnasist och inledde på 1920-talet naturvetenskapliga studier i den skånska universitetsstaden.

Men under tiden i Lund vändes allt upp och ned. Av planerna på att bli naturvetare blev intet; enda vinsten av studierna – och den var stor nog – var mötet med den blivande hustrun Aina. De gifte sig 1930 och fick sönerna Sven och Bo. Istället väcktes Tage Erlanders politiska intresse.

Sommaren 1945 utnämndes Tage Erlander (till vänster) till ecklesiastikminister. Längst fram syns statsminister Per Albin Hansson och socialminister Gustav Möller.

© Aftonbladet/IBL

Lantarbetarkonflikten vändningen

Av avgörande betydelse var de skånska lantarbetarkonflikterna 1923 och 1924. Den unge värmlänningen hade aldrig kunnat föreställa sig omfattningen av nöden i Sveriges rikaste landskap. När arbetsgivarna vräkte sina arbetare ställdes fattigdomen ut till allmänt beskådande.

»Vi behövde bara ta vår cykel och cykla ut femton minuters väg från Lund för att se hur skräckslagna ungar sökte skydd hos förtvivlade mammor, medan länsman och polis bar ut deras möbler från det, som tidigare varit deras hem. Klassamhället och utsugningen blev levande realiteter.«

Tage Erlander orienterade sig därför åt vänster, först inom ramen för studentorganisationen DYG (»Den yngre gubben«), sedan inom Socialdemokraterna. Han blev studentpamp i Värmlands nation, började skriva artiklar i Arbetet och övergick till att studera statsvetenskap, statistik och nationalekonomi.

Erlander till riksdagen 1932

För att försörja sig bidrog Erlander med artiklar till Svensk Uppslagsbok, där han så småningom fick fast anställning. Den politiska karriären inleddes med inval i Lunds stadsfullmäktige 1930, och två år senare kunde han ta plats i riksdagen.

1930-talet var Tage Erlanders politiska lärdomsår: han deltog i utredningar och beredningar, skaffade sig ett vänskapsnätverk och gjorde sig känd som en hårt arbetande framtidsman. 

Framför allt uppmärksammades han av Gustav Möller, den svenska socialpolitikens skapare, som knöt honom till sig och slutligen gjorde honom till statssekreterare. Som sådan var Erlander verksam under beredskapstiden på 1940-talet, då han i praktiken fungerade som inofficiell polisminister, bland annat med ansvar för interneringen av misstänkta kommunistiska flyktingar i läger.

Blev ecklesiastikminister 1945 

Han skötte sitt ämbete så bra att statsminister Per Albin Hansson 1944 uppgraderade statssekreterartjänsten till ett statsrådsämbete. Erlander hade kommit in i regeringen. Samma år valdes han in i partistyrelsens verkställande utskott, Socialdemokraternas maktcentrum.

Nu gick karriären i ilfart. Sommaren 1945 utnämndes Tage Erlander till ecklesiastikminister med ansvar för utbildnings-, kyrko- och kulturfrågor, ett ämbete han först varit skeptisk till men snart lärde sig att uppskatta. Det arbete han inledde kom att bli vägledande för förnyelsen av det svenska utbildningsväsendet och skapandet av grundskolan. Men hans egen tid på departementet blev kort.

Tage Erlander med hustrun Aina och sönerna Bo och Sven i hemmet. Foto från 1946.

© Karl Sandels samling/IBL

Statsminister efter Per Albins död

Natten till den 6 oktober 1946 avled Per Albin Hansson. Statsministern segnade ned på Ålstens spårvagnshållplats i Bromma på väg hem till bostaden, drabbad av en hjärtinfarkt. Erlander, som vid tillfället befann sig i Lund, togs med fullständig överraskning när han några dagar senare fick höra den ene ministern efter den andre säga att de önskade se honom som efterträdare. Det enda motståndet kom från Gustav Möller, som själv ville bli statsminister och uppfattade Erlanders kandidatur som ett fruktansvärt svek.

