Lyx till sjöss – Svenska Amerika Linien

Blåsten har lagt sig, solen skiner och vimlet vid poolkanten är i full gång en dag 1934. De flesta är uppe tidigt trots att kvällen innan blev sen med middag, cabaret och dans till tre orkestrar. Bland borden flyter konversationen ledigt medan kypare i vitt serverar förfriskningar. I bassängen blommar det av färgrika baddräkter och strandpyjamas, de våghalsiga gör konster från trampolinen. Andra sysselsätter sig med divertissemanger som lerduveskytte, ”shuffle-board” eller hästkapplöpning med totalisator och allt. Svenska Dagbladets utsände, Gustaf Bolinder, skrev att en dam som före tävlingarna gått ner till stallet med socker åt hästarna ”blev litet snopen när hon fann, att de voro av trä”. En första klassens passagerare förväntade sig alltid att finna något utöver det vanliga, ja rentav i hästväg, ombord på Svenska Amerika Liniens atlantångare.

När den driftige värmlänningen Axel Broström år 1865 köpte sin första skuta, galeasen Mathilda, för ett par tusenlappar blev det upptakten till sannsagan om de svenska amerikabåtarna – ”De flytande palatsen”, The White Viking Fleet som man sa på andra sidan Atlanten. Vid sekelskiftet hade det Broströmska rederiet vuxit ur Vänern och blivit det största i landet. Då sonen Dan tog över utvecklades företaget till en världsomspännande koncern inom sjönäringen. Efter initiativ av en annan redarkung, Willhelm Lundgren, kunde Dan Broström 1915 realisera drömmen om en svensk direktförbindelse till Amerika.

Fortfarande var emigrantströmmen till USA ganska strid så det fanns pengar att tjäna, vilket direktör Broström inte var sen att inse, så styrelsemedlem i Nationalföreningen mot emigrationen han var. Rederiaktiebolaget Sverige-Nordamerika grundades 1914 (rederiet bytte namn till Svenska Amerika Linien 1925) och det första fartyget blev den tyskbyggda atlantångaren Potsdam som döptes om till Stockholm.

Jungfruresan genomfördes under mindre glamourösa former än vad som kännetecknade de kryssningar som senare skulle följa. Mitt under första världskriget, den 11 december 1915, lämnade S/S Stockholm Göteborg med destination New York. Ombord fanns 50 passagerare i första klass, 97 i andra och 55 i tredje. I hytt nr 8 logerade förstaklassresenären Curt Bergström som köpt biljett nr 1 för 350 kronor. Väl ute på Atlanten stoppades ångaren av brittiska krigsfartyg och tvingades in till Kirkwall på Orkney där all post konfiskerades. Trots detta intermezzo kunde Stockholm lägga till i New York dryga femton dygn efter avfärd. Under sina fjorton år i rederiets tjänst skulle hon transportera 111 664 passagerare över Atlanten.

Fartyg nummer två, Drottningholm, förvärvades 1920. För sin gång i hårt väder kom hon humoristiskt att kallas ”Rollinghome”. Dessa tidiga amerikabåtar var byggda enligt tanken att det skulle gå in största möjliga antal passagerare på minsta möjliga yta. Men på nästa generation amerikabåtar ställdes nya krav på service och komfort. Strömmen av utvandrare sinade och istället öppnades en marknad av bättre beställda amerikanska turister; före detta utvandrare med barn och barnbarn som ville se det forna hemlandet (och svenskar som ville besöka släkten i USA). Och på sikt hägrade en än mer lukrativ kryssningsverksamhet i Medelhavet, Karibien och Söderhavet.

Amerikabåtarnas ändhållplatser var Stigbergskajen vid emigrationskontoret – ”Amerika-” eller ”Betongskjulet” – i Göteborg och Pir 97 vid W 57th Street i New York. Mellan dessa slutstationer gjordes emellanåt även stopp i Köpenhamn, Oslo och Halifax i Kanada. Vid inloppet till New York fanns den ståtliga Frihetsgudinnan. Givetvis skulle passagerarna som anlöpte Göteborgs hamn också hälsas välkomna – eller vinkas farväl – av en fager dam. 1934 uppfördes Ivar Johnssons sjöfartsmonument Kvinna vid havet. ”Sjömanshustrun”, som hon kallas i folkmun, blickar än i dag ut över Göteborgs hamn från sin höga pelare vid Sjöfartsmuseet på Stigberget.

