Så föddes EU

Klockan halv tio inledde Konrad Adenauer regeringssammanträdet. Vi har ett viktigt ämne att diskutera, förkunnade förbundskanslern. Det var tisdagen den 9 maj 1950. Ministrarna befann sig i Palais Schaumburg, den slottsliknande villa i Bonn som Tysklands regeringschef valt till residens. Om någon vecka skulle den västtyska republiken fylla ett år.

– Jag har utlyst en presskonferens till klockan åtta i kväll, sade Adenauer. Då tänker jag berätta att förbundsrepubliken Tyskland avser att bli medlem i Europarådet. Jag vill att ni deltar allihop och jag räknar med att vi är helt eniga om beslutet.

Varför denna brådska? Kanslern påminde om att USA:s, Storbritanniens och Frankrikes utrikesministrar skulle mötas i London om två dagar. Den tyska regeringen måste nu visa sin goda vilja.

– Vi skall markera att vi är beredda att delta i det europeiska samarbetet, sade Konrad Adenauer.

Två brev från Schuman

Det knackade på dörren. Sekreteraren Herbert Blankenhorn kom in med två kuvert i handen.

– Ett franskt sändebud lämnade de här, sade han. Båda breven är från utrikesminister Robert Schuman och ställda till förbundskanslern. Det brådskar tydligen.

Schuman har utlyst en presskonferens i Paris till i kväll, upplyste Blankenhorn innan han lämnade rummet.

Konrad Adenauer öppnade kuverten. Det ena innehöll ett handskrivet brev från Schuman, det andra ett mer officiellt dokument. Kanslern började med det senare. Han ögnade igenom de två sidorna medan hans ögonbryn höjdes.

Gemensam produktion av kol och stål

Frankrikes utrikesminister föreslog att all produktion av kol, järn och stål i Frankrike och Tyskland skulle läggas under en gemensam organisation. Den skulle vara överordnad staterna och öppen för alla länder i Europa. Avgörande beslut skulle fattas av en gemensam myndighet som Schuman kallade överstatlig.

I det handskrivna brevet förklarade Schuman att syftet med hans förslag inte var ekonomiskt, utan politiskt. Bland fransmännen fanns en utbredd rädsla för att Tyskland, när det hade återhämtat sig efter kriget, ännu en gång skulle angripa Frankrike, skrev den franske utrikesministern. Han kunde tänka sig att motsvarande farhågor hystes av det tyska folket.

Genom att samordna den produktion som var helt avgörande för rustningsindustrin skulle man göra ett framtida krig omöjligt.

Adenauer ger Schuman stöd

När Adenauer hade läst upp dessa båda aktstycken för sina ministrar förklarade han att han visserligen var överraskad, men att förslaget stämde med hans egna politiska strävanden.

– Jag tänker meddela Robert Schuman att jag stöder hans förslag av fullaste hjärta, sade den tyske förbundskanslern högtidligt.

Hans ministrar mottog detta med blandade känslor. Senare skulle några öppet lufta sin motvilja.

– Det är rent vansinne att lägga hela vår centrala industriproduktion i händerna på en församling som vi absolut inte kan räkna med kommer att ledas av en tysk, invände ekonomiminister Ludwig Erhard.

– Och hur stor kontroll har vi över vår industri i dag? svarade Konrad Adenauer då retoriskt.

Tyskland ockuperat sedan 1945

I fem år hade det besegrade Tyskland varit ockuperat av segermakterna. Landet låg fortfarande i ruiner. Något fredsfördrag hade ännu inte slutits. Den nybildade västtyska förbundsrepubliken var uppdelad mellan USA, Storbritannien och Frankrike.

Utan de allierades goda minne kunde inga avgörande beslut fattas. Förbundsrepubliken fick inte föra någon egen utrikespolitik och regeringen saknade utrikesminister.

Industriområdet Ruhr låg i den brittiska ockupationszonen och förvaltades av en internationell myndighet. Förbundsregeringen hade ingen makt över det som var Tysklands industriella och ekonomiska hjärta.

– En kol- och stålgemenskap kan bara göra vårt läge bättre, summerade Adenauer.

