Eleanor Roosevelt

Eleanor Roosevelt är den hittills enda amerikanska presidentfru som gjort en egen politisk karriär efter sin tid i Vita huset. Ska Hillary Clinton följa henn

12 december 2001 av Elisabeth Braw Riccini

Eleanor Roosevelt är den hittills enda amerikanska presidentfru som gjort en egen politisk karriär efter sin tid i Vita huset. Ska Hillary Clinton följa hennes exempel?

"Det är min fru som är politikern i vår familj”, menade både William Taft och Ronald Reagan. Flera andra amerikanska presidenter har nog tyckt likadant även om de aktat sig för att säga det. En som inte sade det – och säkerligen inte tyckte det – var Franklin Delano Roosevelt, president 1933 – 45. Och ändå var hans fru Eleanor mycket mer politiker än någon annan presidentfru har varit. Hur går detta ihop?

Eleanor Roosevelt var officiellt ”bara” USA:s första dam, låt vara under en längre period än någon annan: hennes man är ensam om att ha varit president i tre mandatperioder.

Att Franklin D Roosevelt över huvud taget blev president, och att han blev omvald två gånger, var till stor del Eleanors förtjänst. Redan innan han blev nationens ledare hade hon visat att hon var mer än politikerfru: hon var sin mans politiska partner.

Politiskt aktiva första damer var inte ett okänt koncept i amerikansk presidenthistoria; flera av Eleanors föregångare hade utövat ett väsentligt inflytande på sina mäns politik. Edith Wilson gav redan innan hon gifte sig med Woodrow den sittande presidenten politiska råd – man kan undra om första världskriget utvecklats annorlunda utan henne – och hennes inflytande sedan hon flyttat in i Vita huset blev rentav ödesdigert. Det nådde sin kulmen när president Wilson blev så sjuk att han borde ha avgått. Edith lyckades dölja makens tillstånd för kongressen, som just skulle ta ställning till USA:s medlemskap i Nationernas förbund, president Wilsons egen idé. Den svage presidenten lyckades inte övertyga kongressen, som sade nej till medlemskap.

Eleanor Roosevelt var ingen medpresident i Edith Wilsons anda. Inte heller var hon en ”lady Macbeth” som sin företrädare Helen Taft, om vilken det inte helt smickrande sägs att hennes ambition att bli första dam var större än hennes mans ambition att bli president. Fru Taft hade inte mycket respekt för demokratiska spelregler och utnyttjade obekymrat sin sängkammare för att vara med och bestämma i politiken. Om Eleanor Roosevelt kan det knappast sägas att hon utnyttjade detta rum – presidentparets äktenskap var snarare en politisk än en romantisk affär och båda parternas utomäktenskapliga affärer är omtalade. Faktum är att de vid några tillfällen hade övervägt att skilja sig men valde att inte göra det för sina barns skull – och för politikens. Känns detta igen i nuvarande Vita huset?

Eleanor var således varken den första eller sista första dam som utövat inflytande på Vita husets politik. Skillnaden var snarare hur hon gjorde det. Det förklarar också hennes ställning i det amerikanska samhället även efter Franklin D Roosevelts död – och det faktum att hon fortfarande intar en särskild plats i amerikansk nutidshistoria. Många kvinnor, inklusive den nuvarande presidentfrun Hillary Clinton, ser henne som sin förebild, något som skulle vara otänkbart med exempelvis Edith Wilson eller Nancy Reagan. Ingen annan presidentfru har innehaft något politiskt ämbete efter att hon lämnat Vita huset, men Eleanor blev USA:s första delegat till Förenta nationerna.

Hur lyckades Eleanor Roosevelt bli så betydelsefull? Hennes maktställning och höga politiska profil var inte bunden till maken, även om det var tack vare honom hon hade chansen att utveckla den. Hon var snarare en oberoende maktfaktor, ibland på Vita husets sida, ibland inte.

Maktfördelningen i deras äktenskap var långt innan de kom till Vita huset av det ovanligare slaget: på grund av makens sjukdom (han hade drabbats av polio) skötte Eleanor många av hans mer utåtriktade åtaganden när han var New Yorks guvernör. Eleanor hade redan innan hon gifte sig med Franklin ett starkt socialt medvetande, men det var under hans tid som guvernör som hon började utveckla en egen politisk plattform – och det var genom att vara sin mans ”ögon och öron” som hon blev känd bland allmänheten.