När den socialdemokratiska riksdagsgruppen röstade om saken fick Möller 72 röster och Erlander 94, varefter den förre resignerade. Formellt tillträdde Tage Erlander som statsminister vid en konselj den 11 oktober 1946.

Fortfarande politisk doldis

Under de första åren efter Per Albins död var Erlander fortfarande något av en politisk doldis. Journalister tävlade om att framhålla hans nervositet och mentala obetydlighet. Många visste knappt vem han var. Samtidigt hettade det politiska debattklimatet till, med klimax under andrakammarvalet 1948. Från borgerligt håll talades om »vanstyre«, och man hissade varningsflaggor för att Socialdemokraterna ville socialisera Sverige och vandra i Sovjetunionens fotspår.

Genom flitigt resande och talande i hela landet stärkte visserligen Erlander sin ställning inom arbetarrörelsen, men det dröjde många år innan han blev populär hos folk i gemen.

Bertil Ohlin blev huvudmotståndare

Som statsministerns fiende nummer ett framträdde folkpartiledaren Bertil Ohlin, en geniförklarad nationalekonom som aldrig försatt ett tillfälle att aggressivt kritisera regeringens politik i allmänhet och Tage Erlander i synnerhet. De båda partiledarnas dueller, både i Riksdagshuset och i valmöten i Vasaparken – dit tiotusentals människor begav sig för att lyssna – blev legendariska.

Trots de välfinansierade borgerliga attackerna lyckades Socialdemokraterna reda ut krisen och behålla regeringsmakten. Under åren efter 1948 stabiliserade Erlander successivt sin och partiets position både på det inrikes- och utrikespolitiska planet.

Hemligt samarbete med NATO

Visserligen misslyckades han med att bygga upp ett nordiskt försvarsförbund, men han fick stormakterna att acceptera Sveriges neutralitet – en politik som i hemlighet komprometterades av militärtekniskt samarbete med NATO – och utvecklade ett gott samarbete med socialdemokratiska ledare i övriga västvärlden.

Kronan på verket var koalitionen med Bondeförbundet (Centerpartiets föregångare) och dess ledare Gunnar Hedlund (1900–89), som ingicks hösten 1951 och gav regeringen majoritet i riksdagen. Koalitionen bestod till 1957, och vänskapen med Hedlund blev livslång.

1964 kom Sovjetunionens premiärminister Nikita Chrusjtjov på statsbesök. Här låter han sig intervjuas på Harpsund medan Tage Erlander spelar krocket.

© Aftonbladet/IBL

Tage Erlanders svåra år

Men arbetet tog hårt på statsministerns krafter. Särskilt 1951 och 1952 var dystra år. I dagboksanteckningarna framgår att livet för Tage Erlander tedde sig som en svår uppförsbacke. Det blev inte bättre av att hustrun Aina 1951 drabbades av en långvarig sjukdom och att koalitionsbrodern Gunnar Hedlund påföljande år fick juridiska problem sedan det kommit fram att han slarvat med skatten.

Utrikespolitiken blev också tuffare: sommaren 1952 sköt ryssarna ned två svenska
militärflygplan, sedan Sverige ägnat sig åt hemlig spaning över Östersjön. Tage hanterade kriserna väl, men de påverkade honom negativt.

Harpsund blev statsministerns

Sedan vände vinden. En av de viktigaste källorna till statsministerns allt bättre humör och stärkta självförtroende var högst oväntad: korkfabrikören Carl August Wicanders testamente. Här fastlades att det sörmländska godset Harpsund skulle skänkas till svenska staten för att fungera som rekreations- och representationsbostad för statsministern. Testamentet trädde i kraft den 27 december 1952, när Wicander föll ned död på en gata i Lissabon.

Redan under hösten 1953 blev Harpsund ett andra hem, dit Tage Erlander hastade så fort han fick möjlighet. Här kunde han koppla av från stressen, fiska gäddor och kräftor och dessutom arrangera storpolitiska konferenser och möten med såväl politiker och finansmän som författare och kulturpersonligheter.

