Vackert som ett vykort

Den som reser till Disneyland kommer förr eller senare att stöta på små skyltar, som anger att här passar det sig att fotografera om man önskar en vacker vy. Svenskar kan fnysa över denna amerikanska beskäftighet: fotograferar gör man väl som man själv vill. Men så enkelt är det inte, de flesta av oss har nämligen fått en mer eller mindre omedveten bildsökare inprogrammerad – med idéer om det vackra, det passande, det värdiga motivet. Fråga bara ett fotolaboratorium där man ser svenska semesterfilmer i tusental passera revy: urvalet är mycket förutsägbart.

Denna urvalsmekanism hamnar till och med på pränt. Den som haft olyckan att förlora en semesterfilm hos ett av våra största postorderlaboratorier får sig nämligen tillsänt en söklista med stickord över de vanligaste semestermotiven att pricka av. Två av huvudrubrikerna lyder:

Vyer: (berg, hav, äng, skog, fjäll, sjö)

Sevärd: (kyrk, ruin, forn)

Bakom denna lakoniska lista över svenska scenerier och kulturminnen gömmer sig en lång historia. Listan från fotolaboratoriet handlar om hur vi lärt oss att betrakta Sverige i termer av vyer och sevärdheter.

Det finns en stark traditionsfasthet i denna inlärning. Åtskilliga generationer har sedan 1800-talet bläddrat sig igenom Sverige och lärt sig identifiera svenska bilder. Urvalet har visserligen förändrats efterhand, men fortfarande vandrar blicken genom ett galleri av naturvyer som institutionaliserats under den nationalromantiska eran då naturen blev svensk.

Vårens vitsippsbacke, den susande tallskogen och de blånande bergen, den lilla röda stugan vid den blanka sjön, skärgårdspanoramat, lövängen med de betande korna eller byn vid skogsranden har på detta sätt förvandlats till ett slags naturens nationalmonument som laddas med ett starkt emotionellt innehåll.

Det sker även förskjutningar och ommöbleringar i detta svenska landskap. I bilden av det typiska bondesverige ersätts Leksand så småningom av Lönneberga eller Bullerbyn, men det som gör Astrid Lindgrens genomslagskraft så stark är att hon kan spela på svenska självbilder, som formats av Carl Larsson, landsbygdssomrar hos farmor, på kollo eller ute på sommartorpet.

Ett sätt att studera denna inprägling utgör den rika floran av naturbilder: från 1800-talets träsnitt, museernas naturpanoramor i olja och vardagsrummens oljetryck, till 1900﷓talets korsstygnsbroderier, pappersbonader och semesterfoton. Så har svenska naturbilder koloniserat varje hem, från utedassets väggar till familjealbumets sommarreportage. I denna enorma massbildsproduktion framträder älsklingsscenerierna, som kan förmedla mycket starka känslor av det älskade, det äkta och det naturliga Sverige.

Kult av utsikten

Denna urvalsprocess kan vi möta i framväxten av 1800-talets kult av utsikten som i sin tur beredde marken för en ny genre: semestervykortet. De tidiga turisterna var främst ute för att se: beskåda, betrakta och bevittna.

För sekelskiftets resenärer blev vyn den kanske viktigaste formen av sevärdhet. Runt om i turistbygder som kring Siljan och Vättern snickrades utsiktstorn och anlades stigar till existerande utsiktsberg, där man inte bara kunde avnjuta solnedgången utan även de mest imponerande vyer. Det skapades ett speciellt betygsspråk för att beskriva dessa utsikter, de blev mer eller mindre hänförande, majestätiska, grandiosa eller storslagna.

Utsiktskulten handlade inte bara om 1800-talets nya landskapsestetik utan även om den panorerande blickens etablering, en blick som påverkades av de nya reseformerna: ångbåten och tåget. Nu lärde man sig betrakta naturen genom kupéfönstret eller ångbåtssalongens glasade utsiktspunkter; här gled naturen förbi med en hastighet som tvingade blicken ut mot horisonten och bort från den förbivirvlande förgrunden.

Turistens blick

Den panorerande blicken blev turistens blick, som bland annat institutionaliserades med hjälp av semestervykortet. Man lärde sig vad som var sevärt och vad man kunde bortse från. Den trestjärniga utsikt man avnjutit från stranden, berget eller utsiktstornet kunde man efteråt inhandla i souvenirkiosken. Så skapades undan för undan ett vykortsseende: turisten lärde sig samla på vyer – en natur lika vacker som ett vykort. Detta seende utvecklades till en ganska fast genre av “turistbilder” med bestämt innehåll och bestämda stämningar.

