Povel Ramel vägrade att ha tråkigt

Född: 1 juni 1922 i Stockholm.

Död: 5 juni 2007 på Lidingö.

Titel: I hotelliggare skrev han under yrkesraden ”P. Ramel”.

Familj: Hustru Susanna, född Östberg (1920–2020). Barnen Mikael (född 1949) och Lotta (född 1957) är båda i nöjesbranschen och för vidare faderns arv genom scenshowen ”Povels naturbarn”. Povels halvstorebror Wilhelm Stiernstedt skildras ömt i memoarboken Följ mej bakåt vägen (1991).

Stipendium: År 1982 instiftade Povel Ramel ”KaRamelodiktstipendiet”. Det är ett pris som består av en strut karameller och gör pristagaren ”ekonomiskt oberoende resten av dagen”. Det delas ut till människor som har verkat i Ramels anda. Pristagaren avslöjas alltid först vid utdelningen, efter noggrant formulerade ritualer. Senaste pristagaren är multimusikern Bengan Janson, som fick 2020 års pris år 2021.

Politisk åsikt: Povel Ramel såg sig själv som apolitisk, men granskar man hans verklista ser man ett tydligt återkommande miljöengagemang. Redan 1949 skrev han melodin ”Grisälven”, och därefter talar titlar som ”Låt leoparden vara kvar i leoparden”, ”Terra firma-festen” och ”The Nej Tack jump” för sig själva.

Kanske ska startskottet för Povel Ramels artistkarriär dateras till den fruktansvärda försommardagen 1937, när han mer eller mindre i ett slag förlorar båda sina föräldrar. Det sker på landsvägen strax utanför Borås, när en mötande bil kolliderar med familjen Ramels. Povel, just fyllda femton, sitter i baksätet och klarar sig. Modern dör dagen därpå, fadern i sviter efter olyckan samma jul.

Den unge Povel Ramel hade visat konstnärliga ambitioner innan dess, både som tecknare, pianist och diktare. Mycket tyder dock på att han, om föräldrarna hade överlevt, hade fått foga sig i en hederlig borgerlig karriär och ”klia elfenben” blott i den innersta kretsen.

Även om han senare mindes sina föräldrar som godmodiga och begivna på underhållning, så hade de nog svårt för tanken på sitt eget efternamn på revyaffischerna. Faster Elsie Virgin tar hand om sin unge släkting och låter honom pröva släktens gränser. Det går inte att utesluta att hon gör det av förbarmande.

I den första av sina memoarer, Följ mej bakåt vägen (1991), minns Ramel sin ungdom som påfallande ljus, väl medveten om att han troligen lyckades att förtränga det svartaste. Insiktsfullt ställer han frågan:

”Ska man kanske se det som så att jag i hela mitt liv, genom hela min karriär, har genomgått – och genomgår – ett slags bakvänt sorgearbete – i glädjens tecken?”

Det ska man nog. Han visar snart sin faster och hennes militärmake att artisteriet är en möjlig karriärväg.

Han spelar piano i små orkestrar som står för dansen på diverse ”kavajskutt” och ”teskak”, som tidens förtjusande beteckningar kunde låta. Repertoaren är den efterfrågade modemusiken, men det kliar i hans påhittarfingrar och han smyger in ett och annat egenkomponerat stycke.

Vidare hittar han lekkamrater. En viktig samlingsplats är inspelningsstudion Din egen röst på Regeringsgatan 30 i Stockholm. Povel skriver schlagrar i tidens anda, men finner störst lycka i det parodiska.

Han är redan berest och har i London sett Harry Roys orkester ägna lika mycket tid åt spexandet som spelandet. Intrycket är outplånligt. Han vill låta sina stora kärlekar sammansmälta: musiken och komiken.

I studion, ledd av den legendariska Dagmar Sandström, blir han bekant med swingstjärnan Alice Babs. Hon spelar in hans ”Vårt eget blue Hawaii” 1942. Samma år får han själv spela in den, visserligen på lågprismärket Scala, men likväl på ett riktigt skivbolag. Han är tjugo år och nu finns ingen återvändo.

Med några av sina musikervänner bildar han ett skämtgäng som inledningsvis kallar sig Föreningen För Fånighetens Främjande. När FFFF 1946 får förtroende från Radiotjänsts nystartade underhållningsavdelning, opponerar sig chefen Per-Martin Hamberg. Han känner sin svenska publik och anar att ”fånig” kommer att trigga igång folkstormarna. Signaturen för programmet lyder istället:

Vet Ni vad FFFF innebär?
Jo, Föreningen För Flugighetens Främjande är här!
Väl mött till en tokig träff
hos en förening som har fyra stora F:
FFFF!

