Karl Gerhard – satirens mästare
Karl Gerhard skapade den moderna satiriska revyn i Sverige och hans kritik av nazismen under beredskapstiden är berömd. Men tidigare, på 1920-talet, stödde han faktiskt Hitler i en sketch – en av många mindre kända sidor hos maskernas mästare.
Karl Gerhard (1891–1964), född Johnson, blev en av Sveriges mest framgångsrika artister. Han var såväl teaterdirektör, sångare och skådespelare som revy- och kuplettförfattare.
Det är den 13 maj 1906. I Stockholm firas Barnens dag, en stor festdag vid den tiden, med parader, artistframträdanden och utklädda barn och ungdomar som samlar in pengar.
Men hemma hos familjen Johnson på Jungfrugatan 20 råder ingen feststämning. Fadern Frans Emil, grundläggarförman till yrket, och de tre sönerna Karl, Axel och Erik sörjer makan respektive modern Jenny som gått bort, och begravts samma dag.
Trots sorgen kan den äldste sonen Karl, nyss fyllda femton år, inte låta bli att smyga upp på vinden där kläder från en amatörteater förvaras, klä sig i flickkläder och ge sig ut i festvimlet på stan. När Karl kommer hem igen på kvällen får fadern syn på honom innan han hunnit klä om, men nickar bara förstrött mot den okända "flickan". Som tur var har han inte känt igen sin son.
Raka motsatsen till sin far
Frans Emil Johnson var en i flera avseenden "grov karl", som man kunde säga på den tiden: storväxt, alkoholiserad med dragning åt det brutala, åtminstone verbalt. Han kallades "Stor-Jon" på byggena. Sonen Karl var hans motsats. Han utvecklade tidigt ett förfinat, närmast aristokratiskt, sätt med lätt dragning åt det feminina. Det var ingen tillfällighet att han hade klätt sig i flickkläder på Barnens dag. Inte heller att fadern hade låtit sig luras av förklädnaden.
Karl Emil Georg Johnson, som var hans dopnamn, skulle under namnet Karl Gerhard bli en förklädnadernas och maskernas mästare.
Några veckor efter moderns begravning slutade Karl i läroverket Östra real för att utbilda sig till skådespelare. Fadern, som kallade denna yrkeskår för "taskspelare", förbjöd dock detta och satte i stället sonen att slicka frimärken och brev på ett försäkringsbolag.
Blev "Gerhard Johansson"
Men Karl tog teaterlektioner i hemlighet, och vid sjutton års ålder försvann han från Stockholm med ett litet resande teatersällskap. Han debuterade som skådespelare i Visby i rollen som pastor Manders i Henrik Ibsens drama Gengångare, kraftigt sminkad för att dölja sin ungdom. Som skådespelare kallade han sig Gerhard Johnson, inte något av sina dopnamn.
I det sällskap Gerhard Johnson turnerade med hösten 1913 fanns också en artonårig aktris som kallade sig Mary, med efternamnet Carlsson, fast hon var döpt till Astrid Maria. Mary hade hon tagit efter den amerikanska stumfilmsstjärnan Mary Pickford, kallad "hela världens lilla fästmö".
Under 1920-talet blev Karl Gerhard framgångsrik med sina revyer, och etablerade sig som den störste konkurrenten till revykungen Ernst Rolf.
Gifte sig med Mary
Även Mary Carlsson ville bli filmstjärna och om inte hela världens, så i varje fall hela Sveriges lilla fästmö. Det blev hon också så småningom under namnet Mary Johnson. När Gerhard och Mary gifte sig i Söderhamns rådhus några veckor före jul var hon gravid och i februari 1914 föddes parets dotter Maj-Cathrine.
År 1919 blev livsavgörande för Gerhard Johnson. Det började med en nyårsrevy i Uppsala. Den fick, som väl föll sig naturligt i en studentstad, karaktären av ett spex. Andra akten var en fri nytolkning av F A Dahlgrens kända sång- och dansspel Värmlänningarna, där styckets förvirrade Anna kör in det nya året på scenen i en barnvagn.
