Picassos Paris

Paris runt sekelskiftet 1900 var en sjudande kosmopolitisk metropol, lika känd för sitt virvlande nöjesliv som sina bohemiska konstnärskvarter. Hit drogs konstnärer, författare, musikalartister och poeter från hela Europa. De var alla på jakt efter den konstnärliga frihet och den dynamiska, kulturella miljö som bjöds på kaféer, barer, målarskolor och i de tusentals konstnärsateljéerna. Impressionisterna hade – tillsammans med målare som Paul Cézanne, Vincent van Gogh, Paul Gauguin och skulptören Auguste Rodin – öppnat dörrarna för den moderna konstens genombrott. Nu fördes utvecklingen vidare i ett halsbrytande tempo.

År 1900 anlände den unge spanske konstnären Pablo Picasso för första gången till Paris. Han sveptes omedelbart med i stadens förföriska atmosfär av ljus, skönhet, livsglädje och bubblande kreativitet. Trots att hans tre första vistelser präglades av fattigdom, svält och ett måleri i melankolins tecken – hans så kallade ”blå period” – återvände han envist till Paris, efter av nöden påtvingade hemresor till Katalonien. Efter fyra år slog han sig ner i staden för gott, i den ateljé som inom loppet av några månader skulle komma att bli navet i Paris konstnärliga avantgardekretsar: Le Bateau-Lavoir. Ateljén låg inhyst i en före detta pianofabrik i en gränd nära Place Ravignan på

Montmartres höjder, ungefär halvvägs mellan de ryktbara nöjes­palatsen Moulin de la Galette och Moulin Rouge.

I praktiken handlade det snarare om ett ruckel än ett hus. Till de trettiotal konstnärsstudior som hyrdes ut för en billig slant till bland andra André Derain, Juan Gris och Kees van Dongen fanns det bara en gemensam vattenkran, och vintertid täcktes fönsterrutorna av isrosor medan den heta sommarsolen förvandlade rummen till bakugnar. Sitt namn hade huset förärats av en av sina hyresgäster, poeten Max Jacob, Picassos nära vän, som i den låga och otympliga huskroppen såg en likhet med Seines tvättpråmar, les bateaux-lavoirs.

Trots bristen på bekvämlighet blev Picassos kaotiskt inredda ateljé snart platsen dit alla av betydelse i stadens radikala kulturliv vallfärdade. Dörren stod alltid öppen för besökare och kröntes från 1905 av orden Rendez-vous des poètes – poeternas mötesplats – ett motto som konstnären själv målat dit. Själv arbetade han bäst nattetid, i fotogenlampans eller stearinljusets sken, sedan gästerna gått hem efter en sväng till favoritkrogen Lapin Agile eller barerna på Boulevard de Clichy.

Under 1900-talets första år hade Montmartre ännu stänk av en lantlig charm som blandades med den festliga, urbana stämning som de många restaurangerna, kaféerna och nattklubbarna spred. Kor och får gick på sina håll fortfarande och betade, och i de högt belägna kvarteren kring kyrkan Sacré-Coeur var utsikten över det glittrande Paris hänförande. Här, i Montmartre, strålade författare, poeter och konstnärer samman med musikalartister, dansöser, prostituerade, tiggare och nöjeslystna parisare och turis­ter som alla ville prova ett glas av den gröna giftdrycken absint.

Stadsdelen hade fått sin bohemiska prägel redan under 1800-talets senare hälft, då konstnärer som Edgar Degas, Auguste Renoir, Édouard Manet, Vincent Van Gogh och Henri de Toulouse-Lautrec förevigat dess gatu- och nöjesliv i sina målningar. Men här bodde även kompositörer och författare, där­ibland Erik Satie, som kom att spela en betydande roll för den moderna klassiska musikens utveckling.

Vid tiden för Picassos ankomst till Le Bateau-Lavoir hade emellertid Montmartres vid det här laget väletablerade målar­mästare ersatts av en ny, ung och experimentlysten konstnärs­trupp. Precis som sina föregångare försatte dessa vid den årliga salongen publik och kritiker i ett upphetsat chocktillstånd.

Samma år, 1904, träffade Picasso poeten, författaren och konstkritikern Guillaume Apollinaire. Med sina nytänkande poem, där bokstäverna vägrade inordna sig i prydliga rader på papperet, var han i god färd med att staka ut riktlinjerna för den moderna poesin.

