Målningen "Lappar tillvaratar skjutna renar" av Johan Tirén 1892.

1800-talets riksdag ville ge samerna skydd

Den svenska samepolitiken under 1800-talet brukar betecknas som rasistisk eller åtminstone vulgärdarwinistisk. Det stämmer från ungerfär 1880 och framåt, men decennierna dessförinnan fanns det en stark opinion för samernas sak. Flera riksdagsmän ville ge samerna ökat skydd, visar en studie av protokollen från möten med ståndsriksdagen och den nya andra kammaren vid mitten av 1800-talet.

15 mars 2001 av Lennart Lundmark

Den första riksdagsmotionen som pläderade för att man skulle skydda samerna kom 1828. Den väcktes av bergsrådet Carl Magnus af Robson i adelsståndet. Han hade sysslat med gruvdriften i Lappland och visste en del om samernas förhållanden. Genom att räkna i kyrkböckerna hade han kommit fram till att samernas antal halverats och nybyggarnas fördubblats i Gällivares och Jokkmokks församlingar mellan 1780 och 1825. Därför ville han att man skulle skydda renarnas vinterbete mot intrång.

De nybyggare som redan fanns i lappmarken skulle vara tvungna att inhägna sina hässjor eller lägga höet i lador för att undvika konflikter med renskötarna. Kronan borde också dra upp en gräns för nybyggena. Det som låg ovanför den skulle vara samernas land. af Robson talade om samernas ”fädernesland som de ägde före våra dagar”.

Han ansåg att den samiska folkstammen ”enligt historiens och erfarenhetens vittnesbörd” skulle komma att dö ut och försvinna. Men det ledde honom inte till slutsatsen att man bara skulle låta det ske. Tvärtom så menade han att tendensen att nomadkulturer går under i konfrontationen med jordbrukskulturen måste motverkas med alla medel. Just för att samerna hotades av undergång var det Sveriges plikt att se till att det inträffade i en så avlägsen framtid som möjligt.

När motionen kom upp i riksdagen visade det sig att af Robson var långt ifrån ensam om att vilja skydda samernas land mot intrång. Flera talare stödde honom. I adelsståndet Frans von Scheele, Arvid Posse och August von Hartmansdorff. Endast en Gustaf Hjerta talade för nybyggarna.

Förhållandena var likartade i andra stånd. I bondeståndet fick af Robson stöd av de två riksdagsmännen från Norrbotten och den ene från Västerbotten – den andre ansåg att allt borde förbli vid det gamla.

Nu blev det inte något resultat av af Robsons motion trots det stöd han fick i stånden. Utskottet dribblade bort motionen med hänvisning till att länsstyrelserna just hade utfärdat en stadga om att nybyggarna själva måste skydda sina hässjor på olika sätt. Någon lappmarksgräns ville inte utskottet ha på grund av järnmalmen. Det ansåg att gruvorna och transporterna fordrade nybyggen för att klara behovet av arbetskraft.

Kanske var det bara medmänsklig anständighet som fick af Robson att väcka sin motion. Men han kan också ha varit påverkad av de kulturnationalistiska strömningar som började nå Sverige vid den här tiden.

Kultur- och statsnationalism

Vad är då kulturnationalism? För att förklara den saken är det bäst att börja med dess motsats, statsnationalism. Den utgår från att alla människor inom det område en stat behärskar ska ha samma formella rättigheter och samma skyldigheter oberoende av ursprung, språk och religion. Föreställningen att en stat kan vila på en sådan medborgartanke slår igenom med franska revolutionen.

Även om man sympatiserar med både demokrati och jämlikhet så får man inte glömma bort att statsnationalismens medborgarbegrepp är ganska kliniskt och kulturlöst. Eftersom ingen skall ha några särskilda rättigheter så ska alla anpassa sig till det språk och den kultur som staten bestämmer sig för. Det betyder att minoriteter i bästa fall tolereras, men att deras särdrag inte uppmuntras.

