August Strindbergs historiedramer

Framemot midsommar 1899 flyttade August Strindberg hem till Stockholm igen efter en femtonårsperiod i exil. Han kom närmast från Lund där han bott något halvår. Med i packningen hade han ett nyskrivet drama, Gustav Vasa, som han hoppades få uppfört på Svenska teatern på Blasieholmen. Denna eleganta och välutrustade privatteaterscen hade invigts några år tidigare. Namnet Svenska teatern talar för sig själv: det var svenskheten och den nyupplivade fosterlandskänslan man vädjade till. Gamla Dramaten låg bara ett stenkast därifrån intill Kungsträdgården men där hade man aldrig visat minsta intresse för Strindberg. Därtill var teatern varken modern eller ändamålsenlig.

Nu gick allt slag i slag. Pjäsen antogs till spelning på försommaren och redan den 17 oktober samma höst stod premiären med Harald Molander som regissör. Emil Hillberg spelade huvudrollen och som kungasonen Erik framträdde den unge Anders de Wahl. Pjäsen stod kvar på repertoaren i åtskilliga år och gav den femtioårige Strindberg ett senkommet genombrott i sin egen stad.

Ökande intresse

Ämnet var väl valt. Ett par år tidigare hade man högtidlighållit fyrahundraårsminnet av Gustav Vasas födelse och intresset för historiedramatik var i stigande. Nästan samtidigt med Gustav Vasa sattes Adolf Pauls pjäs Kristian II upp på Dramaten. Givetvis gjordes jämförelser mellan pjäserna och det var Strindberg som framstod som den i särklass skickligaste. Snart nog hade han etablerat sig som vår nye historiedramatiker. Förebilden var förstås Shakespeare: ett drama per kung planerade Strindberg att skriva.

Hur förhöll han sig då till det historiska stoffet? Varifrån hämtades det och hur pass fri stod han i relation till sina källor? Strindberg har själv redovisat sin arbetsmetod i Öppna brev till Intima teatern. Så här skriver han:

”Jag tog till min uppgift, efter läraren Shakspere, att teckna människor med stort och smått, att icke skräda det rätta ordet; att låta det historiska vara bakgrund och att förkorta historiska tidslängder efter nutida teaterns fordringar för att undvika krönikans eller berättelsens odramatiska form. (...) Jag har aldrig begått onödigt våld på den historiska troheten, där det rört allmänt kända saker, emedan jag ogillar detta sätt att dikta historiska data och fakta. Att däremot sammanpressa historiska händelser i en avlägsen tid har jag, efter de stora mönstren, alltid tillåtit mig.”

”Att söka en episod”

Historiska händelser i komprimat – efter detta recept är Gustav Vasa skriven. Strindberg berättar vidare om hur pjäsen växte fram:

”Att få in denna jättesaga i ett dramatiskt drama är ju omöjligt. Därför återstod endast att söka en episod och den som var mest fruktbar. Det var omkring Dackefejden. Då stod konungen i sitt andra äktenskap med barn av två kullar, och på höjden av makt. Men Försynen ville pröva och härda sin man, åt vilken rikets uppbyggande var anförtrodd, och därför slog han honom med Jobs alla olyckor. Denna förtvivlans tid ger bäst tillfälle skildra den stora människan Gustav Vasa med alla hans mänskliga svagheter.”

Strindberg valde att förlägga sitt drama till ”förtvivlans tid” och undvek lyckligare dagar. Konflikt inom familjen; konflikt också i landet. Stoff hämtade han i tre verk som i dag knappast skulle kallas vetenskapliga: Afzelius Svenska folkets sagohävder, Fryxells Berättelser ur svenska historien samt Starbäcks Berättelser ur svenska historien.

Det var på Grönegatan i Lund som dramat växte fram. Och fort gick det som alltid: pjäsen påbörjades om våren, arbetades fram akt för akt under varmaste maj och redan i början av juni låg alla fem akterna klara. Bara någon vecka senare tog Strindberg manuskriptet och anträdde tågresan mot Stockholm.

Dackefejden i centrum

Dackefejden utgör pjäsens hjärtpunkt. När den ägde rum omtalas ej: pjäsen innehåller inga som helst årtal. Däremot är Strindberg noga med att ange datum och tid på året. Sista akten utspelar sig under själva midsommarhelgen, den stora Vasahelgen – det var ju på midsommardagen den unge Vasa hade gjort sitt intåg i huvudstaden. Vi minns Carl Larssons paradmålning på Nationalmuseum; den kom till några år senare.

När dramat börjar är kungen på höjden av sin makt; det har gått åtskilliga år sedan han i spetsen för dalkarlarna gjorde sitt intåg i huvudstaden. Nu ifrågasätts han från snart sagt alla håll. Inbördeskrig hotar: smålänningarna med Dacke i spetsen är på väg från söder och har redan nått Sörmland; från norr kommer tvåtusen dalkarlar tågande. De har redan hunnit in i huvudstaden och trampet från fyratusen träskor dånar på Norrbro. Gustav Vasa känner hur snaran dras till allt hårdare om halsen. Ska han kanske fly sin väg?

Visst inser han att dalkarlarna har anledning att ta revansch. I första akten beskrivs hur kungens fogdar håller räfst och rättarting med dalkarlarna: tre av dem mister huvudet och en efter en slängs deras blodiga rockar in på scenen som bevis för att kungen minsann inte tolererar några styvnackade undersåtar. Och det finns åtskilligt mer som dalkarlarna har att anklaga kungen för: kyrkklockor och kyrksilver hade han rövat och den rena lutherska tron har han tvingat dem att anamma.

