De amerikanska presidentvalens historia

Han var också pessimistisk när det gällde den nybildade federalstatens framtid. USA var svagt jämfört med de europeiska stormakterna och konflikterna var många mellan de forna brittiska kolonierna.

Men George Washington personifierade också samtidens politiska kultur. Den som visade alltför stort intresse för en befattning misstänktes för att sätta sitt eget väl och ve framför det allmännas bästa. Enligt tidens ideal skulle politiker inte aktivt söka ämbeten; de skulle koras. Och för den som korades var det en plikt att tjäna.

Washingtons tid som president präglades av tilltagande politiska stridigheter mellan federalister, ledda av finansminister Alexander Hamilton, och republikaner, med utrikesministern Thomas Jefferson i spetsen. Dels bottnade konflikterna i Hamiltons försök att stärka federalstaten, dels i hur USA skulle förhålla sig till den franska revolutionen och de påföljande krigen mellan de europeiska stormakterna. Under 1790-talet utvecklades denna rivalitet till ett veritabelt propagandakrig bedrivet i form av muntlig ryktesspridning, cirkulärbrev, pamfletter och tidningar.

En uppsjö av nya publikationer uppstod i snabb takt och den hastiga utbyggnaden av postsystemet ledde till att propagandan kunde spridas i allt vidare cirklar. Tidningsredaktörerna ägnade sig delvis åt att formulera partiprogram, men framförallt åt att smutskasta sina politiska motståndare.

Landsfadern Washington ansågs länge oantastbar och hans återval 1792 föregicks inte av någon egentlig kampanj. Samtidigt polariserades amerikansk politik på grund av den ständiga risken att dras in i Europas krig. Den första riksomfattande politiska kampanjen uppstod på grund av det kontroversiella fördrag som högsta domstolens ordförande John Jay förhandlade fram med britterna 1794.

Reaktionerna blev våldsamma. Dockor som föreställde Jay och Hamilton brändes och i New York möttes Hamilton av stenkastare när han försvarade fördraget. Det organiserades torgmöten över hela landet och väljarna skickade petitioner till sina kongressledamöter med olika krav som rörde fördraget.

Motsättningarna spillde över på presidentvalet 1796 mellan John Adams och Thomas Jefferson. I federalistpressen hånades Jefferson för att fegt ha flytt undan britterna när han var guvernör i Virginia under självständighetskriget. Han anklagades även för att vara ateist, för att omge sig med ett harem av slavar, för att oreserverat stödja terrorn i Frankrike och för att sälja ut amerikanska intressen. Republikanerna svarade med att hänga ut Adams som aristokrat, monarkist och brittisk lakej.

Även om omsättningen på kongressledamöter var hög vid denna tid utgjordes den nationella eliten av en relativt liten skara vita män. Ofta bodde de på samma pensionat i huvudstaden. Flera delade till och med rum. För att nå framgång var de tvungna att bygga upp ett nätverk av inflytelserika personer med nära kontakter i delstaterna. I denna klaustrofobiska miljö kretsade politiken runt skvaller, lögner och väntjänster.

Ledamöterna fann sig ständigt tvungna att värna sitt personliga rykte. Oftast kunde konflikter lösas efter komplicerade förhandlingar, men inte sällan slutade de i uppgörelser med dragna vapen. Dueller var det traditionsenliga sättet för gentlemän att försvara sin ära, och politiska meningsskiljaktigheter och ryktesspridning ledde inte sällan till utmaningar.

Den mest kända duellen ägde rum på morgonen den 11 juli 1804 i Weehawken, New Jersey, mellan den sittande vicepresidenten Aaron Burr och Alexander Hamilton. Männen hade sedan länge varit politiska rivaler och duellen hade sitt direkta ursprung i att Hamilton, i syfte att sabotera Burrs kampanj för guvernörsposten i New York, spridit rykten om ett otillbörligt förhållande mellan vicepresidenten och hans dotter. Historierna går isär om huruvida Hamilton sköt i luften. Det vi vet med säkerhet är att Burr sköt för att döda och att Hamilton avled dagen efter duellen.