I Europa och Sverige inträffade vykortets högkonjunktur redan vid seklets början. Det har hävdats att det första souvenirvykortet skapades till Parisutställningen 1889 – med Eiffeltornet på framsidan naturligtvis. Och så gick utvecklingen i rasande takt. Till Stockholmsutställningen 1897 trycktes en bild av Kungliga slottet i 1,3 miljoner exemplar.

Vykortsfebern grep landet – det fanns en bildhunger som vykortet kunde tillgodose och svenska folket köpte, skickade och samlade kort med en oerhörd frenesi – man “vyade” som det hette. 1904 postades 48 671 400 vykort i Sverige – inte så dåligt med tanke på att befolkningen då bara var drygt 5 miljoner. Posten gjorde stora pengar på denna bildvurm, som vi idag kan möta kvarlevor av i form av de många gamla vykortsalbum som ligger och samlar damm i källare och uppe på vindar.

Vykortsfotograferna blev en växande skara som drog land och rike runt för att avbilda stort och smått. Relativt snabbt utkristalliserades favoritmotiv, en genre av “svenska vyer” som inte bara visar stark kontinuitet utan även utgör ett slags symbolisk förtätning av de mest älskade landskapsscenerierna.

Bilden av det svenska

I en enda bild ryms en hel värld av associationer och minnen. Bilden sänder ett ordlöst budskap och ofta ett starkt känsloladdat sådant – uttrycker stämningar som inte kan formas i ord.

Vi kan följa hur dessa symboliska bilder av det svenska växer fram, för att så återupprepas decennium efter decennium – här finns en seg traditionsfasthet. Vad som däremot växlar är själva bildmedierna. I det sena 1800-talet bläddrade man sig igenom träsnitten i Ny Illustrerad Tidning, sekelskiftets generation samlade vykort, medan man under mellankrigstiden såg Sverige presenteras i form av levande bilder på den vita duken.

För något år sedan visades i TV en gammal SF-film från 1939: Sveriges folk i bild och ton. Den presenterades som en ohöljd propagandafilm med paralleller till Leni Riefenstahls argumentationsteknik – “det här är nyttigt att se för oss som inte var med den gången”, påpekade kommentatorn. Hans främlingskap inför både röst- och tonläget i 30-talets svenskhetsretorik gjorde att han övertolkade budskapet, som i stort följde den dåtida kulturella matrisen för hur det svenska kulturarvet borde presenteras, en matris som återfinns i STF:s årsböcker, i skolans geografiläxor, i Prins Wilhelms sverigereportage eller i resehandböckerna.

Ingredienserna i filmen blir därför ur ett samtidsperspektiv högst förutsägbara – det fanns en uppsättning bilder och klichéer som tillsammans utgjorde 1930-talets bilder av Sverige och en efter en dyker de upp under filmens gång: råmande kor och små fölungar i hagen, gymnastiserande käck ungdom, högmässa i Rättviks kyrka, interiörer från gnistrande masugnar, det brusande vattenfallet vid kraftverket i modernaste betong, lugna flottningsarbetare mot blånande höjder, vågorna som rullar in mot klippskärgården, jagare på väg ut till havs i blänkande motljus, kung Gustav på Svenska flaggans dag och till sist naturligtvis vaggande skördetröskor över vida, skånska sädesfält.

Nationell ikonografi

Ett år tidigare gjordes komedin “Sol över Sverige”, en semesterskildring av det svenska, som rymmer samma nationella ikonografi och retorik. Men i den senare filmen kan vi även se det sätt på vilket det svenska kulturarvet illustreras med hjälp av mosaikens princip: Sverige består av 24 landskap som tillsammans hjälps åt att fånga det svenska.

“Sol över Sverige” avslutas med att filmens kyrkoherde håller ett tal till de nyförlovade och med kamerans hjälp sveper han över Sverige i ett panorama där varje landskap blir till en kliché i bild och ord. Sörmland blir “Sveriges söndagsbarn”, Småland det fattiga och sega med bonden som manar på sina oxar i den steniga marken, Värmland blir “sagornas land”, Norrland “det mystiska och gåtfulla – styvbarnet som sent kommit in i familjen”

Det egna landskapet

Denna “landskapisering” av Sverige har rötter i 1800-talets hembygdsrörelse och föreställningen om att man bäst lär sig älska nationen genom att börja med det nära: bygden, det egna landskapet. Både fornminnen och folkkultur användes under 1800-talet för att konstruera provinsiell identitet och självkänsla i studentnationer och landskapsgillen, men motsättningen mellan det nationella och det provinsiella behöver inte spela samma splittrande roll som den gjort i till exempel Frankrike och Storbritannien. I Sverige kan vi snarare se samspelet mellan nationell och regional identitet under 1800-talet: det lilla speglade det stora, hembygdskärleken var en del av fosterlandskärleken.

