Kungen höll koll
Statliga kommissioner blev på 1600-talet maktens säkerhetsventiler där folkets missnöje med sin nära överhet kunde pysa ut under kontrollerade former. Kungen skulle framstå som rättvisans och allmogens beskyddare. Budskapet till folket löd: onda tjänstemän plågar er, men var förvissade om att ni har kungens stöd.
– Karolinska enväldet var de rannsakande kungliga kommissionernas storhetstid. Karl XI öppnade också möjligheten för karriärsugna, nyadlade centralbyråkrater och jurister att med kommissionsuppdrag som språngbräda snabbt stiga på samhällsstegen.
Det säger uppsalahistorikern Marie Lennersand som tidigare i år disputerade på avhandlingen Rättvisans och allmogens beskyddare. Den absoluta staten, kommissionerna och tjänstemännen cirka 1680–1730.
Adlandet intensifierades under Karl XI:s tid och härigenom knöt kungen en ny krets personer till sig vid sidan av den gamla högadeln. Den nya gruppen tjänstemän hamnade i närmast total beroendeställning till majestätet eftersom man inte, som det gamla frälset, hade rikedomar i gods. Man hade inte heller tillgång till de starka nätverk släkterna inom högadeln byggt upp under lång tid.
Ett par av de kommissioner som Marie Lennersand speciellt engagerats av i sitt avhandlingsarbete gällde en av de nyadlade karriäristerna i kretsen kring Karl XI, Per Örnclou. Han deltog under riksdagen 1680 med frenesi i attackerna på de personer som styrt Sverige under kungens förmyndartid. Genom att ge sig på den gamla högadeln gjorde han sig populär hos vanligt folk men skaffade sig samtidigt mäktiga fiender. Örnclous energi och lojalitet mot Karl XI förde honom till köttgrytan i form av uppdrag i den stora kommission som tillsattes för att granska förmyndarregeringen, och sedermera till posten som landshövding i Skaraborgs län.
– Det gick dock inte så bra för Örnclou, möjligen hade han inte förstått vad det innebar att vara landshövding. Efter hand nåddes rådet och kungen av allvarliga klagomål från skaraborgarna. Örnclou anklagades för allt från fusk med kvitton till trakasserier av medarbetare. Han uppträdde allmänt stökigt och drog sig inte för att bråka med hovrätten och kammarkollegium, sannolikt i tron att han som Karl XI:s skyddsling skulle klara sig från kritik. Men här misstog han sig. I en rad brev gav kungen den vårdslöse landshövdingen kraftiga reprimander. Kungen lät också tillsätta en kommission för att granska den tidigare så framgångsrike kommissionsledamoten och det hela slutade med att Örnclou tvingades begära avsked.
Någon tid senare fick han dock förnyat förtroende och utnämndes till landshövding på Ösel. Här på andra sidan Östersjön började han snart uppträda som i Skaraborg, förmodligen förvissad om att Ösel låg för långt bort för att vara intressant för makthavarna i huvudstaden. Men när det stora nordiska kriget bröt ut 1700 hamnade plötsligt ön utanför Estlands kust i händelsernas centrum. Örnclous oegentligheter upptäcktes och en ny kunglig rannsakningskommission tillsattes för att granska hans maktutövning. Övertygad om att han inte skulle klara sig en gång till flydde han 1701 ur landet och dog sedermera i Lübeck.
– När jag började skriva min avhandling utgick jag från att de kungliga kommissionerna främst var ett slags kontrollinstrument. Jag blev nyfiken på hur de agerade och upptäckte efter hand att de hade andra funktioner utöver den rent kontrollerande. Kommissionerna var inte alltid så lyckade som kontrollinstrument, men de nådde framgångar som ideologiska instrument för kungamakten.
Kommissionerna manifesterade statsmaktens, ytterst kungens, rättsliga kraft gentemot slarviga lokala tjänstemän. Men de gav samtidigt uttryck för överhetens välvilja mot en utsatt allmoge. Kungens funktion som högste domare och beskyddare går som en röd tråd genom Marie Lennersands avhandling och uttrycker ett väsentligt drag i en under det karolinska enväldet levande ideologi med rötterna i medeltiden. Kungens roll var att upprätthålla de båda dygderna rättvisa, justitia, och barmhärtighet, clementia. Men mellan dem fanns ett visst mått av motsättning. Jämvikten och enigheten i samhället skulle bibehållas genom rätt balans och tillämpning av den stränga rättvisan och en faderlig omvårdnad och mildhet.
– De kungliga kommissioner jag studerat hade en rannsakande och dömande uppgift och kan därför inte jämföras med vår tids kommissioner. Visst griper också de sig an tjänstemäns maktmissbruk, men de har främst en utredande roll.
Kommissionerna från karolinska enväldets dagar fram till 1730 skrapade egentligen bara på samhällsproblemens yta. Avsikten från kungamaktens sida hade aldrig varit att på allvar komma tillrätta med ett orättvist samhällssystem. Den ideologiska bild som målades upp visade kungamakt och allmoge i harmonisk förening; det som störde idyllen var onda lokaltjänstemän som på olika sätt förtryckte folket, till exempel genom att göra otillåtet stora skatteuttag och stoppa mellanskillnaden i egen ficka.
– Överheten undvek konsekvent att fokusera på problem i samhällssystemets kärna och hos statsmakten som sådan. För att kunna bestå måste staten stå över all kritik och för att lösa dilemmat pekade de rannsakande kommissionerna ut enskilda tjänstemän som syndabockar, förklarar Marie Lennersand.
På ett förenklande sätt personifierades det som inte fungerade och överheten drev tesen att om bara den eller den tjänstemannen skötte sig och sina uppgifter så skulle samhället vara så mycket bättre.
