Hylands hörna

Fram till början av 1960-talet var Sverige ett annat land, inte minst när det gällde kontakter mellan generationerna. Vuxna tilltalades med tant och farbror, barn neg och bockade. De flesta herrar bar hatt. I skolan reste sig eleverna när magistern eller fröken kom in. Det hölls morgonbön med skolorgel, psalmer och sedelärande berättelser.

Grundinställningen var att det existerade vissa absoluta sanningar och värderingar som vuxenvärlden kunde tillhandahålla de yngre. Det fanns en god smak och för att förstå den behövdes ett visst mått av kultur­historisk bildning. För att sprida denna bildning till folket var radio och tv perfekt. Under 1950-talet hade det dock hänt något. Impulserna från experimenterande konstnärer spred sig mellan västvärldens länder, förbättrade kommunikationer, smidigare teknik och större journalistisk frihet gjorde mediernas genomslagskraft stor.

Det gamla jordbrukssamhället föll sakta ihop, alltfler människor flyttade in till städerna och Sverige fick en ny, nationell flygplats, Arlanda.

När Lennart Hyland satte sig till rätta i snurrstolen vid sitt skrivbord i tv-studion i oktober 1962 hade han hela den här utvecklingen i ryggen.

Han hade varit länge på radion och redan i tv:s första provsändning 1954, ”En skål för televisionen”, var han programledare. Sedan dess hade han underhållit från scenen i såväl ”Stora famnen” som ”Karusellen”. De senare hade samsänts i radio och tv, men då som filmad scenshow. Också ”Hylands hörna” hade sänts i radio, men nu skulle konceptet utvidgas och överföras till televisionen.

Sverige skulle få sin första riktiga talk show.

Tv fick snabbt genomslagskraft i Sverige. Redan i början av 1960-talet hade två miljoner hushåll licens och tv tog över mer och mer av radions tidigare roll som mediescen och samtalsämne. Det som visades på tv sågs av de flesta och kommenterades på arbetsplatser, i skolor och i medier. Vissa talade om ett rent hysteriskt intresse.

Precis som för radion var tv:s uppdrag att roa, men framförallt utbilda publiken och att se till att hela landet fick ta del av Sveriges kulturskatter. I tv-utredningen 1954 framhölls att uppdraget främst handlade om att agera som en ”samhällsspeglande och kulturfrämjande faktor med in­riktning på kulturella och folkuppfostrande uppgifter.” Och precis som radion tidigare gjort kämpade redaktionerna på tv för att leva upp till kravet om folkfostran och att balansera nyttan med nöje, som ju var det som drog de stora tittarsiffrorna.

Det kreativa arbetet med att jämka bildning mot underhållning hade präglat hela radiohistorien. En avgörande händelse för reformarbetet var när de två piratradiostationerna Radio Syd och Radio Nord började sända vid decennieskiftet 1960.

Radio Syd, också kallad Skånes Radio, sände från en båt i Öresund och erbjöd populärmusik och lättsam underhållning dygnet runt. Kanalerna gjorde alltså allt det som Sveriges Radio inte kunde göra, eftersom statlig radio var låst av folkbildar-uppdrag. Efter långa diskussioner och med het debatt som följd startade så Sveriges Radio i maj 1961 Melodiradion, som motdrag.

Det nya programblocket bestod mest av populärmusik, spelad utan inramande kommentarer och diskussion, men man lanserade också list- och skivpratarprogram som ”Det ska vi fira”, ”Tio i topp” och ”Nattradion”. Populärmusiken las i P2 och P1 fick bli den mer seriösa kanalen. Kritikerna talade om segregering och att nu skulle det bli svårare att nå ut med den mer kvalificerade musiken till de som inte direkt sökte efter den.

När televisionen så började sina sändningar 1956 visste man alltså att den breda publiken nåddes bäst med hjälp av underhållning. Därför fick den redan kände och uppskattade Hyland vara värd för premiärsändningen och därför sände man redan från början hans och andras scen-program på bästa sändningstid. Eftersom budgeten för egna produktioner var liten köpte Sverige in mycket underhållning från USA. Serien med advokaten Perry Mason var en av de första som visades. ”Bröderna Cartwright” premiärsändes 1959 och öppnade dörren för en era av västernfilmer.