Ett känt knep för USA:s första damer att göra sig populära har varit att engagera sig i ”förstadam-projekt”. Det började med Lou Hoover, vars särskilda intresse var flickors och kvinnors möjligheter att idrotta. Andra exempel är Nancy Reagan och kampen mot droger och Jackie Kennedys renovering av Vita huset. Förstadam-projekt ska alltså gärna ha en ”kvinnlig” accent och ge den respektive administrationen ett mänskligare ansikte. De flesta sådana projekt har varit ganska godtyckligt valda, det vill säga varje första dam har letat bland ämnen som kunde intressera henne och valt ett av dem, vilket också måste passa med hennes mans, presidentens, profil och image.

Så icke Eleanor Roosevelt. Hon var känd redan innan maken ens kandiderade som president och var inte en politikerfru vars intressen och egenskaper kunde formas om alltefter vad hennes mans karriär krävde. Hon hade blivit en känd medborgarrättskämpe – och hon var kontroversiell. Hon hade utvecklat en egen politisk plattform som hennes man kunde dra nytta av – men också förlora röster på. De hade samma politiska grundinställning, så man får utgå från att det inte bara var Eleanors förmåga att vinna viktiga röster som gjorde att Franklin gav henne en så synlig roll. I detta pars gemensamma liv lyser viljan att tillsammans genomföra det de trodde på – Saken var den bindande länken.

»Vilken annan presidentfru har vågat gå emot sin man offentligt? Franklin, som ju var medveten om att hans frus självständighet var honom både till gagn och last, verkar ha räknat ut att det var bättre med henne än utan henne.»

Just i avsaknaden av normal äktenskaplig värme och närhet ligger nyckeln till förståelse av Eleanor Roosevelts politiska roll. Hennes inflytande var inte på minsta sätt romantiskt färgat. Hon var en medarbetare bland andra snarare än presidentfru, och hon såg som sin uppgift att sedan maken nått den högsta makten fortsätta att vara hans ögon och öron – och tolkare av de signaler de mottog.

”Eleanor Everywhere” var oförtröttlig: hon reste land och rike runt för att träffa ”folket”, mestadels diskriminerade grupper av alla de slag: svarta, fattiga, kvinnor. Det fanns många som hade det dåligt, för precis när Franklin D Roosevelt hade blivit president kom depressionen. Hon hade sin egen dagliga tidningskrönika under vinjetten ”My Day”, där hon helt enkelt beskrev vad hon gjorde och delade med sig av sina tankar kring samhället – inklusive sin mans politik, som hon ibland kritiserade. Vilken annan presidentfru har vågat eller velat gå emot sin man offentligt? Franklin, som ju var medveten om att hans frus självständighet var honom både till gagn och last, verkar ha räknat ut att det var bättre med henne än utan henne och lät henne hållas. Hans svar när hon frågade om han hade något emot att hon sade sin mening offentligt löd: ”Nej, inte alls. Du kan säga vad du vill. Jag kan alltid säga: ›Det är min fru; jag kan inte göra något åt henne.› ”

Men Eleanor hade inte alltid varit så självsäker och oberoende. Hennes barndom präglades tvärtom av ständiga mindervärdeskomplex, underblåsta av en vacker mamma som behandlade Eleanor som en ful ankunge. Man kan knappast föreställa sig något värre än att vara misslyckad i en sådan familj som Roosevelts (Eleanor var en Roosevelt redan före äktenskapet med Franklin). Släkten tillhörde den gamla ärevördiga amerikanska aristokratin. Familjen Roosevelt hade redan producerat en president, Eleanors farbror Teddy. Det var inte förrän hon kom till en internatskola i England som hon började tro på sig själv. Det är en av hennes lärare där vi har att tacka för Eleanors metamorfos från bortskämd, om än olycklig, överklassflicka till en ung dam med ett starkt socialt medvetande.

Trots att hon funnit en ny identitet som något utöver en i mängden av framgångsrika Roosevelts var hon en överraskande konventionell maka under de första åren av sitt äktenskap, vilket – ingen ovanlighet, förstås – till stor del berodde på den auktoritära Sara Delano Roosevelt, Franklins mor. Att Eleanor och hennes man var släktingar gjorde det naturligtvis inte lättare för henne att hävda sig: familjen var full av starka personligheter som hon nu verkligen inte kunde undvika.

Under Franklin D Roosevelts tidiga politiska karriär, när han bland annat var biträdande sjöminister, var Eleanor också en traditionell politikerfru. Men hennes potential låg bara på is för att kunna användas vid behov. Och behovet infann sig för första gången 1920, när maken kandiderade till vicepresidentposten. Eleanor blev då inkallad för att fiska kvinnliga röster (kvinnor hade precis fått rösträtt). Franklin D Roosevelt och presidentkandidaten James Cox förlorade. Trots att Franklin drabbats av polio 1921 vann han emellertid guvernörsvalet i New York året efter. Det råder inget tvivel om att Eleanor bidrog till detta.