Första revyn på Folkteatern
Till sommaren hade några av Gerhard Johnsons teaterkamrater hyrt Folkteatern, "Folkan", vid Östermalmstorg i Stockholm för en revy. Inledningsvis var Gerhard Johnsons roll i uppsättningen begränsad. Han skulle skriva dialog och sketcher. Men då den tilltänkta regissören fegade ur inför Gerhard Johnsons nyskapande manus fick författaren själv ta över regin. När sedan kuplettförfattaren och sångaren Karl-Ewert blev sjuk fick han ta hand om även sångnumren. På det sättet blev revyn, som fick titeln Chaufför – Folkteatern, den första med hans prägel.
Karl Gerhards sommarrevy 1919 blev inledningen till en ny epok i svensk revykonst. Tidigare hade revyerna mest haft karaktären av folklustspel med mycket buskis, och inte sällan lyteskomik ("Känner ni Fia Jansson som bor uppå Söder/ Hon har förresten två stycken vindögda bröder") eller kvinnoförakt ("Har ni sett Amanda Lundbom, bom fadderi… Hon är galen uti karlar/men vår herre dom bevarar").
Karl Gerhard gjorde revyn aktuell
Till skillnad från sådant tog Gerhard Johnson i stället upp aktuella politiska händelser och skeenden i satirisk form, eller drev med tidens kändisar, trender och moden. Hans kvicka repliker och elaka kupletter lockade en ny, ofta välutbildad och samhällsintresserad publik.
Karl Gerhard (längst till höger) med bland andra skådespelarparet Tutta och Ernst Rolf och konstnären Isaac Grünewald i Sandhamn 1930.
Detta år förändrades också Gerhard Johnsons privatliv. Han och Mary var på väg att skiljas. Då han på en dansskola letade efter flickor till baletten – ett obligatoriskt inslag i den tidens revyer – fastnade blicken på den endast sextonåriga Valborg Geyron och hon engagerades. Tre år senare blev hon hans andra hustru och mor till sonen Per, som skulle följa i faderns fotspår som skådespelare, regissör och teaterledare.
Slutligen var 1919 året då han som artist släppte efternamnet Johnson och blev Karl Gerhard. Från 1921 och framåt satte Karl Gerhard varje år upp sina revyer även i Göteborg. Där med lokal anpassning.
Kritiserade S och kapitalism
Politiskt spretade hans revyer på tjugotalet åt alla håll, men mest åt höger. 1920, då socialdemokraterna satt vid makten och lagstiftade om åtta timmars arbetsdag, framställde han arbetarna som den nya överklassen. Han lät en stor "arbetare" tåga in på scenen, iklädd päls, hög hatt och cigarr. Efter kom två betjänter bärande hans arbetsredskap: hammare, kofot och murslev.
Men Karl Gerhard framförde också kritik mot kapitalismen. I en senare tjugotalsrevy satt två av hans favoritskådespelare, Eric Abrahamson och Lili Ziedner uppe på Skansen, sminkade till papegojor. De plirade elakt ner över staden och kommenterade:
– Varför har Enskilda banken galler för fönstren?
– Vet du inte det? Därinne finns dom allra värsta odjuren. Dom slukar ett järnbruk till frukost, några sågverk till lunchen och sköljer ner med ett par vattenfall.
Zarah Leander och Karl Gerhard i revyn Oss greker emellan, 1933.
Tog ställning för Hitler
I sketchen "Varuhuset Deutschland", där Hitler nämndes för första gången på en svensk teaterscen, gav Karl Gerhard uttryck för en grov antisemitism och tog faktiskt ställning för den blivande diktatorn. Fyra skådespelare, sminkade till den då vanliga karikatyrbilden av judar – med krokiga näsor och fett svart hår – marscherade in på scenen och skanderade:
På gången och på pannan
Man känner oss bäst
På kran och en och annan grossartiger gest
Vi allting gör så villig
Das ist unsere patent
Att sälja schlecht und pillig
Men mot firtio prå-pråcent
In Deutschland über alles wir spelen eine role
Zusammen und inalles bilda vi en schen symbol
Herr Hitler böjs trots Hakencreutz
Lieb Vaterland ruhig sein
Wir gehen kann sie sehen eine neue Wacht
am Rhein
Texten anspelade på två nationalistiska sånger som nazisterna använde i sin propaganda. Bakgrunden var att Hitler, som satt i fängelse för den så kallade ölkällarkuppen i München 1923, hade krävt att de av judar ägda varuhusen i Tyskland skulle kommunaliseras.