Den 13 september skriver statsministern i dagboken: »En underbar dag. Med hela familjen. […] Vi har bara vilat, kastat kastspö, som varken roat eller oroat fiskarna, läst det minsta möjliga i en lustig Abraham Lincoln-biografi, ätit och nu senast spelat bridge. Vilken dag. [… ] Icke ett samtal utifrån, icke en irritation. Det måste betyda en återuppbyggnad av nedkörda kroppar.« Dagen därpå noterar han: »En vederkvickelsens söndag på Harpsund. Kanske det inte blir så heltokigt till slut i alla fall.«

Chrusjtjov i Harpsundsekan

I efterhand har Harpsund kommit att bli en symbol för folkhemmets glanstid på 1950- och 1960-talen, ett socialdemokratins Versailles-. På Tage Erlanders tid hade herrgården dessutom nyhetens behag, och det var med förtjusning som besökande statschefer som Sovjets Chrusjtjov och Indiens Nehru lockades till Harpsund för att ta den obligatoriska turen i ekan.

1953 anställdes Olof Palme (till vänster) som sekreterare på Erlanders kansli, där han snabbt gjorde sig oumbärlig. Foto från en valdebatt i radio 1958.

© Aftonbladet/IBL

Ett annat skäl till att Erlander mådde allt bättre i mitten av 1950-talet var att han fick mer hjälp än tidigare i det vardagliga jobbet-. Hans kansli var minimalt. Förutom den oumbärliga personliga sekreteraren Maria Nyström, som fortsatte att betjäna honom ända till 1969, hade han bara en handsekreterare, som lämnade mycket övrigt att önska. Klagomål och utgjutelser över den sistnämnde duggar tätt i dagboken.

Olof Palme anställs

På hösten 1953 hittade han äntligen en person som kunde hjälpa honom. För den 17 september finner vi följande minnesanteckning efter en intervju: »Palme. Bra.« Det slutade med att den tjugosexårige Olof Palme provanställdes. Bara några dagar senare fick han följa med till Harpsund och bevittna hur Erlander drog upp den första gäddan, och snart var Palme lika oumbärlig som herrgården. Från och med sommaren 1954 jobbade han åt statsministern på heltid.

Palme var läraktig, energisk och språkkunnig, och han hade inget emot att slita intensivt vid statsministerns sida när så krävdes. Visst, det hände att Palme kom för sent (till skillnad från Erlander var han ingen morgonmänniska), men det han lämnade ifrån sig var förvånansvärt bra. Oavsett om det gällde utkast till politiska tal och riksdagsdebatter, taktikuppläggning inför förhandlingar eller intellektuellt eftersnack var Palme en idealisk medarbetare och ideologisk sparringpartner.

"De stora förväntningarnas missnöje"

Under dessa år mognade Tage Erlanders politiska vision, som fick näring av diskussionerna med Palme och mötena på Harpsund. Erlanders mest originella bidrag till svensk politik är idén om »de stora förväntningarnas missnöje«, som han lanserade i en remissdebatt i riksdagen i januari 1956. Bakgrunden var att socialdemokratin befann sig i en djup idékris. Allt det man drömt om vid seklets början hade ju genomförts: folk hade fått allmän rösträtt, åtta timmars arbetsdag, pension, semester, höjd levnadsstandard, med mera.

Till råga på allt hade Folkpartiet tagit över många av de gamla sosseidéerna och gjort dem till sina egna. Gränserna mellan partierna blev allt vagare. Så vad skulle Socialdemokraterna göra nu? Partiet hade svårt att hitta en identitet, och för statsministern resulterade detta i åratal av grubbel. Men 1956 hade han tänkt färdigt.

Valaffischer för Folkpartiet och Socialdemokraterna i Stockholm 1958.

© Sydsvenskan/IBL

Skyddsnät eller starkt samhälle?