I början av 1800-talet gick allt fler delstater i USA över till ett system som innebar att den kandidat som fick majoriteten av folkets röster erhöll delstatens samtliga elektorsröster (tidigare hade man delat på dem). Den förste att inse hur man kunde utnyttja det nya systemet var And­rew Jackson, företrädare för de blivande demokraterna.

I valet 1824 hade Jackson fått flest röster, men då ingen av de fyra kandidaterna erhöll en majoritet av elektorsrösterna avgjordes valet i representanthuset där det utföll till John Quincy Adams fördel. Jackson och hans anhängare var övertygade om att Adams säkrat presidentposten genom en hemlig uppgörelse med Kentucky-senatorn Henry Clay, och de ägnade de kommande åren åt att bygga upp en modern och väloljad partiorganisation med ett centralt huvudkontor och underavdelningar ute i delstaterna.

Genom detta kom Jackson att bli den förste president som sökte stöd hos breda väljargrupper istället för att låta sig nomineras av en elit i kongressen. Populära konvent blev den gängse nomineringsformen och politiska kampanjer blev överlag beroende av större och bättre organisationer. En av Jacksons viktigaste supportrar var Martin Van Buren, ledaren för ”the Albany Regency” som snabbt utvecklades till delstaten New Yorks mest effektiva politiska maskin.

Kampanjen inför valet 1828 blev ovanligt smutsig. I Jacksonpressen framställdes Adams som en korrupt aristokrat. Adamslägret svarade med att anklaga Jackson för att vara en illitterat spelare, äktenskapsbrytare och mördare. Jackson var onekligen ansvarig för ett flertal människors död. Som befälhavare beordrade han flera avrättningar och han var även en flitig duellist.

Hans fru Rachel tog mycket illa vid sig av ryktesspridningen och dog några veckor efter Jacksons triumf i valet. Under resten av sitt liv skulle Jackson se sina politiska motståndare som ansvariga för hennes frånfälle. I slutet av 1820-talet växte det så kallade ”andra partisystemet” fram i USA. Det skilde sig radikalt från 1790-talets rivaliserande fraktioner.

Republikanerna delades upp i Jackson-Demokraterna och Whigs som utvecklade partiorganisationer som sträckte sig långt utanför huvudstaden och som i viss mån fungerade som folkbildare. Under slutet av 1830-talet hade ett tydligt tvåpartisystem utkristalliserats. Valet 1840 saknade inte sakfrågor, men det föregicks framför allt av en helt ny typ av kampanj.

Politik blev nu underhållning. Man arrangerade fackelmarscher och picknickar; anordnade grillfester i samband med politiska möten och producerade mängder av banderoller, plakat och knappar, liksom sånger, paroller och dikter. Whigpartiet lanserade till exempel William Henry Harrison och hans parhäst John Tyler med sloganen ”Tippecanoe and Tyler too”.

Trots att de vann valet visade sig Whigsympatisörernas ansträngningar vara förgäves. Dagen för Harrisons installationstal var ovanligt kall och den nye presidenten hade glömt ytterrocken. En månad senare dog han i lunginflammation. (Efterföljaren Tyler visade sig allt annat än positivt inställd till partiets program.)

Under 1800-talets gång luckrades motståndet mot att aktivt söka ämbeten gradvis upp. När Abraham Lincoln och Stephen A Douglas kandiderade för en av Illinois senatsplatser 1858 reste de runt och debatterade i delstaten. Dessa evenemang engagerade en nationell publik. Tiotusentals människor reste långväga för att se kandidaterna argumentera i timtal. Ordväxlingarna spreds sedan snabbt vidare med hjälp av telegrafen, och tidningar över hela landet återgav vad som hade sagts.