Guds straffdom

På själva midsommardagen infaller dramats final och vändpunkt. En av dalkarlarna tar sig in i slottet. Han ställer försiktigt ifrån sig träskorna vid grinden och närmar sig Gustav Vasa. Nej, han är inte ute efter att avkräva hämnd; hans ärende är att meddela att tvåtusen dalkarlar väntar därutanför, beredda att gå med kungen mot Dacken.

”O Gud, du har straffat mig, och jag tackar dig.” Så lyder Gustav Vasas slutreplik. Som en sentida Job har kungen slagits till marken på grund av sitt övermod och det är Den högste själv som utdelat slaget. Men Guds straffdom leder varken fram till katastrof eller död, det är en prövning bara. Den Högste är ej ute efter att förgöra; han vill förbättra och förädla sitt skapade verk. ”Försynen vill pröva och härda sin man, och därför slår han honom med olycka.”

”Gustav Vasas öde börjar som en legend eller en mirakelhistoria”, skriver Strindberg. Bakom kungens handlingar anar man hela tiden Den högste: och så länge kungen fogar sig i hans rådslag går allt väl, om inte tas han i upptuktelse. Det är också Mäster Olof väl medveten om, eller magister Olaus som han kallas i detta drama. Av den rebelliske unge Olof från Strindbergs ungdomsdrama Mäster Olof ser man just ingenting här; i detta drama framstår han som kungens lojale undersåte, precis som dalkarlarna. Visserligen tar han då och då bladet från munnen och varnar och fördömer men egentligen är detta mot magister Olaus principer. ”Jag tillåter mig icke döma min konungs handlingar, både därför att jag icke är vuxen det värvet, och därför jag vet, att han har sina domare över sig, som leder hans öden!”

Den högstes utkorade

Också vad gäller kungens yttre är Strindberg mån om att presentera en verklig hero som känns igen av alla åskådare. Emil Hillberg var grandios i rollen; han framstod som en patriark eller rentav som en gudom med sitt långa böljande skägg, sin tunga kropp och sitt kraftiga vildsvinsspjut. När han uppenbarar sig på scenen – vilket sker först i tredje akten – omges han av ett lysande solljus som utpekar honom som Den högstes utkorade:

”Vid högra dörren hänga en stor sid blå kappa och en mycket stor svart slokhatt; bredvid står ett kort vildsvinsspjut. Kungen står tankfull vid ett öppet fönster, mitt i solskenet; han är klädd i svart spansk dräkt med gult foder, som synes i slitsorna och sömmarna; kappa med sobelbräm. Hans hår är ljust och hans kämpaskägg, som ligger ner på bröstet, är något ljusare.”

Mot denna figur som fullständigt dominerar scenen och som närmast är självlysande ställs sonen Erik, ”försupen, okammad, blek”. Erik får väl mest av allt uppfattas som en av faderns prövningar; en annan är Johan som låter meddela att han konverterat till den katolska läran.

Dramat Gustav Vasa har blivit mycket beundrat för sin fasta dramaturgi. Inte minst tonar kungen fram som en intressant personlighet med ytterligt sammansatta drag. Detta var något nytt: denne härskare står ej över alla andra; han är en vanlig människa med fel och förtjänster. Så här karaktäriseras han av strindbergkännaren Gunnar Ollén: ”Den store riksbyggaren tecknar Strindberg som ett stycke urkraft som Herren Gud måste tufsa till ordentligt men inte kunde bli riktigt ond på. Ett besvärligt barn men ett välsignat. Ungefär så som Strindberg hoppades att Den Evige skulle uppfatta honom själv.”

Kritiserades – och läste på

Strindbergs historiedramatik hade inletts med Mäster Olof år 1872 men den pjäsen refuserades på Dramaten och fick ligga ospelad i åtskilliga år. Först på Vasateatern – år 1897 – fick den sitt stora genombrott. Den premiären utlöste hos Strindberg en ström av dramer: först Folkungasagan 1898, sedan Gustav Vasa och Erik XIV 1899. Det utomordentliga mottagande som bestods Gustav Vasa kom dock ej de övriga till del. När Erik XIV togs upp blev han kritiserad för bristande historisk sanning. När han sedan började skriva ett drama om Gustav II Adolf tog han god tid på sig och läste på ordentligt. Dramat presenterades först år 1901; det spelades inte men kom ut av trycket. Först efter Strindbergs död uppfördes det på Cirkus och spelades i hela sin längd: den föreställningen tog uppemot sex timmar.

Stora framgångar blev omsider Kristina och Gustav III men även dessa pjäser blev av sin samtid starkt kritiserade därför att Strindberg handskats alltför fritt med historien. Enbart Gustav Vasa accepterades helt och fullt av samtiden: i den pjäsen kunde tidens historiker överse med att det kronologiska förloppet faktiskt avvek ifrån historiebokens.

Sextimmarsdrama i Malmö

Nu under våren (1998) tas Gustav Vasa fram på nytt, nu på Hipp i Malmö där man fogat samman en rad strindbergspjäser till en. Två sena pjäser från 1908 har fått lämna stoff till inledningen: Siste riddaren och Riksföreståndaren. Man gör också bruk av Mäster Olof, Gustav Vasa, Erik XIV, Gustav II Adolf och Kristina. Sammanlagt sju pjäser med tillsammans uppemot tjugo timmars speltid har klippts ner till en sextimmarsföreställning. Teaterns dramaturger Stellan Larsson och Karen Maria Bille har stått för collaget. För regi och scenografi svarar Staffan Valdemar Holm och Bente Lykke Møller som med pjäsen Vasa-sagan gör sorti från malmöscenen. Under hösten 1998 uppförs pjäsen också i Stockholm som en del av firandet av kulturhuvudstadsåret.

Och därmed är Gustav Vasa tillbaka i huvudstaden nästan exakt ett sekel efter urpremiären.

Publicerad i Populär Historia 2/1998