Shakespeare – teatergeni i turbulent tid

Våren 1564 drabbades den lilla engelska marknadsstaden Stratford-upon-Avon av den svåraste pesten sedan digerdöden tvåhundra år tidigare. Många av invånarna dog, men William Shakespeare, som föddes i april, klarade sig.

Hans far John var en välbärgad handskmakare som var medlem i stadens råd, och långa perioder fungerade som borgmästare.

Vid sex–sju års ålder började William i Stratfords latinskola. De pojkar som gick där fick lära sig att läsa och skriva, främst på latin. Efter år av tragglande av grammatik och utantillärande av texter fick de läsa Ovidius, Virgilius och Horatius, lika väl som Caesar och Sallustius. Det viktigaste målet med undervisningen var att de skulle behärska retoriken. I de högre klasserna fick pojkarna lära sig att dra samman information från många olika källor och ur dem komponera egna texter.

I slutet av 1570-talet kom John Shakespeare på obestånd. Då och under 1580-talet drogs han inför rätta upprepade gånger för olaglig handel, obetalda skulder och försummelse av kyrkoplikt. Flera forskare tror att hans dalande stjärna hängde ihop med att han var katolik och försökte undvika de förhatliga nya gudstjänsterna. Några menar sig till och med spåra katolsk smygpropaganda i hans sons pjäser, andra är lika övertygade om att denne inte bara var trosviss protestant utan också kontraagent i kronans hemliga tjänst.

Gifte sig med Anne Hathaway

I slutet av 1582 gifte sig William Shakespeare med Anne Hathaway, en bonddotter från Shottery nära Stratford. Deras första dotter föddes sex månader efter bröllopet, tvillingarna Hamnet och Judith 1585. Några fler barn fick paret inte. Fantasifulla biografiförfattare har tolkat det som att William tröttnade på den sju år äldre Anne. En forskare har dock påvisat att var fjärde kvinna som födde tvillingar i Stratford under slutet av 1500-talet aldrig fick barn igen.

Det finns inga belägg för vad William Shakespeare hade för sig under resten av 1580-talet. Forskare har fört fram många olika teorier. Var han informator i en familj, juristbiträde eller sällskapsherre åt någon ung ädling på långresa i Italien och andra fjärran länder? Någon är övertygad om att han var soldat, en annan är lika viss om att han följde med som sjöman på någon av Francis Drakes långseglingar. Alla är dock övertygade om att han förr eller senare slöt sig till ett teatersällskap.

Skådespelare fick adligt beskydd

Under andra hälften av 1500-talet turnerade ett växande antal teatertrupper i England. Under Shakespeares uppväxt hade han tillfälle att se många av deras föreställningar i Stratford. Högre myndigheter såg det som ett problem. År 1572 kom en lag som slog fast att varje skådespelare som inte tillhörde ett adligt hushåll skulle betraktas som landstrykare och snabbt förpassas tillbaka till den församling där han var född. Det ledde till att alla teatertrupperna ställde sig under olika höga adelsmäns beskydd.

FÅ POPULÄR HISTORIAS NYHETSBREV – VARJE VECKA!

Detta var något som båda parter drog nytta av. Skådespelare kunde fortsätta med sin verksamhet, och kunde också räkna med tak över huvudet och mat på bordet i svåra tider. Adelsherrarna fick ökad prestige genom att de kunde låta ”sina” aktörer stå för underhållningen på stora fester och medverka i parader och andra upptåg. Sådant var särskilt viktigt när drottning Elisabet kom på besök – hon var mycket förtjust i teater och andra dramatiska spektakel.