Även om Lincoln och Douglas debatterade viktiga frågor som rasrelationer, slaveriet och unionens framtid var politiken även ett folknöje och nationella politiker blev ett slags celebriteter som kan jämföras med dagens sport- och filmstjärnor. De riktigt kända hade till och med artistnamn. ”Honest Abe” (Lincoln) och ”The Little Giant” (Douglas) föregicks på den politiska scenen av ”Harry of the West” (Henry Clay), ”Old Hickory” (Andrew Jackson), ”Godlike Dan” (Daniel Webster) och ”The Little Magician” (Martin Van Buren).

Förutom politiska ideal utgjorde vid den här tiden långa transporttider ett hinder för landsomfattande kampanjer. Stora avstånd var dock inte bara en nackdel. Länge gjorde detta det möjligt att bedriva olika kampanjer i olika delar av landet. Under 1840- och 1850-talen var Whigkandidater i norr i allmänhet uttalade kritiker av slaveriet, medan de i södern ofta presenterade sig som systemets tillskyndare.

Efter inbördeskriget (1861–65) gjordes stora investeringar i järnvägar. William Jennings Bryan, som redan i unga år var vida känd for sin retoriska förmåga, var den förste som på allvar utnyttjade transportmedlet. Efter att ha vunnit det demokratiska partiets nominering 1896 åkte han kors och tvärs över kontinenten.

Bryans nydanande kampanjstrategi berodde delvis på att rivalen och republikanen William McKinley hade en betydligt större kampanjkassa. Antagandet av The Pendleton Civil Service Act 1883 hade ändrat reglerna för kampanjfinansiering. Tidigare hade politiska partier i hög utsträckning stått för kostnaderna genom att ta ut skatt på statsanställdas löner.

Efter 1883 fick bidrag från företag och andra intressegrupper allt större betydelse. Arkitekten bakom McKinleys kampanj, som blev mycket framgångsrik, var industrimagnaten Mark Hanna. Denne formerade en militärliknande organisation med delstatskommittéer som lydde under ett nationellt högkvarter. Medan Bryan höll mer än femhundra tal till miljoner amerikaner betalade republikanerna speciella delegationer för att besöka McKinleys hem under välregisserade former. Frågor och svar var på förhand noga förberedda av Hanna och hans assistenter.

I början av 1900-talet började kampanjmakarna utnyttja statistik för att ta fram politiska förslag riktade mot speciella väljargrupper. I det allt mer utpräglade konsumtionssamhälle som hade vuxit fram blev även politik något som skulle marknadsföras och säljas. Redan under slutet av 1890-talet hade McKinley börjat tala inför särskilda intressefalanger, men det var den blivande republikanske presidenten Herbert Hoover som under 1920-talet på allvar började dra nytta av information om olika grupper i samhället.

Det handlade om skillnader i preferenser mellan klasser, professioner och så småningom kön, tillsammans med traditionella skiljelinjer som religion, region och etnicitet. Med hjälp av nya metoder gjorde sig Hoover mindre beroende av storstädernas politiska maskineri som dominerat amerikansk politik under slutet av 1800-talet.

Demokraternas kandidat 1932, den tidigare New York-guvernören Franklin D Roosevelt, hade en relativt lätt uppgift. Finanskraschen 1929 och den djupa ekonomiska depression som följde hade gjort Hoover impopulär och Roosevelt vann en jordskredsseger. Valutgången var dock inte endast ett resultat av den ekonomiska krisen.

Under 1920-talet växte radion fram och Roosevelt bemästrade till fullo det nya mediet. Under sina så kallade fireside chats försökte han lugna nationen under depressionen. Lyssnare skickade in brev i mängder, som presidenten sedan använde för att sätta press på motsträviga kongressledamöter. Roosevelts radiokampanj visade sig vara enormt framgångsrik och han använde senare samma teknik i sina återvalskampanjer 1936, 1940 och 1944.

Under 1950-talet gjorde televisionen på allvar sitt inträde i amerikanska hem. Den republikanske presidenten Dwight D Eisenhower hade i sina kampanjer stor hjälp av Walt Disneys närmast hypnotiska filmer, där tecknade djur och människor marscherade och skanderade: ”I like Ike. You like Ike. Everybody likes Ike.”

