Amerikas presidenter

Att presidenten så helt dominerar den politiska arenan i USA beror inte minst på att han är den ende som är vald på nationell basis, med hela folket som väljarunderlag. Hans ställning är också unik i det att han i sin person förenar positionen som statsöverhuvud, regeringschef och överbefälhavare, Commander-in-Chief.

Presidentens centrala roll avspeglas i den kult som ägnas de stora presidenterna i USA:s historia, en kult som tar sig de mest skiftande uttryck. George Washington har inte endast fått ge namn åt unionens huvudstad utan också åt otaliga andra städer och samhällen, åt en delstat och åt 31 counties. Abraham Lincoln, Thomas Jefferson och Andrew Jackson har fått ge namn åt delstatshuvudstäder (Nebraska, Missouri och Mississippi) och en mängd counties och samhällen. Washingtons födelsedag är helgdag i 48 delstater och ytterligare fem presidenters födelsedagar är helgdag i en eller flera delstater. Universitet, berg och floder har fått namn efter presidenter.

Washington, Lincoln och Jefferson

Tio-i-topp-listor är populära i USA, också när det gäller presidenter. Ända sedan 1920-talet har det förekommit omröstningar i syfte att upprätta rankinglistor från ”bäst” till ”sämst”. I den första, 1921, som genomfördes med en panel bestående av hundra prominenta amerikaner – guvernörer, domare, vetenskapsmän och kyrkoledare – kom Lincoln klar etta med Washington som lika klar tvåa.

Topplaceringarna har därefter nästan ständigt innehafts av Washington, Lincoln, Thomas Jefferson och ett varierande fjärde namn, vanligen Franklin Roosevelt, Woodrow Wilson, Theodore Roosevelt eller Harry Truman. I botten har i regel Warren Harding och Andrew Johnson, ibland Ulysses S Grant, legat. På 1980-talet hamnade även Richard Nixon i denna skara.

Presidenterna i Mount Rushmore

Tolv presidenter har sina statyer i New Yorks kända Hall of Fame (av kritiker ibland kallat Hollow Fame – hollow betyder ungefär ”ihålig, tom”). Och berömda är de jättelika över tjugo meter höga porträtten av presidenterna Washington, Lincoln, Jefferson och Theodore Roosevelt, som huggits in i granitklippan i Mount Rushmore i Black Hills, South Dakota.

Dessa fyra är alla med i första ledet bland USA:s presidenter. Två tillhörde unionens founding fathers, en var ”martyrpresidenten” som satt i Vita huset under inbördeskriget, det mest traumatiska skedet i landets historia, och den fjärde var en drivande kraft när USA trädde fram som stormaktsaktör på den internationella arenan.

George Washington

George Washington, den förmögne plantageägaren från Mount Vernon i Virginia, hade gjort en lysande insats som överbefälhavare för den kontinentala amerikanska armén i kampen mot engelsmännen. Hans anseende berodde inte endast på hans duglighet och ledaregenskaper utan också på hans karaktär; han var lugn, omdömesgill, moraliskt högtstående. Washington var ordförande i det konvent som utarbetade konstitutionen och valdes 1789 av en enhällig valförsamling till unionens förste president.

Under sina två presidentperioder kom han att i många avseenden sätta sin prägel på ämbetet för framtiden. Hans bestående inflytande kom också att gälla utrikespolitiken. I sitt berömda avskedstal, som ofta skulle komma att åberopas, varnade han för allianser som medförde förpliktelser. Det skulle i själva verket dröja ända till tillkomsten av Nato 1949 innan USA gick in i ett avtal som medförde att landet kunde tvingas att agera på grund av ett alliansåtagande, inte efter ett eget beslut.

Thomas Jefferson

Thomas Jefferson var son till en förmögen godsägare i Virginia och tillhörde också han unionens grundläggare. Det var han som 1776 formulerade den ryktbara självständighetsförklaringen. I slutet av 1780-talet var han amerikansk ambassadör i Paris och ingick sedan som utrikesminister i Washingtons första administration. Han blev vicepresident under Washingtons andra presidentperiod och valdes 1801 till USA:s tredje president, omvald 1805. Vid denna tid hade det uppstått en motsättning mellan federalisterna, som ville ha en stark centralmakt, och demokratiska republikanerna, till vilka Jefferson hörde, som höll på delstaternas rättigheter.