Med Gripsholm och Kungsholm, byggda 1925 respektive 1928, lades grunden för Svenska Amerika Liniens framgångsrika koncept. Dessa fartygs storlek, exklusiva interiörer och väldrillade svenska besättningar blev normgivande för efterföljarna. Gripsholm fick epitetet ”det flytande palatset” eftersom flera av fartygets salonger var inspirerade av Gripsholms slott. Sällskapssalongen för första klass var hållen helt i gustaviansk stil i elfenbensvitt och guld. Vackert skulpterade möbler och marmorspis med öppen eld fullbordade lyxmiljön. Den så kallade vikingahallen andades 1500-tal med kraftiga träbjälkar och blyinfattade fönster. Konstnärer som Axel Törneman och Jurgen Wrangel stod för dekorationerna. Andra klass var inte mycket sämre; här imiterade läs- och skrivsalongen Hertig Karls förmak och den stora sällskapssalen hämtade inspiration från rikssalen på Gripsholms slott.

Men den mest spektakulära interiören fick M/S Kungsholm. Fartyget utrustades medvetet i syfte att marknadsföra svensk arkitektur, design och konst på den internationella, främst amerikanska, marknaden. Kungsholm rönte världsrykte för sin förnämliga inredning och sin högkvalitativa konstnärliga utsmyckning. Amerikansk press lovordade skeppet som ”det praktfullaste fartyg som någonsin kommit till New Yorks hamn”.

Ett formligt överflöd av dyrbara material, rika färgskalor och raffinerade inredningsdetaljer och konstverk gjorde att fartyget kunde tävla med de flesta lyxhotell på landbacken. Den framstående arkitekten Carl Bergsten var tongivande i skapandet av fartygsinredningen, liksom Rolf Engströmer. Bland bildkonstnärerna märks namn som Kurt Jungstedt, Ossian Elgström och Jerk Werkmäster. Kungsholms exklusiva textilier komponerades av Elsa Gullberg och Alf Munthe.

I takt med att SAL allt mer kom att ägna sig åt kryssningar i tropiska vatten – ett tecken på det var när man på grund av värmen började vitmåla de tidigare svarta fartygen 1931 – ökade också inslagen av lyx ombord. Kryssningarna skulle bli minnen för livet. Men en förutsättning för att kunna delta i en SAL-seglats var givetvis pengar, liksom tid. Målgruppen blev främst rika amerikaner, inte minst änkor – medelåldern bland passagerarna var 63 år och 60 procent var kvinnor. Ofta togs hela tjänarstaben med vilken även den, naturligtvis, skulle inhysas i lyxhytter. Under 60-talet kunde en påkostad tremånaderskryss gå loss på uppemot miljonen. Och bland passagerarna fanns inte sällan kändisar och prominenta personer. Garbo, Rockefellers, Ingemar ”Ingo” Johansson och den svenska kungafamiljen har alla seglat med SAL.

Under de flera månader långa kryssningarna hölls sysslolösheten i schack med ett späckat (och dyrt) program ombord. Mellan måltiderna, frukost (kl 7–10), förmiddagssnacks (11), lunch (13), eftermiddagste (16), middag (20) och sen buffé (23–24) kunde man flanera på soldäck, bada i poolen, ägna sig åt lekar och spel eller besöka kommandobryggan. Var det dåligt väder fanns det bassäng även under däck, man kunde se på film, besöka hår- och skönhetssalonger, ta danslektioner, lära sig spela bridge, lyssna till föredrag eller delta i gudstjänst. Hade man barn togs de omhand av särskilda lekledarinnor i barnhytter fyllda med leksaker och miniatyrmöbler. Barer och rökrum fanns givetvis alltid till passagerarnas disposition och vid strandhuggen anordnades utflykter och middagar. Dans och scenuppträden av alla de slag förgyllde kvällarna.

Populärt var att arrangera sina egna coctailpartyn ombord där det gällde att överglänsa tidigare bjudningar. Inbjudningskorten tillverkade fartygets egna typografer som även skrev menyerna och såg till att en färsk skeppstidning varje morgon kunde stickas in under hyttdörrarna. Det var nästan som om passagerarna inte skulle märka att de var ombord på ett fartyg.

Sedan var det förstås maten. Dagligen hade restaurangchefen med stab att hitta på nya menyer. Gästerna skulle alltid kunna välja på ”Chef’s suggestion”, en ”Slim trim”-meny för bantare förutom en lång och varierad á la carte-meny som kombinerade det bästa ur de franska, italienska och skandinaviska köken. Ostron, hummer, gåslever och rysk kaviar var vardagsmat. Bara de bästa råvarorna dög. Tillagning och uppläggning skulle vara en show; flambering vid borden, efterrätter i illuminerade isskulpturer, sjungande uppassare och ett minifyrverkeri som avslutning. Kockar, konditorer, kypare och smörgåsnissar, ja hela restaurangpersonalen arbetade efter mottot: ”Det finns inga omöjliga beställningar!” En passagerare ombord på sista Gripsholm anmärkte: ”Aldrig tidigare har jag ätit så utsökt mat, men personligen skulle jag vilja se ett större utbud av icke alkoholhaltiga drycker.”