Televisionens stora genombrott kom dock den 26 december 1960 då omkring 70 miljoner amerikaner uppskattas ha följt den första av fyra debatter mellan demokraternas John F Kennedy och republikanernas Richard Nixon. Vicepresidenten Nixon var den mer erfarne politikern, men enligt opinionsmätningarna påverkades många väljare av hur kandidaterna gjorde sig i bild.

Under augusti samma år hade Nixon tillbringat två veckor på sjukhus till följd av en knäoperation och han hade fortfarande inte helt återhämtat sig. Han var underviktig och kläderna satt illa. Dessutom bidrog den svartvita bilden i kombination med en alltför ljus kostym till att vicepresidenten såg blek och obekväm ut. Kontrasten till den unge och karismatiske Kennedy var i detta avseende enorm och Kennedy avgick med segern.

Inflytandet från TV fortsatte att öka. Republikanen Ronald Reagan kunde tack vare sin skådespelarbakgrund hantera mediet suveränt. Den tidigare västernhjälten visste precis hur han såg ut från alla kameravinklar samt hur han skulle tala, pausera och röra sig för att uppnå maximal effekt.

Hans politiske motståndare Tip O’Neill var aldrig speciellt imponerad av Reagans intellekt, men betraktade honom ändå som en av historiens bästa talare. Ensam framför kameran och med ett färdigt manus i hand var den forne aktören i sitt esse. Reagan hade även en förmåga att skämtsamt undvika sakfrågor. När demokraternas presidentkandidat Walter Mondale under en av 1984 års TV-debatter ifrågasatte Reagans höga ålder lovade denne att inte göra den då femtisjuårige tidigare vicepresidentens blygsamma ålder och brist på erfarenhet till en valfråga. Sakfrågorna dränktes i skratten.

Under de senaste valen har internet blivit allt viktigare för att samla in pengar och kommunicera med potentiella väljare. Inför 2008 års presidentval har samtliga förhandsfavoriter satsat stora resurser på webben och företaget bakom videosajten Youtube har varit med och arrangerat debatter för både de demokratiska och republikanska kandidaterna. Ett ständigt återkommande inslag är frågan: ”Varför vill du bli president?” Det var något George Washington aldrig fick svara på.

Maktens boning

Vita huset har varit det officiella amerikanska presidentresidenset i drygt 200 år och är en av världens mest kända byggnader.

När Vita huset stod klart i den nya huvudstaden Washington år 1800 var det inte vitt utan hade en fasad av ljusgrå sandsten. Mannen bakom presidentpalatset var den irlandsfödde arkitekten James Hoban som hade vunnit en arkitekttävling.

Huset hade börjat byggas 1792, året efter att George Washington hade tagit initiativ till en ny huvudstad.

År 1800 flyttade federalregeringen från New York till Washington, och i november blev president John Adams och hans fru Abigail det nya presidenthemmets första gäster. Huset, som rymmer över 130 rum och är cirka femtio gånger fyrtiosex meter stort, var stadens största byggnad fram till efter inbördeskriget i mitten av 1800-talet. Ursprungligen var det dock tänkt att palatset skulle vara cirka fyra gånger större än vad det är i dag.

1814 brände britterna ner Vita huset som vedergällning för amerikanska plundringar i York, Ontario. Under Hobans ledning byggdes det upp på nytt efter originalritningar. Arbetet var klart 1817 och den här gången målades sandstenen vit. Det var dock Theodore Roosevelt, under sin tid som president i början av 1900-talet, som var först med att kalla byggnaden Vita huset. Under samma period uppfördes den västra flygeln. På 1920-talet tillkom pelarverandorna, och den östra flygeln 1942.