Den kortväxte spanjoren med sina mörka, intensiva ögon och den storväxte fransmannen med sina finskurna drag blev genast ett oskiljaktigt par och de diskuterade ivrigt konst, litteratur, politik och filosofi på Paris kaféer, följt av långa nattliga promenader. Apollinaire blev, med sin vältaliga personlighet, sina artiklar i tidens kulturtidskrifter och sitt stora kontaktnät, en centralgestalt som band samman det parisiska avantgardet. Han syntes snart dagligen i Le Bateau-Lavoir, där Picassos musa och modell, den sköna Fernande Olivier, bjöd vännerna på enkla grönsaksgrytor tillagade på ateljéns rostiga kamin. Framgången väntade dock runt hörnet för Picasso, som under följande år sålde ett stort antal tavlor till konsthandlaren Ambroise Vollard. Det var också hos Vollard på Rue Lafitte som de två amerikanska syskonen Leo och Gertrude Stein för första gången fick upp ögonen för Picassos måleri.

Gertrude Stein avskydde det kvinnoporträtt målat av konstnären som brodern så gärna ville köpa till deras lilla hus på 27, Rue de Fleurus, beläget på vänstra stranden av Seine, på motsatt sida i förhållande till Montmartre. Men Leo, som kanske var den mest vidsynte konstkännaren av de två, insisterade och målningen köptes in till den konstsamling med verk av bland andra Cézanne och Gauguin som började täcka väggarna i syskonens ateljé.

Det var här som Gertrude Stein skrev sina banbrytande noveller och romaner som Three Lives och The making of Americans. Det var också här som hon höll salong sent om lördagskvällarna tillsammans med sin partner och följeslagare Alice B Toklas. Nyfikna konstälskare, konstnärer, författare och delar av såväl den parisiska som internationella kultureliten strömmade till för att se det senaste inom den moderna konsten, föra intellektuella samtal och utbyta nyheter och skvaller, något som de skulle fortsätta med långt in på 1920-talet.

Kort efter förvärvet av Picassos porträtt besökte Gertrude Stein konstnärens ateljé och en livslång vänskap inleddes mellan de två. Nu blev även Picasso och hans sällskap ofta sedda gäster på Rue de Fleurus, där han för första gången mötte Henri Matisse, som med sitt färgstarka och drastiskt förenklade måleri lanserat en egen konstströmning, fauvismen. De två konstnärsgiganterna blev emellertid aldrig goda vänner, och Matisse lär ha beklagat att Gertrude Stein fattat tycke för ”den lille toreadoren”.

Vid sidan av Steins salong kom Le Bateau-Lavoir att behålla sin särställning som mötesplats för konstnärskolonin en tid till, inte minst genom en rad legendariska ateljéfester.

Mest storslagen av dem alla var utan tvekan den fest som 1908 hölls till ära för konstnären Henri Rousseau Le Douanier. Rousseau var en pensionerad tullman som sent i livet börjat måla. Hans naiva, särpräglade verk väckte intresse hos den yngre konstnärsgenerationen, som i de enkla och egendomligt laddade bilderna såg något verkligt nyskapande. Picasso, som för en billig penning köpt en stor målning av Rousseau hos en lokal konst- och antikhandlare, ville hedra konstnären och ställde till med en storslagen bankett. Ett trettiotal gäster bjöds in och Apollinaire läste upp ett klingande poem skrivet till Rousseaus ära, varefter festligheterna fortsatte med allt vildare dans långt in på småtimmarna.

Picassos senaste målning, ”Flickorna i Avignon” (Les Demoiselles d’Avignon), väckte med sina kantiga och deformerade kvinnogestalter stor uppmärksamhet bland gästerna och särskilt en av dem fångades starkt av vad han såg. Det var den unge konstnären Georges Braque. Han blev Picassos vapendragare inom kubismen, den nya konstriktning med vilken de två inom kort skulle provocera det parisiska kulturetablissemanget.

Under 1900-talets första år hade Montmartre alltmer förvandlats från bohemkvarter till exploaterat turistmål. Detta besvärade konstnärskolonin, som började göra utflykter tvärs över staden till Montparnasse, en vid den här tiden avsides belägen stadsdel. Ett favoritmål var krogen La Closerie de Lilas vid Boulevard du Montparnasse, där Apolli­naire samlade konstnärer och författare för poesiuppläsningar och uppsluppna nöjeskvällar.

Från 1910 stod det klart för alla att Montparnasse övertagit rollen som den mest livliga, utmanande och fruktbara konstnärliga miljön. Skiftet bekräftades officiellt genom Picassos flytt till stadsdelen 1911, ungefär samtidigt som metrolinjen mellan Montmartre och Montparnasse stod klar, vilket ökade rörligheten inom mångmiljonstaden Paris. Då fanns redan, sedan länge, Fernand Léger på plats, liksom hundratals utländska konstnärer som drogs till Montparnasses låga ateljéhyror och välvilliga kaféägare och affärsföreståndare vilka i utbyte mot en tavla då och då alltid var villiga att ge generös kredit på mat, dryck och konstnärsmaterial.

