Dalmålet

Dalarna blev ett hett resmål på 1800-talet, då romantiskt sinnade storstadsbor reste dit för att njuta av kulturen och naturen. Detta var något nytt. Resen

28 juni 2002 av Petra Martinsson

Dalarna blev ett hett resmål på 1800-talet, då romantiskt sinnade storstadsbor reste dit för att njuta av kulturen och naturen. Detta var något nytt. Resenärerna på 1600- och 1700-talen hade främst haft vetenskapliga syften. De hade besökt platser som Avesta myntverk och Falu Koppargruva. Nu var det siljansbygden som gällde.

I början av 1800-talet beskrev resenärer i reseskildringar hur imponerade de var av Dalarnas stora variationsrikedom. Här, menade de, fanns alla svenska naturfenomen representerade i ett enda landskap: berg, slätter, vackra sjöar, hisnande utsikter och djupa skogar. Dalfolket ansågs också renare och mer äkta än andra.

Det var vid mitten av förrförra århundradet som konstnärer började få upp ögonen för Dalarnas kvaliteter. Författarinnan Fredrika Bremer var en av dem som först inspirerades. År 1845 skrev hon i sin roman I Dalarne: ”Till Dalarne måste man fara, om man vill se en natur, ännu i storartad oskuld, ett folk [...] som allt mer försvinner från jorden. Det är utseende, klädedräkt och sinnelag desamma som i Engelbrekts och Gustaf Vasas tider.”

Fredrika Bremer uppmuntrade sin danske kollega, den berömde författaren H C Andersen, att åka hit för att vila upp sig. Han blev så betagen av landskapet att han i sin reseskildring I Sverrig med stor entusiasm uppmanade andra konstnärer och författare att besöka Dalarna för att beskriva och hylla dess skönhet: ”Målare och diktare, ta varandra i hand, kom upp till Dalarna, det fattiga landet är rikt på skönhet och poesi, rikast dock vid Siljans sjö.”

Författarna hade upptäckt landskapet i norr och effekten blev en aldrig sinad ström av hitresande konstnärer och naturälskare. Några målare som fick stora framgångar med dalamotiv var de så kallade düsseldorfmålarna, en skola vars alster präglades av romantik och sentimentalitet. De fann inspiration i naturen kring Siljan, men slutförde ofta konstverken i sina ateljéer. De tog bort och lade till så att det passade den pittoreska bilden av Dalarna som hade växt fram.

Düsseldorfmålarna är det kanske inte så många som kommer ihåg i dag. Men två konstnärer, som bosatte sig i Dalarna vid sekelskiftet, är lika aktuella i dag som då. Anders Zorn flyttade 1896 tillbaka till sin födelseort Mora varifrån han skildrade miljöer och traditioner. Och stockholmaren Carl Larsson bosatte sig i Sundborn utanför Falun 1901. Hans motiv kan dock inte sägas vara speciella för Dalarna, snarare mer personliga med familjen och hemmet i centrum.

Det var inte bara Dalarna som under den nationalromantiska eran beskrevs som ett storslaget landskap befolkat av hårt arbetande människor. Även andra landskap framställdes i liknande ordalag, till exempel Värmland. Men det var Dalarna som blev symbol för den svenska urkaraktären – varför?

Orsakerna är sannolikt flera. Landskapet med älvarna och bergen var ovanligt mäktigt och vackert. Och dalkarlarna var av tradition starka och självständiga människor. Bondebefolkningen var till största delen skattebönder och adeln hade aldrig haft samma makt över jorden som på de flesta håll i övriga Sverige. Dalarna hade också alltid haft en stor ekonomisk betydelse för landet, på grund av det framgångsrika bergsbruket. Dalfolket hyllades vidare för att de under 1400- och 1500-talen hade spelat en viktig roll i olika uppror och för att de hade hjälpt Gustav Vasa till tronen.

Det geografiska läget spelade också en stor roll. När järnvägen byggdes ut fick turismen sitt stora genombrott. Med det nya transportmedlet och närheten till huvudstaden blev Siljan inte bara tillgänglig för exklusiva elitresenärer och naturälskande konstnärer utan också medelklassstockholmare som sökte en rekreation med allmogecharm. År 1859 nådde järnvägen Falun och 1884 Insjön utanför Leksand.