Ifråga om bekvämligheter har presidentbostaden i Washington ofta varit före sin tid. Redan under 1830-talet utrustades huset med rinnande vatten och centralvärme. Elektricitet drogs in på 1890-talet. När Franklin D Roosevelt flyttade in 1933 lät han installera en inomhuspool för att underlätta sin poliobehandling. I samma bassäng brukade den något egensinnige Lyndon B Johnson senare insistera på att medhjälpare och gäster skulle bada nakna. Under efterträdaren Richard Nixons tid som president gjordes detta utrymme om till pressrum.

Presidentfamiljernas sportintressen har ofta påverkat Vita husets utveckling. Golfentusiasten Dwight D Eisen­hower lät anlägga en green för att öva puttar. Richard och Pat Nixon var bowlingfantaster och 1969 byggdes en bowlingbana. Den ständige bantaren Bill Clinton lät anlägga en löparbana runt infarten till husets sydsida.

Under Jacqueline Bouvier Kennedys ledning gjordes mycket av inredningen i Vita huset om. Hennes vision var att olika rum skulle representera skiftande epoker i den amerikanska historien. Efterföljande presidentfruar har fortsatt det arbetet.

Numera är Vita huset inte bara officiell byggnad och privatbostad, utan också ett museum. Gerald Ford beskrev vid ett tillfälle Vita huset som ”the best public housing I’ve ever seen”. Det må vara sant, men förmodligen är det inte den enda anledningen till att så många för tillfället är så angelägna om att flytta in. ph

Den politiska adeln

Konstitutionen slår fast att adliga titlar inte ska beviljas i USA. Men politiska klaner är en viktig del av den amerikanska traditionen.

Presidentvalskampanjen 2000 beskrevs ibland som en kamp mellan George II och Prince Al. Både republikanen George W Bush och demokraten Al Gore kommer onekligen från prominenta politiska familjer. Georges farfar Prescott var senator för Connecticut.

Pappa George H W har företrätt Texas i representanthuset, varit vice president under Ronald Reagan och därefter president. Vid tiden för 2000 års kampanj var dessutom Georges bror, Jeb, guvernör i Florida. Albert Gores far, Albert Gore Senior, var kongressman och därefter senator för Tennessee under mer än tre decennier.

Inför presidentvalet hösten 2008 har diskussionen om politiska dynastier och deras förenlighet med USA:s demokratiska ideal återigen blossat upp. I dag har fyrtio procent av den amerikanska befolkningen endast levt under den tid då en Bush eller Clinton suttit i Vita huset. Om Hillary Rodham Clinton skulle vinna 2008, och dessutom bli återvald 2012, kommer familjerna Bush och Clinton oavbrutet att ha innehaft världens mäktigaste ämbete under tjugoåtta år!

Hillary Clinton är dock inte den enda i startfältet med ett välbekant efternamn. Demokraten Christopher Dodds far har, liksom han själv, varit senator för Connecticut. Bland republikanerna märks Mitt Romney, vars far tre gånger valdes till guvernör i Michigan och därefter utsågs till minister i Nixon­administrationen.

Politiska dynastier är dock långt ifrån ett nytt fenomen i USA. Även om den amerikanska revolutionen och de närmast följande årtiondena ofta beskrivs som en period när gamla åtskillnader och privilegier suddades ut, är det tydligt att politikers stamtavlor fortsatte att vara betydelsefulla.

De som kunde hävda släktskap med de så kallade Founding Fathers gick det ofta bra för. Bland dem som skrev under självständighetsförklaringen den 4 juli 1776 märks kusinerna John och Samuel Adams. John och sonen John Quincy valdes senare till USA:s andre respektive sjätte president. John Quincys son Charles Francis kandiderade 1848 som vicepresident och satt även i representanthuset under två kongresser.

Två av Virginias mest prominenta familjer representerades vid undertecknandet av Benjamin Harrison och bröderna Francis Lightfoot Lee och Richard Henry Lee. Benjamin Harrisons yngste son, William Henry, valdes till president 1840 och i valet 1888 besegrade hans sonson den sittande presidenten Grover Cleveland.