I Oss greker emellan gjorde Karl Gerhard narr av nazismen i numret »Der schöne Adolf heil, heil, heil!« Benkt-Åke Benktsson, Calle Hagman och Eric Gustavsson som Paul von Hindenburg, Adolf Hitler och Hermann Göring.
Skämdes för sketcherna
I "Marianne-sketchen" i revyn Tidens ansikte 1932 tog Karl Gerhard ställning för Tyskland mot Frankrike. Där spelade Marianne, symbolen för Frankrike, klädpoker med andra nationalsymboler. Även Moder Svea fanns med vid spelbordet när Marianne skinnade Tysklands Herr Mickel in på bara kroppen.
Karl Gerhard skämdes senare både för "Varuhuset Deutschland" och "Marianne-sketchen". Han var inte antisemit men hade tanklöst fallit för en schablonbild av judar som var vanlig på tjugotalet, särskilt i skämtpressen. Och ännu visste han inte vad Hitler verkligen stod för, utan såg honom mest som en uppkäftig outsider. Frankrike älskade han och reste dit så ofta han kunde.
I början av trettiotalet var Karl Gerhard inne på sitt tredje äktenskap. Nu med Britta Werner, primadonna i några av hans uppsättningar.
Från 1930-talet och framåt betraktades Karl Gerhard av många som en vänsterman, och skälldes av vissa för "salongsbolsjevik". Men han tillhörde aldrig något politiskt parti och kan bäst beskrivas som kulturradikal.
Korståg mot nazismen
Med revyn Oss greker emellan 1933 inledde Karl Gerhard sitt korståg mot nazismen. Höjdpunkten var sketchen "Der schöne Adolf heil, heil, heil!", där Hitler, Göring och Hindenburg – presidenten som ett halvår tidigare utsett Hitler till rikskansler – alla gjordes till åtlöjen.
Den tyska legationen protesterade, men det föranledde inga åtgärder från de svenska myndigheterna. Tyskland utgjorde ännu inte något militärt hot mot Sverige. Annat skulle det bli sex år senare. I nästa års Karl Gerhard-revy sjöng hans nya stjärna Zarah Leander sången "I skuggan av en stövel", en protest mot allt våld och förtryck:
Jag är intet, jag är allt,
jag är frihetens gestalt,
jag är alla tiders ouppnådda ideal.
Jag är vetenskap och vett,
jag är mänsklighet och rätt.
Jag som borde stå i solen
och tillbes som en vestal…
Jag står i skuggan av en stövel,
är fjättrad vid en grov kolonn.
Rest av preusseri
och av slaveri
från det gamla Babylon.
Karl Gerhards suggestiva text och Zarah Leanders mörka altröst gjorde starkt intryck, både på publik och kritik, och sången blev hennes genombrott. Mot den bakgrunden kan det te sig märkligt att Leander några år senare blev stor stjärna i Tyskland. Kanske såg den nazistiske propagandaministern Joseph Goebels det som en särskild poäng att han kunde göra just henne till "sin".
Karl Gerhard uppträder inför en stor publik i en av Stockholms parker. Året är 1953.
Den ökända hästen från Troja
I revyn Gullregn sommaren 1940 sjöng Karl Gerhard sången som skulle bli hans mest berömda, "Den ökända hästen från Troja". Den är ett häftigt angrepp på Hitler och Tyskland, medlöpare i olika länder, svenska nazister och samlingsregeringens eftergifter. Denna gång föll dock den svenska regeringen undan för tyska påtryckningar och lät polismästaren i Stockholm förbjuda numret, med hot om att teatern annars skulle stängas.