Franklin D Roosevelt vann presidentvalet 1932, men överraskande nog trodde sig den kampanjens kvinnliga huvudrollsinnehavare inte om att kunna överleva som politisk aktivist i Washington. I den senaste biografin som utkommit om denna den amerikanska politikens grand old dame skriver Blanche Wiesen Cook att Eleanor avskydde tanken på att flytta till Washington, den lilla ogina stad där alla hennes föregångare hade dött eller blivit sjuka. Eleanor själv sade: ”Nu kommer jag inte att ha någon identitet. Nu kommer jag bara att vara presidentens fru.” Hur långt hade hon inte kommit från sitt ungdomliga skygga jag – och hur fel hade hon inte i sin framtidsprognos!

Eleanor Roosevelt blev en första dam av en typ som dittills varit okänd. Hon blev ingalunda den mest inflytelserika presidentfru som USA har sett, men väl den mest energiska och mest politiskt engagerade. Hon såg sig själv inte bara som sin mans ögon och öron utåt, utan också som amerikanernas röst inåt – mot Vita huset. De amerikaner som inte kunde göra sin röst hörd på något annat sätt kunde tala med Eleanor. Hon såg sig som landets ”första aktivist” snarare än dess första dam. Men hon utnyttjade naturligtvis den potential presidentfrurollen gav henne för de saker som låg henne varmt om hjärtat. Hon började ge regelbundna presskonferenser, och plötsligt blev det inne för reportrar att rapportera om presidentfrun. En av dem, Lorena Hickox, blev så god vän med Eleanor att det ryktades att de två kvinnorna hade ett kärleksförhållande. Också på andra sätt var hon okonventionell: en gång avlägsnade hon sig, iklädd aftonklänning, från en middag i Vita huset för att ta en flygtur över Washington tillsammans med flygpionjären Amelia Earhart.

Roosevelts, liksom Clintons, hade skilda sovrum, så någon sängkammarstrategi i bokstavlig mening hade det aldrig varit tal om. Men inte heller i bildlig mening var den något för Eleanor, som till skillnad från många andra första damer inte försökte ge presidenten politiska råd. Franklin D Roosevelt var känd för att inte bry sig särskilt mycket om sin frus råd iallafall. Hennes strategi var istället att fylla lådan för inkommande meddelanden med rapporter från sina resor runtom i landet. Visst var presidenten av samma ideologiska skola som sin fru – politiskt sett kan de sägas ha varit varandras alter egon – men Eleanors uttröttningsstrategi gjorde nog sitt till för att New Deal över huvud taget blev av. Denna samling lagar var smått revolutionär för 1930-talets USA, som befann sig i en djup depression. Den var så omdanande att Eleanor Roosevelt till och med kallades kommunist.

Tvivelsutan tolkade hon sina rättigheter som första dam mycket fritt. Att hon inte nöjde sig med representation och PR-arbete för Vita Huset sågs av många som arrogant och odemokratiskt, och hennes egna politiska åsikter hjälpte henne inte heller att bli allmänt omtyckt. Vissa har lyckats med det, till exempel Barbara Bush, som genom sin ålder och chosefria framtoning blev ”USA:s mormor”.

Andra första damer som försökt göra presidentfrurollen till ett politiskt ämbete har fått dra ner på sina ambitioner och bli mer ”traditionella”. Fråga bara Rosalynn Carter och Hillary Clinton. Men kanske blir den senare den första före detta presidentfrun, efter Eleanor Roosevelt, som får en egen politisk karriär efter tiden i Vita huset. Då måste dock Hillary visa att hon är av samma krut som Eleanor, som inte bara blev USA:s delegat i FN utan också det demokratiska partiets doyenne.

När det amerikanska presidentvalet nu åter står för dörren kan vi konstatera att ingen av de troliga presidentkandidaterna är gift med en kvinna som skulle vilja, eller kunna, följa i Eleanor Roosevelts spår.

Det märkvärdiga är att Eleanor inte bara härdade ut tolv år i Washington, utan att hon också utvecklades som politiker där och blev en institution i det amerikanska samhället. Hur var det sagan om den fula ankungen slutade?

Elisabeth Braw Riccini är frilansjournalist. Hon har just flyttat till Rom efter tre år i Washington.

Publicerad i Populär Historia 1/2000

Kanske är du intresserad av...

Läs också