Hjärtat i stadsdelens myllrande ateljéliv utgjordes av La Ruche vid Passage Dantzig. Det var ett märkligt, cirkelformat hus, ursprungligen en vinrotunda ritad av Gustav Eiffel, vilken blivit kvar efter världsutställningen år 1900 och fraktats till platsen av den välbeställde skulptören och mecenaten Alf­red Boucher. Trots att huset saknade rinnande vatten, gas och elektricitet var de åttio små ateljéerna snart uthyrda för en symbolisk summa till framförallt ryska, östeuropeiska och sydländska konstnärer.

Här arbetade bland andra Marc Chagall, Amedeo Modigliani, Chaim Soutine, Aleksandr Archipenko och Jacques Lipchitz, och de konstnärer som inte fick plats på La Ruche slog sig ner i någon av grannskapets många studios, ofta enkla stall försedda med ett par stora fönsterrutor. För värme, social kontakt och intellektuell stimulans begav man sig till korsningen mellan boulevarderna Raspail och Montparnasse, där de två legendariska kaféerna Le Dôme och La Rotonde drog till sig sin respektive publik. På Café Dôme möttes tyskar och skandinaver medan Picasso och hans vänner föredrog La Rotonde, som även frekventerades flitigt av Montparnasses ryska koloni. Här sågs Trotskij spela schack och bryta ut i svavelosande predikningar om den moderna konstens moraliska förfall, och här tog sig den mexikanske och socialistiske muralmålaren Diego Rivera en café crème tillsammans med poeten Majakovskij.

Ett par kvarter därifrån, på Café L’Oriental vid Place Denfert-Rochereau, satt senare Lenin runt 1917 och skissade på planerna för den kommande revolutionen, som året därpå skulle föra en ny våg av ryska im­migranter till Paris.

Men det var inte bara bildkonstnärer och poeter som sökte sig till Montparnasse. Un­der åren som följde fram till 1920-talets slut, med avbrott för första världskrigets bistra år, blev stadsdelen ett självklart cent­rum för Paris nöjes- och kulturliv, där de internationella stjärnorna inom musik, balett, teater, littera­tur och fotografi möttes.

När Guillaume Apollinaire, tillsammans med tusentals andra franska kulturarbetare, drog ut i första världskriget (Apollinaire dog 1918 i sviter­na av en krigsskada) övertog snart en annan poet funk­tionen som sammanhållande kitt mellan de olika grupperingarna i 1910- och 20-talets avantgardistiska Paris.

Med sin sprudlande charm och entusiasm fick den elegante Jean Cocteau, societetsdamernas gunstling, stadens överklass att strömma till de experimentella teater-, musik- och dansföreställningar som Diaghilev och hans ryska balett laborerade med. Inte sällan var texten skriven av Cocteau själv, med nykomponerad musik av Stravinskij och dekor och kostymer av bland andra Natalia Gontcharova, Marie Laurencin och Picasso. Den senare gifte sig 1918 med en av kompaniets ballerinor, den vackra Olga Kokhlova.

Kanske hade publikens sinnen förberetts för de kakofoniska allkonstverken genom den amerikanska dansösen Isadora Duncans frigjorda koreografi som strax efter sekelskiftet banade väg för den moderna dansens utveckling.

Den djärva franska skandalförfattaren och mimartisten Colette stod för en upplevelse av helt egen art när hon upp­trädde på Montmartres varietéscener, och bland hennes många beundrare fanns den unga norska konstnären och författaren Sara Fabricius, alias Cora Sandel.

Första världskriget innebar ett abrupt slut på den tjugo­årsperiod som gjort Paris till den lysande mittpunkten i det europeiska kulturlivet. Staden hade dock varken mist sin status som avantgardets högborg eller sin internationella dragningskraft. 1920-talet såg en ny epok födas med vilda experiment och upptåg och ett lika hektiskt som glamouröst nöjesliv, Les Années Folles (”de galna åren”).

Intressant nog var det även nu, liksom runt sekelskiftet, i stor utsträckning utländska konstnärer, författare och artister som kom att stå för många av tidens mest nyskapande verk och evenemang. Dit hörde flertalet av dadaisterna i Tristan Tzaras sällskap, fotografer som Man Ray och Brassaï, liksom amerikanerna Ernest Hemingway (som skildrade tiden i romanen En fest för livet), Scott F Fitzgerald, Djuna Barnes, Cole Porter och dansaren Joséphine Baker, den sistnämnda en makalös succé från första stund.

I Bakers parisiska framgång – långt större än i hemlandet – kan också förklaringen till Paris oemotståndliga lockelse under 1900-talets första decennier spåras: löftet om en gränslös artistisk frihet som tillsammans med den livliga kosmopolitiska miljön gav var och en möjlighet att förverkliga sina drömmar.