Till Jeffersons åtgärder som president hörde köpet av det väldiga Louisianaområdet från Frankrike, varigenom USA:s territorium i det närmaste fördubblades. Jefferson var mångsidigt begåvad och var bland annat en av sin tids allra främsta amerikanska arkitekter, kanske den främste. Till hans förnämliga verk hör hans eget hus Montecillo i Virginia, Capitolium i Richmond och inte minst University of Virginia i Charlottesville.

Abraham Lincoln

Abraham Lincoln var född i ett fattigt nybyggarhem i Kentucky och är en av de mycket få amerikanska presidenter där den så kallade blockhusmyten – drömmen om en magnifik karriär trots enkel bakgrund – passar in. Han flyttade till Illinois och försörjde sig med enklare arbeten medan han studerade juridik. 1834 valdes han till medlem av delstatsförsamlingen, kom 1847 in i representanthuset och nominerades 1860 som republikansk presidentkandidat.

Lincoln var slaverimotståndare, och när han segrade i presidentvalet 1860 bröt sig Sydstaterna ur unionen. Lincoln fann detta oacceptabelt. Han såg inbördeskriget som en tragedi men tvekade aldrig om nödvändigheten i att återupprätta unionen. När Sydstaterna besegrats var Lincoln inställd på försoning och på att skapa grundvalar för en ny, bättre, förening.

Det fanns inte mycket i Lincolns yttre som imponerade, men som statsman och människa ses han av de flesta som den mest imponerande gestalten i den amerikanska presidenträckan. Avslutningsorden i det tal han höll då han i början av 1865 tillträdde sin andra presidentperiod har blivit klassiska:

Med illvilja mot ingen, med barmhärtighet mot alla, med fasthet i det rätta, så vitt Gud låter oss inse det rätta – låt oss sträva att slutföra det verk vi påbörjat, att förbinda nationens sår, att sörja för den, som bar stridens börda, för hans änka, för hans faderlösa barn – att göra allt som kan åvägabringa och främja en rättvis och varaktig fred inom vårt eget folk och med alla andra nationer.**

Ett par månader senare var Lincoln död, offer för ett attentat av en halvförryckt sydstatsskådespelare, William Booth. Lincolns död blev en tragedi inte minst för Sydstaterna. Hans försonliga politik sköts åt sidan av den hårda linjens män.

Theodore Roosevelt

Theodore Roosevelts plats bland ”de fyra stora” på Mount Rushmore kan verka överraskande. Man skulle snarare väntat sig till exempel Franklin D Roosevelt. Men porträtten fullbordades 1941, då FDR ännu satt i Vita huset, och skulptören, Gutzon Borglum, föredrog att föreviga presidenter från det förflutna.

Theodore Roosevelt var en dynamisk maktpolitiker, som gjorde sig bemärkt framför allt inom två områden. Inrikespolitiskt bekämpade han trusterna och strävade med blandat resultat efter att begränsa makten för Big Business. Men framför allt sammankopplas han med den amerikanska expansionismen vid sekelskiftet, då USA trädde fram som dynamisk stormakt. Som sjöminister i McKinleys administration hade han varit med om att planera angreppet på spanjorerna i Filippinerna. Han hade själv slagits på Kuba i spetsen för ett regemente med elitsoldater som han satt upp.

Som president var Theodore Roosevelt fast besluten att säkra ett dominerande inflytande för USA på västra halvklotet, och han demonstrerade detta bland annat genom att 1903 manövrera fram Panamas utbrytning från Colombia och den följande amerikanska arrenderingen av kanalzonen.

Presidenten har den verkställande makten

Grunden för de mäktiga presidenternas maktutövning är den amerikanska författningen, antagen 1789. Den är uppbyggd på principerna om maktdelning och maktbalans. Man har skilt den verkställande, den lagstiftande och den dömande makten från varandra, men samtidigt byggt in balanserande mekanismer.