Dalfolket välkomnade turisterna och hyrde ut sina stugor. Det första moderna turisthotellet stod klart i Rättvik redan 1894 och före första världskriget fanns en omfattande hotellverksamhet. Områden som Sjurberg utanför Rättvik och Tällberg vid Siljan växte upp med sommarvillor och hotell i romantiserad dalastil. I Tällberg byggdes hotellen i befintliga gårdar. Turismen gav arbete och pengar till bygden. Efter andra världskriget, när samhället radikalt hade förändrats och bilen hade gjort entré hos gemene man, exploderade både sommar- och vinterturismen i Dalarna. Orter som Sälen och Grövelsjön är mycket populära resmål för skidåkare.

I dag besöker cirka 3,6 miljoner turister årligen Dalarna, enligt Turistdelegationen. Marknadsföringen av landskapet skiljer sig inte mycket från nationalromantikernas beskrivning. Turistbroschyrer och resereportage domineras av bilder från Siljanstrakten och det berättas om praktfull natur, gamla dalatraditioner, dalahästar, sockendräkter och majstångsresningar i midsommartid.

– Det är en idealiserad bild som inte visar de verkliga levnadsförhållandena. Området har blivit som ett slags Skansen och stora grupper känner inte igen sig. Men bilden är bra för dem som tjänar pengar på den, de har inget intresse av att förändra den, säger Maths Isacson, professor i ekonomisk historia vid Uppsala universitet, bosatt i Hedemora.

Kritiken mot den schablonartade bilden av landskapet är inte ny. Diskussioner om Dalarnas och dalfolkets identitet blossade upp redan på 1930-talet när författaren Ivar Lo-Johansson menade att landskapet var överskattat och att idealiseringen hade en negativ inverkan på befolkningen. Och i dag menar många att folket påverkas av den marknadsförda bilden och att de blir en del av turismen. Traditioner befästs allt mer. Befolkningen kring Siljan har renodlat sin kultur under 1900-talet, menar till exempel Maria Björkroth, museolog vid Umeå universitet och styrelseledamot i Sveriges hembygdsförbund. Allt fler sockendräkter skapats efter gamla förlagor och Dalarnas hembygdsförbund har gett direktiv om hur maj-stängerna ska smyckas ”på rätt sätt” för att stämma med traditionen.

– En del gör detta med stor förtjusning, många är mycket stolta över sin kultur. Men andra menar att det är ett spel som de måste spela, säger Maria Björkroth.

Det nödvändiga spelet är framför allt ett problem för befolkningen i övre Dalarna. Få turister stannar till i Dalabergslagen i söder (gränsen går ungefär vid Stora Tuna utanför Borlänge).

Skillnaderna mellan övre och nedre Dalarna är både kulturella, geografiska och biologiska. Här möts sydliga och nordliga djur- och växtarter. Dalabergslagen utmärks av slättområden och åkerbruk men främst av industriorterna som växte fram i samband med bergsbruket. Ett bytesbrev från 1288, det äldsta svenska bergsdokumentet, vittnar om att industriverksamheten redan då var mycket stor i området. Snart blottades en stor social och ekonomisk skillnad mellan den nedre delen av landskapet och den övre, som avstannade i utveckling.

Hedemora blev Dalarnas första och enda medeltida stad och fick stadsrättigheter 1459. Först år 1641 var det Faluns tur.

Det finns flera teorier om varför utvecklingen avstannade så tidigt i norra Dalarna. Daniels Sven Olsson, förste antikvarie och ansvarig för kulturmiljö vid Dalarnas museum, har i sina studier kommit fram till att det tidiga järnbruket som bedrevs i norra Dalarna på 1200- och 1300-talen konkurrerades ut av det effektivare bergsbruket som växte fram i söder. Här kunde man utvinna järn direkt ur berggrunden och här var järnets kvalitet högre.

