Att leta efter fynd längs en medelhavsstrand blir lätt ett slags turismens arkeologi. Här bland drivgodset i sanden ligger den räfflade blå kapsylen till standardflaskan för mineralvatten, utan vilken ingen sommarturism är möjlig, strax intill ett stycke skört gummimunstycke till en snorkel, en tom behållare Nivea sololja (faktor åtta) och en halv tysk hälsosandal i blått och vitt, sliten av otaliga vandringar mellan stranden och poolbaren. Överallt finns klumpar av spillolja från de många kryssningsfartygen och så naturligtvis plast i alla upptänkliga former och fragment.

Som charterturist kan jag inte låta bli att tänka på vad medelhavshistorikern Fernand Braudel skulle kunnat ha gjort med alla dessa strandfynd. Hans stora verk om 1500-talets medelhavsvärld (La Méditerranée et le Monde Méditerranéen à L’ Epoque de Philippe II) publicerades 1949 och var ett helt nytt slags kulturhistoria, där huvudaktörerna inte var kungar, fältherrar och diplomater utan havet och vindarna, herdarnas och sjömännens vardag. Detta var ett nytt sätt att skriva historia, där detaljen – ett ryktes öde, resrutten för en venetiansk köpman eller följderna av en aprilstorm år 1569 – användes som en köksingång till stora politiska och sociala sammanhang. Det var hans blick för det lilla och ofta förbisedda som hjälpte honom att se nya mönster.

Dagens Medelhav fungerar också som ett kulturellt och ekonomiskt system, men nu är det charterturismen som förenar, binder samman och homogeniserar denna väldiga region – från Costa Del Sol till Antalya. I dag är det inte längre olivolja, venetianskt kläde eller peppar som cirkulerar mellan kuster och öar, men liksom under Filip II:s tid är det flödet av människor, varor och idéer som binder samman.

Men för att förstå framväxten av denna nordeuropéernas badbalja behövs ett historiskt perspektiv: dagens charterliv bär på ett långt arv. Det är en historia som visserligen inte startar i 1500-talets värld, men väl i 1600- och 1700-talens aristokratiska reslystnad. Det är här som den turistiska längtan till Södern och Medelhavet sakta börjar ta form. Då hade den ekonomiska kräftgång som Braudel skildrar förvandlat Medelhavsregionen till en europeisk utkant, allt eftersom nya maritima stormakter som Holland och England tagit över handeln och de nya importvägarna letat sig utom Medelhavsregionen. Medelhavet blev Europas bakvatten, där tiden stod stilla och dit nordeuropéerna började söka sig – inte för att driva handel utan för att uppleva kulturhistorien och bese ruinerna från fornstora dar.

Under 1600-talet utvecklades den s k peregrinationen, resandet, till en viktig del av den nordeuropeiska adelns fostran. Unga adelsmän skulle ut på bildningsresa, bekanta sig med den stora världen, bese historiska minnesmärken och natursköna trakter. Ur denna tradition formades så den första byggstenen till en institutionaliserad turism: The Grand Tour. Det växte fram ett fast nät av resvägar och sevärdheter, där framförallt den engelska överklassen gjorde pionjärarbetet.

Den sydeuropeiska resan blev en bildningsform, som avsatte en uppsjö av reseberättelser, akvarellskisser och tillfällighetspoesi. Det utgavs handböcker och guider som påpekade vad man borde uppleva, och hur, samt inte minst varför. År 1795 utgavs, med sedvanlig tysk grundlighet, ett nära tusensidigt arbete omDie Kunst zu reisen – ein systematischer Versuch som bruksbok för unga resenärer.

Florens utgjorde en av de obligatoriska hållplatserna för detta peregrinerande. Redan under 1600-talet finner vi svenska adelsmän och ämbetsmannasöner i Florens, dit de anlänt beväpnade med introduktionsbrev och rekommendationer för att insupa kontinentala seder, beundra konst och minnesmärken, för att så återvända hem med en viss polityr av världsvana. Peregrinationen var på sätt och vis en mogenhetsexamen, som kunde genomföras därför att det inom det tunna europeiska elitskiktet fanns en beredskap att assistera bördsbröder: erbjuda husrum, sällskap och konversation. Med hjälp av latinet, som fortfarande var ett elitens lingua franca, och franskan kunde man även göra sig förstådd.

