När fjällturismen tog fart

De två unga damerna hade rest ända från Uppsala till Gällivare och var nu på väg mot Stora Sjöfallet och Kvikkjokk. Året var 1895 och kvinnliga turister tillhörde inte vanligheterna. Innan de påbörjade sin vandring bytte Astrid Cleve och Lilly Paijkull om till bekvämare och mer praktiska kläder. De impregnerade kjolarna var ”korta” och räckte bara ner till anklarna.

Med sig hade de tobak och lakrits åt ”lapparna” samt en bärbar växtpress – Cleve studerade nämligen botanik. Fjällvärlden förtrollade henne och hon återvände redan nästa år, nu i sällskap av sin syster och mor. Materialet som hon samlade in bidrog till den doktorsexamen hon avlade vid Uppsala universitet två år senare. Hon var den första kvinna i Sverige att disputera i en naturvetenskaplig disciplin.

Astrid Cleve (1875–1968) representerar på många sätt en övergångsperiod när det gäller svenskarnas förhållande till fjällvärlden. Förutom att resorna i norr konkret bidrog till hennes forskning var hon känslomässigt dragen till fjällen. Detta var en exotisk och annorlunda värld där hon liksom andra tidiga besökare kunde känna sig fri från stadens buller och kvävande sociala konventioner.

Nu, i slutet av 1800-talet, började naturen för första gången uppfattas som ”naturlig” och sågs som stadens motsats, inte bara som en miljö som värderades utifrån sina nyttoaspekter. Naturen var sinnlig och oförstörd, en ren duk på vilken drömmar om välmående, hälsa och äkthet kunde projiceras.

Vetenskapen fick ögonen på fjällen

De första från södra Sverige som ”upptäckte” den av samerna befolkade fjällvärlden hade en tidstypisk idé om naturen som ett potentiellt produktivt landskap. Ända sedan Vasatiden på 1500- och 1600-talen hade naturrikedomar exploaterats i norr, främst inom bergsbruket.

Efter hand började också vetenskapsmän få upp ögonen för detta ”främmande” område. Under 1600- och 1700-talen skulle allt mätas, vägas och infogas i kartor. Vad passade då bättre än just det okända?

Naturalhistorikern och språkforskaren Olof Rudbeck d y (1660–1740) var med sin resa norrut 1695 en av pionjärerna. Än mer känd skulle den resa som en av hans elever, Carl von Linné, företog 1735 bli. Liksom för Astrid Cleve var det Kvikkjokk som var porten till fjällen för Linné. Nu följde ett otal forskningsresor vilka resulterade i både dagböcker och böcker.

Det spektakulära lockade

Det skulle dröja till en bit in på 1800-talet innan turismen fick sitt genomslag i Sverige och i fjällen. Turisten (ordet kommer från engelskans tour, "rundtur") reste för sitt nöjes skull.

I Sverige gick de första turistströmmarna till Dalarna och till fjällkedjan i norr. Ofta var det vidunderliga mänskliga verk som lockade, till exempel Falu koppargruva, eller historiskt viktiga platser som Ornässtugan, där Gustav Vasa enligt sägnen ska ha gömt sig för danskarna.

Naturen som sådan var vid denna tid främst intressant om den var spektakulär. Ett exempel är Tännforsen nära Åre, påpassligt kallad ”Nordens Niagara”. Det väldiga vattenfallet fick celebert besök 1835, då Karl XIV Johan kom dit.

Redan på 1820-talet hade europeiska resenärer, främst från Storbritannien, fått upp ögonen för fjällvärlden. Först var det de norska fjällvidderna som var i fokus, men man sökte sig så småningom även till den svenska sidan.

Kungligt besök

Det vetenskapliga studiet av fjällen och den romantiska synen på naturen i norr sammanföll mer och mer under mitten av 1800-talet – botanikern Nils Johan Andersson (1821–80) uppmanade till exempel alla, inte bara sina kollegor, att komma och uppleva fjällen.

Både inhemska och utländska turister började nu så sakteliga att resa dit. År 1850 besökte den skotske naturforskaren och folkloristen Francis Campbell Kvikkjokk. Han kunde rapporterade att orten detta år tagit emot åtta turister, varav två var svenskar.