Det populära utbudet balanserades av kulturhistoriska program, till exempel reportage från olika sevärdheter i Sverige med kommentarer av museiintendenter och ämneskunniga personer. En stor del av programmen bestod av föredrag av katedermodell, där stillbilder ofta fungerade som enda illustration.

Detta var som uppgjort för parodier och året 1962 stod komikerna och trampade i dörren, ivriga att få lägga sina kommentarer till såväl självtillräcklig bildningsiver som till kvasipsykologi. Söndagsbilagan, som sändes 1960–62, var ett första steg i den riktningen. Där introducerades till exempel en svensk variant av ”Dolda kameran” och det gjordes en parodi på ”Bröderna Cartwright” med Gösta Knutsson i rollen som pappa Ben.

Programidén följdes sedan av djärvare provokatörer som männen bakom humorprogrammet ”Skäggen”, Hasse & Tage och journalisten Ulf Thorén.

Folkbildningsverksamheten blev också mer tittarvänlig. De medverkande tilläts skämta kring sina kunskaper och bli raljerade med. ”Fråga Lund”, som introduceras just år 1962, blev en stor tittarframgång och sändes fram till 2000.

»Hylands hörna» blev enormt populärt och hör än i dag till de mest sedda programmen, procentuellt sett. Lennart Hyland blandade högt och lågt, kända och okända förmågor på ett sätt som bara Skavlan kommer i närheten av 2012. Men inte ens Fredrik Skavlan torde använda ett helt program åt att släppa fram den frireligiösa musiken, som Hyland gjorde i januari 1963.

I ett annat program lät han de experimentella konstnärerna Öyvind Fahlström och Carl Fredrik Reuterswärd samsas med två av 1940-talets mer nyskapande artister, Karl Gerhard och Jules Sylvain. Han fick också dåvarande statsministern, Tage Erlander, att dra Värmlandshistorier. Hylands program kännetecknades ända från början av nyfikenhet och innovationslusta.

Öppenheten begränsades dock efter Per Oscarssons improviserade sexualupplysningsmonolog, annan-dag jul 1966, då skådespelaren klädde av sig plagg efter plagg medan han berättade hur barn kommer till. Det var inte vad svenska folket väntat sig att få in i de julprydda hemmen och en tittarstorm som ännu hör till de kraftigaste någonsin följde.

Oscarssons tilltag debatterades till och med i riksdagen, där Olof Palme, som dåvarande kommunikationsminister, fick gå in och försvara televisionen mot upprörda anmälare.

Den 3 oktober 1962 sändes alltså ”Hyland hörna” för första gången. Lyssnar man noga kan man höra hur en tid och ett förhållningssätt avtackas till förmån för en ny era.

Det folkbildningsideal som självklart hävdade vikten av den klassiska bildningen är på väg ut och in kommer ett nytt förhållningssätt med vidgade ramar, ständigt ifrågasättande av gamla värden, en god portion livsironi – och en försmak av den nya tidens snuttifiering. Lite tillspetsat kan man säga att det hörs i Hylands välkomstord när Sverige blir ett snäpp mer internationellt och ett rejält kliv mer modernt.

Premiären inleds med att Hyland lite slängigt slår sig ner i en snurrstol vid ett skrivbord och hälsar ”God afton, godafton, god afton”. Han förklarar att han inte alls är nervös, att han bara är så glad att få dra igång det hela och efter det lutar han sig tillbaka.

Han tittar prövande ut mot publiken och säger glatt utmanande:

”Och om ni nu väntar er att vi ska göra högtidliga deklarationer och stolta utfästelser så tar ni fel. Det blir inga sådana.” I det här programmet handlar det helt enkelt om närvaro: ”Här är vi, och här är ni.” Sedan lutar Hyland sig fram över skrivbordet och tillägger: ”Den här perfektionismen, åstundar vi den egentligen – strängt taget? Jag menar, i det här sammanhanget. Vi kan ju göra ett litet undantag här kanske, va?”

Efter att ha presenterat programmet och pekat ut de teknikaliteter som den moderna tv-studion kräver går han över till att läsa upp brev som kommit till redaktionen. En brevskriverska sitter i publiken och efter att stolt ha uppvisat den smidiga mikrofon som gör det möjligt att röra sig fritt i rummet går han ut och samtalar med henne. Programmet och eran Hyland med alla efterföljande lekprogram är igång.

Mer på webben: Många äldre tv-program, bland annat det första avsnittet av Hylands hörna, finns att se på SVT Play: www.svt.se/play