Som en reaktion mot franska revolutionen myntade romantikerna kring sekelskiftet 1800 det som senare kom att kallas kulturnationalism. De menade att statsbildningar ska bygga på ett gemensamt ursprung och språk, gemensam historia och religion samt gemensamma seder. I denna mylla av uråldrig kulturell gemenskap ska statstanken gro och när den så småningom blommar ut så befinner sig varje art redan på sin alldeles egna växtplats.

Det här ser enkelt ut vid första anblicken: radikal ”modern” statsnationalism och konservativ ”gammaldags” kulturnationalism. Men det dröjde inte länge förrän de två bytte sida. Från omkring 1820 står den liberala vänstern för kulturnationalism. Unga idealister reser ut för att offra livet i kampen för Greklands frigörelse från ottomanska riket, polska frihetskämpar får stöd för sin kamp mot Ryssland och en viktig symbol för radikalt politiskt engagemang blir Italiens enande.

Statsnationalismen hamnar på andra sidan. Den blir en ideologi för härskare som ängsligt ruvar över sina undersåtar och försöker se till att inga minoriteter bryter sig ut. Efterhand börjar de två överlappa varandra i alla möjliga kombinationer, inte minst därför att kulturnationalister har en tendens att förvandlas till statsnationalister när de kommer till makten. Men än i dag ligger motsättningen mellan de två som grund för all diskussion om hur människor ska samsas inom samma territorium eller hur de ska dela upp det mellan sig. (Numera vet vi också att man inte kan renodla någon av dem. Extrem statsnationalism förtrycker minoriteter, extrem kulturnationalism leder till etnisk rensning.)

Riksdagsdebatter

Några decennier efter af Robsons motion var samernas vänner i riksdagen tydligt inspirerade av kulturnationalismen. Många av dem kallade samerna för en ”nationalitet” eller talade om ”den lapska nationen”. Det språkbruket var typiskt för kulturnationalister. Samerna kallas också för ”nationalitet” i landshövdingarnas tjänsteberättelser från ungefär 1830 till 1880. Det kulturnationalistiska inflytandet på samepolitiken blev särskilt tydligt i några viktiga riksdagsdebatter om samefrågan åren runt 1870.

I dag när samerna har förlorat sin ensamrätt till småviltsjakten ovanför odlingsgränsen kan det vara motiverat att erinra om anledningen till att denna drogs upp. Initiativet kom från landshövding

E V Almquist i Västerbotten som lade en motion i första kammaren 1867. Han argumenterade ungefär som af Robson gjort nästan 40 år tidigare, men nu var det avvittringen som hotade samerna. Den innebar att bönder och nybyggare tilldelades kronoskog för att bli fullsuttna så att de kunde betala rejäl skatt. Det som tidigare hade varit kronomark blev nu privatägda skogar och samerna riskerade att förlora rätten till vinterbete inom stora områden. Det gjorde de också, särskilt i Jämtland.

Beslut om odlingsgräns

Utskottet tillstyrkte Almquists motion. Anledningen var att man dels ville undvika bråk mellan samer och nybyggare, dels inte ville ha nybyggare så långt upp i fjällvärlden att de inte kunde försörja sig på odling och alltså måste belasta fattigvården. Beslutet om en odlingsgräns togs enhälligt av riksdagen och under de följande 25 åren drogs den upp. Man kan ha synpunkter på hur den drogs och i hur hög grad den respekterades, men faktum är att samerna skulle ha dispositionsrätt till landet ovanför den och rätt till vinterbete i skogslandet nedanför. Någon odlingsgräns drogs inte i Jämtland och Härjedalen och det är en av anledningarna till de rättstvister som pågått där på sista tiden.

Stora riksdagsdebatter om samernas rättigheter ägde rum 1871 och 1873. Då var Sverige och Norge i union och i Norge hade motsättningarna hårdnat mellan fjällbönder och renskötande samer. Särskilt gällde det de samer som kom flyttande från Sverige på sommaren. I Tromsö-trakten hade man rent av skjutit en del av de samernas renar.