Den omfattande verkställande makten ligger hos presidenten. Denne utser medlemmarna av kabinettet (regeringen), som är ansvariga enbart inför honom. Presidenten utser också andra högre ämbetsmän, ambassadörer, medlemmarna i högsta domstolen och andra federala domstolar. De av presidenten nominerade måste emellertid godkännas av senaten.

Riksrätt – impeachment

Lagstiftningsmakten ligger hos kongressen. Presidenten kan emellertid inlägga veto mot av kongressen fattade beslut eller av kongressen antagna lagar. Detta veto är emellertid inte absolut utan kan överröstas av kongressen med tvåtredjedels majoritet.

Kongressen kan också genom impeachment, riksrättsåtal, avlägsna en president från ämbetet om han gjort sig skyldig till brottslig handling, high crimes and misdemeanors. President Andrew Johnson räddades 1868 med en röst från att bli fälld. Genom hot om impeachment tvingades Richard Nixon avgå från presidentposten i augusti 1974 efter Watergateskandalen, och Monica Lewinsky-affären kom ju så när att kosta Bill Clinton hans ämbete häromåret.

Den dömande makten representeras av högsta domstolen vars nio ledamöter utses av presidenten men måste godkännas av senaten. Högsta domstolen har i sin tur en maktställning i förhållande till såväl kongressen som presidenten genom att den kan sätta lagar eller beslut som den finner stridande mot konstitutionen ur kraft.

Åtta presidenter har dött på sin post

Mannen i Vita huset är kanske världens mäktigaste man, men hans uppgift är också utomordentligt pressande. Inte mindre än fyra presidenter har avlidit i tjänsten (Harrison, Taylor, Harding, Franklin Roosevelt). Därtill kommer att fyra fallit offer för mördare (Lincoln, Garfield, McKinley, Kennedy).

Fruktan för alltför stor maktkoncentration ledde till att man 1951 antog det tjugoandra författningstillägget, som förbjuder att en person väljs till president för mer än två perioder, det vill säga sammanlagt åtta år. I teorin kan dock en president sitta upp till tio år, nämligen om en vicepresident tillträder presidentämbetet två år före mandatperiodens slut och sedan väljs två gånger. Lyndon Johnson skulle ha kommit upp i drygt nio år om han ställt upp 1968 och vunnit.

Roosevelt president i tolv år

Franklin Roosevelt satt som president i tre hela perioder och dog några månader in på den fjärde. Efter andra världskriget är det hittills (år 2000) bara två presidenter som lyckats sitta två hela perioder. Truman ställde inte upp 1952. Eisenhower satt två perioder, men Kennedy mördades redan innan hans första period var till ända. Lyndon Johnson ställde inte upp 1968 på grund av Vietnamkrigets förödande effekt på hans politiska ställning. Nixon, som 1972 segrat i alla delstater utom Massachusetts, tvingades på grund av Watergateaffären att avgå innan hälften av hans andra period gått till ända. Gerald Ford besegrades av Jimmy Carter och denne misslyckades att bli omvald 1980, då Ronald Reagan segrade. Den senare omvaldes emellertid i en jordskredsseger 1984 och blev således nummer två efter kriget att sitta i åtta år.

George Bush misslyckades med att bli omvald 1992 trots den popularitet han fick i samband med kriget mot Irak. Bill Clinton blir, om inget oväntat händer i år, den tredje presidenten efter andra världskriget som sitter två perioder i Vita huset. Som nämnts var det emellertid nära att också han fått lämna ämbetet i förtid.

Presidentval vart fjärde år

Presidentvalen i USA äger rum vart fjärde år i november. De har av författaren Theodore White kallats ”en av världens mest mysteriösa och komplicerade makttransaktioner – ett äventyr för vilket män planerat, organiserat och kalkylerat åratal innan landet fått deras ambitioner klara för sig. Det är ett festspel, återkommande vart fjärde år, då såväl de skummaste typerna som de största idealisterna i det politiska livet i Amerika spelar sin roll. Det är ett spel i vilket många kan deltaga, men endast en vinna.”

