Lyxliv till sjöss

Redan fyra tusen år före Kristus nöjesseglade faraonerna med sällskap på Nilen i bräckliga farkoster inte så olika de faluckas som turisterna i dag kan hyra per timme. Men de verkliga trendsättarna kom mycket senare – och det är de som måste ges äran av att ha skapat begreppet kryssningsfartyg. För när Caesar och Kleopatra kramades under Nilens måne var det i ett flytande palats. Farkosten var fjorton meter bred och nittio meter lång, framdriven av rorsmän och ett trettio meter högt linnesegel, kantat av purpur. Sextio gäster hade privata hytter ombord. Salongen där måltider och underhållning serverades var panelad med cypress- och cederträ, och nedre däcks grottliknande lokal med guldtygsdraperier var en direkt föregångare till vår tids nattklubbar.

Caesar hade tagit sig en lång semester från bestyren i Rom. Efter nio månaders kryss beslöt han sig dock för att återvända hem, och då var Kleopatra ordentligt gravid. Sonen fick namnet Caesarion.

I det romerska riket blev det snart modernt i kejsarkretsar och bland högre tjänstemän att fira helgdagarna med stora fester på insjöarna. Vistelsen ombord förenades med många strandhugg, men det dröjde ända till 1500-talet innan någon kom upp med beteckningen ”jakt” för nöjesfartyg. Ordet kom till eftersom seglingen ofta avbröts av jaktpartier, och användes först i Holland. På 1600-talet började man ordna regattor, men också under dessa festligheter höll man sig utmed kusterna. Under Karl II:s tid anordnades i England de första kappseglingarna – kungen hade blivit seglingsentusiast när han i gåva från Holländska Ostindiekompaniet hade fått ett par praktfartyg med lyxhytter i rött och guld. Och på Irland föddes år 1720 den första jaktklubben, Royal Cork.

Men vi talar hela tiden om en till kunglighet och aristo­krati begränsad hobby, och alla kajkar de omkring i ängslig närhet till stranden. Längre turer i öppet vatten dröjde. Och inte att undra på – historien är full av exempel på att det var vanskligt att ge sig ut på långfärd till havs.

År 1536 reste till exempel en skinnhandlare från London i riktning mot Newfoundland med två fartyg och elva passagerare. Men resmålet var dåligt kartlagt och provianteringsmöjligheterna usla. Deltagarna i världens första gruppturistkryssning lär därför ha sett sig tvingade att äta upp varandra.

Ett aldrig så ytligt studium av 1700-talets skeppsfart ger en insikt i farorna. Gick man inte under i något oväder, prejades av pirater eller omkom i sjukdomar, var man att gratulera. Av en besättning på 961 mannar (fördelade på flera fartyg) under en världsomsegling av Commodore Ansons flotta 1740–44, överlevde 600. Skörbjugg var den värsta sjukdomen. Den kom tarmarna att skrumpna av brist på näringsrik föda och rent vatten. Men de hemska hygienförhållandena banade också väg för alla slags febersjukdomar och epidemier. Ostindiska kompaniets skepp var de första som medförde ”kirurger”, och detta innebar en revolutionerande förbättring. När fartyget Europe seglade från England till Indien 1762 blev 350 av de 362 ombordvarande sjuka – men läkarna kunde rädda alla utom en.

Efter 1803 föreskrevs att varje skepp med fler än 50 passa­gerare måste utrustas med läkare och mediciner. Nu kom dessutom ångkraften att tas i bruk, och den gjorde de långa resorna något mindre farliga.

Men också de tidiga ångbåtarna var egentligen ägnade för inlandstrafik; floder och sjöar.

Det första ångfartyg som korsade Atlanten hette Savannah. Det var utrustat med segel och paddelhjul och kunde inte använda motorer mer än 18 av de 35 dagar som överfarten tog. Ombord fanns 32 britsar, men för säkerhets skull medförde man inga passagerare alls på jungfruresan.

Även med läkare ombord var detta med långa sjöresor fortfarande ingenting att se fram emot. Man blev ju ändå sjuk, och var i varje fall inte i form för att njuta. Den ivrige turismpion­jären Thomas Cook arrangerade år 1872 den första riktiga världskryssningen, med fyra fartyg och en hel del järnväg. Resan var alldeles för lång och prövande för deltagarna, och när man efter 220 dagar anlände till slutmålet Kairo hade många avlidit.

Mot slutet av 1800-talet tog kryssandet äntligen fart. Parallellt med att tekniken förbättrades, utvecklades detta till de stora reseäventyrens epok. På faraonernas gamla lustrutter härjade nu välklädda, piprökande engelsmän, för att inte tala om damerna. Amelia Edwards skrev sin A Thousand Miles up the Nile, där hon berättar hur hon slog sig ihop med en ogift landsmaninna. Bägge fröknarna stal friskt, och lyckades en gång kidnappa en hel mumie – fast riktigt balsamerad var den nog inte, för den kom snart att lukta så illa att de tvangs slänga antikviteten överbord till krokodilerna.

1889 blev ett genombrottsår. Då ångade fartyget Chimborazo iväg från England till Medelhavet, och det blev Orientlinjens start för rederiets årliga nöjeskryssningar dit, liksom till Västindien och de norska fjordarna. Med andra ord – de klassiska kryssningsmålen var redan från början utsedda.

Nu skedde utvecklingen snabbt. År 1920 tog det futtiga fyra månader att runda klotet, New York–New York. Cunard’s Laconia, som tog hela 2 200 passagerare, angjorde sådana perenna favorithamnar som Honololu, Shanghai, Hongkong, Kairo och Neapel.