Tage Erlander tog sin utgångspunkt i vad han menade var ett tankefel hos huvudmotståndaren Bertil Ohlin. Denne argumenterade för att samhällets uppgift var en »bottentrygghet«, ett socialt skyddsnät som kunde fånga upp dem som hade det sämst. Däremot vände han sig emot de höga skatter som Socialdemokraterna ville driva igenom för att finansiera fler reformer. Enskilda individer borde få behålla pengarna och använda dem som de ville, krävde folkpartiledaren.

Mot detta vände sig Erlander med kraft. Svenska folkets anspråk på samhället var, hävdade han, mycket större än Ohlin insåg. Ju bättre folk får det, desto högre krav på staten kommer de att ställa. Ju större förväntningar, desto större missnöje. Om folk fortsätter att få det bättre kommer de att vilja ha bättre bilar, bättre bostäder, bättre vägar, bättre skolor, och så vidare. Alltså måste staten vara beredd att ge dem möjligheter att få allt detta, och det kunde endast ske genom en stor, skattefinansierad offentlig sektor – »det starka samhället«.

Omsättningsskatten gick igenom

Erlanders »starka samhälle«, det folkhem vars ramar ännu omgärdar oss, krävde omfattande skattehöjningar för att kunna förverkligas. Alla andra partier opponerade sig. Särskilt intensivt grälade man om omsättningsskatten, »omsen«, en föregångare till momsen, som han och hans finansminister Gunnar Sträng  trumfade igenom på hösten 1959, sedan kommunisterna lagt ned sina röster vid den avgörande omröstningen – de ville inte ha omsen, men eftersom statsministern hotat att avgå om förslaget inte gick igenom vek de sig för att hindra de borgerliga att bilda regering.

ATP blev stridsfråga

Ännu mer kontroversiell var en annan reform: Erlanders kamp för att driva igenom allmän tilläggspension, ATP. Förslaget diskuterades i utredningar i åratal och föreföll till en början bara vara en i raden av välfärdsreformer, men 1956 hettade det till, sedan Bertil Ohlin bestämt sig för att göra ATP till symbolfråga. Såsom folkpartiledaren framställde ATP gav systemet intryck av att vara en livsfarlig socialistisk taktik för att beröva vanliga löntagare friheten att välja hur de ville gestalta sin ålderdom, samtidigt som systemet innebar att väldiga pengamängder överfördes till statliga fonder.

FN-diplomaten Eleanor Roosevelt (änka efter USA:s president Franklin D Roosevelt) i samspråk med Tage Erlander 1950.

© Sjöberg bild

Folkomröstning och regeringskris

Striden om ATP färgade det politiska Sverige mellan 1956 och 1959 och ledde till folkomröstning, regeringskris, nyval och stor dramatik. In i det sista var det osäkert om Tage Erlander och hans regering skulle lyckas få de folkvalda att rösta ja till propositionen. På våren 1959 var det exakt jämnt i riksdagens andra kammare, 115 röster mot 115. Då valde en folkpartist, varvsarbetaren Ture Königson från Göteborg, att lägga ned sin röst för att hindra Folkpartiet att blockera en lösning.

Visserligen tyckte han bättre om det egna förslaget än om Socialdemokraternas, men han kunde inte med bevarat gott samvete se hur pensionsfrågan svävade i ständigt dödläge. Enda sättet att ge arbetarna en tryggad ålderdom, resonerade Königson, var att låta Erlanders förslag segra. Så skedde också, med minsta möjliga marginal.

Erlander spelade högt och vann

1959 var Tage Erlanders stora segerår. Inför voteringarna om både ATP och omsättningsskatten ställde han så kallad kabinettsfråga, det vill säga aviserade att regeringen inte kunde sitta kvar om den inte segrade. I båda fallen gick chansningen hem, trots att motståndet var kompakt. Ingen svensk statsminister har tagit lika stora risker och vunnit lika viktiga segrar.