En av 1600-talets peregrinatörer var den 27-årige Olof Celsius, och i hans resejournal från 1697 kan man följa turistrutten. Som andra nordeuropéer undvek han högsommaren och kom till Florens mitt i en köldknäpp. Hans ofta knapphändiga anteckningar handlar om att bläcket fryser (15 december) eller att det nu blir is på gårdsdammen så att han i fjorton dagar kan roa sig med att åka skridskor i palatsträdgården.

I sitt första nattläger finner han blodfläckar på bolstret. Det visar sig att två unga svenska ädlingar haft sitt kvarter här tidigare, men förts till häkte efter ett våldsamt handgemäng med stadsvakten. Celsius noterar att det ”glunkas att desse herrar gjort bekantskap med fruntimmer och att detta var frukten av amouren”.

I Florens utvecklade man tidigt en rutin i förhållande till turister. Söker man turismens urkällor är detta en av platserna att granska. Det är här det s k Stendhal-syndromet uppstod, när den franske författaren Stendhal (pseudonym för Henri Beyle) år 1817 vacklade ut ur en av de många katedralerna med stark hjärtklappning och måste vila ut från alla överväldigande sevärdheter. Detta syndrom handlar om turistisk övermättnad och överexponering – att utsättas för fler trestjärniga sevärdheter och upplevelser än man kan klara av.

Vid Stendhals besök hade invasionen av nordeuropeiska turister och främst då engelsmän enligt en fransk klagosång förvandlat staden till ”une ville toute anglaise”, befolkad av lorder, litteratörer och akvarellmålare.

I dagens Florens är peregrinatörernas arvtagare närmast tågluffarna, som i väderbitna skaror drar genom staden på jakt efter andra tågluffare. Liksom 1600-talets ynglingar reser de oftast med välsignelse hemifrån: tågluffandet ingår numera i medelklassens utbildningspaket – en fostran till både självständighet och världsvana. Gemensamt för både peregrinatörerna och tågluffarna är idén om resan som personlighetsutvecklande, eller som det heter i den franska encyklopedin från 1700-talets mitt:

”Resorna utvidgar anden och berikar den med kunskaper, och befriar den från nationella fördomar. Den är en form av studium, som alls inte kan ersättas av böcker och andras berättelser; man måste själv skapa sig en bild av människorna, platserna och tingen.”

När encyklopedin konstaterar att resan är ”ett av de viktigaste elementen i ungdomens bildning...” är detta en karakteristik som gäller både för peregrinatörer och tågluffare. De reser för att upptäcka både världen och sig själva.

Under 1700-talet var resan söderut ett smalt överklassnöje, men på 1800-talet breddades basen: nu gav sig inte minst den växande engelska medelklassen i väg mot Medelhavet. Till skillnad från adelsmännen på sin Grand Tour hade de inte någon stödkorsett av ståndsbröder att utnyttja. I gengäld hade de mr Cook. Det var resebyråpionjären Thomas Cook som lade grunden till det nya massresandet, dels genom att erbjuda billigare priser och tillrättalagda resepaket, men framförallt genom att domesticera resans äventyrligheter. Mr Cooks agenter stod redo att ordna hotellreservationer, guidade turer och båtbiljetter eller lösa konflikter i både Neapel och Smyrna.

Med diligens eller privata hyrvagnar arbetade de nya medelklassresenärerna sig ner mot Södern i allt större skaror under 1840- och 50-talen – för säkerhets skull alltid med jättelik packning. Men resan London–Rom var fortfarande en prövning, man kom inte snabbare fram än under romartiden.