Nu var det inte helt lätt att vara lokaltjänsteman i den tidens Sverige. Övertramp och förbrytelser för att tillskansa sig pengar från allmogen var inte alltid utslag av illvilja och rofferimentalitet. Under långa perioder fick tjänstemännen helt enkelt inte ut sina löner. Situationen bekymrade rådet – regeringen – i Stockholm. Men de verkliga orsakerna till problemen gick inte att redovisa. Sanningen kunde hota samhällsstabiliteten.
En del av det källmaterial Marie Lennersand använt sig av vittnar om detta och i till exempel rådets protokoll återges en öppen och osminkad diskussion om situationen. Men utåt är det ett intrikat spel som bedrivs för att hålla allmogen på gott humör. Man behövde lugna bönderna som ibland kunde bli mycket farliga för makten. Här kom de rannsakande kommissionerna väl till pass, med det beprövade ideologiska fundamentet där kungen framställdes som rättvisans och allmogens beskyddare.
– Det finns ett ganska bra exempel på kommissionernas roll som säkerhetsventil, där samtidigt också rättvisa skipades och ansvariga tjänstemän ställdes inför rätta. I slutet av 1710 kallade myndigheterna i Västsverige samman ett bondeuppbåd för att skydda riksgränsen mot ett förmodat danskt anfall. Men någonting gick snett och plötsligt var ett bondeuppror under uppsegling där udden riktades mot egennyttiga lokaltjänstemän. Situationen urartade och rasande västgötabönder slog ihjäl en fogde och hotade landshövdingen till livet. Samtidigt fanns risken att danskarna skulle försöka sig på ett anfall längs västkusten sedan deras försök att angripa Skåne slagits tillbaka. I detta kritiska läge beslöt rådet att skicka en kommission under ledning av rådsmedlemmen Gustaf Cronhielm till regionen för att rannsaka om allmogens klagomål över ämbetsmissbruk.
Kommissionen anlände till Mariestad 1711 och formligen överöstes med ärenden. Så småningom dömdes ett antal tjänstemän till kännbara straff. Den rättsliga processen berörde också en så högt uppsatt person som amiralen och guvernören över Göteborgs och Bohus län, Erik Sjöblad. Det slutade med att han avsattes och dömdes att mista liv, ära och gods. Men den cronhielmska kommissionen stannade inte vid det juridiska; den hade också viktiga ideologiska budskap att framföra till folket. Bland annat skulle den försäkra undersåtarna att deras kung Karl XII inte glömt bort dem trots att han sedan många år befann sig på fälttåg utomlands.
– I ett sådant läge var det extra angeläget för överheten att stärka banden mellan kung och allmoge genom att demonstrera majestätets faderliga omsorg. Man får dock förmoda att bönderna, bland annat genom underrättelser från hemvändande soldater, kände till sakernas verkliga tillstånd men ändå ville leva på hoppet. Allmogen visste sin plats på samhällsstegen och vilken fara det låg i att utmana makthavarna. Psykologiskt var det därför oerhört viktigt för dem att känna kungens omsorg och att de inte var totalt utlämnade till tjänstemännens godtycke.
En viktig uppgift för de rannsakande kommissionerna blev att statuera exempel – som i fallet Erik Sjöblad. När och var en kommission dök upp var dock inte obekant för dem som skulle rannsakas. I mycket god tid, ofta flera månader före besöket, skickades ett påbud till länsstyrelsen i det aktuella undersökningsområdet.
Det fanns således möjligheter för de utpekade lokala makthavarna att vidta åtgärder – som att skrämma eller trakassera bönder som klagat hos kungen eller rådet. Informationen ut till allmogen om att en kommission var på gång kunde tjänstemännen dock inte gömma undan. Det fanns en skyldighet som åvilade landshövdingen att påbuden skulle läsas upp på tinget och när en kommission anlände förväntade man sig att på angiven plats finna de personer som klagat.
– När väl en kommission anlänt till bygden möttes den ofta av stora ovationer från allmogen. Kommissionerna var extremt populära och det finns exempel på platser där tusentals personer samlats, ivriga att dra sina ärenden inför den mäktiga gruppen. Folket slöt mangrant upp vilket tyder på att man dels kände stort förtroende för kommissionerna, dels inte var rädda för de lokala tjänstemännens reaktioner. Samtidigt kan man i källmaterialet stöta på klagomål där det framkommer att tjänstemän och fogdar hotat eller försökt muta folk att inte prata med kommissionen eller dra tillbaka sin kritik. Mutor och hot hade sällan någon verkan. På ett eller annat sätt nådde ändå klagomålen fram till kommissionen.
Mot slutet av den period Marie Lennersand studerat, kring 1730 när kungamakten var mycket svagare än under det karolinska enväldets dagar, vittnade allmogen om att de inte längre trodde att klagomål skulle få några effekter. Bönderna var också övertygade om att de skulle råka illa ut om de framförde kritik mot brottsliga och vårdslösa lokaltjänstemän.
– Vid den här tiden blev de rannsakande kommissionerna allt mer sällsynta för att så småningom helt försvinna. De centrala myndigheterna ansåg att allmogen genom bondeståndets allt starkare position på riksdagarna ändå skulle kunna få sina klagomål beaktade, säger Marie Lennersand. Under frihetstiden började systemet med kommissioner att urarta. Det blev ett tillhygge i de politiska striderna mellan hattar och mössor. Partierna skickade i hämndsyfte kommissioner på varandra och kontrollinstrumentet tappade sin trovärdighet.
Thorsten Sandberg är journalist i Stockholm.