Men det var inte denna händelse under kriget som gjorde Karl Gerhard mest förbittrad. Han insåg reklamvärdet av förbudet och använde "Hästen" i fortsättningen på olika sätt som regeringen och polisen inte kom åt. Nej, det som upprörde honom mest var att han, efter nazistiska påtryckningar, stoppades som fältartist och underhållare av de svenska beredskapssoldaterna.
Tunga år efter kriget
De första efterkrigsåren blev tunga för Karl Gerhard. Det politiska engagemanget under kriget hade gjort att han förlorat en del av sin publik, och därmed viktiga inkomster till sitt teaterföretag. Den nya publik han vunnit ville att han skulle fortsätta i samma stil. Samtidigt undrade kritiker i pressen "hur länge Karl Gerhard skulle hålla på med att vinna kriget", och krävde förnyelse.
I de nordiska grannländerna, där Karl Gerhard var hjälte på grund av sitt engagemang för dem under ockupationsåren, lät det annorlunda. Han gjorde bejublade gästspel i både Köpenhamn och Oslo. Efter ett framträdande i Oslo i mars 1948 antecknade Karl Gerhard följande i den dagbok som han börjat föregående år: "Ovationer vid entré och stort bifall efter vart nummer […] Efteråt kom massor av folk o tacka. Lycklig o grät."
Karl Gerhard och adoptivdottern Fatima tillsammans med världsstjärnan Josephine Baker och skådespelaren Katie Rolfsen till höger.
Adopterade Fatima
Vid den här tiden mötte Karl Gerhard två nya kärlekar, fast av helt olika slag. Efter tre äktenskap med kvinnor blev han djupt fäst vid en ung man. Han hette Göthe Ericsson och blev Gerhards alltiallo och viktigaste stöd under åren framöver.
Den andra kärleken var en liten mörkhyad flicka, bara på sitt tredje år då Karl Gerhard lärde känna henne vid ett gästspel på Tivoli i Köpenhamn. Hon hette Fatima och var dotter till en ensamstående dansk kvinna och en man från Abessinien. Med sin kombination av självständig charm och tillgivenhet vann barnet Karl Gerhards hjärta. Efter mycket övertalning fick han 1948 adoptera henne. I fortsättningen hade Karl Gerhard med sig Fatima överallt, även på scenen där de sjöng näpna duetter tillsammans.
Karl Gerhards 1950- och tidiga 1960-tal blev en till brädden arbetsfylld häxdans. Tillsammans med sonen Per tog han över ägandet och driften av Vasateatern i Stockholm, samtidigt som han drev sitt revyföretag vidare med flera nya uppsättningar varje år. Han turnerade, uppträdde hos den nye revykungen Povel Ramel, gav välgörenhetsföreställningar, medverkade i radio och i det nya mediet TV, skrev memoarer i fyra delar och en strid ström av tidningsartiklar. Utåt märktes det inte, men hans efterlämnade dagbok vittnar om oro och ångest över ett hjärta som inte fungerade som det skulle, och läkarordinationer att trappa ned. Råd som han inte förmådde att följa.
Dog efter hjärtoperation
Den 20 april 1964, sex dagar efter att han hade fyllt 73, togs Karl Gerhard in på Karolinska sjukhuset för hjärtoperation. I sin dagbok skrev han:
"Väl mottagen av många vänliga systrar. Göthe, den snälle, gode med mig. Ored Aner kom kl 6. Jag förstod innan. Han sa att det var komplicerat. Jag grät i Göthes armar efteråt, men höll masken inför O A. Middag. Buljong o saftsoppa. Kvälls-the … och så gick Göthe men han kommer åter. Och nu mod och kurage! Och förstånd. Jag har ju haft ett så rikt liv."
De fem sista orden skrev han på tvären i marginalen för att inte inkräkta på nästa sida, där följande dags notering skulle göras. Den sidan förblev tom.
Publicerad i Populär Historia 10/2019