Elektorerna utser presidenten

Presidenten väljs indirekt. I valet utses en elektorsförsamling, där varje delstat har lika många medlemmar som antalet representanter i kongressen, det vill säga de två senatorerna och medlemmarna i representanthuset. Sammanlagt är antalet elektorer alltså 535 (100 + 435), vartill kommer tre som representerar District of Columbia, huvudstadens egen region.

Kalifornien har nu 52 platser i representanthuset (och därmed 54 elektorer i presidentvalen), en siffra som ligger ett gott stycke före de närmaste konkurrenterna, New York och Texas. Kalifornien har därmed ensamt en femtedel av de elektorer som behövs för seger. De minsta delstaterna – Alaska, Delaware, Montana, North och South Dakota, Vermont och Wyoming – väljer vardera tre elektorer.

Av stor betydelse är principen the winner takes all, det vill säga att vinnaren i en delstat får samtliga elektorer, vare sig han vinner med 5 eller 500 000 röster. Detta innebär inte bara att de stora delstaterna med många elektorer får avgörande betydelse, utan också att det inte finns några reella möjligheter för ett tredje parti.

Systemet innebär vidare att en kandidat som får majoriteten av väljarnas röster ändå kan förlora i elektorsförsamlingen. Så har faktiskt också skett ett par gånger, bland annat 1888, då demokraten Grover Cleveland slog sin republikanske medtävlare med över 100 000 röster men ändå förlorade.

Konvent utser presidentkandidaterna

Nomineringen av de båda partiernas presidentkandidater sker vid nationella konvent som hålls under sommaren. Dessförinnan har emellertid kampanjen pågått länge, och under våren har en lång rad kandidater prövat sin lycka i de primärval som har till uppgift att utse delstaternas delegater till de nationella konventen.

Primärvalen har blivit allt vanligare och fått allt större betydelse och anordnas nu i flertalet delstater. De har också blivit i det närmaste utslagsgivande på så sätt att de allra flesta delegater som kommer till konventet genom primärvalen har bundits vid en av kandidaterna och att en av dessa i regel redan vid konventets början har tillräckligt många delegatröster för att bli utsedd vid första omröstningen.

Förr kunde det krävas många omröstningar och mycket manövrerande innan kandidatnomineringen var genomförd. Särskilt besvärligt var det av begripliga skäl på den tiden då man krävde två tredjedels majoritet vid konventen, en regel som demokraterna hade ända till 1936.

År 1924 fanns sålunda två demokratiska huvudkonkurrenter, William McAdoo och Alfred Smith. De representerade två stora väljargrupper som utgjorde demokratiska partiets grundval. Bakom McAdoo stod den agrara Västern och Södern – protestantisk, förbudsvänlig och antikatolsk. Al Smith var son till en irländsk invandrare, själv katolik och motståndare till alkoholförbudet. Han stöddes av partimaskinerna i storstäderna i öst med väljarmassor dominerade av färska invandrargrupper.

Efter 102 omröstningar gav man upp, eftersom det inte gick att få två tredjedels majoritet för någon av dem. Man enades om en kompromisskandidat, som sedan lätt besegrades i presidentvalet av republikanen Coolidge.

Små marginaler i presidentvalen

Presidentvalskampanjen är ett spel med höga insatser. Segraren blir en av världens mäktigaste politiska ledare och är tillförsäkrad en plats i historien. Annat är ödet för förloraren. Ofta återvänder denne till anonymiteten. Ändå är skillnaden mellan kombattanterna ofta ganska liten och segern vinns ibland med ytterligt små marginaler. I fyra eller fem fall har mindre än en halv procent av rösterna skilt segraren från förloraren.

Som exempel kan nämnas valet 1960, då John F Kennedy vann över Richard Nixon med 110.000 röster av totalt 68,8 miljoner. I Kalifornien vann han med 35.000 röster. Hade 20.000 av dessa bytt sida hade Nixon vunnit presidentvalet. Varje röst kan alltså vara viktig. Det kan därför synas märkligt att i USA med dess demokratiska ambitioner endast ungefär hälften av de röstberättigade deltar i presidentvalen – och för övrigt ännu färre i valen till kongressen.

