Georges Clemenceau – Segerns fader blev syndabock

Georges Clemenceau var en patriotisk politiker som alltid väckte starka känslor, inte minst för sin hårdföra hållning mot Tyskland efter första världskriget. Clemenceau avslutade sin karriär med att förlora ett presidentval.

8 augusti 2007 av Folke Schimanski

Det är en vanlig uppfattning att Versaillesfreden 1919 är en viktig förklaring till Adolf Hitlers maktövertagande i Tyskland 1933 och de katastrofer som följde. Och att den som har mest skuld i detta var Georges Clemenceau, Frankrikes premiärminister vid tiden. Men det beror på hur man ser på saken. Tyskland var inte på långt när så stukat efter första världskriget som det blev 1945. Inga krigshandlingar ägde rum på tysk mark, landet förlorade ”bara” 13 procent av sin yta och en tiondel av sin befolkning. Krigsskadeståndet var visserligen enormt, men bara en liten del blev betald. Men därutöver fanns en hel rad förödmjukande bestämmelser, däribland den beryktade paragraf 231 där Tyskland fick hela skulden för kriget. Därför såg flertalet tyskar Versaillesfreden som ytterst förödmjukande. Den kallades en ”skam-” eller ”diktatfred”.

Att rikta fokus mot Clemenceau är riktigt, men han ställde knappast högre krav på tyskarna än den franske presidenten Ray­mond Poincaré eller de allierades befälhavare marskalk Ferdinand Foch gjorde. De tre hökarna hade stöd hos majoriteten av fransmännen. Ändå förkroppsligar Clemenceau, som ledde Versailles­konferensen, bilden av den franske tyskätaren par préférence.

Clemenceau var en sammansatt person, radikal och reaktionär på samma gång. Han föddes 1841 i departementet Vendée, där det rojalistiska motståndet mot 1789 års revolutionärer var legendariskt, men hans familj var starkt republikanskt sinnad. Clemenceau studerade till läkare men var tidigt politiskt aktiv och råkade i onåd hos Napoleon III. Han reste då till USA där han försörjde sig som tidningskorrespondent och lärare, och där gifte han sig med amerikanskan Mary Plummer, som var hans elev. Äktenskapet upplöstes efter sju år och han gifte aldrig om sig. På ålderns höst berömde han sig för att aldrig ha varit beroende av kvinnor.

När Frankrike led nederlag i tysk-franska kriget 1870–71 var Clemenceau tillbaka i hemlandet. Han valdes in i national­församlingen som deputerad för radikalsocialisterna, och röstade där mot fredsfördraget med det nya Tyska riket. När tredje republiken utropats blev han borgmästare i Montmartre och upplevde Pariskommunen, men han vände sig mot revolutionsmakarnas värsta excesser. Upplevelserna från kommunen gjorde honom till antirevolutionär reformsocialist.

Samtidigt finns hos honom ett annat konstant drag: patriotismen. För de så kallade radikala i Frankrike, som härleder sitt historiska arv till franska revolutionen, är detta egentligen ingen motsägelse; när republiken utifrån hotades av reaktionens krafter gällde det att försvara la Patrie.

År 1876 blev Clemenceau ledare för den radikalsocialis­tiska vänstern i parlamentet. Från första början krävde ­ han upprättelse gentemot Kejsartyskland, och under tredje republikens dagar tog han parti för revanschistiska poli­tiker som general Georges Boulanger. Clemenceau grundade ett tongivande debattorgan, La Justice (”Rättvisan”), men företaget slutade med ett långvarigt stopp för den politiska karriären. Orsaken var att en av finansiärerna i den stora Panama­skandalen (1892), där många parlamentsmedlemmar blev mutade, också hade stött Clemenceaus tidning.

Den berömda Dreyfusaffären gjorde att Clemenceau hamna­de i rampljuset igen – som rättskämpe. Han blev medarbetare i tidningen L’Aurore (”Morgonrodnaden”), och det var under hans redaktörskap som författaren Émile Zola 1898 skrev sitt öppna brev ”J’accuse” (”Jag anklagar”), där denne betecknade domen mot den påstådde spionen Alfred Dreyfus som ett justi­tiemord. Clemenceau drev själv Dreyfus fall ända till 1906, då denne fick tillbaka sin militära rang – under tiden hade han skrivit närmare sjuhundra artiklar i frågan.

Efter sekelskiftet började Clemenceaus stormkarriär. 1902 blev han senator och fyra år senare inrikesminister, därpå premiärminister. Det året gjorde han sig beryktad genom att sätta in 30 000 soldater mot en gruvarbetarstrejk i Pas de Calais, förorsakad av en gruvkatastrof som skördat drygt tusen liv på grund av bristande säkerhet. Med samma hårda nypor ingrep han mot tredskande vinodlare. 1908 skicka­de han kavallerister mot strejkande utanför Paris, vilket ledde till dödsoffer. Hädanefter fick han namnet ”Frankrikes snut nr 1”. Det socialistiska elementet hade glidit av honom; nu återstod bara patrioten.