The Red Lion första fasta teatern

År 1567 byggdes Englands första fasta teater. Den hette The Red Lion och låg i Londons östra utkant. 1576 kom ytterligare tre: The Theatre och The Curtain norr om staden, och en namnlös scen i syd. 1587 uppfördes The Rose i Southwark på Themsens södra strand. Samtliga dessa teatrar var byggda i samma form: runda till sexkantiga byggnader kring en öppen gård. Publiken kunde dels stå på tre sidor om den upphöjda scenen, dels sitta i gallerier. På några av teatrarna var det troligen möjligt att montera ned scenen, så att gården kunde användas för djurhetsningar.

Det var ingen tillfällighet att samtliga dessa teatrar förlades till Londons utkanter. Staden styrdes under långa perioder av puritanska protestanter, som såg teater som synd och försökte stoppa den med alla medel. Deras makt sträckte sig dock oftast inte utanför stadsgränsen. Southwark där The Rose byggdes var huvudstadens hatade och älskade nöjeskvarter. Där fanns de värsta värdshusen och bordellerna. Kriminaliteten frodades och här fanns också ett beryktat fängelse.

Jacob I hävde teaterförbudet

Tidvis kunde puritanerna förbjuda all teater kring London. När antalet dödsoffer i pesten steg över 40 personer per vecka stängdes teatrarna regelmässigt. 1597 kom till och med ett generellt förbud mot all teaterverksamhet. Det kringgicks snabbt med hänvisning till att drottningen ville se skådespelen. För att truppernas gästspel vid hovet skulle bli tillräckligt bra måste de få öva sina föreställningar inför publik. De fortsatte att spela nästan lika mycket som förut, men förbudet försvann inte förrän England 1603 fick en ny kung, Jacob I.

Trupperna fortsatte att åka på turné även sedan de fasta scenerna byggts i London. Under en stor del av året drog de runt och spelade på alla upptänkliga ställen: provisoriska scener på marknadsplatser och värdshusgårdar, i stora och små slottssalar, i universitetshallar och var man än ville ha dem. Deras föreställningar måste vara lika slagkraftiga och underhållande vart de än kom.

Kostymer istället för dekor

Detta innebar att all omfattande dekor var utesluten. Dels för att den skulle ha varit besvärlig att transportera runt på turnéerna, dels för att det inte går att utforma dekorer som har samma effekt ute som inne, i små lokaler och i stora.

Istället satsade trupperna stort på praktfulla kostymer. Därmed utnyttjade de också den laddning som klädedräkten hade i drottning Elisabets England. Människor som hade råd klädde sig så praktfullt som de kunde. Användandet av vissa färger och tyger var dock kringgärdat av hårda regler. Ingen fick klä sig över sitt stånd.

Adelspersoner testamenterade ofta kläder till sina tjänare. Dessa fick inte använda dem, men de kunde sälja dem till teatertrupperna. För på scenen var det tillåtet att klä rollfigurerna efter deras samhällsställning. Teatrarna beställde också kostymer direkt från skräddare. Tjugo pund var ingen orimlig kostnad för en praktfull högreståndskostym som kunde komma till nytta i många pjäser. Det var lika mycket som skolmästaren i Stratford tjänade per år, och han var ändå välbetald jämfört med kollegor i mindre välbärgade städer.

Höga krav på skådespelarna

Kraven på de män och pojkar som var skådespelare – kvinnliga aktörer fanns inte i England före 1660-talet – var stora. De måste kunna anpassa sin röst och sitt kroppsspråk efter de olika spelplatserna och också ändra tonvikten i en pjäs utifrån sin skiftande publik. De skulle ha starka röster, de skulle kunna sjunga, dansa och fäkta. Viktig var också förmågan att improvisera när så behövdes.

En skådespelare i 1590-talets England måste också vara skicklig på att lära sig repliker. Alla teatertrupper hade en stor repertoar med många pjäser i gång samtidigt. I London spelade de sex eftermiddagar i veckan, och skulle helst ha olika pjäser varje dag. Det var sällan som en pjäs spelades mer än fyra gånger på en månad. Truppens stjärnor gestaltade fyra huvudroller på en vecka, de som hade mindre roller måste spela tre–fyra figurer i varje pjäs.