Från norsk sida tryckte man på om en hård lagstiftning riktad mot samerna. Det låg inte direkt i Sveriges intresse, men efter en del utredande kom Kungl Maj:t med en proposition som försökte gå balansgång mellan de samiska och norska intressena.

Det blev en rejäl debatt i riksdagen. Den omfattar 130 sidor i protokollet för första och andra kammaren. 26 talare yttrade sig, några med långa inlägg och historiska argument om att samerna var en ursprungsbefolkning som hade större rätt än nybyggarna till landet. Av de 26 deltagarna i debatten var det bara häradshövding G F von Sydow från Kristianstad som var uttalat negativ mot samerna. Två var neutrala, men alla andra talade varmt för att man skulle skydda eller förstärka samernas rätt till landet. Det betydde dessvärre inte att alla var överens om hur det skulle gå till.

De samevänliga använde hela tiden argumentet om samernas undergång för att stödja deras sak. De menade att naturfolk och nomadiska kulturer troligen skulle gå under i konfrontationen med den europeiska civilisationen. Men just därför var det Sveriges plikt att ge samerna så mycket stöd och skydd som möjligt. Här kommer högre mänskliga värden in i bilden, menade till exempel häradshövding Richard Carlén från Stockholm, en av dem som mest uttalat stödde samerna. Han använde formuleringar som: ”Lappens anspråk är det förnämsta och heligaste, och förnärmar man det så bryter man mot en lag, som är mycket heligare än all skriven lag.”

”Historisk besittningsrätt”

En annan framträdande samevän var Johan Jakob Nordström som blivit riksarkivarie efter att ha varit professor i statskunskap i Helsingfors. Han sade bland annat: ”Den samiska folkstammen er-fordrar skydd för sitt näringsliv och uråldriga rättigheter. Deras historiska besittningsrätt till marken i den höga norden kan inte förnekas ...”

En av dem som använde utdöendeargumentet för att stödja samerna var greve Oscar Mörner från Östergötland som deklarerade: ”Jag betvivlar att vi kunna förhindra att lapparna såsom folkstam dör ut, men jag anser det vara min skyldighet och min plikt såsom människa och såsom svensk att undvika varje åtgärd som i ringaste mån kan påskynda något sådant ...”

I andra kammaren ville gotlänningen Gustaf Kolmodin garantera samerna vissa markområden som reserverades enbart för dem. Till den marken skulle de ha ”orubbad besittning” för all framtid.

Justitieminister Axel Gustaf Adlercreutz skyllde på norrmännen i sitt inlägg. Om svenskarna fritt kunde stifta lagen utan att behöva ta hänsyn till norrmännen så skulle den bli mycket mer förmånlig för samerna. Och han försäkrade att även han ville slå vakt om deras intressen.

Här fanns alltså en överväldigande majoritet bland talarna som ville stödja samerna. Men de kunde inte enas om hur det skulle gå till. Regeringens proposition godkändes i första kammaren, men avslogs i den andra. Eftersom kamrarna kom till olika beslut föll frågan.

Argumenten återkom

Samerna behandlades i riksdagen redan två år senare – då handlade det om skogsbruket. Den debatten var ungefär hälften så omfattande som den 1871, men det kanske inte är så underligt eftersom samma argument kommer tillbaka, fast i förkortad form. Debattörerna hade säkert formuleringarna från 1871 i gott minne.