Godtogs av franska regeringen

Efter några timmar skildes de tyska ministrarna åt. Medan deras diskussion pågick hade den franska nyhets­byrån AFP fått tag på huvuddragen i Schumans förslag, som på förmiddagen enhälligt hade godtagits av den franska regeringen.

När Frankrikes utrikesminister vid sextiden på kvällen trädde in i utrikesdepartementets stora sal vid Quai d’Orsay i Paris var rummet fullt av journalister. Nyhetsbyrån DPA:s korrespondent vittnade om en ”andlös tystnad” och en utrikesminister som var ”synbart gripen av ögonblickets historiska betydelse”.

Robert Schuman föddes som tysk

Frankrikes utrikesminister Robert Schuman skulle snart fylla sextiofyra år. Under trettiotre av dem hade han varit tysk.

Familjen Schuman kom från Lorraine, en omstridd provins som länge tillhört Frankrike, men efter 1871 års krig tillfallit Tyskland och officiellt blivit Lothringen. Hemma hos Schumans talades såväl tyska som franska och luxemburgiska (moderns modersmål).

Robert gick i skola i Luxemburg och gymnasium i Lothringens huvudstad Metz. Han läste till jurist vid universiteten i Bonn, München, Berlin och Strassburg (i dag Strasbourg).

Först 1919, när Lothringen/Lorraine efter Versaillesfreden återgått till Frankrike, blev Robert Schuman fransman. Han beslöt att ägna sig åt politik. Redan samma år valdes han in i den franska nationalförsamlingen och där skulle han med korta avbrott sitta i nästan fyrtio år.

Satt i koncentrationsläger

Efter krigsutbrottet våren 1940 fick Robert Schuman en plats i regeringen; hans kunskaper om Tyskland ansågs värdefulla. Efter det franska nederlaget senare samma år fängslades han av Gestapo. Han internerades, undgick med knapp nöd att skickas till koncentrationslägret Dachau, lyckades 1942 fly och anslöt sig till motståndsrörelsen.

Schuman var inte som andra motståndsmän. Vänner har vittnat om hur han redan medan striderna pågick talade om vikten av en fransk-tysk försoning när världskriget väl var över.

När freden kom återupptog Robert Schuman sin politiska karriär. Han blev Frankrikes finansminister, var under två korta perioder premiärminister och blev 1948 utrikesminister.

Förste utländske politiker i Bonn

Den 13 januari 1950 for han på officiellt besök till sin gamla studentstad Bonn, där han som förste utländske politiker gästade Palais Schaumburg som förbundskansler Adenauer just tagit i besittning. Vid kvällens festmiddag höll Schuman ett långt tal och avslutade:

– När jag nu till slut höjer mitt glas i en skål för den unga tyska republikens välgång, så är det inte endast min uppriktiga önskan utan också min övertygelse, att vi snart ska kunna lägga grunden för en gemensam framtid…

Schumandeklarationen

Fyra månader senare stod Schuman i Paris och förklarade för världspressens representanter vad denna grund skulle bestå av: kol, järn och stål – producerat i fransk-tysk gemenskap.

– Europas enande förutsätter att den urgamla fiendskapen mellan Tyskland och Frankrike elimineras. Varje handling måste i första hand omfatta dessa två stater. Vi kan inte göra allt på en gång, men vi kan börja på detta konkreta område, läste utrikesministern ur det aktstycke som han samma morgon skickat till Adenauer och som snart skulle få namnet Schumandeklarationen.

Kol- och stålgemenskapen

När utrikesministern läst färdigt var det fritt fram för frågor. Hur skulle en ”kol- och stålgemenskap” fungera i praktiken? Det var för tidigt att svara på, de tekniska frågorna måste man förhandla om. Vilka skulle få vara med? Alla europeiska stater som ville, både i öst och väst. Hade regeringen i det ockuperade Tyskland verkligen befogenhet att besluta om en sådan sak? Jo absolut, fast det måste förstås godkännas av de allierades högsta kommission.