Vid det laget har Ramel redan fått sitt genombrott. Låten ”Johanssons boogie woogie-vals” kommer 1944 och bevisar att humor hör hemma i musik. Den kombinerar halsbrytande traditionell europeisk vals med modern afrikansk-amerikansk boogie woogie, och kommenterar sig själv på typiskt novelty hit-manér. Uppenbart är den ett verk från en kompositör som tänker utanför ramarna och som rentav vill spränga dem.

Vid fyrtiotalets slut har han prövat på det mesta i underhållningsväg och är ett Namn. Ofta anlitas han av en figur som heter Felix Alvo (1918–74). Tidigare verksam som cirkus- och svajmastartist har Felix Alvar Johansson, bördig från Njurunda, sadlat om till showproducent med stjärnspäckade galor som specialitet.

Han approcherar Povel med ett oemotståndligt erbjudande: ”Låt oss slå våra påsar ihop. Du står för det roliga och jag står för det tråkiga.”

Och 1952 är AB Knäppupp ett faktum. Första föreställningen, Akta huvet!, blir en succé, först i Göteborg och sedan på Folkan i Stockholm. Strax därpå förvärvar bolaget både Odéonteatern – snart omdöpt till Idéon – och ett cirkustält. I sexton år ska AB Knäppupp sprida musikalisk lekfullhet och sprall till det svenska folket.

Ramel och Alvo är inte ensamma. Många bidrar med idéer, entusiasm och stjärnglans. Scenografen och idésprutan Yngve Gamlin, monologmästaren Martin Ljung, kontraalten Brita Borg och yrvädret Gunwer Bergkvist är alla viktiga komponenter i Knäppuppkompotten.

Reklamchefen Stig Wallgren och Povels närmaste man, den hemlige Sten ”Herr K” Kärrby, hjälper till att sätta Knäppupp på kartan. Längre fram ansluter sig Cilla Ingvar, Lissi Alandh, Birgitta Andersson, Monica Zetterlund, Wenche Myhre, Sune Mangs, Stig Grybe och en lång rad andra musikaliska och komiska scenpersonligheter.

Knäppupp är ett framgångsrikt företag. Tältturnéerna mellan maj och september är nationella händelser, Idéonteatern går för fulla hus under vinterhalvåret. Tidigt bestämmer sig Ramel för att bara medverka i vartannat års uppsättning.

Mellantiden ägnar han inte minst åt resande. På kryssningar och jordenruntresor snappar han upp musikaliska nymodigheter och kommer hem med blues och calypso och doo-wop och gospel i bagaget.

Den driftige Alvo ser till att bolaget också producerar skivor, som utgör en inte obetydlig del av urvalet i de jukeboxar som bolaget också distribuerar till landets fik. Lika snabbt som Alvo drar in pengar hittar Ramel och hans kumpaner sätt att göra av med dem. Det visar sig dock omöjligt. Under mer än ett decennium blir i princip allt de rör vid till guld.

De satsar på filmproduktion och värvar den flyhänte regissören Hasse Ekman. Ratataa eller The Staffan Stolle story (1956) blir en artistisk och kommersiell triumf – trots att Povel Ramel själv väljer att spela huvudrollen.

Om hans musikalitet och påhittighet är obestridliga kan Ramels skådespelartalanger onekligen diskuteras. Som tur är har han replikproffs som Martin Ljung och Yvonne Lombard vid sin sida.

Begreppet ”knäppupp” – som från början också betecknar själva genren – kommer till Ramel en morgon, just som han har knäppt upp pyjamasjackan. Somliga är skeptiska till ordet, och menar att det associerar till snusk. Povels ambition är dock den motsatta – hans universum är inte bara befriat från sexualitet utan även från politik och personpåhopp.

Det är på sitt sätt ett barns värld – ett bildat och välformulerat, rentav lillgammalt, barns värld – där ramelska sångtitlar också är livsmotton: ”Knäppupp! Relax! Koppla av!”, ”Tänk dej en strut karameller!”, ”Håll musiken igång!” Hans mest ambitiösa verk för scenen, ett av få där han själv skrev rubbet, har också en talande titel: På avigan (1966).