Det var under 1800-talets senare hälft som de svenska landskapen hämtades fram ur sina medeltida malpåsar och blev plattformar för denna nationella provinsialism. De utrustrades efterhand med landskapssånger, landskapsblommor, landskapsvapen, landskapshumor och landskapslynnen, med en symmetrisk ambition som hade föga att göra med reell lokal identifikation. Med hjälp av sådan allmän rekvisita kunde man skapa landskapsidentiteter även ur landskap som var föga kulturellt sammanhållna. Sammantagna utgjorde så de 24 landskapsbitarna i Nils Holgerssonsk anda den nationella kulturen. Denna typ av standardiserad identitet hade föga folklig förankring och bars nog mest upp av folkskollärare och hembygdsentusiaster ute i bygderna.

Men åter till sverigefilmerna. Runt om i läroverksaulor, godtemplarloger och biografsalonger satt svenska folket och följde kamerans resa genom Sverige. Filmerna lär oss vidare hur bild, tal och inte minst musik iscensätter det svenska. Detta att man tonsatte landskapet gav bilden en starkare känsloladdning: lövdungen, skördelandskapet eller den milsvida tallskogen fick en helt annan magisk och nationell laddning till tonerna av Stenhammar eller Pettersson-Berger.

Var tid sitt motiv

Idag kan magin ha förvandlats till töntighet och speakerns högstämda monolog skorra falskt i våra öron, låta både bombastisk och komisk, men poängen är att varje tid väljer sitt tonläge. Jämför vi trettiotalets sverigefilmer med senare årtiondens kan vi både se en seg kontinuitet, somliga motiv blir närmast outslitliga, medan andra föråldras och lämnar plats för nya Sverige-klichéer.

Filmen, vykortet och andra bildmedier ger oss alltså en möjlighet att studera hur den svenska naturen nationaliseras: vi får ett inventarium av svenska sevärdheter, en lista över svenska träd, svenska stenar, svenska kyrkor, svenska fornminnen, svenska vyer, ett persongalleri av “ursvenska typer” (den tyste norrländske flottaren, den glada dalkullan, den väderbitne bohusfiskaren eller den trygge skånske bonden).

Genom denna urvalsprocess har Rättviks kyrka blivit den mest fotograferade och den mest svenska av alla kyrkor, svensk industri har kommit att symboliseras av den sprakande masugnen eller den brusande kraftverksforsen, svenska träd har blivit till den innerliga björkdungen eller den mer heroiska furuskogen. Som typiska svenska kulturminnen står den karolinska herrgården, det röda torpet vid skogssjön eller gravdösen inkransad av böljande sädesfält.

Men inlärningen av det typiskt svenska eller typiskt lokala handlar inte bara om ett bildseende utan i lika hög grad om konkreta erfarenheter: om resandet – från den första skolresan till pensionärsutflykten. Vi har alla gjort våra egna pilgrimsvandringar eller turistbesök och detta besöksmönster följer ofta väl upptrampade kulturstigar genom Sverige: vi kan se hur resmål och resvägar etableras och rutiniseras. Vad måste man se när man kommer till Gotland eller till Vänersborg?

Nya pilgrimsleder

Denna utstakning av pilgrimsleder har en lång förhistoria. Redan Carl Jonas Love Almqvist var en ivrig propagandist för ett fosterländskt resande. Man borde, skrev han, “genom vandringar i sin moders sköte, dricka hälsa och sann näring i varje andedrag; genom vandringar i Sveriges landskap, bland Svea folk, bliva svensk”.

Ganska snart utkristalliserades favoritmål i detta fosterländska resande. Bäst utforskad är dalaturismen, som för sekelskiftets bildningsborgerskap ofta blev resan till “det gamla bondesamhället” – ett sökande efter det enkla, det kärnsvenska och naturliga bondelivet.

En annan tidig kulturstig trampades upp i Vätternbygden, som redan vid seklets början var ett omtyckt mål för bildningsresan. Låt mig bara ge ett exempel på denna tradition, hämtad från en läroverkslektors rapport i STF:s årsskrift 1911: “Vättern rundt på skolresa”. Tillsammans med “14 hurtiga gymnasister” från Gävle läroverk tar han sig med tåg, ångbåt och till fots från sevärdhet till sevärdhet.