Lyx och prakt kan dock inte ändra på det faktum att transocean trafik är förknippad med risker. Det vittnar till exempel en av Gripsholms passagerare, Aili Mårtens, om. I december 1929 skulle hon och hennes mamma ta sig från Finland till USA. På julaftonen mitt ute på ett stormpiskat atlanthav är det glest mellan gästerna i tredje klass matsal, sjösjuka härjar ombord. Stora vågor slår in över däck och skakar hela fartyget. Stämningen är tryckt. Smörgåsbordet aväts under tystnad. Med desserten följer en tryckt papperslapp med uppmaningen: ”Gå till Era hytter, ta på Era livbälten. Återsamling på övre däck vid livbåt nr 1.” Dock kunde Gripsholm rida ut stormen och angjorde New York på nyårsdagen. Sämre gick det för M/S Stockholm den 25 juli 1956. I tät dimma kolliderade hon med den italienska atlantkryssaren Andrea Doria utanför Nantucket på den nordamerikanska östkusten. Andrea Doria sjönk med 46 av sina passagerare och på Stockholm, som fick svåra men reparabla skador, omkom fem besättningsmän.

Strax efter krigsutbrottet 1939 ställdes trafiken med Gripsholm och Drottningholm in. Dessa fartyg fungerade senare under andra världskriget som utväxlingsfartyg, amerikanska krigsfångar växlades mot japanska diplomater. De båda fartygen gjorde sammanlagt 33 sådana resor. När USA gick med i kriget i december 1941 konfiskerade den amerikanska staten Kungsholm i New York. All den fina inredningen revs ut och under stjärnbaneret och omdöpt till John Ericsson tjänstgjorde hon som trupptransportfartyg i Stilla havet, Medelhavet och vid den allierade invasionen av Frankrike 1944.

Efter kriget kom ett nytt uppsving i verksamheten och SAL-flottan moderniserades successivt. 1957 gick den miljonte passageraren ombord. Men efter några lysande decennier följde en definitiv nedgång för rederiet under sjuttiotalet. Varvskris, stigande oljepriser och en svacka i kryssningsmarknaden var några av orsakerna. Interna stridigheter och trassel inom Broströmkoncernen en annan. Under en period figurerade rederiets ledning, främst Dan Broströms son Dan-Axel, i pressen i diverse skandalaffärer. Det var TV-såpan ”Rederiet” fast på riktigt. I mars 1975 fattades beslutet att avveckla verksamheten och senare samma år såldes de sista fartygen, Gripsholm och Kungsholm. Sagan var slut.

Jacob Wiberg är journalist och ingår i Populär Historias redaktion.

Att läsa: De flytande palatsen, Algot Mattsson. En mycket informativ websida helt ägnad SAL kan också rekommenderas:

http://www.geocities.com/Heartland/Woods/7894/index.html

Svenska Amerika Liniens fartyg

• l S/S Stockholm (byggd 1900, inköpt 1915 som Potsdam, såld 1928)
• l S/S Drottningholm (byggd 1905, inköpt 1920 som The Virginian, såld 1948)
• l S/S Kungsholm/Noordam (inhyrd 1923–24 under namnet Kungsholm)
• l M/S Gripsholm (byggd 1925, såld 1954. Det första dieselmotordrivna fartyget i atlanttrafik)
• l M/S Kungsholm (byggd 1928, beslagtagen av USA 1941, omdöpt 1942 till John Ericsson, återköpt av SAL 1947 men såld igen med namnet Italia, senare Imperial Bahama)
• l M/S Stockholm (eldhärjad 1938 i Italien innan hon färdigställts)
• l M/S Stockholm (sjösatt 1940, köpt av italienska staten 1941, fick nu namnet Sabaudia. Sänkt utanför Trieste 1944)
• l M/S Stockholm (byggd i Göteborg 1948. Kolliderade med italienska lyxkryssaren Andrea Doria 25/7 1956. Såld till Östtyskland 1960, fick nu namnet Völkerfreundshaft)
• l M/S Kungsholm (byggd 1953, såld 1965, fick namnet Europa, senare Columbus)
• l M/S Gripsholm (byggd 1957, såld 1975 i och med SAL:s avveckling, fick namnet Navarino)
• l M/S Kungsholm (byggd 1966 såld 1975, fick senare namnet Sea Princess)
• Utöver dessa fartyg trafikerade Borgholm, Kastelholm och Marieholm under olika perioder Östersjön som SAL:s anslutningsfartyg.

Anm. S/S = steam ship, ångfartyg. M/S = motor ship, motorfartyg.