Initiativet kom från regeringen i en proposition ”angående åtgärder för betryggande av skogens framtida bestånd och bevarande av lapparnas renbetesrätt inom Västerbottens och Norrbottens lappmarker”. Debatten blev en diskussion av frågan om odlingsgräns i efterhand, fast nu med inriktning på renbetet. Den samiska rättigheten fick inte urholkas på grund av att det som tidigare varit kronoskog blev enskild egendom, menade regeringen. Den skrev att det inte kunde bli frågan om att frånhända samerna någon rättighet till renbete. De skulle även i fortsättningen garanteras vinterbete i skoglandet antingen marken ägdes av kronan eller enskilda. Dessutom ville regeringen inskränka nybyggarnas rätt till skogen så att de inte kalhögg den eller lät bolag göra det.

Propositionen bifölls med överväldigande majoritet trots att samernas rätt här ställdes mot den privata äganderätten. Det var bara 3–4 stycken av de 17 som yttrade sig i kamrarna som var direkt negativa till regeringens proposition.

Några repliker; Carl Hasselrot, häradshövding från Borås:

”Då likväl lapparna, som efter all sannolikhet en gång bebott hela vårt land, nu blivit undanträngda till den yttersta norden, borde de väl där åtminstone få leva i fred och ro.”

Sågverksdisponenten F T Malmberg från Ådalen:

”Jag vill icke endast att lapparna skola behållas vid den rätt de sålunda hittills haft, utan även att denna rätt utsträckes till alla trakter i Norrland, varhelst lapparna vilja fara fram med sina hjordar.”

Hemmansägaren A F Pettersson från Sibbarp:

”Långt innan nybyggarna ännu hade nedslagit sina bopålar inom de råmärken, som begränsa lappmarkerna, tillhörde dessa trakter uteslutande den nomadiserande befolkningen och var dess egendom, för vilken de betalte ränta och tionde till kronan ...”

Äganderätten

Mycket positivt om samerna, alltså. Men det fanns en gräns – den gällde samernas äganderätt. Under alla debatterna var det bara en talare som hävdade att samerna hade äganderätt till jorden. Det var Johan Jakob Nordström. Han hävdade att samerna ägde sina marker innan de kom under Sveriges och Norges överhöghet. Men äganderätten till fast egendom rubbades inte av erövringens rätt. Därför var de fortfarande ”vid samma rätt, som de ägde före erövringen”.

För det påståendet blev han omedelbart angripen, även av dem som annars var eniga med honom om att man borde förbättra samernas ställning. Richard Carlén sade till exempel:

”Först och främst är alldeles givet och lär icke av någon kunna dragas i tvivel, att kronan för närvarande äger alla skogar i lappmarken.”

Trots detta menade han och andra att samerna borde garanteras särskilda rättigheter. Kronan hade inte fullständig äganderätt till jorden i lappmarken. Den var behäftad med ett slags servitut till samernas fördel. Det måste respekteras och helst förstärkas.

Nytt skede

Den här perioden av kulturnationalistisk samevänlighet varade bara fram till ungefär 1880. Sedan gick samepolitiken in i ett nytt skede. Man bröt med den liberalt hållna kulturnationalismen och övergick till en aggressiv statsnationalism. Det var en nationalism som försökte stärka svenskarnas självkänsla genom att markera en motsatsställning till andra folk. Den slog också igenom inom samepolitiken. Där förstärktes dessutom förtryckarattityden av de rasidéer och föreställningar om underlägsna kulturer som samtidigt kom in, främst från England och Tyskland.

Det har gjorts en hel del revideringar av de lagar som gäller samernas ställning under åren. Men grunden är fortfarande den lagstiftning som började utformas omkring 1880 och fullbordades i renskötsellagen 1928. Det finns ingen period i svensk historia då man haft en så föraktfull inställning till samerna som just då. Både konservativ statsnationalism, kulturdarwinism och idéer om den vita rasens överlägsenhet hade då sin allra starkaste ställning i debatten och i utformningen av politiken.

För samernas del var det en olycka att inte fler lagar som reglerade deras ställning skrevs decennierna före 1880. Då hade lagstiftningen fotats på en annan grund och lagarna haft ett annat utseende än de har i dag.

Publicerad i Populär Historia 4/1996

Kanske är du intresserad av...

Läs också