Det är typiskt Ramel att han inte vill kalla sina föreställningar för revyer. I femtiotalets början vimlar Stockholm av just revyer:
Kar de Mumma basar för Folkan, paret Gösta Bernhard och Stig Bergendorff driver Casinoteatern, Ragnar Klange gör revyer i arbetarrörelsens hägn på Folkets Hus, nestorn Karl Gerhard spelar oftast på Chinateatern.

Revyformen är etablerad. Povel Ramel vill stå för något nytt. Något annat. Även om en ”knäppupp” ytligt sett påminner om en revy till stilen – sketcher avlöser sångnummer som avlöser monologer – är det viktigt att markera avstånd.

En viktig drivkraft genom hela Ramels karriär är lusten att fråga sig själv: ”Varför inte tvärtom?” Hela tiden slåss han mot det invanda, det förväntade, det på förhand givna. Från början ägnar han sig gärna åt parodier – begreppet ”lustmord” förekommer ofta i tidningstexter – på musikaliska genrer.

Han radar klichéer på varandra i ”En schlager i Sverige” (1945), gör blues på svenska i ”The gräsänkling blues” (1951), driver med Evert Taubes berättande sjömansvalser i ”Balladen om Eugen Cork” (1954), gör uppdaterade pastischer på Birger Sjöberg och Bellman i ”Sommartrivialiteter” och ”Torstigste bröder” (1960).

Sällan är avsikterna onda, men Evert Taube lär ha kallat ”den där Ramel” för ”en riktig räv” när han hörde parodin.

I Ramels nonsensbok Min galna hage (1957) finns novellen ”Lek och lektor”. Den beskriver tre lekande barn, övervakade på håll av den osannolikt tråkige lektor Dugge, som ”beväpnat sig med en snusfärgad dryck och en hostande torr bok om kungliga exlibris genom tiderna”.

När barnen leker att det kommer rubiner flytande på vattnet, påpekar lektor Dugge: ”Riktiga rubiner flyter inte, förstår ni barn. Dom sjunker säkert till botten i så fall.”

Novellen är, som många av Ramels betydande verk, ett försvarstal till fantasin och ett frontalangrepp på tråkigheten. Man anar när man läser att hans uppväxt har kryllat av olika lektorer som förnumstigt har kvävt varje ansats till skoj med nykter realism. Och inte bara uppväxten – under hela Ramels karriär dök de upp: dönickarna, tråkmånsarna, insändarskribenterna, vännerna av ordning.

Revolutionsåret 1968 sjunger han om ”De sista entusiasterna” i föreställningen med samma namn:

I tillvarons skola bister – där var magister en pessimist är.
Där står vi redo att distrahera er på rasterna.
Vi är förmodligen de sista entusiasterna.

Femtiotalet är en särskilt gynnsam period för Ramels stil och kynne. Åren efter andra världskriget är en tid när folk i gemen ogärna påminner sig om världens ondska. Mycket av tidens underhållning utmärker sig med sin naivitet och absurdism.

Under sextiotalet utmanas Knäppupp av en ny faktor i Nöjessverige: AB Svenska Ord. Direktörerna Hasse Alfredson och Tage Danielsson har mötts på Sveriges Radio, där de har börjat extraknäcka som manusleverantörer – i synnerhet åt Knäppupp. Ramel och Alvo har också gett dem chansen att skriva sin första helaftonsföreställning, Siv Olson eller Doktor Kotte slår till (1959) och inte minst berett Hasse Alfredson möjligheten att bli professionell scenartist.

År 1961 startar Hasseåtage eget. Strax därpå är de en allvarlig konkurrent – utan att någonsin ha något annat än personliga sympatier för varandra.

Tydligast att nya vindar blåser blir det 1964. Då drar Hasseåtage in på Chinateatern med Gula Hund, en revy som tar pulsen på samtiden, utmanar den goda smaken, häcklar åldringsvården och invandringspolitiken och tar utmanande fula ord i sin mun (i synnerhet ”pitt”).

Samtidigt, några kvarter därifrån, spelar Idéon Ramels och Beppe Wolgers Ryck mej i snöret – en revy som hyllar den nyss bortglömde revymakaren Emil Norlander (1865–1935). Medan Hasseåtage dikterar tidsandan känner Knäppupp sig tillfälligtvis förbisprungna av den.