En teatertrupp behövde ett tjugotal nya pjäser varje år. Dessa beställdes från författare, som ofta samarbetade för att snabbt få fram spelbara nya texter. Sex pund var ett normalt pris för en pjäs. Skådespelarna repeterade in dem på förmiddagarna, och de kan inte ha haft mycket mer än fem halvdagar på sig för att öva in en ny föreställning.

Replikerna på rulle

En skådespelare fick inte hela pjästexten. Han fick sina egna repliker, tillsammans med några ord från den replik som kom innan. Replikerna var hoplimmade till en lång rulle (det är från role, ”rulle”, som vårt begrepp roll stammar!). Detta hängde delvis ihop med att man måste hålla kostnaderna nere – ett ark papper kostade lika mycket som en brödlimpa. Men det gällde också att bevara gruppens tillgångar. Den som fick en hel pjästext kunde dra iväg och sälja den till en annan trupp, eller till en boktryckare.

Under dessa märkliga förhållanden blomstrade scenkonsten och de dramatiska författarskapen. Utlänningar som besökte London imponerades stort av de praktfulla teaterföreställningar de såg. Och ett drygt halvdussin av de brittiska författare som var verksamma i slutet av 1500-talet och början av 1600-talet spelas flitigt än i dag, framför allt i engelskspråkiga länder.

Shakespeares karriärstart

Det är troligt att William Shakespeare började i en teatertrupp som birollskådespelare och visade sig ha talang för att bearbeta pjäser så att de blev bättre på scen. Så småningom började han samverka med andra dramatiker och till slut kom han att skriva pjäser på egen hand. År 1592 var han så etablerad att dramatikern Robert Greene angrep honom i en smädeskrift; hur kunde en simpel skådespelare ge sig till att konkurrera med riktiga författare?

Hamlet och Macbeth

Shakespeare var framgångsrik genom att han var duktig på att knyta an till populära trender. Under 1500-talet skrev han främst muntra komedier och krönikespel som skildrade Englands medeltida historia. Kring 1600 hängde han med i en våg av hämndtragedier och skrev Hamlet. När Jacob I blev kung av England smickrade Shakespeare honom med Macbeth. Den pjäsen tar dels upp trolldom, som var ett av Jacobs stora intressen, dels skildrar den en av hans förfäder på ett mycket fördelaktigt sätt.

Liknande hyllningar finns redan i krönikespelen. Där är det inte ovanligt att en historisk person beter sig ädlare eller klokare än vad den verklige förebilden gjort. Då kan man vara säker på att det handlar om en förfader till Shakespeares beskyddare eller till någon annan inflytelserik ädling.

Intrigerna till sina pjäser hittade Shakespeare sällan på själv. Dramerna om Englands historia baserade han på Holingsheds krönika från 1587, de med antika motiv på Plutarchos levnadsteckningar. Annat stoff fann han i romaner, noveller och inte minst i äldre pjäser.

Shakespeares framgångsrecept

Vari bestod då Shakespeares storhet? Vad är det som gjort att hans pjäser levt vidare? En förklaring är hans förmåga att skapa starka scener där konflikter ställs på sin spets. En annan hans rika språk, där hat och kärlek, svek och lojalitet gestaltas på ett både kraftfullt och poetiskt sätt. Minst lika viktig är hans skicklighet i att skapa spännande rollfigurer, som både är intressanta i sig och som har en viktig funktion i den dramatiska helheten. Det gäller inte bara huvudrollerna utan i lika hög grad bifigurerna.

Det sista hängde i nära ihop med Shakespeares egna erfarenheter som birollskådespelare. När han kämpat med 20–25 olika roller i veckan hade han lärt sig vad som behövdes för att en roll skulle bli spelbar för skådespelaren och intressant för åskådarna. Han hade också insett hur viktiga smårollerna kunde vara i det dramatiska berättandet. Dessa insikter, i kombination med kunskaperna från latinskolan i Stratford och en unik begåvning, gjorde honom till en stor dramatiker.