Först med ångbåtarna erbjöds ett bekvämare massresande. Om det tog tre veckor från London till Rom med häst och vagn kunde man vid 1800-talets mitt komma till Medelhavet på halva tiden med ångans hjälp och det utvecklades snabbt ett finmaskigt nät av ångbåtsförbindelser från Malaga i väst till Konstantinopel och Alexandria i öst.

Men den största reserevolutionen kom några decennier senare då järnvägsnätet hade hunnit byggas ut. Nu kunde man stiga ombord i London om morgonen och äta middag i Nizza nästa dag. ”Järnvägarna har så gott som utplånat rummet”, hävdade en entusiastisk engelsman.

De nya turisterna var inte bara ute på bildningsresa, de sökte sig även till Medelhavet för att njuta av naturen och klimatet. Flera av de nya semesterorterna blev veritabla konvalescenthem. Nu planerade man för långsemestrar med havsutsikt och förvandlade vid 1800-talets mitt Nizza från en obetydlig anhalt på The Grand Tour till en semesterstad. Riverian utvecklades till hela den europeiska överklassens och kungahusens vinterland. Längs de nya palmkantade strandpromenaderna växte hotell, kaféer och kasinon upp.

En förteckning över engelska läkare från 1899 ger en bild av den nya turistkartan. Medan 39 av dem hade slagit sig ner på Franska Rivieran, fanns sju i Rom, sju i Florens, två i Neapel och två i Venedig, en i Algeriet och en på Malaga.

Läkartätheten berättar att vid sidan av Riverian var fortfarande Italien det stora resmålet, men precis som i mönstret för The Grand Tour hörde varken Spanien eller Grekland till 1800-talets turistattraktioner. Bilden förstärks om vi går till statistiken över engelska guideböcker fram till 1914. Det fanns 11 för Grekland, 12 för Spanien, 25 för Egypten och 112 för Italien.

Vid sidan av Italien och Franska Rivierian växer Egypten och Palestina fram som nya populära resmål. Till Palestina sökte man sig främst för att vandra i Bibelns fotspår, medan Kairo enligt Thomas Cooks reklam mot 1800-talets slut blivit ”en vinterförort till London”.

Men det uppstod även engelska turistkolonier på andra ställen. I Alger fanns vid sekelskiftet en väletablerad bosättning med engelsk kyrka, engelska dagstidningar, engelsk klubb och till och med en engelsk livsmedelshandel. Hela Medelhavet riskerade att anglifieras, suckade somliga.

I Braudels bok spelar säsongsrytmen en viktig roll: sommarens hetta och vinterstormarna gav Medelhavet en särpräglad rytm. Om sommaren försökte lokalbefolkningen skydda sig mot värmen, drog sig in bakom kalkade murar och stängda fönsterluckor. De som hade råd sökte sig upp i bergen. 1800-talets turister höll sig även de borta från den värsta sommarhettan – mellan maj och september var det ont om turister längs Medelhavets kuster, men detta kom efterhand att ändras: Medelhavets årsrytm skulle komma att bli en helt annan.

Efterhand sökte sig även en bredare medelklass till Rivieran. Författare och konstnärer sällade sig till besökarna efter första världskriget och kom underfund med att vinterstränderna, kaféerna och promenaderna även kunde utnyttjas för den nymodiga kulten av solen och havsbadet. Nu upptäcktes medelhavssommaren.

Ett historiskt årtal blev 1931 då ett strandhotell i Cannes gjorde det djärva experimentet att hålla öppet över hela sommaren. Det var främst bland bohemer – konstnärer och intellektuella – som det nya livet på plagen utvecklades, med de klassiska ingredienser som skulle bli charterturismens lockelse: sol, sand och synd.

Det fashionabla Rivierian fick konkurrens av andra, enklare kustbosättningar, från Malaga till Rimini, och efter andra världskriget blev sällskapsresan med långfärdsbuss från Nordeuropa ett billigt alternativ. Den verkliga massturismen kom först med lågprisflyget. 1949 landade den första chartergruppen på Korsika, men det var först mot 1950-talets slut som det stora genombrottet skedde.