Leefamiljen producerade, förutom de två signatärerna av självständighetsförklaringen, även tre guvernörer, två senatorer, nio kongressmän, och fyra sydstatsgeneraler under inbördeskriget. (Av de senare var Robert E Lee, som kapitulerade för unionsgeneralen Ulysses S Grant vid Appomattox 1865, den mest kände.) Ingifta släktingar från familjerna Washington, Randolph och Harrison vann också en del val.

Många av USA:s framträdande politiska familjer har varit knutna till en viss stat. Adamsfamiljen verkade i Massachusetts, släkten Carroll i Maryland, Bayards i Delaware, och i New Jersey hade Frelinghuysens och senare Stocktons stort inflytande. Wisconsin representerades av ett flertal medlemmar av LaFollette-klanen. Muhlenbergs var framträdande i Pennsylvania fram till mitten av 1800-talet. Namnet Taft är nära knutet till Ohio, och familjen Fish har representerat New York sedan 1840-talet.

Andra dynastier har inte hållit sig inom en viss delstat. Familjerna Rockefeller, Kennedy, Roosevelt och Bush har alla varit verksamma i flera delstater. Washburnes började i Maine, men delstaten visade sig vara för liten, och under mitten av 1800-talet representerades såväl Maine som Illinois, Wisconsin och Minnesota av bröder från Washburnfamiljen. Två av dem blev sedermera guvernörer, en senator och ytterligare en utrikesminister.

Bortsett från familjen Bush är Rockefellersläkten ensam om att ha innehaft två guvernörsposter samtidigt. Under början av 1970-talet var Nelson Rockefeller, senare Gerald Fords vice president, guvernör i New York och brodern Winthrop i Arkansas.

De flesta politiska familjerna i USA har religiöst en protestantisk bakgrund. Katoliker sågs länge med stor misstänksamhet. Långt in på 1900-talet ifrågasattes deras patriotism eftersom de ansågs vara mer lojala mot påven än sitt eget land. Den första irländsk-katolska politiska dynastin var Carrolls i Maryland. Vid tiden för den amerikanska revolutionen ägde familjen merparten av det område där den nya huvudstaden Washington började anläggas på 1790-talet.

I dag är familjen Kennedy förmodligen den mest kända politiska klanen i USA. När Joseph P Kennedy och Rose Fitzgerald gifte sig år 1914 sammanflätades två prominenta Bostonsläkter. Roses far var John F ”Honey Fitz” Fitzgerald, kongressman för Massachusetts och borgmästare i Boston. Joseph Kennedy tycks tidigt ha haft ambitiösa planer för sina söner. Enligt Rose nattades de med ”politiska vaggvisor”.

Både John F och Robert F har vittnat om hur familjemiddagarna var noggrant regisserade som policydebatter och att de under sommarvistelserna i Hyannis Port på Cape Cod uppmuntrades till att tävla i allt de företog sig. Pappa Joseph ville att de skulle lära vikten av att vinna.

Äldste sonen Joseph Jr dog då hans plan exploderade vid en bombräd under andra världskriget. Därefter blev John den som skulle förverkliga familjens aspirationer. Robert skötte till en början broderns kampanjer. När John vann presidentvalet 1960 insisterade pappa Joseph på att Robert skulle belönas med posten som justitieminister. Yngre brodern Edward (mer känd som Ted) övertog Johns plats i senaten efter ett fyllnadsval 1962 och har sedan dess innehaft detta säte.

Vid primärvalet 1962 hävdade en av motståndarna att Teds kandidatur vore ett skämt utan efternamnet Kennedy. Den som sade det var Eddie McCormick, brorson till representanthusets talman John W McCormick. Teds republikanske motståndare visade sig för övrigt bli George Cabot Lodge, son till Henry Cabot Lodge, Jr, mannen som John F Kennedy beseg­rade i senatsvalet 1952.