Besöken i den svenska fjällvärlden intensifierades från sent sent 1850-tal. Karl XV besökte Kvikkjokk 1858, måhända ditlockad av Nils Johan Anderssons lyriska beskrivningar. I hans fotspår kom de romantiska landskapsmålarna. De återvände hem med dukar som visade befolkningen i södra Sverige hur fjällen såg ut.

Det var ännu få förunnat att kunna anta långa och tidskrävande resor, men för dem som ändå hade möjligheten var de svenska fjällen ett relativt ”billigt” alternativ till de överexploaterade Alperna. Det menade den engelske turisten Alex H Hutchinson 1870 i boken Try Lapland – a Fresh Field for Summer Tourists.

Bättre kommunikationer

En viktig orsak till att resandet till fjällen ökade var ett successivt förbättrat vägnät. Under bland annat nödåren i Norrbotten i slutet av 1860-talet byggdes vägar som sedan kom att bli viktiga för turismen. Även ångbåtstrafiken utökades, vilket gjorde det möjligt att på ett enkelt sätt färdas till Luleå och vidare uppför Lule älv.

För den som ville komma till Jämtland gick det fortfarande snabbast att först åka till Oslo och sedan ta tåget till Røros nära svenska gränsen för vidare transport in i Jämtland. Detta skulle förändras när även svenska tåg nådde fjällvärlden.

Järnvägens utbyggnad var den absolut viktigaste förutsättningen för turismens expansion. I dess kölvatten uppfördes de första turistanläggningarna ute i ”ödemarken”, vilket möjliggjorde att fjällvistelsen nu kunde ske mer ståndsmässigt – turisterna behövde inte längre inkvartera sig hos den lokala, och mestadels fattiga, befolkningen.

Norrländska tvärbanan (i dag kallad Mittbanan) anlades från Sundsvall ute vid kusten och drogs genom Jämtland till Storlien vid norska gränsen; den invigdes 1882. Banan sträcktes över Åre, och knöt därmed effektivt samman Sveriges mest alpina fjällmiljö med landets större städer.

Svenska turistföreningen bildas

Som ett resultat av den växande turismen i norr föddes en diskussion i naturvetenskapliga kretsar om att turismen, främst fjällturismen, behövde en förening för att främja det inhemska resandet, och år 1885 grundades Svenska Turistföreningen (STF) i Uppsala. Förebilden var The Alpine Club, bildad 1857 i London, och Den Norske Turistforening, startad 1868.

STF, som 1887 flyttade sitt kontor till Stockholm, satte genast igång med att producera reseskildringar och guider. Medlemmarna utgjordes till stor del av högborgerliga akademiker och var få till antalet. Till skillnad mot The Alpine Club, som krävde att medlemmarna skulle ha utmärkt sig som alpinister, hade STF en öppnare hållning och skulle snart börja växa markant.

En av Turistföreningens första och viktigaste uppgifter var att skapa övernattningsmöjligheter i den vidsträckta svenska fjällvärlden. Den första "fjällhyddan" anlades 1888 vid Varvek, söder om Sulitelmamassivet i norra Lapplandsfjällen.

Två år senare förfogade STF över sex sådana små fjällstugor, ett utsiktstorn och sju båtar. Nu, fem år efter föreningens bildande, uppgick medlemsantalet till 3 259.

Goda råd om samer

Förutom att tillgängliggöra fjällvärlden för medlemmarna såg STF det som sin uppgift att uppfostra turisterna i hur de skulle förhålla sig till den, i mångas ögon "exotiska" samiska lokalbefolkningen.

I en rad uppmaningar från 1891 försöker STF tona ner exotismen och det främmande för att minska riskerna för missförstånd och arrogant beteende från fjällresenärernas sida. ”Kom ihåg att lapparna inte är några vildar”, påpekades det. Detta följdes av en försäkran om att det inte alls var nödvändigt att ge samerna tobak för att undvika att bli uppäten.

Det kanske mest insiktsfulla rådet STF gav i detta sammanhang var att besökare borde spendera minst en månad bland samerna innan de gjorde något försök att förklara ”hur de är”.