Folket i norr kunde inte enbart leva på det magra jordbruket, som kombinerades med boskapsskötsel, utan tvingades hitta på bisysslor eller försörja sig på lönearbete på andra orter. Arbetsvandringar, så kallade herrarbeten, blev en del av vardagen för dalfolket i norr, vilket i sin tur ledde till att allt mindre tid fanns till att förbättra jordbruket. Ordet herrarbeten tros komma från att det enligt dalkarlarna bara var ”herrar” som hade råd att avlöna arbetare. Bisysslorna i sin tur utvecklades till ett specialiserat hantverk som såldes under långa vandringar, först i Dalabergslagen och sedan i resten av Sverige och i några fall långt ut i Europa. Skinnare från Malung blev skickliga på sitt arbete och redan på 1600-talet var deras vandringar etablerade. I byarna kring Mora bedrevs urmakeri (den äldsta moraklockan är signerad på 1750-talet). Kullor från Våmhus förfinade konsten att göra smycken av människohår som de sedan sålde över hela Europa.

Andra exempel på hantverk som byarna specialiserade sig på är vävskedstillverkning i Älvdalen, spånkorgstillverkning i Nusnäs och möbelsnickeri i Rättvik, Leksand och Mora. Orsa blev känt för slipstenar av sandsten.

Genom hantverken kom människorna i byarna att bli beroende av varandra, vilket i sin tur är en orsak till den starka sammanhållning som växte fram. Sammanhållningen kom sig också av att de olika skiftesreformerna aldrig fick samma genomslag i övre Dalarna som i övriga landet. När marken gick i arv var det den så kallade rättviseprincipen som gällde, det vill säga att jorden delades lika mellan alla barnen. I övriga Sverige var det vanligt att den äldste sonen löste ut övriga syskon. Arvssedvänjan ledde till att gårdarna splittrades upp i mindre ägolotter och fler hus behövde byggas. Den karaktäristiska dalabyn är fortfarande stor, med hus som ser ut att vara utslängda på måfå. När jordlotterna blev fler men mindre knöts man ännu närmare varandra i byn och lokala organisationer, bland annat bystämmor, växte fram. Motståndet mot att samla jorden har alltid varit stort och än i dag när myndigheter försöker sig på markrevisioner möts förslagen med protester.

Utmärkande för övre Dalarna är också skogsbetesmarker och fäbodar, som användes när djuren betade långt från byn. Fäbodarna fick stor utbredning och finns i så gott som hela landskapet. De har i många fall förvandlats till turistmål eller sommarboställen.

Petra Martinsson

är frilansjournalist. Hon bor numera i Malmö, men är född och uppvuxen i Borlänge.

Dalarekvisita

Om Dalarna fortfarande lever på myten om det sista genuina Sverige har dess produkter i än högre grad kunnat säljas med liknande kopplingar till ett svunnet Allmogesverige där hantverkstraditioner och kvalitetstänkande hållits levande genom generationerna. Dalahästen, moraklockan, falukorven och morakniven är exempel på produkter vars ursprung fungerat som en kvalitetsmärkning, så stark att de med tiden kommit att tas i anspråk av hela nationen.

Dalahästen var ursprungligen en leksak som tillverkades i några byar i Mora socken för försäljning på marknader i Mellansverige. Vid världsutställningen i New York 1939 användes en dalahäst i jätteformat som blickfång utanför den svenska paviljongen och alltsedan dess har den färg- glada hästen fungerat som hela Sveriges viktigaste souvenir.

Falukorven, i dag närmast en svensk nationalrätt, har sitt ursprung i de talrika oxar som användes vid driften i Falu koppargruva. Namnet, som för första gången dök upp kring 1830, myntades i Stockholm dit korven såldes från Stora Skedvi, sydost om Falun. Den svenska köttbranschen har i år ansökt hos EU om särartsskydd för korven och går ansökan igenom får falukorven i framtiden säljas under benämningen ”garanterad traditionell specialitet”.

Morakniven, med tiden synonym med slidkniv i största allmänhet, var från början en enkel kniv tillverkad i Mora socken, igenkänd på sitt röda träskaft och sin pappslida. 1891 öppnade Erik Frost en knivfabrik i byn Östnor vilken fick flera efterföljare. I dag finns morakniven både med plastskaft och plastslida.