Här liksom tidigare var det engelsmännen som stod för pionjärinsatsen. Nu möblerades det kraftigt om i turistlandskapet. Den lilla sömniga ön Mallorca blev plötsligt centrum för den nya charterinvasionen. År 1950 hade 585 svenska turister letat sig dit, 1962 över 40 000.

Med charterindustrin gick det gamla medelhavslivet förlorat, menade många. Det är snarare så att ett genomgående tema i de senaste 300 årens medelhavsturism är jakten på paradiset: det oförstörda, jungfruliga, liksom klagosången att man nästan alltid är för sent ute. Generation efter generation av resenärer ger sig bort från de etablerade turistorterna, i sökandet efter orörda kuster, sömniga bergsbyar eller städer ”där tiden fortfarande står stilla”. Medan 1700-talets resenärer sökte sig till minnen från högcivilisationernas fornstora dar, antika ruiner och renässanspalats, kom allt fler av 1800-talets turister att se resan mot Södern som en resa bort från en överciviliserad värld: det var friheten, enkelheten man längtade efter – men även det exotiska.

I jakten på detta landet Annorlunda finns det en påfallande kontinuitet. Bland de många engelska författare som längtade bort fanns D H Lawrence. I sitt sökande efter det oförstörda kom han i början av 1920-talet till Sardinien och skriver om det plötsliga mötet med ön och hamnstaden Cagliari, som långsamt tar form vid horisonten, nästan som en hägring: ”märklig och ganska underbar, inte ett dugg som Italien”. ”Här”, fortsätter han, ”finner man inte de turistparasiter, som omedelbart går till attack i samma ögonblick man lämnar sitt transportmedel.” Här fanns minsann stolta bergsbönder, till skillnad från alla halvherrar på det italienska fastlandet.

Samma tonfall och berättarteknik återfinns i Henry Millers greklandsbok från 1941, där han för första gången närmar sig Kreta – denna gång i flygplan. Herakleion beskrivs som en dröm – fritt svävande mellan Europa och Afrika, med dofter av råa hudar, tjära och sub-tropiska frukter.

Både Lawrence och Miller ansluter sig till en väletablerad genre av reseberättelser: robinsonaden. Äntligen har man stigit i land på en jungfrulig kust, en ö som inte hunnit bli nersmittad av andra turisters pengar, klåfingrighet eller nyfikenhet. Här finns fortfarande en oförstörd befolkning, en orörd miljö, en öde natur! Genom medelhavsturismens historia löper denna Robinson-dröm.

Vi möter den fortfarande i charterkatalogerna, där en ny, spännande destination måste presenteras: en undangömd pärla, en orörd miljö. Så här lät det till exempel i en av 1994 års fyndlistor:

”En av sommarens mest spännande resenyheter är Polis på nordvästra Cypern... man känner sig lite som pionjär när man når fram till Chrysochou-bukten...”

Läsaren får veta att den lilla staden växer mycket långsamt. Några få hotell har nästan omärkligt vuxit samman med den traditionella miljön och ”här är tempot gammeldags cypriotiskt”.

Men definitionerna av det jungfruliga växlar, kraven måste sänkas. Det helt orörda paradiset kan inte längre utlovas. Här i Polis, berättar katalogen, finns det dock inte några stora diskotek – ”bara ett litet” – och strax intill ”slumrande bergsbyar och öde stränder”.

Längtan efter det oförstörda måste hela tiden omdefinieras, men till genren hör även klagosången över det förlorade paradiset. Henry Miller finner till sin förvåning i det medeltida Herakleion en biograf som visar Helan och Halvan, medan Lawrence med stigande ilska noterar hur civilisationen även smugit sig in i sardernas liv.

Samma klagosånger möter vi hos 1800-talets reseskildrare. Här får ofta ångvisslan på passagerarbåtar och järnvägståg symbolisera den nya tidens förfall, samtidigt som moderna påfund förstörde folkkulturen. ”Nu sitter den mörke Hassan i sin divan och dricker champagne och Selim har skaffat sig ett franskt ur”, klagar den engelske författaren William Thackeray från Egypten vid 1800-talets mitt, samtidigt som hans landsman pastor Henry Christmas konstaterar att ”den som vill se Spanien medan det är värt att besöka måste ge sig iväg snabbt”.