Under en bilkortege genom Dallas, Texas, i november 1963 mördades John F Kennedy. Brodern Robert kom aldrig överens med efterträdaren Lyndon B Johnson och lämnade posten som justitieminister hösten därpå. Han valdes därefter till senator för New York. Under presidentvalskampanjen 1968 mördades han, precis efter att ha vunnit primärvalet i Kalifornien.

I dag är det Hillary Clinton som innehar senatsplatsen i New York. En av dem som uttryckt intresse för att efterträda henne, om hon skulle vinna presidentvalet 2008, är Robert F Kennedys son, Robert Jr. ph

Partisystemet

Genom frihetskriget 1775–83 gjorde de tretton brittiska kolonierna på Nordamerikas östkust sig självständiga. George Washington, som var befälhavare för koloniernas gemensamma armé, utsågs våren 1789 till federationens förste president. De första partiliknande organisationerna, federalister och republikaner, växte fram under 1790-talet.

Federalisterna yrkade på en stark centralmakt medan republikanerna värnade delstaternas suveränitet i inrikespolitiska frågor. Alexander Hamilton var den främste företrädaren för federalisterna och Thomas Jefferson ledaren för den framväxande republikanska oppositionen. Federalisterna försvann från den politiska scenen efter att ha stämplats som förrädare under 1812 års krig. Samtidigt började den republikanska koalitionen falla samman i nationella och traditionella republikaner. Från slutet av 1820-talet och under det kommande decenniet utvecklades det så kallade andra partisystemet. Kärnan i det demokratiska partiet, som kom att ledas av Andrew Jackson, var de traditionella republikanerna.

Whigpartiet var en koalition av nationella republikaner, anti-frimurare samt alla som helt enkelt avskydde Jackson. Jacksons ämbetsperiod (1829–37) innebar ett systemskifte i USA:s historia. Grunden lades för det tvåpartisystem, som finns kvar än i dag.

Bara män på posten – hittills...

1789–97 George Washington 1

797–1801 John Adams

1801–09 Thomas Jefferson

1809–17 James Madison

1817–25 James Monroe

1825–29 John Quincy Adams

1829–37 Andrew Jackson

1837–41 Martin Van Buren

1841 William Henry Harrison

1841–45 John Tyler

1845–49 James Polk

1849–50 Zachary Taylor

1850–53 Millard Fillmore

1853–57 Franklin Pierce

1857–61 James Buchanan

1861–65 Abraham Lincoln

1865–69 Andrew Johnson

1869–77 Ulysses S Grant

1877–81 Rutherford B Hayes

1881 James A Garfield

1881–85 Chester A Arthur

1885–89 Grover Cleveland

1889–93 Benjamin Harrison

1893–97 Grover Cleveland

1897–1901 William McKinley

1901–09 Theodore Roosevelt

1909–13 William H Taft

1913–21 Woodrow Wilson

1921–23 Warren Harding

1923–29 Calvin Coolidge

1929–33 Herbert Hoover

1933–45 Franklin D Roosevelt

1945–53 Harry S Truman

1953–61 Dwight D Eisenhower

1961–63 John F Kennedy

1963–69 Lyndon B Johnson

1969–74 Richard M Nixon

1974–77 Gerald R Ford

1977–81 Jimmy Carter

1981–89 Ronald Reagan

1989–93 George Bush

1993–2001 Bill Clinton

2001–09 George W Bush

2009– ?

Fler kvinnliga toppolitiker

l Amerikanska politiska dynastier har länge varit mansdominerade. Under senare delen av 1900-talet har kvinnorna dock långsamt fått en mer framträdande roll. Flera har, i likhet med sina manliga kollegor, kunnat dra nytta av kända familjenamn. Tidningen The New Yorker rapporterade i oktober 2007 att av de 244 kvinnor som suttit i representanthuset och senaten har fyrtiosex efterträtt sin make och tolv sina fäder.

Martin Christoffer Öhman

Doktorand vid historiska institutionen vid Uppsala universitet och vid University of Virginia.