I den lilla byn Östnor har också moraklockan sin födelseort. På Christopher Pol- hems Stjärnsund – där den svenska tillverkningen av golvur startade på 1740-talet – lärdes dalkarlarna upp till urmakare och en omfattande klocktillverkning byggdes så småningom upp, särskilt i Östnor.

Knäckebrödsbältet kallas den region i Mellansverige där det hårda brödet har sitt starkaste fäste, men liksom falukorven har knäcket både blivit en svensk basvara och en exporterad delikatess. Falu-, Siljan- och Leksand- är namn som ingår i de flesta sorter på marknaden och som går bra ihop med nyttighetsprofilen. Landets största knäcketillverkare finns dock i värmländska Filipstad och ägs av italienska Barilla.

Anna Larsdotter

Konstnärshem och industriminnen

Dalarna i koncentrat. Att åka Tällbergsvägen mellan Leksand och Rättvik, via Tällberg, är ett bra sätt att betrakta bilden av Dalarna. Vägen slingrar sig genom små byar, passerar pittoreska dansbryggor och kantas av faluröda stugor. I Tällberg finns ingen anledning att stanna mer än att för en kortare stund insupa den vackra utsikten över Siljan. Tällbergs många smeknamn – ”Hotällberg”, ”Djursholmsfilial” och ”Stockholms fäbodar” – avslöjar anledningen till att snabbt åka därifrån.

Kulturhem. Nationalmålarna Anders Zorn och Carl Larsson bodde och var verksamma i Dalarna. Anders Zorn hämtade inspiration i landskapets folkliga traditioner medan Carl Larsson främst målade idylliska motiv hämtade från det egna hemmet i Sundborn utanför Falun. Bådas konstnärshem är öppna under sommaren.

Invid Zorns sekelskifteshem i Mora finns också Zornmuseet med ett urval av konstnärens verk. Nobelpristagaren Erik Axel Karlfeldts trädgård och diktarstuga visas på hans gård i Sjugare by, utanför Leksand. Samtliga är sevärda.

Fäbodar. En fantastisk upplevelse är att promenera till en fäbod en tidig sommarmorgon, exempelvis till Ärtåsens fäbodar utanför Furudal. Det inger förståelse för nationalromantikernas hyllningar av landskapets natur. Fäbodar finns utspridda i hela Dalarna. Flera hålls vid liv, men de allra flesta har blivit fritidsstugor.

Vasaminnen. Gustav Vasa har lämnat flera spår efter sig i Dalarna. Inte minst Vasaloppet har väl gjort det omöjligt för någon att missa att det var här han flydde undan den danske kungens män. Den stora skidtävlingen tillkom på 1900-talet, men vasaminnena var populära redan bland 1700-talets resenärer. Ornässtugan mellan Borlänge och Falun är det främsta minnet. Här sov den blivande kungen en natt 1520 och just därför blev stugan ett av Sveriges första museer. Det öppnades redan på 1750-talet. I Isala utanför Svärdsjö finns också ett minnesmärke. Här ska en kvinna ha räddat Gustav genom att med brödspaden brutalt köra ut honom från huset och på så sätt ha lurat de efterföljande danskarna på hans identitet. De flesta historierna om Gustav Vasa betraktas i dag som skrönor.

Midsommarfirande. Det mest besökta midsommarfirandet i Leksand är en trång och tillrättalagd tillställning. Åk hellre runt i byarna runtomkring några dagar innan eller efter midsommarafton. Midsommarfirandet håller på i flera dagar, på olika datum i olika byar.

Platsen för brottet. En höjdpunkt är att gå på konsert i Dalhalla, ett gammal kalkbrott utanför Rättvik. Brottet är omgjort till en utomhusarena och helhetsupplevelsen är således beroende av vädret. Dalhalla, som har en unik akustik, är en av få nyare attraktioner i Dalarna.

Bygdespel. En speciell upplevelse är att gå och titta på ett bygdespel, exempelvis Himlaspelet i Leksand. Varje år bevakas bygdespelen hårt av lokala medier och när en tidningsrecensent för några år sedan skrev ner ett drama blev debatten högljudd. En kritisk recension sågs som ett angrepp på en fin tradition.