Och det var på 1920-talet som kryssandet blev en favoritsyssel­sättning för alla dem som hade gjort stora pengar på kriget. En hårt klassegregerad livsstil fick ute på havet sitt ultimata uttryck. Hytter stora som salonger fylldes med tunga specialritade möbler, som ändå ofta fick bytas ut när resenärerna före­drog att släpa med sig sitt eget bohag. Även i de fall då man nöjde sig med fartygets möblemang, var det veritabla flyttlass som rullade ombord: berg av koffertar och många gånger också tjänare och husdjur. Redan 1888, när den berömda franska akt­risen Sarah Bernhardt seglade iväg för sin turné i Amerika, hade hon med sig eget monogramförsett sänglinne, inklusive örngott för de fem kuddar utan vilka hon inte fick en blund i ögonen. Och överkastet var av sobelskinn.

Man bör i sammanhanget komma ihåg att det var vanligt, åtminstone på trafiken från väst till öst, att man planerade för många månaders vistelse utomlands. Ibland kunde den avvinkande publiken på kajen till och med få se en läcker liten cabrio­let dingla i en lyftkran på väg till kryssarens lastrum och Rivierans spektakulära vägar…

År 1918 antog den amerikanska kongressen ett konstitutionstillägg som förbjöd tillverkning, försäljning och transport av alkoholhaltiga drycker. En ödesdiger tid för nationen tog sin början. Spritförbudet inverkade på allt, också kryss­ningstrafiken, som fick vad som såg ut som en dödsstöt när Wall Street-börsen kraschade den 29 oktober 1929. Men de största rederierna visste på råd. Cunard och White Star slog sig ihop om ett märkligt projekt som helt ändrade kryssningarnas idé och målgrupp. I New Yorks hamn kunde man för en tiodollar-sedel köpa en booze cruise – lyxfartyget lämnade hamnen klockan fem på eftermiddagen, och så snart man var på internationellt vatten öppnade man baren och höll öppet till klockan åtta påföljande morgon. Dessa blöta övernattningar till sjöss blev oerhört populära och kom snart att utökas till fem, sju och till slut tio dygn.

Så bröt andra världskriget ut. Flyget utvecklades. Transatlantisk expresstrafik till sjöss kom under tidigt 1970-tal till sitt slut. Men de som hade förutspått att jetflyget skulle innebära slutet på de stora passagerarfartygens era hade fel. På 1980-talet tar en ny guldålder fart.

I dag reser fler kryssningsbitna omkring på världshaven än någonsin tidigare.

Britta Ramklint reser gärna i både historien och geografin. I höst kryssar hon till Svarta havet.

Tragik och estetik

Tittar man i bibliotekshyllan med sjöfartsböcker, märker man att det är förlisningar som dominerar. Katastrofen med Titanic har ju inspirerat inte bara litteratur utan har också genom två filmatiseringar förvandlats till världens värsta skepparhistoria. Lögnerna började i pressen omedelbart efter händelsen, när man påstod att ombord hade funnits cykelbanor och ridbanor, teatersalonger samt Marie Antoinettes olycksbringande diamant. Däremot fanns bland de omkomna Johan Jacob Astor, världens rikaste man, och ett så välplanerat klassamhälle att när liken bärgades lades de som haft första-klass-biljett i träkistor, medan offren från tredje klass fick nöja sig med segelduk. Men det mest egendomliga med Titanic är kanske att händelsen – istället för att avskräcka – kom att stimulera lyxresandet till havs.

Det stolta Normandie, av många klassat som världens skönaste fartyg, hade lanserats av French Lines 1932, men kom inte i trafik förrän våren 1935, fördröjt av den ekonomiska världskrisen.

Bland annat kunde hon då bjuda på en paradsvit med fyra sovrum, lika många badrum, matsal och en enorm privat salong. Redan i augusti 1939, när andra världskriget var i faggorna, övertogs hon emellertid av USA när hon låg i New Yorks hamn »för förvaring» under kriget. Efter Pearl Harbor var planerna att hon skulle byggas om för trupptransporter, men under arbetets första fas utbröt eld ombord, och när man försökte släcka kapsejsade hon av vattenmassorna. Så småningom bärgades vraket och blev till värmande brädved under New Yorks kalla krigsvintrar.

Ett mindre tragiskt, rent av heroiskt slut fick legendariska Ile de France. I Paris hade år 1925 den stora designutställningen »Arts Decoratifs et Industriels Modernes» gjort en succé som gett eko i hela världen, och det här lyxskeppet, sjösatt 1927 med kapacitet för 1786 passagerare, blev med sin utsökta estetik ett slags flytande expo för konstriktningen Art Deco. Den estet var inte född under den här epoken som inte drömde om att få skryta med att ha tillbragt några veckor på L’Ile. När hon efter mer än trettio glamorösa år till slut måste dra sig tillbaka, skedde det med en divas magnifika avskedsföreställning. Hon såldes till en filmproducent som ville spela in The last voyage (»Den sista resan»). I filmens sista scen sänktes hon medan kamerorna gick.

För oss svenskar kommer förstås ändå de stora legenderna för alltid att vara Gripsholm och Kungsholm. I Kungsholms stora salong exploderade minifyrverkerier mot en bakgrund av isskulptur. Under ett tak överdraget av 24 karats guld spelade stora orkestrar à la Glen Miller – eller rent av Glen Miller själv.

Och Greta Garbo åt vid Prinsens bord – eller snarare tvärtom.

Publicerad i Populär Historia 10/2005