Den moderna tiden är alltid på väg. Det spelar ingen större roll om året är 1830, 1910 eller 1990. Fortfarande finns det byar där tiden stannat, men skynda på: snart är även de borta! I hela medelhavsturismen finns en inbyggd nostalgi – en längtan efter ett paradisiskt ”förr”, som ofta flyttas runt i historien. Definitionerna av det jungfruliga görs om – från turistgeneration till turistgeneration.

”Jag tror aldrig jag kommer att glömma synen av Etna vid solnedgången; berget nästan osynligt i ett pastellfärgat grådis, toppen glödande och hela silhuetten återspeglad i rökens grå form; där bakom sträcker sig horisonten i glänsande rosa, som så tonar över i de pastellgrå skyarna. Aldrig har jag i naturen eller konsten sett något så motbjudande.”

Dessa inledningsrader är från en reseskildring av den engelske författaren Evelyn Waugh i slutet på 1920-talet. Han skrev den som en elak parodi på de hundratals entusiastiska skildringar av solnedgångar över Medelhavet som generationer av reseskildrare försökt klä i ord, och som konstnärerna och senare vykortsfotograferna uttryckt i bild.

Han hade känt igen sig i dagens resehandböcker och charterkataloger. I denna traditionsfasta marknadsföringspoesi är landskapet helst sägenomspunnet, stränderna paradisiska, urbefolkningen levnadsglad eller pittoresk, byarna idylliska och sömniga, nattlivet hektiskt, atmosfären trivsam, storstäderna brusande. Slå upp en charterkatalog från 1995 eller 1965 och finn att ordvalet är mycket konstant.

Men de flesta av charterindustrins klichéer är betydligt äldre än branschen: de är hämtade från 1700- och 1800-talens romantiska turistpoesi och den ständigt växande strömmen av reseberättelser och guideböcker. Redan på 1840-talet publicerades i genomsnitt fyra reseböcker om Italien varje år i England, och mot 1800-talets slut hävdades att genren inte kunde överleva: den blev bara till en oändlig upprepning av tidigare klichéer, stämningslägen och berättarknep. Yngre författare anknöt ideligen till äldre – och inte minst då de stora klassikerna, från Goethes italienska resor till Byrons grekiska vandringar.

Men varje dödförklaring av medelhavslitteraturen har slagit fel – fortfarande kan vi inte se någon avmattning i produktionen av guideböcker och reseskildringar. Detsamma gäller vykortsproduktionen där solnedgångarna fortfarande intar första platsen. Redan 1880 ironiserar den tyske professorn Ernst Rudorff över denna solnedgångsvurm:

”Kyparen frågar: ’Vad önskas? Soppan eller solnedgången först. Vi kan tillfredsställa båda önskemålen.’ Solnedgången kommer efter hummersaladen och champagnen, biljardspelet och konversationen, som ett av de element som erbjuds för att slå ihjäl tiden på ett trivsamt sätt.”

Hos professor Rudorff möter vi även ett annat viktigt inslag i turismen: irritationen över de andra turisterna.

”Svenskar utomlands vill inte vara utomlands. De vill hellre vara hemma. Det märks på att de ofta åker i grupp, bokar in sig på fasansfulla, inhägnande Ving-ghetton (med svenska radiostationer) och att de genast söker upp andra svenskar, jagar svensk mat, svenskt kaffe, svenska tidningar – ja, vad som helst bara det är svenskt. Varför åker de då, undrar man.

Jo, främst för att Sverige så sällan har sol och svenskar älskar sol. Och där har vi grundproblemet. Svenskar åker egentligen inte till Spanien, Grekland eller Florida. De åker till solen, skit samma var den skiner.”