Carolina Söderholm är författare och konstkritiker. Hon utkom förra året med boken Svenska formgivare (Historiska Media).

Här kan du njuta av »La belle époque»

Musée d’Orsay vid Quai Anatole France, 1, Rue de Bellechasse, har en fantastisk samling av det sena 1800-talets konstnärer som verkade i Montmartre, från impressionisterna till Toulouse-Lautrec och Van Gogh. Centre Pompidou, Rue de Renard (Beaubourg), tar vid där Musée d’Orsays samlingar slutar kring sekelskiftet och har verk av såväl fauvister (Matisse, Derain) och kubister som dadaister och surrealister i sina samlingar.

På Musée d’Art Moderne de la Ville de Paris, 11, Avenue du Président Wilson, ges en fin överblick över konstnärer verksamma i Montparnasse från sekelskiftet fram till 1930-talet, däribland Modigliani och Sonia och Robert Delaunay.

Musée Picasso, Hôtel de Salé, 5, Rue de Thorigny, har ett imponerande antal av den produktive konstnärens verk, flertalet från hans egen samling.

Montmartre är alltid värt ett besök, och det finns en hel del spår kvar efter de många konstnärer som verkat i gränderna runt Moulin Rouge och Sacré-Coeur. Det mytomspunna ateljéhuset Le Bateau-Lavoir, vid Place Ravignan i Montmartre, brann ner för ett antal år sedan, men byggnaden rekonstruerades och rymmer i dag konstnärsateljéer. Den stamkrog som Picasso och hans vänner brukade besöka, Lapin Agile, 22, Rue des Saules, ligger kvar på samma plats och är än i dag en trevlig liten restaurang.

Hur konstnärskolonin i Montparnasse arbetade och levde kan man se på Musée de Montparnasse, 21, Avenue/Impasse du Maine, där den ryska konstnären Marie Vassilieffs studio kulturminnesmärkts och förvandlats till museum. Tvärs över gatan, vid Rue Antoine-Bourdelle, finns ytterligare ett museum, Musée Bourdelle, vikt åt skulptören Antoine Bourdelle, en av sekelskiftets stora.

Det går också utmärkt att följa poeternas och konstnärernas exempel och slå sig ner på La Closerie de Lilas, 171, Boulevard du Montparnasse, La Rotonde, 105, Boulevard du Montparnasse eller Le Dôme, 108, Boulevard du Montparnasse. I grannskapet ligger även La Coupole, 102, Boulevard du Montparnasse, som efter invigningen 1927 omedelbart blev den självklara mötesplatsen för kultureliten i 1920-talets nöjeslystna Paris.

Slutligen rekommenderas en vandring genom den vackra kyrkogården Père-Lachaise, 16, Rue du Repos, där många av Paris kulturpersonligheter begravts, bland andra Apollinaire, Modigliani, Colette, Marcel Proust, Gertrude Stein och Alice B Toklas.

Svenskar lockades hit

Även för svenska konstnärer utgjorde Paris ett hägrande Mecka. En studievistelse i staden var redan under 1870- och 80-talen ett måste för varje aspirerande konstnär av rang, med obligatoriska besök på Louvren där den klassiska målarkonsten kunde beskådas.

Under 1880- och 90-talen anlände svenskarna i en strid ström till framförallt Montparnasse som tidigt fick en skandinavisk karaktär. Här arbetade Carl Larsson, Karin Bergöö, Julia Beck, Hanna Hirsch, Emma Löwstädt, Eva Bonnier, Anders Zorn, Ivan Aguéli och Per Hasselberg – många av dem i de dragiga men ändamålsenliga och billiga ateljélängorna som kantade Rue Humbold.

Träffades gjorde man på målarskolorna, däribland Académie Colarossi, under kvällens krokiteckningspass, på kaféerna samt varje torsdagkväll i ateljén hos den svenska skulptören Ida Ericson-Molard och hennes man, den franske tonsättaren William Molard. Till Molards salong på Rue Vercingétorix kom både fransmän och skandinaver – kompositörer, författare och konstnärer – och bland gästerna fanns förutom de ovan nämnda även August Strindberg, Ellen Key, Paul Gauguin, Edvard Munch, Erik Satie och Edvard Grieg.

Åren runt sekelskiftet hade de flesta svenskar i nationalromantikens anda återvänt hem. Men en andra våg följde runt 1908. Då anlände Sigrid Hjertén, Isaac Grünewald, Nils Dardel, Einar Jolin och Birger Simonsson för att studera vid Matisses akademi, belägen vid Boulevard des Invalides i ett tidigare klos-ter. Lärdomarna därifrån resulterade snart i en färgsprakande och naivt hållen expressionism som när den introducerades på hemmaplan 1910 kom att bli startskottet för den svenska modernismen.