Musiklivet. Rättviksdansen, Musik vid Siljan och Falu folkmusikfestival är några av sommarens evenemang. Alla är av hög klass. Under Musik vid Siljan-veckan hålls Bingsjöstämman som inte ska missas. Spelar man inte själv kan man ha kul med att iaktta vilka som vågar spela med de stora spelmännen, och vilka som inte vågar. De flesta är för fega.

Industriminnen. Medan många upplevelser serveras turisten i Siljanstrakten krävs det mer av egna initiativ i söder. Eko-museum Bergslagen och Husbyringen som utgår från Hedemora är två lättillgängliga alternativ. På turistbyrån i Hedemora kan man köpa en kassett att lyssna på själv i bilen och guidas runt i 600–700 år gammal industrihistoria.

En gruvlig upplevelse. Falu koppargruva gav under århundraden Sverige stora rike- domar och möjliggjorde Gustav II Adolfs expansiva utrikespolitik. Gruvan är ett måste för en dalabesökare. Åk 55 meter ner i jorden och lyssna på hisnande historier om hur gruvarbetarnas vardag genom århundraden sett ut. Under stormaktstiden svarade gruvan för hela två tredjedelar av Europas kopparproduktion.

Historien om dalmåleriet skrivs om

Det berömda dalmåleriet fick sitt genombrott på skåp under 1770-talet och uppkom ur vad vi i dag kallar produktutveckling. Dalfolket, som alltid letade extrainkomster, kom på att färgrika blomstermålningar höjde skåpens attraktionskraft.

Länge var konsthistorikern Svante Svärdström en orubblig auktoritet på dalmåleriet. Men efter att hans forskningsmaterial har blivit tillgängligt för andra börjar bilden av dalmålarna och deras verk att förändras. Svante Svärdström inledde sin forskning på 1930-talet och fortsatte den till sin bortgång i början av 1980-talet. Det var få som hade tillgång till det stora material som han samlade på sig under åren. I dag finns det dock på Riksarkivet och innehåller fotografier, motivbeskrivningar och arkiv över muntliga och skriftliga källor.

– Vi trodde att det i stort sett var färdigforskat på området. Men Svante Svärdström var mest intresserad av motiven och deras förlagor. Om man tittar på materialet utifrån andra perspektiv uppenbarar sig nya saker, säger Roland Andersson, kommunantikvarie vid Leksands kommun.

När han studerat Svärdströms material på nytt har det visat sig att mellan 70 och 80 målare kom från Rättvik och enbart ett 25-tal från Leksand. Att målarna från Leksand dominerat dalmåleriet har länge varit en allmän sanning och slås fast i exempelvis Nationalencyklopedin. Detta tycks alltså inte stämma.

Många målare och signaturer är fortfarande okända och några identifieringar tros vara felaktiga. Vidare står det klart att marknaden för konsthantverket i Dalarna inte var tillräckligt stor, många målare tvingades vandra över stora landområden för att sälja sina verk eller tjänster. Verk av rättviksmålarna finns till exempel bevarade ända uppe i Österbotten i Finland.

I dag finns de bäst bevarade dalmålningarna i ursprungsmiljö i Hälsingland. Detta tros bero på att Hälsinglands rika storbönder hade större gårdar som inte byggdes till eller om i lika stor omfattning som de mindre stugorna i Dalarna.

Målningar på skåp inspirerade ganska snabbt väggmåleriet och de flesta väggmålningar utfördes mellan 1800 och 1830. Men redan vid 1800-talets mitt var dalmåleriets storhetstid över. Dalmålarna fortsatte dock att försörja sig genom hantverk, framför allt i Hälsingland. Nu var emellertid de bibliska motiven borta, de fick stå tillbaka för nymodigheter som landskapsvyer.

Det mest sevärda dalmåleriet finns på Dalarnas museum, i Stadigs stuga på Dössberget utanför Falun, på Rättviks hembygdsgård, i Fågelsjö gammelgård i Orsa Finnmark och Leksands kulturhus. Danielsgården i Bingsjö anses vara den absoluta höjdpunkten och där är målningarna gjorda av ”dalmåleriets kung”, Winter Carl Hansson (1777–1805).

Publicerad i Populär Historia 4/2001

Kanske är du intresserad av...

Läs också