Betydde detta att Frankrike var berett att upphäva alla begränsningar på den tyska industrin, som gällt sedan krigsslutet 1945? Nej, det kunde Schuman inte lova. Vad skulle bli av det hela om Tyskland sade nej? Nja, i så fall hade nog idén förfelat sitt syfte, medgav den franske utrikesministern.

Och syftet?

– Den som inte längre fritt förfogar över energi och stål kan heller inte mer förklara krig, sade Robert Schuman.

Entusiastisk Konrad Adenauer

Klockan åtta samma kväll inledde Konrad Adenauer sin presskonferens i Bonn. Efter att ha avslöjat planen på ett tyskt inträde i Europarådet gick han snabbt in på dagens stora nyhet.

– Frankrike och dess utrikesminister Robert Schuman har tagit ett storsint steg gentemot Tyskland. Utan tvivel kommer detta att få den största betydelse för relationen mellan våra länder, sade den tyske kanslern.

Robert Schuman kunde inte ha önskat sig ett mer entusiastiskt mottagande. Men han visste också att hans idé skulle få mäktiga motståndare.

"Supersocialism"

Den amerikanske industrimannen Clarence Randall var bland de första att fördöma kol- och stålgemenskapen. Randall befann sig i Paris där han arbetade med stålindustrifrågor inom Marshallhjälpen, USA:s biståndsprogram för att få Europas ekonomier på fötter.

En kol- och stålgemenskap vore rena ”supersocialismen”, ansåg amerikanen. De franska stålproducenternas branschorganisation CSSF gick på samma linje: ”Toppstyrning av värsta sort.”

De tyska socialdemokraterna förkastade Schumanplanen av motsatt skäl. SPD-ledaren Kurt Schumacher ansåg att den skulle omöjliggöra ett framtida förstatligande av den tyska stålindustrin, vilket han eftersträvade. Schumacher dolde heller inte sin skepsis mot Frankrikes politiska avsikter.

Kritiska "Ruhrkapitäne"

Ännu starkare motstånd kom från den tyska stålindustrin. I juni 1950 skickade branschorganisationen WVESI (Wirtschaftvereinigung Eisen- und Stahlindustrie) en förtrolig skrivelse till sina medlemsföretag där man dömde ut Robert Schumans gemenskap som en kartelliknande organisation vars enda mål var att säkra återuppbyggnaden av Frankrikes industri.

”Därför är det av största betydelse att vi säkrar vår egen möjlighet att på ett lämpligt sätt utveckla vår järn- och stålindustri”, skrev de västtyska industriledarna.

”Ruhrkapitäne”, kallade Konrad Adenauer dem. När han på sommaren skickade diplomaten Walter Hallstein till Paris för att förhandla om villkoren för en framtida kol- och stålgemenskap var det med uttrycklig order att inte låta "Ruhrkaptenernas" synpunkter störa processen. Tysklands chans att bli accepterat i Europa och världen låg i att visa samarbetsvilja, inskärpte kanslern.

Parisförhandlingar i tio månader

Förhandlingarna varade i tio månader. Den brittiska regeringen förklarade tidigt att man inte tänkte delta, men Italien, Nederländerna, Belgien och Luxemburg anslöt sig.

Den stora frågan för dessa länder var vilka befogenheter gemenskapens överstatliga institutioner skulle ha, den främsta tysk-franska tvistefrågan var gränsprovinsen Saars framtida status.

De förhandlande regeringarna dolde aldrig att de hade olika syften med gemenskapen. För Robert Schuman handlade det främst om säkerhetspolitik, för Konrad Adenauer att bli internationellt accepterad, för de mindre staterna om ekonomiska fördelar.

Snart tillkom dock ett gemensamt intresse och det avslöjade Adenauer den 22 februari 1951 vid ett av sina förtroliga ”tesamtal” med utvalda journalister (som noga tillsades att inte publicera vad de fått veta).

Journalisten Franz Hange antecknade: ”Numera har förverkligandet av Schumanplanen fått en mycket större betydelse än från början. Det ska nämligen visa Förenta staterna att även de europeiska folken nu är kapabla att samarbeta och finna nya koncept. Ett misslyckande i Paris­förhandlingarna vore därför förödande.”