Det var på 1890-talet som urbaniseringen på allvar tog fart i Sverige. Fler och fler suktade nu efter en orörd natur långt bortom människors påverkan. Fjällen sågs som en sådan miljö, även om samerna hade funnits där under lång tid.

Liksom på kontinenten ansågs bergsluft vara särskilt hälsobringande, och så kallade ”luftgäster” reste norrut för att mildra effekterna av tuberkulos.

Vintersporten tog fart

Nu började fjällturisterna också aktivera sig mer fysiskt i det fria, inte minst vintertid. Norska officerare i Stockholm hade hjälpt till att göra modern skidåkning populär i Sverige och 1892 bildades Skidfrämjandet (som senare blev Friluftsfrämjandet). Två år senare hölls de första nationella skidspelen i Östersund.

Närliggande Åre och Storlien utvecklades snabbt till ett mecka för den svenska vintersporten, med fokus, precis som i Alperna, på skidåkning, bobsleigh och curling.

STF såg till att ständigt förbättra infrastrukturen i fjällvärlden, på liknande sätt som de schweiziska och österrikiska alpklubbarna. Till skillnad från den brittiska alpklubben var dessa organisationer mer intresserade av att bredda sig än att behålla en exklusiv prägel. Den första svenska turiststationen med mathållning, Sylhyddan i Jämtland, invigdes 1897.

Kungsleden började anläggas runt sekelskiftet. Den kompletta vandringsleden är i dag över fyrtio mil lång, och löper mellan Abisko i Norrbotten och Hemavan i Västerbotten. Delar av sträckan rösades av scouter under 1920-talet.

Snabb ökning

Vid sekelskiftet 1900 hade STF omkring 25 .000 medlemmar och växte starkt – fem år senare var antalet uppe i 36 .000. Då ägde också STF fyra turiststationer i fjällen, arton stugor, åtta kåtor, tre utsiktstorn och 39 roddbåtar. Snart invigdes också ett turisthärbärge i Abisko, en fjällstuga i Kebnekaise och en väg fram till Tännforsen. Vid tjugofemårsfirandet 1910 hade medlemsantalet passerat 50.000.

Fjällen lockade visserligen fortfarande naturforskare, men det stora flertalet besökte området för rekreation och för att njuta av den ”naturliga”, orörda naturen.

En bit in på 1900-talet kunde det hända att turisterna ibland klagade över den överexploatering av fjällandskapet som var resultatet av att fler och fler hotell öppnades för att möta den växande skaran gäster. Detta är fjällturismens mest påtagliga paradox. Ju fler som trängs i områden som uppskattas för sin oförstörda natur, desto större blir känslan av att naturen i själva verket förlorat sin oskuldsfullhet.

De som hamnade i skottgluggen var affärsmännen och -kvinnorna (att driva hotell var ett av de yrken som var socialt accepterade för ogifta kvinnor kring sekelskiftet 1900). För hotellägarna utgjorde de vackra miljöerna i hög grad en produktiv natur. Därvidlag skiljde sig deras synsätt väsentligen från turistens mer idealiserande uppfattning av fjällen.

Första skidliften 1940

Under de båda världskrigen mattades fjällturismen för att åter ta fart igen därefter. Under mellankrigstiden introducerades utförsåkningen i Sverige. Detta skedde vintern 1926–27, då den österrikiske officeren och bergsbestigaren Georg Bilgeri (1873–1934) höll skidkurser i Sollefteå. Den första skidliften öppnades 1940 i Åre och det var här som det första världsmästerskapet i alpin skidsport hölls 1954.

Nu byggdes stora liftsystem i Jämtland och Dalarna och vinterturismen kom att stå i fokus i den södra delen av fjällvärlden. I norr hade Kungsleden sedan länge stått färdig, och det fanns ett väl fungerande nät av fjällstationer och stugor för STF:s medlemmar, vilka 1955 uppgick till 200 000. I dag ligger siffran på närmare 300.000.

Svenska män och kvinnor – nu i vandringsbyxor och inte i ankellånga kjolar – lockas ännu till en värld som på samma gång upplevs som kittlande annorlunda och som en alldeles naturlig del av den svenska naturen.

Publicerad i Populär Historia 3/2015