AB Knäppupp avvecklas 1968, när den stora citysaneringen sveper iväg Idéonteatern vid Brunkebergstorg och bolaget förlorar en självklar samlingspunkt. Felix Alvo blir fastighetsmäklare på Kanarieöarna och dör i förtid 1974. Povel Ramel fortsätter att komponera, producera, uppträda och – gång på gång – återuppfinna sig själv.

Berns salonger vid Berzelii park blir under 1970-talet något av hans husscen. I en tid när det ärevördiga etablissemanget har mist en del av sin glans och attraktionskraft, är han en av den handfull artister som garanterat drar fulla hus till Berns. De övriga är Lill-Babs, Lill Lindfors, Hasseåtage och Magnus & Brasse.

På Berns salonger gör Povel Ramel både den nostalgiska kavalkadshowen KaRamellodier (1972) och den experimentella minimusikalen Minspiration (1981–82).

De största triumferna är de båda shower som han gör i tandem med den norska artisten Wenche Myhre, PoW Show 1 (1969–70) och 2 (1974). Susanna Ramel, hans hustru från 1949, pratade i efterhand om scensamarbetena med Myhre som Povels mest lyckosamma. Han testar också mikroformatet.

I början av 1970-talet kan den uppmärksamme notera små notiser på Djurgårdsbrunns värdshus anslagstavla. Den långt ifrån etablerade Sven Olsons trio ska uppträda. Längst ner på lapparna står: ”Vid pianot: P Ramel.” Med gitarristen Sven Olson och basisten Sture Åkerberg som följsamt komp kan Ramel nu låta sina sånger stå i centrum.

Inför en lyhörd publik kan han experimentera med uttrycken, vända upp och ner på den egna katalogen, leta fram små stumpar som skrivits för specifika tillfällen och ge dem förklarande introduktioner.

”Vid pianot: P Ramel” spelas till och från mellan 1971 och 1984, dokumenteras på LP-skivor och går på turné även till Rio de Janeiro.

Under sjuttiotalets vänstervåg, som går fram med särskild styrka inom kultursektorn, anklagas Ramel ofta för att vara för politiskt vag (läs: höger). Som positiv motvikt ställs gärna hans arvtagare Hasseåtage, som inte har samma beröringsskräck för politiska ställningstaganden. Tage Danielsson är dock snar att träda in till Povel Ramels försvar:

”Povels musikaliska härnadståg mot cynisk idiotmusik och dålig kvalitet till exempel är ju ett kulturpolitiskt storverk som kulturpolitikerna skulle kunna dra många lärdomar av om de hade tid. […] Povel och Hasse och jag står i själva verket mycket närmare varandra på humorns anarkistiska barrikader än vad alla dom tror som till varje pris ska ha in oss i varsitt bås i den Svenska Partipolitiska Höger-Vänster-Skalan som för mej blir mindre meningsfull för varje dag som går.” (Ur Jan Guillous bok Artister från 1979)

Povel Ramel och Hasse Alfredson ska också sammanstråla på nytt för en gemensam succé: Tingel-Tangel på Tyrol (1989–90) drar fulla hus i ett och ett halvt års tid. Längre in på 1990-talet, när han är i sjuttioårsåldern, gör Ramel några av sina största scenföreställningar.

Knäpp igen (1992) signalerar med sin titel avslut och bokslut, och blandar nya förmågor med gamla kompisar. Kolla klotet! (1996) visar att det där med igenknäppandet bara var ett tomt hot – eller så skulle det bara utläsas som att Ramel var knäpp igen. Båda föreställningarna ges på Cirkus, en av Stockholms rymligaste scenlokaler. Publiken kommer.

I princip håller Povel Ramel en och samma karriär igång från sent 1930-tal till sin död 2007 – visserligen med längre semestrar, men bara i rekreations- och uppladdningssyfte. Visst blir han med tiden något nostalgisk och rentav egenkär.

De senare decenniernas repertoar är gärna självreflekterande och förutsätter ofta att publiken är förtrogen med hans tidigare produktion. Det gör förstås att Ramels publik åldras med honom, och att påfyllningen underifrån minskar. Hans produktivitet och leklusta hålls likväl vid liv fascinerande länge.

Povel Ramel-sällskapet är synnerligen aktivt, och jubileumsåret 2022 kommer att firas med namnkunnigt artistuppbåd. Många är vi som följer den ramelska uppmaningen: ”Håll musiken igång!”

Publicerad i Populär Historia 6/2022