”Den amerikanska drömmen” handlar bland annat om att enkelt ursprung inte ska hindra den strävsamme att nå höga mål. Men fattiga pojkar som blir framgångsrika företagare, förmögna affärsmän eller framstående politiker har alltid varit mycket vanligare i amerikanska historieböcker än i verkligheten. Det gäller också de populära föreställningarna om de amerikanska presidenternas enkla bakgrund. Ungefär femtio procent av presidenterna har kommit från en välbeställd klass som utgjort bara tre procent av befolkningen, och nio tiondelar av presidenterna kommer från de tio procenten ekonomiskt och socialt mest väletablerade skikten.

De flesta presidentkandidater har någon form av offentligt ämbete eller tjänst bakom sig. Den post som kanske kunde förefalla som den bästa utgångspunkten för en satsning på Vita huset är naturligtvis vicepresidentämbetet. Men George Bush var 1988 faktiskt den förste någonsin som i ett presidentval tog steget direkt från vicepresident till president, något som alltså demokraten Al Gore försöker upprepa. Då vicepresidenter nått presidentämbetet har det i åtta fall berott på att företrädaren dött – i fyra fall mördats – och i ett fall, Gerald Fords, på presidentens framtvingade avgång.

Hälften har varit guvernörer

Sedan 1896 har bortåt hälften av alla presidentkandidater varit guvernörer eller före detta guvernörer. Guvernörens styrka är att han kan bygga upp en personlig maktbas i sin egen delstat. Av särskild betydelse är naturligtvis detta när det gäller de folkrika staterna med många elektorsröster, eftersom vinnarna får samtliga elektorsröster i staten.

Omkring två tredjedelar av männen i Vita huset har haft juristutbildning, men även om juristinslaget är dominerande har amerikanerna i förvånansvärt många fall placerat militärer i Vita huset. Från unionens första tid har vi namn som Andrew Jackson och William Henry Harrison. Under andra hälften av 1800-talet nådde inte mindre än fyra före detta generaler från inbördeskriget presidentposten. William McKinley använde gärna den majorstitel han förvärvat i samma krig och Theodore Roosevelt kallade sig med förtjusning överste efter spansk-amerikanska kriget.

Under 1900-talet har militärernas betydelse starkt minskat. Det stora undantaget är Dwight Eisenhower, som helt och hållet hade sin berömmelse från andra världskriget att tacka för att han 1952 valdes till president.

Installationen av en ny president

Den viktigaste av alla amerikanska kulthandlingar är den som beledsagar installationen av en ny president i hans ämbete. Det är en högtidlig akt vars ceremonier går tillbaka till unionens grundande. Handlingen ses som en länk mellan det förgångna och framtiden, slutet på en epok och början på en ny.

Installationen äger rum den 20 januari och sker i Washington, men vid skifte på presidentposten genom dödsfall har man alltid låtit den nye presidenten avlägga eden så fort detta över huvud taget varit möjligt. Så till exempel avlade Theodore Roosevelt eden i Buffalo, direkt efter mordet på McKinley 1901. Lyndon Johnson svors in som president i det flygplan som samtidigt förde den mördade företrädaren, Kennedy, från Dallas till Washington.

Presidenteden i konstitutionen

Presidenteden är fastställd i konstitutionen och har avlagts på samma sätt sedan George Washingtons första installation. Efter edsavläggelsen följer installationstalet och sedan den stora paraden längs Pennsylvania Avenue från Capitolium till Vita huset, en parad som kan vara i timmar. Kärnan i installationsceremonierna är den nytillträdande presidentens tal, the inaugural speech. Det kan ses som en rituell bekännelsehandling, där varje ny president förankrar sig i den historiska traditionen. Det är fråga om en retorik med gamla traditioner, med givet formspråk och med ständiga anspelningar på och hänvisningar till föregångarna.

I 1900-talets första installationstal deklarerade McKinley att han skulle följa den väg föregångarna utstakat. Hans efterträdare Theodore Roosevelt lovade att inte svika de ideal som gav storhet åt förfäderna på Washingtons och Lincolns tid. Och så har det fortsatt – hos Wilson, Harding, Coolidge, Franklin Roosevelt och de övriga. I John F Kennedys installationstal, ansett som ett av de retoriskt mest glansfulla (skrivet med benäget bistånd av rådgivaren Theodore Sorensen) bekänner sig denne till ”den revolutionära tro för vilken förfäderna kämpat”.