När Tyskland den 3 augusti 1914 förklarade Frankrike krig hade Clemenceau ingen ledande position. Men president Poincaré, som personligen avskydde Clemenceau, gömde honom i bakfickan tills Frankrike behövde en stark man för krigets skull. Clemenceau försummade aldrig ett tillfälle att angripa fredsvänner, såväl inom sina egna led som hos socialisterna. Nationen var ingalunda samlad. I november 1917 släppte Poincaré ut den nu 76-årige ”Tigern” (det epitetet hade Clemenceau fått redan 1906) ur sin bur. Som premiärminister införde han en krigsdiktatur, ignorerade parlamentet, slog ned strejker, lät dra in tidningar som pläderade för fred; allt medan hundratusentals soldater gick under i skyttegravskriget med dess meningslösa framryckningsförsök.

I april 1917 inträffade de stora myterierna under den hänsynslöse general Robert Nivelle, som under tre dagar offrade nära 40 000 soldater för att vinna en obetydlig jordfläck. Därefter fick Nivelle gå. Men Clemenceau ville inte avsluta kriget; trots all blodspillan avvisade han flera sonderingar om fred från österrikisk sida. Segern skulle vinnas till varje pris.

Dock inte från skrivbordet. Trots sin höga ålder klev Clemenceau ner i skyttegravarna och eldade på les poilus, som manskapet kallades. Vid ett tillfälle tryckte han soldaternas händer bara tvåhundra meter från fiendens ställningar. Som gammal läkare lade han märke till de oacceptabla förhållanden männen kämpade under: smuts, usel förplägnad, grasserande sjukdomar och ohyra. Philippe Pétain, som avlöste Nivelle, såg till att villkoren förbättrades. Men myterierna fortsatte, och totalt arkebuserades ungefär sexhundra franska soldater under kriget, vilket å andra sidan var färre än i den italienska armén, och obetydligt om man tänker på att myterierna omfattade tiotusentals.

Clemenceau sökte också ”den inre fienden”, särskilt när krigslyckan svek. Han bedrev en fanatisk häxjakt, där vem som helst som ifrågasatte det katastrofala kriget kunde räkna med repressalier. Det mest bekanta offret blev Joseph Caillaux, en gammal politisk rival till Clemenceau, som pläderade för kompromissfred och beskylldes för att 1914 ha brevväxlat med tyska diplomater. Det gick så långt att Caillaux kastades i det beryktade fängelset La Santé, där han fick tillbringa sina dagar i en liten cell med belysning dygnet runt. Där satt han utan rättegång ända till 1920, varefter han dömdes till ytterligare tre års fängelse. En medarbetare till honom, Louis Malvy, blev landsförvisad på grund av ”defaitism” (uppgivenhet). Naturligtvis avrättades även personer som misstänktes för att spionera för tyskarna, som den gåtfulla dansösen Mata Hari. Hon dömdes till döden på grunder som sedermera lett till livlig debatt.

Våren 1918 försökte general Erich Ludendorff bringa det nervslitande kriget till tysk slutseger. Ryssland, som nu stod under bolsjevikisk ledning, hade slutit separatfred, och där­igenom kunde tjogtals divisioner flyttas till västfronten. I massiva offensiver lyckades tyskarna tränga in i Frankrike så långt att Paris låg inom räckhåll. Det gällde för dem att vinna slaget innan den amerikanska förstärkningen av de allierades styrkor började spela roll.

Men Ludendorff hade förtagit sig, de tyska trupperna var slitna och krigströtta, och snart vände krigslyckan till de allie­rades favör. ”Den svarta dagen”, 8 augusti, fick Ludendorff att inse, att Tyskland inte skulle vinna kriget. Och medan tysk­arna gjorde ett ordnat återtåg, bad den tyska krigsledningen om vapenvila. I det här läget ville Clemenceau inte förlänga kriget; ”våra trupper är trötta”, meddelade han. Och antibolsjevik som han var oroade han sig för att Frankrike skulle gå samma väg som Ryssland. Flera antikrigsstrejker, däribland i vapenindustrin, hade gett varningssignaler.

I november 1918 skrev, under förödmjukande former, tyska representanter på stilleståndsavtalet i den berömda järnvägsvagnen i Compiegneskogen. Under Clemenceaus ordförande­skap inleddes påföljande år fredskonferensen i Versailles, till vilken – mot gängse skick och bruk – förlorarna inte inviterades.

Clemenceau hade nu fått en enorm prestige i hemlandet. Han kallades ”Segerns fader”, och när en anarkist försökte mörda honom på öppen gata, ökade populariteten ytter­ligare. Fastän ett stort antal nationer, åtminstone formellt, stått i krig med Tyskland, var det bara de ”fyra stora” som för­beredde fredstraktaten: USA:s president Woodrow Wilson, Storbritanniens premiärminister David Lloyd George, Italiens dito Vittorio Emanuele Orlando och så ”Tigern” Clemenceau, förstås.