Delägare i teatertrupp

William Shakespeare var extremt framgångsrik i sin teaterverksamhet. Han var mycket välbärgad vid sin död 1616. Men det berodde bara till en del på hans skrivande. Viktigare var att han tillsammans med fem andra skådespelare var delägare i en teatertrupp.

The Globe bygggs

I december 1598 satsade han också andelar i bygget av en ny teater. En markägare började bråka om hyran för marken i norra London där The Theatre låg. Då rev Cuthbert Burbage som ägde byggnaden ned den med hjälp av ett dussin arbetskarlar och transporterade virket över den frusna Themsen till Southwark, där det användes till en ny teater som fick namnet The Globe.

Shakespeares samlade pjäser gavs inte ut i tryck förrän sju år efter hans död. Då var det två av hans gamla kollegor som stod bakom utgivningen. De ville försäkra sig om att texterna skulle bevaras för eftervärlden. Det var en välgärning – även om hälften av pjäserna hade givits ut var för sig under hans livstid, så publicerades nu 18 stycken för första gången.

Shakespeare började hyllas på 1700-talet

Det dröjde emellertid ända till 1700-talet innan William Shakespeare började hyllas som ett unikt geni. I viss mån hängde det ihop med Englands många och långa krig mot Frankrike. Kriget fördes inte bara med militära medel utan också på ett kulturellt plan. England behövde en nationalskald, och då passade den mångtydige och patriotiske Shakespeare perfekt.

Sedan stod det inte länge på innan folk började ifrågasätta om en simpel skådespelare verkligen kunde ha skrivit dessa odödliga pjäser. Amatörforskare och en och annan litteraturvetare har genom åren argumenterat för att så här rika texter måste vara skrivna av en universitetsutbildad person. De många scenerna från hov och rådslag tyder rentav på att författaren måste vara högadlig.

Sådana teorier bottnar i okunnighet parad med elittänkande. Ädlingar som studerat vid universitetet skrev en del pjäser på Shakespeares tid. Läser man dessa finner man att de är formalistiska och näst intill ospelbara. Hur det går till vid hovet är lätt att läsa sig till – eller iaktta om man är där som skådespelare. Shakespeares många scener från småfolks vardag och fest tyder på en stor förtrogenhet med hur vanligt folk levde. Och kanske är det så att bara en skådespelare, som har stor erfarenhet av att stå på scen, kan skriva så här slitstarka teatertexter?

Publicerad i Populär Historia 10/2005

Dryga böter hotade skådespelare

År 1614 skrev teaterentreprenören Philip Henslowe kontrakt med skådespelaren Robert Dawes. Där fastslogs hårda böter som Dawes skulle erlägga vid olika förseelser:

• Sen ankomst till repetition: 1 shilling
• Uteblivande från repetition: 2 shilling
• Sen ankomst till föreställning: 3 shilling
• Vara berusad under föreställning: 10 shilling
• Utebli från föreställning: 20 shilling
• Lämna teatern i en scenkostym: 40 pund (800 shilling)

Redan 1 shilling var en ansenlig summa, det var vad en vanlig arbetare i London kunde tjäna på två arbetsdagar. Beloppen ger en bild av teaterverksamhetens villkor. Repetitionstiden var så kort att det var viktigt att alla var närvarande hela tiden. Skådespelarna var dock så vana vid att anpassa sig och improvisera att de i nödfall kunde klara av att en kollega kom in på scen berusad, eller inte kom alls. Men kostymerna var teatertruppens viktigaste fasta tillgång – de fick inte förfaras. En aktör som gick ut från teatern i högreståndskostym bröt dessutom mot lagen. Han och hela truppen kunde straffas hårt för ett sådant tilltag.

Publicerad i Populär Historia 10/2005