Framgångarna gjorde Tage Erlander både fruktad och respekterad. I den borgerliga pressen framställdes han gärna som maktfullkomlig, men i folkleden var politiken och framgångarna uppskattade. Socialdemokratin har aldrig varit lika stark som under åren närmast efter ATP-striden.

I andrakammarvalet 1960 fick partiet 47,8 procent, i kommunalvalet 1962 hela 50,5 procent – siffror som förefaller obegripligt höga jämfört med de senaste riksdagsvalens resultat.

Hylands hörna och Vecko-Journalen

Det var i detta läge som Erlander accepterade att vara gäst i Hylands hörna. Vitsen om den skjutglade Värmlandsprästen gjorde honom till Sveriges förste effektive massmediepolitiker. Svängningen i Medelsvenssons uppfattning var ögonblicklig. Inget valtal, ingen pamflett, ingen reform gav Erlander lika stor och omedelbar popularitet.

Som av en händelse sammanföll dessutom Hylands hörna-succén med en artikel i Vecko-Journalen i början av januari 1963, där statsministern intervjuades hemma i den nya lägenheten i Marieberg på Kungsholmen.

I tidningen hyllades han som »årets man« så till den milda grad att Erlander den 4 januari ryste över »alltför mycket rosor« och tillade: »Detta slutar inte bra.« Trots periodvisa sjukdomar och avgångsfunderingar rullade det på, år efter år.

Riksdagsvalet 1968 blev Tage Erlanders sista som statsminister. Året därpå avgick han och överlät posten till Olof Palme. Till vänster skymtar Sten Andersson, blivande utrikesminister.

© Aftonbladet/IBL

Egen majoritet i riksdagen

Ibland såg det illa ut. Erlander fick en chock under Wennerströmaffären 1963, en av Sveriges allvarligaste spionhistorier, när det gick upp för honom hur lite de övriga ministrarna hade låtit honom veta om ärendet, och han hämtade sig aldrig helt från den upplevelsen. Likväl fortsatte han att leda partiet, och efter ett ovanligt dåligt kommunalval 1966 lyckades han än en gång vända trenden uppåt.

I Erlanders sista riksdagsval som statsminister, hösten 1968, fick Socialdemokraterna 50,1 procent och egen majoritet. När han påföljande år avgick med ålderns rätt stod han på toppen av sin bana, var populärare än någonsin och kunde lämna över till just den lärjunge han tränat att bli efterträdare – Olof Palme.

23 år som statsminister

Efter pensioneringen skrev Erlander sina memoarer och gjorde sporadiska inhopp i politiken, ända tills han lämnade det jordiska den 21 juni 1985. Allt som allt var Tage Erlander statsminister i 23 år och tre dagar, ett svårslaget världsrekord för en demokratiskt vald regeringschef.

Den långa statsministertiden, som gjorde att han kunde påverka Sveriges utveckling mer än de flesta människor i historien, kan inte förklaras med att han hade ett enkelt jobb. Valsiffrorna gick upp och ned; kriser och affärer avlöste varandra.

Den berodde inte heller på att oppositionen var svag. Under några år på 1950-talet hade de ickesocialistiska partierna andrakammarmajoritet.

Vissa har pekat på irrationella element, som tur, men 23 år är en för lång tid för att det ska räcka som förklaring.

Den viktigaste orsaken är att Tage Erlander var skicklig – som idéspruta, taktiker, sammanhållande kraft, talare och kompromisspolitiker. Han pratade omkull Bertil Ohlin inför masspubliker, sydde ihop en koalition med Bondeförbundet, spelade högt i folkomröstningar och nyval, ställde djärva kabinettsfrågor och vann varje gång.

Han var förvisso ingen intellektuell gigant av Ernst Wigforss snitt, men han var en gudabenådad realpolitiker som kombinerade praktisk regeringserfarenhet med bred beläsenhet, stor nyfikenhet och en vardagspolitisk intuition som ingen av hans samtida kom i närheten av.

Och han hade humor.

Publicerad i Populär Historia 8/2017

Kanske är du intresserad av...

Läs också