Tonen mellan dem var ofta frän, mestadels på grund av att ”Tigern” krävde så stora offer av Tyskland. Framförallt ville han ha kompensation för den våldsamma förödelse som kriget fört med sig i norra Frankrike. Hela tjugo procent av landets jordbruk, nittio procent av dess järnmalmsutvinning och sextiofem procent av dess stålproduktion hade drabbats. Frankrike, med sin låga nativitet, hade förlorat 1,4 miljoner man.

Nu skulle Tyskland nedrustas både militärt och industriellt. Den minnesgode Clemenceau erinrade sig att Tyskland 1871 tvingat Frankrike att erlägga en enorm krigsskuld, som starkt bidrog till att det dåvarande segrarlandet ekonomiskt och industriellt överflyglade Frankrike.

De tre andra hade ingen lust att stödja alla Clemenceaus anspråk; hans förslag att Frankrike skulle annektera hela det tyska territoriet väster om Rhen avfärdades, hans krav på kompensation för förstörelsen på fransk mark modifierades och så vidare.

Men det handlade inte bara om att Clemenceaus krav sågs som överdrivna; han var helt enkelt svår att samarbeta med. ”Tigern” var nyckfull, det anns ”ingen ordning i hans tankar, ingen arbetsmetod”, klagade en brittisk diplomat. Stämningen mellan Wilson och Clemenceau – som djupt föraktade USA:s fjorton punkter (”Gud nöjde sig med tio bud”) – blev vid ett tillfälle så hätsk att båda var beredda att lämna konferensen.

Vid ett tillfälle pläderade Clemenceau med historiska argu­ment för att Saarområdet skulle inkorporeras i Frankrike – det vill säga delar av den preussiska Rhenprovinsen och det bayerska Pfalz. Orlando raljerade att då kunde ju Italien göra anspråk på förutvarande romerska områden, ”vilket Lloyd George nog inte skulle bli så glad över”. Alla skrattade – utom Clemenceau.

När väl de tyska delegaterna inbjöds att ta del av villkoren blev det en chock för dem och det tyska folket. Trots de and­ras försök till moderation hade Clemenceau lyckats sätta sin prägel på fördraget. De resursrika provinserna Elsass och Lothringen – på franska Alsace och Lorraine – skulle återlämnas till Frankrike. En stor del av västra Tyskland skulle demilitariseras. Saars kolgruvor skulle temporärt tillfalla Frank­rike. Den tyska armén skulle reduceras till 100 000 man. I en efterföljande konferens bestämdes att Tyskland skulle betala 132 miljarder guldmark i krigsskadestånd – varav över hälften till Frankrike.

Versaillesfreden var freden som indirekt ledde till ett nytt krig, även om man ingalunda kan dra en spikrak linje från denna till Hitlers världsmaktssträvan. Lloyd George, som snabbt tog avstånd från fördraget, upplevde liksom Orlando nazisternas uppgång och fall. Han såg sina farhågor besannade.

På så vis vann ”Tigern” kriget – men förlorade freden. Versailles innebar också ett brått slut på Clemenceaus politiska bana. Liksom senare Churchill behövdes han i kriget, men inte sedan. Året därpå försökte han efterträda Poincaré som Frankrikes statspresident. Men Clemenceau förlorade omröstningen i senaten mot en obetydlig antagonist, Paul Deschanel. Förlusten berodde på att han skaffat sig många fiender. Arbetarrörelsen gillade inte Clemenceaus hårdhänta nypor mot de revolterande; Caillauxs anhängare protesterade mot förföljelserna under kriget; pacifisterna tyckte att han borde ha försökt sluta fred tidigare. Katolikerna avskydde hans anti­klerikala hållning.

Clemenceau drog sig helt tillbaka från politiken. Han dog 1929. Hans politiska vedersakare, däribland konseljpresiden-­ten Aristide Briand, gick in för en försoningslinje gentemot tyskarna och fick 1926 Nobels fredspris. Caillaux blev tre gånger finansminister och den landsförvisade Malvy inrikesminister. Av de drygt 68 miljarder mark som Frankrike skulle få blev det bara 9,5 miljarder – sedan slutade tyskarna betala.

Det är tänkbart att Georges Clemenceau vände sig i sin grav år 1984, när Frankrikes president François Mitter­rand och Västtysklands förbundskansler Helmut Kohl höll varandras händer inför myriaderna av kors vid Verdun. Men om han hade haft samma riktmärke som de, skulle han ha blivit ihågkommen som en större politiker än vad han blev.

Publicerad i Populär Historia 4/2007

Kanske är du intresserad av...

Läs också