Fördraget undertecknades i april 1951

Efter att ha skjutit Saarfrågan på framtiden och efter att ha skapat en organisation där maktbalansen mellan stora och små stater var acceptabel för samtliga, kunde sex staters utrikesministrar slutligen samlas för att underteckna fördraget om Europeiska kol- och stålgemenskapen.

Innehållet följde i huvudsak de linjer som dragits upp av Schuman och den franske affärsmannen och regeringsrådgivaren Jean Monnet.

Den 18 april 1951 ägde den högtidliga ceremonin rum i Paris. Bara en månad tidigare hade Västtyskland fått ockupationsmakternas tillstånd att inrätta ett utrikesdepartement, och säkert hade Konrad Adenauer den förestående ceremonin i tankarna när kanslern beslöt att själv ta även posten som utrikesminister.

Överstatliga befogenheter

Fördraget om gemenskapen skulle gälla i femtio år. Sedan de sex ländernas parlament ratificerat det kunde avtalet träda i kraft den 23 juli 1952.

Det formella syftet var att skapa en gemensam marknad för kol och stål. Tullar mellan länderna skulle avskaffas, priser regleras, tillgång garanteras, handelshinder förbjudas, industrier moderniseras, levnadsvillkor för arbetare förbättras. Avgörande beslut skulle fattas gemensamt – och med Kol- och stålgemenskapen föddes världens första organisation med klart överstatliga befogenheter.

EU kom ur Kol- och stålunionen

Ur den utvecklades det samarbete som i dag är en europeisk union med tjugoåtta medlemsstater. De organ som förhandlarna i Paris skapade 1951 lever kvar i dagens EU.

• Höga myndigheten var ett exekutivt organ med nio oavhängiga ledamöter. Den motsvaras i dag av EU-kommissionen.
• Särskilda ministerrådet utgjordes av ansvariga ministrar från medlemsstaternas regeringar. Det är dagens ministerråd i EU.
• Domstolen med sju ledamöter fick befogenhet att döma i juridiska tvister. Den motsvaras i dag av EU-domstolen.
• Gemensamma församlingen utgjordes av 78 parlamentariker som skulle kontrollera de övriga organen. Den motsvaras i dag av EU-parlamentet.

Den 23 juli 2002 löpte fördraget om den Europeiska kol- och stålgemenskapen officiellt ut. Då övertogs dess funktioner även i praktiken av Europeiska unionen.

Både ekonomi och politik

I sina memoarer poängterar Konrad Adenauer att han själv redan i mars 1950 fick idén till det som så småningom skulle bli dagens EU: ”Den 7 mars lanserade jag för den amerikanske journalisten Kingsbury-Smith förslaget om en europeisk union”, skriver den tyske kanslern och tillägger att denna union enligt hans ursprungliga plan skulle vara både ekonomisk och politisk.

Men redan några sidor längre fram medger Adenauer att det var Robert Schuman som kom på det vinnande konceptet: att inte famna över för mycket i början utan inleda samarbetet på ett begränsat område.

Fred sedan gemenskapen bildades

Schuman nådde sitt säkerhetspolitiska syfte. Sedan den första europeiska gemenskapen bildades har de deltagande länderna hållit fred med varandra. ”Detta är ett mirakel”, sade den franske kardinalen Paul Poupard 2003, fyrtio år efter Schumans död.

Kardinalens uttalande var inget utrop i stundens ingivelse, utan ett genomtänkt yttrande till den kommission som på Vatikanens uppdrag utredde om den franske Europapolitikern skulle bli föremål för en saligförklaring – första steget på vägen till att bli helgon.

Av detta har ännu inte blivit något. Den katolska kyrkans kriterier för salighet är stränga och förutsätter bland annat även medicinska underverk.

Men titeln ”Europas fader” kan vara bra nog. Den för­länades Robert Schuman av Europaparlamentet när han 1960 lämnade posten som dess förste president.

Fotnot Citaten är hämtade bland annat från Konrad Adenauers böcker Minnen 1945–1953 och Teegespräche 1950–1954 samt från Robert Schuman Foundation, France.fr, EU-kommissionen och nyhetsbyrån DPA.

Publicerad i Populär Historia 4/2014