Denna tirad stod att läsa i Vecko-Revyn anno 1994, men författaren anar nog inte att han är del av en lång europeisk klagotradition över turistus vulgaris.Hundra år tidigare skrev baron de Coubertin – de olympiska spelens uppfinnare – en liknande betraktelse över turisternas inskränkta liv på Rivieran. Han konstaterade att nu – 1898 – var det kosmopolitiska livet inte bara något för excentriska överklassdamer:

”I dag lever hela den europeiska aristokratin den sortens liv. Den klättrar berg i Schweiz eller Tyrolen, den gör båtturer till norska fjordar, skjuter ripor i de skotska högländerna, reser till Bayreuth för att höra Wagners operor och till Monte Carlo för att förlora pengar; den tillbringar påskveckan i Sevilla och karnevalen i Nizza, letar sig upp för Nilen i en dahabeah, och åker kälke nerför de frusna branterna i S:t Moritz om vintern. (...)

Det första som slår mig är att alla dessa människor som blandas, aldrig möts. Var och en lever sitt eget lands liv, slavar under de egna, småskurna vanorna. Ett engelskt företag som även äger hotell Metropol i London har byggt ett enormt hotell nära Cannes, fyllt av engelsmän. Varför reser de dit, snarare än till andra hotell med bättre lägen? Därför att tapeterna, möblerna, betjäningen, till och med eldstadens gallerverk, allt kommer från London: därför att man serverar bacon om morgonen och toast och muffins till eftermiddagsteet; därför att de helt enkelt ger sig själva illusionen av att vara vid Medelhavets stränder utan att ha lämnat England.”

Ordet turist blev snabbt ett skällsord. Redan 1834, ett par år efter att begreppet hade introducerats i svenska språket, möter vi det i en nedsättande betydelse. Turisterna, det är ”alla dom andra”, och inte minst då turister från andra klasser eller andra nationer, som gärna beskrivs i djuriska termer: som svärmar, hopar, massor, drösar, skockar, turistboskap. Från Aten år 1850 beklagar sig en irländare över den allestädes närvarande engelske turisten, som ristar in sitt namn på tempelväggarna, skriver vitsiga kommentarer i gästböckerna, betalar lokalbefolkningen för mycket och så beklagar sig över att ha blivit uppskörtad och talar illa om allt som inte är precis som hemma.

Några decennier senare har turistus vulgaris bytt nationalitet. Från Florens rapporteras:

”Här finns de sedvanliga amerikanska turisterna, den mest känslolösa typen av människa, oförmögen att uppskatta skönhet eller goda manér. (...) De strövar genom antikens trädgårdar med lika lite kunskap som djur (...) De borde hållas hemma, här i den gamla världen har de i vart fall ingenting att göra.”

När dagens svenska turister ondgör sig över de allestädes närvarande och högröstade tyskarna, eller när tågluffarna fnyser åt Chartersvensson, skriver de in sig i en historia med betryggande ålder: behovet att distansera sig från fel sorts resenärer.

Även här kan vi alltså se medelhavsturismens historia som en märklig blandning av traditionsfasthet och förnyelse. Mycket av dagens turistliv kan bara förstås som en lång historisk inlärning av bestämda sätt att resa, att se, att gradera sevärdheter och förhålla sig till både lokalbefolkning och medresenärer. Vid sidan av denna seglivade kontinuitet med arv från både 1700-talets Grand Tour och 1800-talets viktorianer, finns även en ständig föränderlighet. Gamla attraktioner nöts ner, avromantiseras, blir triviala eller överexploaterade, nya paradis måste upptäckas, nya oförstörda världar erövras. Därför har Medelhavets turistgeografi ständigt möblerats om, men fortfarande gäller Fernand Braudels slutsats:

”Medelhavet hålls bara samman av människors rörelser, de relationer de skapar och de vägar de följer...”

Orvar Löfgren är professor i etnologi vid Lunds universitet. Han skrev om nordisk sommarturism i Populär Historia nummer 3/94.

**Publicerad i Populär Historia 3/1995