Stor handlingsfrihet i utrikespolitiken

Konstitutionen ger presidenterna betydligt större utrymme på det utrikespolitiska området än inom inrikespolitiken – även om kongressen gjort ansträngningar att begränsa presidentens handlingsfrihet även där. Erfarenhetsmässigt är det ganska svårt för Vita huset att få igenom mera långtgående inrikespolitiska program.

En orsak till detta är att kongressen har effektiva bromsmekanismer till sitt förfogande, men viktigare är att var och en av kongressens medlemmar är beroende av ett väljarunderlag, som ofta ser helt annorlunda ut än presidentens. Denne kan aldrig utgå från att medlemmarna av hans parti ger honom sitt stöd.

Till detta kommer att det har blivit alltmer vanligt att presidenten tillhör det ena av de två partierna, medan det motsatta partiet har majoritet i kongressen. Så till exempel satt under perioden 1952–92 republikaner i Vita huset under sammanlagt tjugoåtta av de fyrtio åren, men endast under fyra år, Eisenhowers första administration, hade samma parti kongressmajoritet. Välbekanta är också de problem demokraten Clinton haft med en av republikanerna dominerad kongress.

Det förefaller som om väljarna i allt större utsträckning röstar på olika partiers företrädare när det gäller valen till kongressen respektive till presidentämbetet. Nixons jordskredsseger över George McGovern 1972, liksom Reagans över Walter Mondale 1984, motsvarades sålunda inte av några större framgångar för republikanerna i de samtidiga valen till kongressen.

Problemet för presidenterna att åstadkomma mer betydande resultat på det inrikespolitiska området och deras större handlingsfrihet inom utrikespolitiken leder nästan alltid till att det är där de satsar för att skapa sin nisch i historien. Detta gäller också presidenter som från början saknar både kunskap och erfarenhet på detta område och blir allt tydligare ju närmare avskedet från Vita huset kommer. Vi har all anledning att vänta oss en dynamisk utrikespolitisk aktivitet från Bill Clinton under de närmaste månaderna. I hans fall gäller det dessutom att om möjligt ersätta den tämligen pinsamma rollen som aktör i Lewinsky-affären med den internationelle fredsstiftarens.

Publicerad i Populär Historia 2/2000

Fakta: USA:s presidenter

• George Washington 1789–97
• John Adams 1797–1801
• Thomas Jefferson 1801–09
• James Madison 1809–17
• James Monroe 1817–25
• John Quincy Adams 1825–29
• Andrew Jackson 1829–37
• Martin Van Buren 1837–41
• William Henry Harrison 1841
• John Tyler 1841–45
• James Polk 1845–49
• Zachary Taylor 1849–50
• Millard Fillmore 1850–53
• Franklin Pierce 1853–57
• James Buchanan 1857–61
• Abraham Lincoln 1861–65
• Andrew Johnson 1865–69
• Ulysses S Grant 1869–77
• Rutherford B Hayes 1877–81
• James A Garfield 1881
• Chester A Arthur 1881–85
• Grover Cleveland 1885–89
• Benjamin Harrison 1889–93
• Grover Cleveland 1893–97
• William McKinley 1897–1901
• Theodore Roosevelt 1901–09
• William H Taft 1909–13
• Woodrow Wilson 1913–21
• Warren Harding 1921–23
• Calvin Coolidge 1923–29
• Herbert Hoover 1929–33
• Franklin D Roosevelt 1933–45
• Harry S Truman 1945–53
• Dwight D Eisenhower 1953–61
• John F Kennedy 1961–63
• Lyndon B Johnson 1963–69
• Richard M Nixon 1969–74
• Gerald R Ford 1974–77
• Jimmy Carter 1977–81
• Ronald W Reagan 1981–89
• George Bush 1989–93
• William J Clinton 1993–2001
• George W Bush 2001–09
• Barack Obama 2009–2017
• Donald Trump 2017–2021
• Joe Biden 2021–