Resan från Gävle blir till “en god repetitionskurs i Mellansveriges geografi” och så avverkas programmet metodiskt: Medevi brunn, Motala verkstäder, Vadstena, Verner von Heidenstams Naddö, Alvastra, Ellen Keys Strand, utgrävningarna i Dags mosse, Gränna, Brahehus, Visingsö, Huskvarna vapenfabrik, Jönköpings tändsticksfabrik, Taberg, Karlsborgs fästning, Örebro slott

Författaren slutar med att konstatera “att det inte torde vara lätt att annorstädes i vårt land uppleta en rut för en ferieresa, som kan bjuda på ett så värdefullt och omväxlande program, som vår kunde, med både många härliga naturskådespel, flera storartade industrietablissemang, en av vårt lands största fästningar och därtill personliga sammanträffanden med flera kulturpersonligheter av dem som stå i första ledet.”

Bondekultur i skymundan

Men resan runt Vättern var främst en resa till medeltid och stormaktstid, betecknande nog hamnade bondekulturen helt i skymundan på denna väl upptrampade kulturstig, som så kommit att följas av åtskilliga generationer skolresebarn och sommarturister. Men det ligger något både tidsspecifikt och klasspecifikt i just denna gymnasistresa. 1911 kunde en läroverkslektor fortfarande utnyttja ett fungerande nätverk av ståndsbröder. Pojkarna tas om hand av ortens kyrkoherdar och skollärare, själve Verner von Heidenstam bjuder på middag och Ellen Key lånar ut sin roddbåt.

Skillnaden blir påfallande om vi jämför med en annan skolreserapport i 1908 års årsskrift, där en folkskollärare från Småland rapporterar från ett besök i Kungl. Hufvudstaden. Först beskriver han vedermödorna med att övertyga både föräldrar och skolråd som med misstänksamhet ser på denna “lyxresa” och själva resebeskrivningen visar att den sociala utgångspunkten är betydligt mera blygsam. Bara tågresan är en sensation. I Stockholm vallfärdar man till de stora och väletablerade sevärdheterna, i de insända räkenskaperna finns en post för drickspengar till vaktmästaren på Slottet samt biljetter till Panoptikon och Katarinahissen. En högtidsstund blir det när en kypare bjuder in klassen till Berns salonger.

Mönstret är ungefär detsamma som när farbror Sven i ett radioprogram från 1937 intervjuar en skolklass flickor från Helsingborg på skolresa i Stockholm. Starkast i minnet står köttbullarna med potatis och pressgurka samt tunnpannkakor med sylt som man just slukat på en närbelägen hushållsskola, men annars så är uppsättningen av sevärdheter de klassiska fyra “essen”: Slottet, Stadshuset, Storkyrkan, Skansen o s v.

Så berättar skolresans historia om hur olika generationer skapar och vidareför sina föreställningar om det sevärda, etablerar resetraditioner som fortfarande lever. På samma sätt säger 40﷓talets flitiga cykelturism eller 70﷓talets husvagnsrallyn något om hur olika generationer utforskar Sverige. Det är denna spänning mellan seg tradition och nya upptäckter vi kan följa genom att jämföra olika generationers sverigebilder.

Själv växte jag upp under de 40﷓ och 50﷓tal som kan karakteriseras som Svenska turistföreningens storhetstid. Få folkrörelser har gjort mer för att forma bilden av det svenska natur﷓ och kulturarvet just genom kombinationen av två slagkraftiga medier: bildberättelsen och resandet.

Hemma stod STF﷓årsböckerna på en hedersplats. Årets nya volym var efterlängtad och jag läste flitigt om de gamla årgångarna. Det var blädderböcker i ordets bästa mening. Steg för steg fördes man från århundrade till århundrade, från landskap till landskap. Vinterns läsande omsattes så i sommarens resande. Som tusentals andra familjer gav vi oss ut på vandrarhemsodysséer med STF:s kartor och vägbeskrivningar i bagaget. Väl hemkommen satte jag mig så ibland och skapade mitt eget minnesalbum: klistrade in vykort, amatörfotografier, vandrarhemsmärken och entrébiljetter.

SF:s skolfilmer

Som andra generationskamrater utsattes jag även för den speciella indoktrinering som SF:s skolfilmer utgjorde – en genre som Povel Ramel effektivt avrättade i sin kortversion “Från ax till limpa”, som inleds med den klassiska, mässande texten: “Skördetröskorna rullar över den skånska slätten”. Andra kunskapskällor till livet på landet för oss inbitna stadsbarn utgjorde till exempel Astrid Lindgrens Bullerbyböcker.

Med denna personliga bildningshistoria vill jag bara påminna om hur varje generation utifrån skiftande sociala positioner skapar sin egen bild av historien och landskapet, sina upptrampade stigar och gemensamma erfarenheter av resande, sina egna älskade bilder av det svenska. Denna skaparprocess kan lära oss något om det ständiga ombyggnadsprojekt som heter det svenska kulturarvet: vad väljer man och vad väljer man bort – år 1900, år 1990 eller år 2200?

Publicerad i Populär Historia 4/1991